Moralisk språkförbistring och drömmen om en förenande logik

Språket hjälper oss inte alltid att förstå varandra. Tvärtom kan det uppvisa vårt främlingskap.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein är känd för bland annat detta uttalande:

  • – Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det.

Många antar att han talar om djur. Att han säger att djuren, till skillnad från människorna, aldrig kan utveckla äkta språk.

Men just innan han säger detta om lejon, säger han samma sak om människor. När vi kommer till ett främmande land förstår vi inte alltid människorna. Även om vi behärskar landets språk.

Han tänkte antagligen på engelsmännen. Han levde ju där större delen av sitt liv.

Wittgensteins lejon står alltså inte för ”djuret”. Lejonet står för ”den främmande livsformen”. Om lejon kunde tala, skulle deras språk utgå från så främmande levnadssätt, att deras uttalanden bara skulle göra det ännu tydligare att vi inte begriper oss på dem. (”De där heltokiga lejonen!”)

Jag har ett skäl att ta upp språkförbistring på Etikbloggen. Skälet är att främlingskapet som Wittgenstein talar om dyker upp särskilt ofta i etiken. När vi diskuterar etiska frågor, kan även vän och syster bli som talande lejon som vi inte begriper oss på.

Det är som om det, mitt i vår gemensamma kultur, fanns små främmande etikländer. Som om det fanns etiska sprickor i det övergripande levnadssättet. Sprickor som man inte ser på avstånd. I dessa etiska skrevor växer mångfaldiga språkformer fram, som uppvisar en moralisk splittring mitt ibland oss.

Låt mig ge ett exempel. En bonde kan ena veckan klappa kalvarna och tala om hur bra de små charmtrollen har det på gården. Veckan därpå skickar han dem till slakt och talar om kvaliteten på nötkött. Han lever i sin ”etiska klippskreva” och talar fullkomligt ärligt så.

En vegan som inte använt animaliska produkter på ett decennium reagerar på bondens språk som om han hörde en skriande inkonsekvens. Hur kan bonden först måna om djurens välfärd… och sedan skicka dem på slakt? ÄR kalvarna kännande varelser eller ÄR de köttråvara? Så upplever veganen, från sin skreva, bondens språk.

  • – När människor talar moral, förstår de sällan varandra.

Jag tror inte att bonden måste motsäga sig. Jag tror inte heller att han talar falskt omtänksamt om djur som han egentligen inte bryr sig om (även om det kan vara så). Men en bonde kan komma att uppleva det som motsägelsefullt att ena veckan måna djuren, och nästa vecka skicka dem på slakt. Börjar man plågas av sådana motsägelser, slutar man snart föda upp köttdjur.

Men att inte plågas är ingen brist på logik. Moraliska motsägelser är inga logiska motsägelser. De är motsägelser som man upplever och bekänner: ”Jag kände det som mer och mer motsägelsefullt att…”.

Om du inte upplever motsägelsen, finns den inte. Andra, som upplever motsägelsen, kan resonera med dig och försöka få dig att se den. Lyckas de, så erkänner även du motsägelsen… men som en omvändelse. Så egensinnig tycks moralens ”logik” vara.

Då frågar jag: Varför betonar vissa moralfilosofer LOGIKEN när de skriver om ETIKEN? Hur kommer det sig att utilitaristerna jag bloggat om, som skrev om abort av nyfödda, menade att det var en LOGISK MOTSÄGELSE att acceptera abort av foster, och samtidigt vara emot abort av nyfödda?

Bakgrunden, tror jag, är vår ofrånkomliga moraliska språkförbistring. Den logiska approachen till etiken tycks lova något så fantastiskt som att vi ska kunna rycka upp språkförbistringen med rötterna, från sina fästen i de små klippskrevorna.

En skinande ny enhetlig moral på en slipad botten av logisk betong ersätter den gamla traditionella splittringen. På rationell väg kan filosofer bevisa att accepterar vi abort, så bör vi även acceptera abort av nyfödda.

Denna logiska lösning på språkförbistringen har bara ett problem. Den orsakar språkförbistring mellan filosofin och samtiden. Människor slutar lyssna på filosofer som talar artificiellt enhetligt om livet. Särskilt när de ”bevisar” vad knappast någon är beredd att erkänna som en moralisk möjlighet.

Filosofiska funderingar kring etiska frågor, som här på Etikbloggen, och på The Ethics Blog, bör vattna och ge näring åt etikens rottrådar. Om plantor komposteras, är det för att deras rötter redan förtvinat i den samtida myllan.

Etiken förblir rotad i livet, inte i logiken.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

5 Responses to Moralisk språkförbistring och drömmen om en förenande logik

  1. Max Kern skriver:

    Utilitaristerna har som de flesta som utgår från någon slags rationalistisk idealism fastnat i någon slags logisk fundamentalism. ex. en matematiker skulle aldrig klara av att dela upp en meter i tre exakt lika delar utan att det blev någon rest över – detta medan en praktisk hantverkare inte skulle några som helst problem. Detta är för övrigt samma problematik som berättelsen om Akilles och Sköldpaddan uppvisar. Nämligen att logiken ibland blir kontra-logisk.

    Vad gäller de moraliska motsättningarna så har de på liknande sätt sin upprinnelse i de logiska paradoxer som uppträder då man som iakttagare inte förstår att de uppstår på grund av skilda perspektiv. Precis som höger och vänster kan utgöra samma riktning beroende på varifrån man betraktar det hele.

    • Pär Segerdahl skriver:

      Tack för inressanta synpunkter! Jag tror liksom du att etiken delvis är ”perspektivisk”. Samtidigt är vi inte låsta i våra ”perspektiv”, utan är synnerligen känsliga för erfarenheter, överväganden och andras synpunkter. Hur människors etiska tänkande och språk fungerar; hur vi förstår, missförstår och påverkar varandra; hur vi kan bli fullkomligt övertygade och sedan tvivla lika djupt – är som jag ser det en stor filosofisk fråga. Ingen filosof som jag läst har löst problemet, inte för mig i alla fall.

      • Max Kern skriver:

        Felet som de flesta etikteoretiker (dvs praktiska filosofer) gör är, (enligt min erfarenhet – mitt perspektiv) att söka bygga etiska system som inte riktigt är grundade i någon form av deskriptiv moral – dvs hur funkar det egentligen! Visst kan etiska system vara intressanta och i vissa fall även hjälpa oss på traven i vår sökan efter bra svar (typ, Rawls) – men de kan lika gärna vara förödande genom att de får oss att tro att något som är till synes rätt och också är möjligt eller rimligt (typ, utilitarismen).

        Jag upplever att det till stor del är i just denna avgrund som många diskussioner om rätt och fel hamnar: alltså i kontroversen mellan hur vissa vill att det ska vara (idealism) och hur andra menar att det de facto är (empirism).

        Därmed också svaret till ditt olösta problem – jag tror inte det är filosofens uppgift att lösa dessa problem – möjligen att förklara dem.

      • Pär Segerdahl skriver:

        Om du menar att filosofin inte kan ta oss ur vad jag kallade ”den moraliska språkförbistringen”, men däremot kanske skulle kunna beskriva den så att vi inte längre förbryllas av den som om den var grundad i misstag som vi borde kunna ta oss ur, så håller jag helt med dig!

      • Max Kern skriver:

        Ja, det var vad jag menade! Därmed överens! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: