Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: november 2015

Etiken mitt i livet

25 november, 2015 / / Inga kommentarer

”Så där behandlar du inte en annan människa!” Så kan vi säga, med ett darr på rösten som samtidigt röjer vår säkerhet. Kanske till en person som trakasserar någon annan. Så där gör man bara inte!

Pär Segerdahl

Men vad ger oss rätten att invända? Varifrån kommer vår säkerhet? Måste det inte ha att göra med begreppet människa? Kanske borde vi sätta vår passionerade röst inom parentes, för att i stället nyktert undersöka begreppet människa. Så att vi rent intellektuellt förstår varför det är fel att trakassera folk. Kanske vår begreppsutredning uppdagar någon sorts okränkbar värdighet i människans essens. Resten följer av rena tankelagar.

Något liknande tror jag Sokrates gjorde. Han rubbade atenarnas säkerhet i livet genom begreppsutredningar som skulle leda dem till källan för äkta säkerhet; till ett vetande bland de rena idéerna om det rätta och det goda. Atenarnas fel var att helt sonika vara säkra, så som människor är säkra. Den säkerheten mitt i livet gjorde dem blinda för den renare förnuftskunskap som nås genom att vända blicken mot begreppen själva.

Dessa tendenser att vaska fram det intellektuellt bindande i moralen får mig att tänka på uppfinnare av evighetsmaskiner. De drömmer om maskiner som genom sin sinnrikhet gör vad ingen vanlig maskin kan göra. De bara går och går, helt av sig själva, utan samband med naturens och livets energiflöden. För de är så himla klurigt friktions- och invändningsfria.

Problemet är bara att renheten i dessa invändningsfria konstruktioner uppnås till priset av att de inte längre talar till människor; bara till andra drömska sökare av evighetsmaskiner.

Darr på rösten utmärker etiken. Vår säkerhet i livet har ingen sinnrik förnuftskälla som vi i stället borde söka. Det hindrar oss inte från att reflektera över våra etiska responser och utveckla våra sätt att leva och tänka, där vårt darr på rösten fördjupas allteftersom vi söker oss fram genom livet.

Etiken är mitt i livet. En moralisk evighetsmaskin utanför alla sådana sammanhang låter sig inte konstrueras. Det finns gränser för hur förnuftig man kan vara.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Ebolaepidemin skapade även ryktesepidemier

18 november, 2015 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlUtbrottet av ebolafeber i Västafrika 2014 bekämpades med vetenskaplig, medicinsk kunskap om viruset. Men för att kunskapen skulle kunna omsättas i praktiken, behövdes även god kommunikation med befolkningen i de drabbade områdena.

Joachim Allgaier och Anna Lydia Svalastog beskriver i en artikel hur denna kommunikation försvårades av att sjukdomsutbrottet även skapade utbrott av rykten om sjukdomen, som via internet och mobilkommunikation snabbt spreds såväl inom de drabbade områdena som i andra delar av världen. Ebolaepidemin var åtminstone två epidemier:

Ovetenskapliga idéer om sjukdomens orsaker, eller om botemedel (som rå lök, kaffe, saltvatten) spreds online. Men även konspirationsteorier om hjälpinsatserna spreds, vilket i vissa fall ledde till att man gömde sina sjuka eller förhindrade humanitära organisationers arbete.

Artikeln innehåller också exempel på lyckade behandlingar av ryktesepidemin. Lokala antropologer fann exempelvis att namnet på de inrättningar som användes för att isolera sjuka lätt tolkades som ”dödskammare” av lokalbefolkningen, och föreslog att man i stället skulle tala om ”behandlingscentraler”. Antropologerna kunde även, genom att kontakta inflytelserika medlemmar av olika lokala gemenskaper, bidra till att förändra begravningsritualer och andra sedvänjor som bidragit till ebolavirusets spridning.

Artikeln ger dessutom exempel på hur sociala nätverk online och YouTube, som bidrog till ryktesspridningen, samtidigt användes av befolkningen i områdena för att informera varandra om hur man tvättar sig och lever för att verkligen minska sjukdomsspridningen.

Artikelns slutsats är att även om vetenskapliga medicinska verktyg är absolut centrala för att bekämpa virusepidemier, så måste man för att lyckas även behandla de sekundära, virtuella ryktesepidemier som snabbt sprids via klickvänliga nyhetslänkar och sociala nätverk online. Allt detta kräver lyhördhet för lokala sammanhang.

