Eftertänksamma samtal

Pär SegerdahlInför nya känsliga och oroande frågor, finns en ryggmärgsreaktion: Detta måste debatteras! Men är debatt alltid är rätt väg, om vi vill ta mänsklig oro på allvar?

Att somliga känner oro inför ny forskning och teknik, är ett faktum. Att andra inte är oroliga är även det ett faktum. Anta att dessa människor hanterar sina skillnader genom att debattera med varandra. Vad händer?

Vad som händer är att de lämnar den faktiska världen, som varierar lika mycket som människor är olika, och hamnar i en universell värld av rationella skäl. De oroliga tvingas här argumentera för sin oro: Alla förnuftiga människor borde känna oro! De som inte är oroliga, tvingas ge tunga motargument: Ingen förnuftig människa borde känna oro!

Debatt skapar alltså en antingen/eller-konflikt kring vad som först bara var en skillnad. Polariseringen ökar rädslan, vilket förstärker viljan att ha absolut rätt. Alla vill äga det unikt tvingande argumentet, som alla borde böja sig för. Men eftersom vi är olika, så blir debatten en förvirrande spegelsal. Den mångfaldigar överdrivna bilder av världen där vi tappar bort oss själva och varandra.

Själva oron, som darrande mänskligt faktum, har vi glömt. Det enda som engagerar oss är de förnuftiga skälen för och emot oron. Det enda som intresserar oss är vad alla borde känna. Är det att ta oron på allvar? Är det att ta oss själva på allvar?

Om ett barn är oroligt, så ber vi inte barnet att argumentera för sin oro, och vi tröstar inte barnet genom att motbevisa det. Vi försöker att ta hand om barnet, ta hand om oron det känner, som ömsinta föräldrar.

Jag leker med tanken att vi och våra samhällen skulle må bättre, om vi oftare undvek den där absoluta förnuftsvärlden. Genom sin universalitet låter den naturligtvis som en utopi av fred och enighet bland förnuftsvarelser. I själva verket skapar den ofta polarisering kring känsliga frågor, och förvirrar oss genom sina överdrivna bilder av världen. Kanske är det inte alltid så ädelt som vi tror, att dra ut i debatt för att strida för det rätta.

Vi är, oftare än vi tror, som barn. Det vill säga, vi är mänskliga. Därför behöver vi, oftare än vi tror, ta hand om oss själva. Som ömsinta föräldrar. Det är en annan instinkt, som i högre grad kunde prägla samtal om känsliga frågor.

Vi behöver vårda oss själva. Men hur? Vad är alternativet till debatt? I brist på bättre ord: Eftertänksamma samtal. Eller om du vill: Omtänksamma samtal. Snarare än att polarisera, välkomnas vi alla till den öppna andan, med våra faktiska skillnader.

Kanske är det så vi blir vuxna uppgiften att leva väl med varandra. Genom att ömsint behandla oss själva som barn.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

4 Responses to Eftertänksamma samtal

  1. Max Kern skriver:

    Kanske något på spåret där. Men känner mig ändå lite osäker. Det öppna liberala tankeklimat som dominerat västvärlden under lång tid har givetvis uppmuntrat individualism, eget tänkande, samtal och ja, debatt. Och detta bör oundvikligen oxå resultera i många och skilda perspektiv och därmed troligen också ökade motsättningar.

    Det är, vad jag uppfattar, någonstans bakgrunden till vad du skriver, men sen då.

    Vad har vi för alternativ? Jag har svårt att se fortsättningen. En som har försökt att etablera en annan typ av plattform för viktiga samtal som inte uppmuntrar till konfrontation eller debatt är Navid Modiri – men jag är även där osäker på hur pass väl han egentligen kommer att lyckas med detta – men ett gott försök är nog ändå bättre än ingenting alls. Kolla gärna in: http://navidmodiri.com/hurkanvi/

    • Pär Segerdahl skriver:

      Hej, tack för kommentar och länk! Jag tror att även detta att försöka tänka ut ett alternativ är riskabelt. Plötsligt måste man försvara det alternativet, som en position! Allt vi kan göra, tror jag, är att se problemet så tydligt som möjligt (jag försökte bidra till det i blogginlägget). Inte bara när vi i lugn och ro tänker, utan även i verkligheten, mitt i vardagslivet, när någon hävdar en åsikt och vi själva känner impulsen att försvara motsatt åsikt. ”Alternativet” kommer när vi tydligt ser att vi inte kan fortsätta som vanligt. Att FÖRESLÅ ett alternativ vore att fortsätta som vanligt, tror jag.

      • Max Kern skriver:

        Ja, summa summarum, det är komplicerat!

        Men visst – en person vad man inom min kulturkrets (det är den enda jag har riktigt koll på) tidigare betraktade som just en ”mogen” person – vilket väl var det samma som ”vuxen” – förväntades väl just att kunna hantera sådant som meningsskiljaktigheter på just ett vuxet sätt. Vilket då, som jag uppfattat det, innebar att exempelvis kunna skilja på sak o person och att inte alltid framhäva sina egna perspektiv. Att vara tydlig utan att döma eller fördöma. Samt att inte ta saker på så dj-a blodigt allvar (något i den stilen).

        Så det kanske är som du någonstans föreslår – vi behöver växa upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: