En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: november 2011

Det dubbla ansvaret för djur och människor

När medicinsk forskning som involverar djurförsök planeras, så har djurskyddsetiska nämnder ansvar att bedöma om forskningsprojektet kan ha sådan medicinsk nytta att det motiverar djurförsöken. Nämnderna väger lidandet hos försöksdjuren mot nyttan som forskningen kan få för patienter.

Den numera nedlagda Djurskyddsmyndigheten införde för några år sedan en föreskrift mot djurförsök med immunisering av råttor och möss. Sådana djurförsök är en betydelsefull del av den medicinska forskningen. Stora patientgrupper har fått behandlingar som resultat av sådan forskning och nya behandlingar kan förväntas för sjukdomar som orsakar lidande hos patienter.

Jag antar att myndigheten drevs av en stark ansvarskänsla för djurskyddet. Men genom föreskriften hindrade man i praktiken en viktig del av den medicinska forskningen i Sverige, som nu kan göras enbart efter dispens från Jordbruksverket. Ett brinnande patos för djurskydd tycks ha inneburit att man förbisett ansvaret för stora patientgrupper.

Exemplet dök upp i söndagens debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Artikeln författades av Mats G. Hansson vid CRB, tillsammans med Rikard Holmdal (professor i medicinsk inflammationsforskning) och Anne Carlsson (förbundsordförande i Reumatikerförbundet). Artikeln uppmärksammades i såväl TV som press och gav upphov till många inlägg i kommentarfältet till nätversionen av artikeln.

I artikeln förstärks exemplet av att de förbjudna djurförsöken jämförs med vanliga vaccinationer av människor. Det verkar naturligtvis orimligt att en procedur som de flesta svenskar genomgått inte är tillåten på råttor och möss annat än om forskarna fått särskild dispens. Men är det så enkelt? Immuniserar man försöksdjur bara för att testa injektionsmetoder, eller för att provocera fram en reaktion?

Som jag tolkar artikeln är syftet att belysa en drastisk förändring av en myndighets makt över djurskyddet, och därigenom över forskningen. Där etiska nämnder vägde djurs lidande mot forskningens värde för patienter, har myndigheten infört en djurskyddsföreskrift med allmän tillämpning (som myndigheten kan ge dispens ifrån). Myndigheten har därigenom gjort det svårt att väga in forskningens nytta för lidande patienter. Ett ensidigt ansvarstagande har genomdrivits. Poängen är knappast att dagens djurskydd förbjuder försök som inte ens är plågsamma, antar jag. Ansvaret väger väl tungt åt bägge hållen?

Pär Segerdahl

Vi bevakar debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Om djurskydd och forskningsnytta på Brännpunkt

Enligt djurskyddslagen ska försöksdjurs lidande vägas mot försökens förväntade nytta. På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver idag Mats G. Hansson vid CRB tillsammans med Rikard Holmberg (professor i medicinsk inflammationsforskning) och Anne Carlsson (förbundsordförande för Reumatikerförbundet) att djurskyddet i Sverige blivit alltför ensidigt. Vi måste våga väga in forskningens nytta när vi bedömer försöksdjurens lidande, annars förbiser vi ansvarslöst stora patientgruppers lidande, menar författarna. – Läs och fundera över denna svåra ansvarsfråga!

Pär Segerdahl

Vi deltar i debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Taiwanesiska forskare tvingas kasta biobanksprover?

Taiwanesiska forskare kan tvingas förstöra miljoner biobanksprover på grund av svårigheter att samla in samtycke. Läs mer här.

Nyheten illustrerar ett tema i tidigare blogginlägg (som här, här och här). Förra året introducerades ny etisk reglering av biobanker i Taiwan. Syftet var att skydda försökspersoner. Men eftersom det är en dyr, tidskrävande och osäker procedur att kontakta miljoner provlämnare långt efter att de lämnat sina prover, kan resultatet bli att deras prover förstörs. Därmed förhindas, försämras eller omintetgörs forskning om utbredda sjukdomar som det rimligen ligger i provgivarnas intresse att se utforskade. Etisk reglering och samtyckesordningar kan uppenbarligen själva skapa etiska problem!