Båda slagen av epidemier måste behandlas samtidigt.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten : www.crb.uu.se

Fri datatillgänglighet är reglerad tillgänglighet

11 november, 2015 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlVi förknippar vanligen fri tillgänglighet (”open access”) med publicering av vetenskapliga artiklar som vem som helst med tillgång till internet kan läsa, utan betalspärr.

Begreppet fri tillgänglighet används numera även om forskningsdata. Jag har skrivit om denna trend mot öppna data tidigare på Etikbloggen:

I många fall görs data lika fritt tillgängliga som artiklarna som vem som helst kan läsa. Ofta i anslutning till publiceringen av resultat som bygger på dessa data. Detta sker exempelvis i fysiken.

Även i medicinsk forskning finns trenden mot öppna data, men här faller analogin med artiklarna som vem som helst kan läsa. I biobanks- och registerforskning arbetar man med känsliga personuppgifter, och därmed gäller en mängd lagar som reglerar datatillgängligheten.

Ändå kan man tala om en trend mot fri datatillgänglighet även inom denna sfär. Men det betyder då något annat. Det handlar om att göra data så tillgängliga som möjligt för forskning, inom de regleringar som gäller denna typ av data.

Eftersom de relevanta lagarna och etiska ramverken inte bara är svåröverblickbara utan dessutom ser olika ut i olika länder, handlar arbetet till stor del om att utveckla gemensamma modeller för forskare att arbeta inom. Ett sådant försök görs i en artikel skriven av bland andra Deborah Mascalzoni och Mats G. Hansson vid CRB:

Artikeln formulerar 15 principer för delning av biologiska prover och persondata mellan forskare. Den innehåller även ett förslag på avtal som forskare kan sluta, när en forskargrupp överför data eller material till en annan forskargrupp.

Ta en titt på dessa principer, och på förslaget på hur avtal kan formuleras, så anar du snart vilken mängd stränga villkor som måste uppfyllas för delning av biologiska prover och persondata för forskningsändamål.

Med tanke på hur fri tillgänglighet, eller ”open access”, ofta förknippas med möjligheten för vem som helst att när som helst läsa artiklar utan betalspärr, borde man kanske inte använda begreppet i detta sammanhang. Det kan vilseleda, för denna datatillgänglighet är starkt reglerad, även om strävan är att stödja forskare att dela data och biologiskt material.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Kulturkänslig etik

3 november, 2015 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlVården tar emot patienter från många olika kulturer och vårdpersonal uppmanas att vara känslig för patienternas kulturella bakgrund. Men vad är en kultur? Vad är det man ska vara känslig för?

Förra veckan anordnade CRB en workshop om islamiska perspektiv på reproduktionsetik:

Ett fall som diskuterades var detta: Ett muslimskt ogift par (21 år gamla) söker rådgivning om preventivmedel. Bör vårdpersonalen ge rådgivning, när sex före äktenskapet är förbjudet inom islam?

Fallet ställde frågan om kulturkänslighet i blixtbelysning för mig. Vad ska man vara känslig för: enkla lärosatser eller komplexa mänskliga liv? Vad ”är” kulturen: de formulerade idéerna eller människornas sätt att leva (med sina idéer)?

Det muslimska paret sökte faktiskt rådgivning. Att vara kulturkänslig kan även betyda att vara känslig för detta faktum: att människor lever så (med sina idéer).

Det är frestande att objektifiera kulturer i termer av doktriner, särskilt när kulturerna är främmande för oss. Vi känner inte människorna och deras dagliga liv, så vi försöker förstå dem via texterna – som om vi läste deras ”källkod”. Men texterna är en levande del av kulturen. De har användningar och dessa praktiker kan inte utläsas av själva texterna.

Aje Carlbom (socialantropolog vid Malmö högskola) framhöll att denna frestelse att objektifiera främmande kulturer kan uppkomma även inom en kultur; till exempel när människorna som tillhör den flyttar till delar av världen där man lever annorlunda. Plötsligt förstår man inte riktigt sin egen kultur, för den saknar sitt levande stöd, sitt vardagliga sammanhang, och därför vänder man sig till texterna. Den egna kulturen objektifieras.

Jag undrar: Är inte dessa tendenser oerhört vanliga, finns de inte hos oss alla? Finns de inte i etiken? Finns det inte en vilja att objektifiera etiken, att formulera den ”etiska källkoden” som borde styra exempelvis våra biomedicinska praktiker?

Jag tror att vi behöver kulturkänslig etik: i meningen en etik som är känslig för vad som faktiskt sker och som bidrar till meningsfulla sammanhang. En etik som inte objektifierar vare sig kulturer eller Etiken med stor bokstav.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen