Lärare vill påverka sina studenter. Syftet är ju att studenterna ska tillgodogöra sig vissa kunskaper och färdigheter. Därför visar läraren upp exemplar av vad studenterna ska tillgodogöra sig. Läraren pratar exemplariskt om den industriella revolutionen, om bioetiska principer, eller visar exemplariskt upp vad det är att ”addera 2” eller vad en ”kemisk reaktion” är.
Studenterna får sedan övningsuppgifter där de tränar sig på att uppvisa de exemplariska beteendena i tal, skrift och praktisk handling. Slutligen examineras de. Hur väl har de påverkats av de pedagogiskt uppvisade exemplaren och av övningarna?
Denna beskrivning av inlärningssituationen är starkt reducerad. Inte minst genom sitt fokus på undervisningens kunskaps- och färdighetsinnehåll. Lärarens roll reduceras till att hålla upp exemplar av vad eleverna ska kunna.
Men undervisningsrummet rymmer ytterligare ett ”exemplar” som är nog så viktigt. Läraren själv.
Hur fungerar läraren som exemplar? Genom att vara där som ”en person som…”. Läraren fungerar som ett levande exempel på en person som ägnar sig åt historia, bioetik, matematik eller kemi.
Läraren är ett exempel på vad man kan vara (historiker, bioetiker…). Inte bara på vad man ska kunna.
Lärarens exemplariska roll som ”en person som…” kan ha sina sidor. Anta att fysikläraren är en man som nästan uteslutande vänder sig till de manliga studenterna. Då visar han genom sin ”exemplariska” närvaro i undervisningsrummet att en fysiker är någon som (företrädesvis) är en man.
Icke desto mindre menar jag att lärarens exemplariska närvaro som ”en person som…” är avgörande. Utan sådan lärarnärvaro reduceras även studenterna. Undervisning som ensidigt fokuserar på kunskaps- och färdighetsinnehåll kan till och med göra det exemplariskt att detta är vad ”en utbildad person” är: En endimensionell funktionär utrustad med vissa kunskaper och färdigheter.
Vem vill vara det? Kan man vara det? Eller är det att förbise vad vi oundvikligen är: levande personer som…?
Lämna ett svar