Pär Segerdahl

Vi vet vad som är på gång : www.etikbloggen.crb.uu.se

EU-domstolens utslag mot patent på embryonala stamcellslinjer

Vissa nya möjligheter LÅTER onekligen bisarra. Att man skulle kunna tillverka ”stamcellsmedicin” från mänskliga embryon till exempel, och patentera dessa produkter och tjäna pengar på dem – det kan verka otäckt! Man ser för sin inre syn hur giriga företag plockar ut stamceller ur mänskliga embryon. Sedan spolas de utnyttjade pyttemänniskorna i vardande ut i vasken, medan företaget tjänar pengar på den patenterade produkten, den så kallade stamcellslinjen.

Tar man fasta på en sådan instinktiv reaktion, så blir man glad av nyheten förra månaden att Europiska unionens domstol tagit ställning mot dessa otäckheter. Det ska inte gå att ta patent på något som kräver att mänskliga embryon förstörs. Skönt när etiken vinner över vinstintressena! Så reagerade i alla fall en bioetikgrupp från Oxford (Anscombe Bioethics Centre; läs intervju med en av representanterna här).

Vad är det för ”etik” som vunnit här, egentligen? Christian Munthe skrev på sin blogg i våras om de ovanligt dåliga argument som föregick domstolsutslaget. Domaren som arbetade med frågan utgick (som ofta görs) från att patentansökningar inte kan godkännas om de gäller företeelser som strider mot allmän god moral. Men sedan argumenterade domaren (om jag förstår rätt) som om proceduren att ta fram stamcellslinjer från embryon kan uppfattas som jämförbar med dödandet av krigsfångar i forna Jugoslavien för att tjäna pengar på deras organ. Eftersom det senare går mot allmän moral, gör det förra det också. Onekligen en drastisk bild! Minst lika drastisk som pyttemänniskorna i vasken.

Människor förstår i allmänhet tillräckligt mycket om krigsfångar för att reagera moraliskt på övergrepp mot dem. Reaktionen är så att säga välgrundat moralisk. Men utveckling av stamcellsbehandlingar är något okänt för de flesta av oss. När vi reagerar, reagerar vi ofta på våra FANTASIBILDER av vad embryonala stamceller kan vara. Detta är en moralisk svårighet i ett snabbt föränderligt samhälle. Etiken fordrar ofta att vi sätter oss in i alldeles nya företeelser. Jämför vi det nya med ett gammalt skräckkabinett riskerar vi att bli ”skenmoraliska”.

Företaget Geron beslöt nyligen att avsluta sin prövning av en nyutvecklad behandling av ryggmärksskadade patienter med nervceller utvecklade från embryonala stamceller. Man angav ekonomiska sparbehov. Men nedläggningen kan samtidigt tjäna som exempel på vad det Europeiska domstolsutslaget kan leda till. Frestelsen att tänka om embryonal stamcellsbehandling som om den liknade användningen av organ från krigsfångar kan medföra att denna patientgrupp inte kan behandlas effektivt. Har etiken verkligen vunnit genom domstolsutslaget, eller har den snarare lidit ett nederlag?

Etiskt tänkande om embryonala stamceller kräver öppenhet inför det nya; en vilja att lära vad man inte redan vet. Men det förutsätter också att stamcellsforskare vill och kan informera om det nya. Ett exempel på det senare är Stem Cells Update 2011, som nyligen hölls i Uppsala. Ledande stamcellsforskare träffades för att diskutera såväl inbördes som med allmänheten. Ett exempel på de ansträngningar som kan krävas för att undvika problematiska jämförelser är en artikel i tidskriften Stem Cells, skriven av Mats G. Hansson vid CRB tillsammans med tre medförfattare, bland annat en ledande stamcellsforskare.

– Jag vet, artikeln är på en tekniskt avancerad nivå. I väntan på inlägg som sammanfattar tankarna mindre tekniskt, kan den ändå tjäna som varning mot frestande lättvindliga jämförelser.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att diskutera etik

Ett av de mest förbryllande filosofiska problem man brottas med har att göra med detta bloggande: vad betyder det att diskutera etik i dagens läge? Vitsen med att resonera om viktiga problem är väl rimligen att finna svar på frågorna. Men vad vore ett allmängiltigt svar på etiska frågor som löper rakt ned i våra djupaste inställningar? Inte kan väl moderna etikdiskussioner förutsätta en gammal idé om att ”den sanna moralen” finns (även om vi ännu inte upptäckt vilken)?

Nej, knappast. Så varför diskuterar vi, om vi inte tror att den sanna moralen kan upptäckas? Är det inte som att leta efter en nål i en höstack, när vi inte längre tror att det finns någon nål? – Har den moderna människan blivit tokig, som söker vad hon slutat tro på?

Nej, vi är knappast tokiga när vi diskuterar livsviktiga frågor. Vi vore tokiga om vi inte gjorde det. Så vad gör vi när vi diskuterar etiska frågor idag?

Jag har inget riktigt svar, men jag kan föreslå en annan liknelse än nålen i höstacken. Anta att den moderna människan spelade ett brädspel med den märkliga egenskapen att brädet förändras allteftersom tiden går. Reglerna gäller det gamla brädet, så med jämna mellanrum blir det heta diskussioner om hur reglerna bör omskrivas för att gälla det nya brädet. När man söker dessa nya regler tror man givetvis inte att ”de sanna” reglerna redan finns, men måste upptäckas. Utgångspunkten är ju att reglerna som fanns blivit inaktuella!

I den andan kan man kanske diskutera etik, och med emfas föreslå och argumentera för sina svar. När stamcellsforskningen uppkom, när man började bygga upp stora biobanker utan att specificera forskningen som ska använda banken, så förändrades brädet. Därför diskuterar vi biobanksetik, i ett nytt läge, utan att vara sökare efter en evig sanning som vi inte längre tror på.

Men anta att någon invände att själva förändringen av brädet kan vara omoralisk? Att etik inte kan handla om att anpassa sig till ständigt nya bräden. Att ”modern” framtidsorienterad etik är… ryggradslöst amoralisk!

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag misstänker att man kan tala om en ”traditionell” och en ”modern” etisk tendens som är så olika att de knappt kan befatta sig med varandra. Den förra fördjupar sig i givna livsformer (som om de vore vårt öde). Den senare bearbetar ständigt nya livsformer (som om förändring vore vårt öde). Båda tenderar att se den andra tendensen som ett tillkortakommande.

Eller överdriver jag skillnaderna mellan dessa etiska tendenser? Har jag vilseletts av mina egna liknelser? – Kommentera gärna!

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskningsetik i nytt läge

Med det här inlägget vill jag ge en vink om ett återkommande tema på denna blogg. På CRB forskar vi (bland mycket annat) om etiska problem som dagens etiska granskningspraxis ger upphov till. Man kan säga att vi är självkritiska forsknings- och bioetiker. Vi undersöker om forskningsetiken själv bidrar till nya etiska problem, samtidigt som den hanterar gamla.

Forskningsetiken utvecklades i ett annat landskap än dagens. Utgångspunkten var omänsklig: ohyggliga experiment med koncentrationslägerfångar under andra världskriget. Därefter flera forskningsskandaler där försökspersoner led skada i olika delar av världen. Förenklat kan man säga att forskningsetiken handlade om att skydda människor mot att bli indragna i farlig forskning. Ett sådant etiskt skydd var kravet att människor inte får användas som försökspersoner om de inte informerats om projektet och eventuella risker, och givit sitt samtycke. Ett annat skydd var en lagstiftad etisk granskningsapparat där etikgranskningsnämnder kan avslå studier som bedöms vara etiskt problematiska.

Etisk granskning och samtyckesordningar är väsentliga delar av dagens medicinska forskning. Men därmed förändrar de utgångspunkten för dagens forskningsetik. Om gårdagens hotbild främst var övergrepp på försökspersoner, dyker nya risker upp idag. Man kan i flera fall fråga om försökspersoner överbeskyddas mot sitt eget intresse. Om jag drabbas av brusten kroppspulsåder vill jag få bästa behandlingsmetod. Men personer som drabbas av ett sådant tillstånd kan ofta inte ge samtycke till deltagande i forskning. Därför avslogs nyligen en studie som ville jämföra två förekommande behandlingsmetoder. Etikskyddet skapar här självt en etisk problematik.

Vi tog upp sådana här självkritiska etikfrågor på konferensen  ”Is Medical Ethics Really in the Best Interest of the Patient?” förra året. Samma tema togs upp i en artikel i Läkartidningen i våras. Jag kan berätta att flera artiklar är på gång. Jag kommer att reflektera kring dem allteftersom de publiceras.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Etikens röster

Det är väl rimligt om jag på en etikblogg funderar lite över vad etik är!

Om jag skulle förklara ordet ”etik” och fick använda bara en mening, skulle jag kanske säga att etik är ett annat ord för ”de viktigaste frågorna i livet”. Frågor som håller oss vakna om nätterna brukar vara etiska. Var jag feg när jag…? Är det min uppgift att…? Är jag självisk om jag inte…? Är det rätt att…?

När vi (efter sömnlösa nätter) finner svaren på sådana ”superangelägna” frågor, repar vi mod och talar plötsligt som gudar, som om vi såg det rätta och kunde informera människorna. Snart gör vi tyvärr en nedslående upptäckt. Andra invänder med samma myndiga stämma! Förvirrade av den oväntade upptäckten återgår vi till ett blygsamt, ”Enligt min mening”. Bara för att nästa dag tala som sanningsskådande gudar igen!

Filosofer har i årtusenden upplevt den växlande moraliska rösten som pinsam. Vi talar ju som om vi var i målbrottet, än myndigt, än barnsligt. Rationalister (som Platon och Kant) tog fasta på den myndiga rösten. Om vi får fatt på förnuftet, så får den myndiga stämman det stabila vuxna stöd den behöver. All oenighet upplöses med rationella skäl. Relativister (som Nietzsche) tog fasta på den barnsligare rösten. Det finns ingen absolut sanning, den myndiga rösten ljuger. Det sanna är att tala utifrån sig själv.

Filosoferna har inte lyckats upphäva vårt moraliska målbrottstillstånd. Som moraliska varelser förblir vi i målbrottet, och vi borde inte skämmas över det. Jag hoppas att bloggarna här ska innehålla många målbrottsväxlingar!

– Vill du lyssna på några av etikens röster? På Urplays hemsida finner du ett panelsamtal, ”Mänskliga kvarlevor – spara eller begrava?”, arrangerat av Historiska museet. En journalist, en bioetiker (Malin Masterton från oss på CRB), en arkeolog, en tidigare diskrimineringsombudsman, och en museichef samtalar om hur vi bör hantera de mänskliga kvarlevor som fyller våra museer.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att bygga upp en biobank är inget forskningsprojekt

Tidningen Biotech Sweden skrev igår: ”Jättestudien LifeGene inte etiskt granskad”. Själv har jag lite svårt att förstå nyheten, eftersom LifeGene egentligen inte är en studie. Detta blir inte helt klart ens på LifeGenes hemsida, men vad jag förstår är LifeGene en plattform för studier mer än en egen studie. Det handlar om att bygga upp en biobank med biologiska prover från 500 000 svenskar, tillsammans med information om provlämnarnas hälsa med mera. Biobanken ska fungera som infrastruktur för framtida biobanksprojekt. Dessa studier etikgranskas som forskningsprojekt.

I mitt huvud låter nyheten därför en smula som om Dagens Industri hade skrivit, ”Volvos nya bilfabrik inte krocktestad”. En bilfabrik fungerar som infrastruktur för tillverkning av bilar. Man krocktestar inte fabriken, men däremot bilmodellerna som byggs där. Naturligtvis ska uppbyggandet av bilfabriker granskas. Miljöpåverkan måste undersökas, liksom skyddsanordningar vid de olika arbetsstationerna, och mycket annat. Men man granskar en fabrik, inte en bilmodell, och därför ser granskningen olika ut.

Det är olyckligt att det saknas lagstiftning för biobanker särskilt uppbyggda för att fungera som infrastruktur för framtida ännu ospecificerade studier. Detta är en relativt ny företeelse, och en ny biobankslag är på väg. Men om vi ska tänka klart om hur byggandet av biobanker bör etikgranskas, så bör vi väl skilja på biobanker och biobanksforskning? Kommentarer mottas tacksamt.

Pär Segerdahl

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se