Visst låter det onaturligt: tomater i vilka forskare tillsatt en fiskgen!
Men knappast någon mat är ”naturlig”, inte ens den ekologiska. Redan farmor och farfar kokade gröt på onaturligt havre, och de var långt ifrån först! I årtusenden har människan förädlat sina grödor och avlat sina djur. Eller flyttat organismer till miljöer där de utvecklas annorlunda än i miljön de hämtades från. Modifierade organismer = mänsklig mat.
Förra veckan besökte jag ett möte om genetisk modifiering och mat (arrangerat av Vetenskap & samhälle, Uppsala universitet, och EU-projektet ComScience). Syftet var att engagera allmänheten att diskutera den forskningsdrivna samhällsutvecklingen. Jag lärde mig en hel del om genmodifierade organismer (GMO). Men mötet väckte också tankar. Inte bara om vad GMO är, utan också om vad etik är.
Mötet skulle knappast arrangerats om det inte funnits en moralisk hotbild kring genmodifierade organismer. På mötet visades en film som tog upp risker med GMO. Till exempel att grödor som tillförts gener för resistens mot skadedjur, skulle kunna sprida resistensen till andra organismer i naturen. Plötsligt får vi ”superskadedjur” och ”superogräs”.
Men liknande risker finns även med traditionellt modifierade organismer. Låt oss kalla farmors och farfars traditionellt modifierade råvaror i köket TMO. Vad är den principiella skillnaden mellan TMO och GMO? Vi hanterar riskerna med TMO, som även de kan ha problematiska miljöeffekter. Är riskerna med GMO principiellt annorlunda; är de övermänskliga?
GMO är i vissa avseenden mindre riskfyllt än TMO. Vid traditionell avel har man dålig kontroll på vilka egenskaper man får på köpet, när en viss egenskap förstärks. Men vid genetisk modifiering överförs bara de gener som skapar egenskapen man vill åt. Det kan handla om köldbeständighet; om resistens mot skadedjur; om omega 3-fettsyror i raps; om längre träfibrer…
Jag ser inte den principiella skillnaden mellan GMO och TMO. Det är oklart varför GMO hålls i karantän, medan TMO tillåts vara den naturligaste varan i våra matkassar. Visst finns risker som måste tas på största allvar, men de verkar inte övermänskliga.
Mötet om GMO gav mig alltså denna fråga:
Varför upplevs det som en principiell skillnad mellan TMO och GMO, när vi inte lyckas sätta fingret på den?
Nyckeln tror jag ligger i något som sades mot slutet av mötet, när det var dags att packa ihop och gå hem:
– Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!
Varpå någon annan sa:
– Vi har inte gjort annat än diskuterat etik. Vad menar du med ”etiska frågor”?
Svaret blev:
– Har vi rätt att modifiera organismer?
Personen uppfattade tydligen etik som tidlös etik om människans plats i kosmos. Ett absolut rättesnöre för mänsklig aktivitet. Ett övermänskligt perspektiv på det mänskliga. Ett närmast teologiskt perspektiv.
Den andra personen, som sa att mötet inte gjort annat än diskuterat etik, såg däremot etiken som tillhörande vår tid. Vi kan lika lite välja bort gentekniken som vi kan välja bort globaliseringen eller datatekniken eller medicinen. Tiden förändras till stor del bortom vår kontroll, trots att vi är så delaktiga i den. GMO ger oss visserligen nya möjligheter att kontrollera organismers egenskaper. Men framväxten av sådana tekniker (och av samhället som hyser dem) är samtidigt så oöverblickbar, att man kan se tiden som ett öde vi har att bära, så ansvarsfullt som möjligt.
Den principiella etiska skillnaden mellan TMO och GMO finns nog inte i verkligheten. Den dyker upp inom oss, när moralisk oro inför tidens gång i det moderna samhället får oss att återfalla i tidlös teologi om människans plats kosmos (jag har skrivit om detta i boken Djuren i kulturen).
Skillnaden är alltså att GMO stöter ut oss i det tidlösa perspektivet, där människans plats i kosmos måste fastställas för att hon inte ska hota existensens grundvalar. Hotet finns i detta uppväckta evighetsperspektiv inom oss. Medan den gamla TMO:n i skafferiet tillåter oss att förbli i tiden vi faktiskt lever i.
Jag gissar att det var svårigheten att känna igen den moderna moralens ansikte som fick människor för mer än hundra år sedan att säga, ”Om Gud är död, så är allt tillåtet”. De trodde att moral måste vara ett tidlöst rättesnöre.
Jag tror att samma svårighet orsakade mötets, ”Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!” Man kände inte igen vår tids etik. – Det återstår uppenbarligen för oss att lära känna den moderna moralens ansikte.
Pär Segerdahl
Senaste kommentarer