En ny artikel återvänder till Henrietta Lacks och de ”odödliga” HeLa-celler som på femtiotalet isolerades från Henriettas ovanliga cancertumör; celler som fortfarande mångfaldigas och används i biomedicinska laboratorier över hela världen:
Artikeln är skriven av Anna Lydia Svalastog och Lucia Martinelli, båda medlemmar i nätverket Culture, Health and Bioethics vid CRB.
Artikeln myllrar av teman och infallsvinklar, vilket gör den svår att sammanfatta. Som jag läser den, fokuserar artikeln på två olika spänningsfält som uppträder när biologiska prover från en människa används i biomedicinsk forskning:
- Att vara människa gentemot att representera biologiskt liv.
- Värdet av en gentemot värdet av många.
Dessa spänningsfält överlappar varandra i Henrietta Lacks fall:
- Henrietta Lacks var en människa med sin existens i en mänsklig värld; men HeLa-cellerna fungerar som ”bio-objekt” som representerar biologiskt liv.
- Henrietta Lacks var en unik individ; men HeLa-cellerna har kommit att representera mänskligheten i allmänhet.
Författarna diskuterar dessa spänningsfält för att visa hur forskning och samhälle står i ett intimt utbyte med varandra. Vi existerar som människor, men genom att ge prover till forskningen bidrar vi till att representera biologiskt liv. Vi är unika individer, men genom våra prover bidrar vi till att representera något mer allmänt.
Artikeln nämner den europeiska biobanksinfrastrukturen BBMRI som ett intressant försök att hantera äganderätt till kunskap och egendomsrätt till biologiskt material: utmaningar som utbytet mellan biomedicinsk forskning och samhälle ställer oss inför.
Författarna argumenterar även för mer tvärvetenskapligt samarbete mellan livsvetenskaperna, samhällsvetenskaperna och humaniora för att förstå spänningsfälten när enskilda människor bidrar till biomedicinsk forskning.
God, what a problem … (and to my mind so really very artifical):
In living cells, life is taking place (same as in the cells of our organism). If there are enough (and sufficiently far differentiated) cells to form a living human organism, then the brain of this organism will produce (as part of the usual processes of living) a virtual impression of reality which includes some description of the individual and also its feelings/emotions (= existens i en mänklig värld). Thus, life is taking place in both cases, but as long as the cells are not able or allowed to organize a human brain, ”existens i en mänsklig värld” will not be able to take place.
And the problem in this I simply do not see (perhaps I should read up about it, but for that I do not have the time now).
Ja, vad du säger är självklart från ett biologiskt perspektiv. Och för mer humanistiskt sinnade personer är det lika självklart att det biologiska perspektivet är utvecklat av människor: att vår ”mänskliga existens” är ett slags förutsättning för det biologiska perspektivet. Utan ”mänsklig existens”, inga biologiska begrepp om celler och hjärnor. Själv känner jag mig inte tillfreds med något av alternativen, och upplever det som ett stort problem att finna något verkligt tillfredsställande att säga om denna ”konflikt”: något som tar oss förbi den.