Det bär mig emot att ständigt göra vad en modern, fri människa förväntas göra: fatta beslut, göra val. Jag föredrar att uppmärksamt invänta att läget får en sådan tydlighet att jag inte har något val. Märkligt nog upplever jag då den största friheten: så här måste livet gå vidare.
Genom att invänta nödvändigheten, ställs levandet på sin spets. Jag hamnar på ett slags gränslinje där konturerna skärps. Hade jag gjort ett tidigt medvetet val, hade jag aldrig tagit mig fram till avgörandets gränslinje. Jag hade fattat ett beslut… men fångats i min egen viljebubbla, i mitt eget fantasibygge.
Livet skulle gå vidare, men inte som det måste. Bara som jag beslutar att det går vidare. Det blir något godtyckligt i det beslutet; något godtyckligt i det levandet.
Det här kan låta bara som ett personlighetsdrag. Men jag tror att det berör ett centralt moralfilosofiskt problem. Nämligen frågan om vari det moraliska ”måstet” består. Hur kan vi ta oss ur våra privata viljor och försök att tillfredsställa olika behov, och i stället leva ”som man måste”?
Filosofen Kant försökte formulera ett formellt kriterium för detta ”måste”, det kategoriska imperativet:
- ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”
Senare filosofer, som Nietzsche, uppfattade Kants imperativ som ett verbalt trick som Kant trodde skulle trolla fram moralen ur förnuftshatten. Och då är vi tillbaka i det egna viljandet: som om det moraliska ”måstet” på sin höjd kan förstås som styrkan i min vilja.
Däremellan kompromissar vi väl än idag. Vi tror att moralen bara kan bestå i att fatta beslut och göra val: etiska sådana. Ska beslut fattas och val göras, så bör de vara etiska. Men kanske finns det en annan etik också, där vi inväntar nödvändigheter på levandets gränslinjer.
Jag skulle alltså vilja omforma Kants kategoriska imperativ till ett väntandets imperativ. Tiden spelar den roll som Kant hoppades att förnuftet skulle spela. Där finns en annan frihet än det kalkylerande beslutandets och väljandets.
…ja, tiden ger oss onekligen ytterligare en dimension! Och som du också poängterar, hur ofta tar vi med denna dimension i våra s.k. rationella beslut där vi förväntas ta ställning här och nu? Tiden – en intressant dimension!
The only thing I am certain about is that not even this idea should be taken to any extreme.
On the one hand it is certainly so that there is (e.g. on the electronic media) no end to the demands to have an opinion about this, that, still something, and of course also … (and sign according petitions). And to produce about all those requests deep going ”Kantian” ethical decisions could be a pretty exhausting business (which could even leave one too tired to decide more pressing matters).
On the other hand we are presumably aware of certain misdevelopments which are going on all the time (driven by neoliberal economists, commercial advertisers, religious preachers …), and to simply wait that things force a personal/private decision on us will almost certainly mean to let things go too far (at the moment we should need at least 1½ Earths to keep up – in the long run – even the present standard of living for the present population – and the population IS still growing, and all those peoples’ wishes for some reasonable standard of living are at the same time growing as well …).
Thus, perhaps one should remember a sailors’ rule from the times of sail, which says ”One hand for the ship, one for yourself!” (because otherwise you might fall from the rigging to your death). Meaning in practice that one (a) should let oneself not be driven to become hectic or exhausted by the incoming demands for decisions, but (b) invest the attention, time and effort to discover in which direction things are developing, and then, of course, (c) actually decide and do something about it (presumably always within the frame of one’s possibilities – which CAN be pretty narrow …).
Du har naturligtvis rätt, beslut måste fattas också. Allt kan inte vänta på att bli fullkomligt uppenbart.
Wittgenstein föreslog att filosofers hälsning till varandra borde vara ”Ge dig tid!”