Forskaransvar när biologin har dubbla användningsområden

Har biologer ett moraliskt ansvar om resultat av deras forskning kan användas inte bara för att göra gott (hindra pandemier) utan även för att skada andra (biologiska vapen)?

Man kunde tänka att forskarnas ansvar enbart är att ta fram vetenskaplig kunskap. Användningen av denna kunskap är andras ansvar.

Den tanken fick en knäck den 11 september 2001. Sedan dess har säkerhetssamhället arbetat hårt för att få forskarsamhället att ta större ansvar för forskning som kan användas vid exempelvis utveckling av biologiska vapen.

Har forskarna verkligen ett sådant ansvar, och hur tar de i så fall ansvar på bästa sätt? Dessa frågor undersöker Frida Kuhlau vid CRB i en avhandling som hon försvarar den 23 mars:

I avhandlingen argumenterar Kuhlau för att forskare har moraliskt ansvar för forskning med dubbla användningsområden, och hon försöker specificera vari ansvaret består. Det kan exempelvis handla om att alltid tänka igenom risker som ens forskning kan skapa; att rapportera oroande verksamhet; att vara beredd att ibland begränsa spridningen av resultat.

Hur tar forskningen bäst detta ansvar i praktiken? Det traditionella sättet att ta etiskt ansvar för forskning är att omgärda forskningen med etiska regel- och granskningssystem.

I likhet med Linus Johnsson som disputerade i lördags är Frida Kuhlau tveksam till en sådan yttre byråkratisk etikreglering av forskningen. Forskarna måste lära sig att själva resonera och agera kring risker i forskning med dubbla användningsområden.

Men att forskarna själva tar ansvar betyder inte att de gör detta var och en för sig. En enskild forskare saknar normalt hela den kompetens som krävs för att göra rimliga riskbedömningar. Forskarsamhället och säkerhetssamhället är beroende av varandra. Vad som krävs för att ta ansvar, föreslår Frida Kuhlau, är därför ett slags samtalande etik.

Moraliskt ansvar för forskning med dubbla användningsområden förutsätter pågående samtalsprocesser. Dessa processer kräver organisatoriskt stöd, plattformar. Ett nyskapande förslag är att en sådan plattform kunde utgöras av etiska granskningsnämnder.

I stället för att främst granska, som etiska nämnder traditionellt gör, skulle dessa alltså kunna stödja en etisk samtalskultur.

För mer information om denna angelägna avhandling, läs gärna Uppsala universitets pressmeddelande. Vill du höra frågorna diskuteras eller själv ställa frågor så sker disputationen lördagen den 23 mars klockan 9.15 i Museum Gustavianums Auditorium Minus, Akademigatan 3, Uppsala.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: