Den som följt Etikbloggen har nog märkt en underström av undringar om vad etik är. Ibland vänder strömmen upp mot ytan. Idag gör den det igen.
Jag fascineras av moraliska övertygelser. Att kloka människor kan ha motsatta övertygelser, och argumentera lika vältaligt för sina saker. Tänk bara på oenigheten om sådant som tagits upp här på bloggen: om GMO, om LifeGene, om stamceller, om abort, och om GMO igen.
– Hur kan människor uppfatta samma saker så olika?
Betraktar man etiken på avstånd, kan man alldeles tappa stinget. Varför ge sig in i en sport där var och en utropar sig själv till segrare?
Vi argumenterar som om vi försökte göra intryck på en klok domare. Men det finns ingen domare. Bara den andre, som är oenig med mig.
Inte nog med att olika personer är oeniga. Jag kan vakna kallsvettig och vara oenig med mig själv. Eller åtminstone misstänka att vad jag argumenterade för igår var alldeles uppåt väggarna.
Varför ge sig in i en sport där självutnämnda segrare nästa dag diskvalificerar sig själva?
Vad som fascinerar mig mest är den envist återkommande övertygelsen, ”Så här är det!” Tänk att den trotsar all etisk komik, repar mod, och gång på gång lyckas ta sig själv på blodigt allvar.
När vi talar varmt för våra övertygelser, framförs argumenten som logiska grundstenar, som övertygelsen vilar tryggt på. Men jag har en erfarenhet som jag tror att jag delar med många. Nämligen att argumenten flödar först när jag är övertygad.
Den där logiska grundvalen som argumenten utgjorde för min övertygelse, verkar ha sin grund i övertygelsen själv. Min vältalighet tycks vara ett cirkelresonemang. Min logik tycks inte värd mer än tungomålstalande. Jag sjunger min övertygelse, och sången heter ”Mina goda skäl”.
Är det vad etik är? Människor som sjunger sina egna varianter av ”Mina goda skäl” för varandra? Och som i finalen utropar sig själva till segrare, om de nu inte diskvalificerar sig?
Etik framstår som en absurd aktivitet som vi borde göra oss av med, som man lämnar en illusion. – Hur är etik möjligt?
Jag misstänker att dessa undringar om etik uttrycker ett grundligt missförstånd. Jag tror att vi går vilse, för att vi gång på gång försöker förstå etiken som något förnuftsmässigt och logiskt. Jag tror att vi går vilse, för att vi tror att våra etiska resonemang primärt riktar sig till andra människor som vi försöker övertyga.
Etik är inte minst vår egen kamp med livet.
När vi resonerar etiskt med varandra, kämpar vi med en tredje part: med livet av idag. Vi försöker leda livet rätt, när frågor om GMO, biobanker och stamceller får oss att tappa orienteringen.
Min etiska övertygelse kommer inte från argumenten. Inte heller från slutsatserna. Snarare bildar argument och slutsatser tillsammans en väv eller ett system. De bildar en sammanhängande karta som orienterar mig i vad jag kan identifiera som vår samtid.
Vår övertygelse kommer inte från kartan. Övertygelsen kommer inte från logiska relationer mellan argument och slutsatser.
Övertygelsen förutsätter den egna kampen med terrängen. När jag finner att jag efter en tids ovisshet kan börja orientera mig i terrängen, börjar jag sjunga både argument och slutsatser med övertygelse. Nästan som en hyllning till livet som nu blivit klarlagt.
Terrängen övertygar mig om kartan, när kartan orienterar mig i terrängen.
Etik, föreslår jag, är till stor del arbetet att orientera våra liv in i tiden.
Du skriver, ”Vår övertygelse kommer inte från kartan. Övertygelsen kommer inte från logiska relationer mellan argument och slutsatser.” Efter vad jag har sett är jag benägen att hålla med dig till viss del.
Dock har jag nog kunnat se att ”kartan” spelar en rätt viktig roll för vissa personer (de troende) som oftast ser själva kartritaren som den goda moralens garant och upphovsman. Dessa behöver då inte heller argumentera för sin sak – eftersom det viktiga är att det ”står skrivet” eller ”är sagt” att det förhåller sig på ett visst sätt.
För andra ser moralen mer ut att vara en förhandlingsprocess (deliberation) där sådana värden som altruism (flervärde) och egoism (egenvärde) balanseras i förhållande till den egna relativa maktpositionen. Om detta skrev jag för övrigt om härom veckan i inlägget ”Moraliska ekvationer”: http://maxexhact.wordpress.com/2012/04/13/27-moralisk-ekvation-dygd/
För övrigt tycker jag mig ha kunnat se att personer som ofta letar efter ”logiska relationer mellan argument och slutsatser” snarare gör detta som en slags efterkonstruktion eller efterrationalisering till de handlingar eller val som ofta redan gjorts. Eller som ett sätt att logiskt sammanlänka var man befinner sig i dag – med där vi önskar befinna oss i morgon (alltså i moraliskt hänseende, ex. ska jag ta jobbet på SAAB Aerospace och sälja vapen till Indien).
Alltså; jag befinner mig vid punkt A och jag önskar ta mig till punkt B – logiken i mina resonemang bygger då på att så effektivt som möjligt ta mig mellan dessa punkter. De rationella skälen och logiken är sedan det som mest effektivt (och inom vissa kollektiva riktmärken) sammanlänkar dessa bägge punkter eller ambitioner, A och B. Men de bägge punkterna A och B är givetvis redan på förhand bestämda.
Låter det komplicerat? Nej då! Med andra ord säger jag bara att man ”gör som man gör” och sedan får man valet att hänga ihop med ett visst mått av rationalitet.
Max Kern
Tack för bra kommentar och för länken till din intressanta blogg! Jag håller med dig. Det finns (ganska vanliga) former av moralisk övertygelse som är hårt knutna till vissa givna kartor. Helt knastertorrt obereoende av livssammanhangen är de nog inte, men det stämmer att den form av etisk övertygelse jag talar om i sökandet efter en samtida etik knappast är övertygelsen hos rigida kartläsare, utan snarare hos människor som ibland lämnar tankar bakom sig och tänker nya.
Du uttryckte i den tidigare bloggen misstanken att behovet av grunder beror på ett missförstånd: på att vi försöker förstå etiken som något förnuftsmässigt och logiskt. Jag håller med om att det verkar handla om ett missförstånd, fast jag inte är säker på om begreppen förnuftsmässig och logisk fångar in missförståndets karaktär: de är rätt elastiska begrepp, och jag skulle inte vilja förneka att både förnuft och logik – i vissa av ordens bemärkelser – kan spela in i vårt etiska tänkande. Men helt säkert leds vi vilse av skenbara analogier, framför allt kanske av analogin med vetenskap eller med juridik.
Samtidigt undrar jag om inte frånvaron av grunder ger sig till känna på ett särskilt sätt när det gäller den typ av beslut som blir aktuella speciellt inom medicinsk etik, t.ex. när det gäller bruk som abort, eutanasi, konstgjord befruktning, cloning eller stamcellsforskning (dvs. forskning på celler som fåtts från mänskliga embryon). Jag skulle vilja kalla den här typen av problem “gränsfrågor” – det handlar om var vi sätter gränserna för vårt ingripande i livsprocesserna. De skiljer sig på följande sätt från det slag av samvetsfrågor som ofta annars är centrala i etiken: beteckningar som ”abort”, ”eutanasi” osv. är i en viss bemärkelse neutrala: vi kan (kanske bortsett från vissa oklara fall) vara överens om att en viss handling innebar t.ex. abort även om vi har olika inställningar till det som gjordes. (Anhängare av förbud mot abort uttrycker därför ofta sitt motstånd genom att hävda att abort är mord.) Det här sammanhänger med att den handlandes motiv i en viss mening inte spelar någon roll för fördömandet av den här typen av handlingar. När det t.ex. är fråga om huruvida vad jag gjorde innebar ett svek mot min vän, så kan du inte ta ställning utan att beakta mina motiv. För dem som fördömer abort är det däremot tillräckligt att handlingen uppfyller vissa kriterier. (De skulle kanske hävda att de som utför aborter alltid har onda motiv eftersom abort är en ond handling. Men i så fall är relationen mellan hur vi ser på motiven och hur vi beskriver handlingen motsatt den relation som föreligger i det andra fallet: här avgör handlingen motivet, inte tvärtom.)
Biomedicinska gränsfrågor hör till ett helt komplex av attityder som definierar vad vi kunde kalla respekten för den mänskliga kroppen. Hit hör blygseln för nakenhet eller för kroppsfunktioner, men också det allvar med vilket vi förhåller oss till det som sker med vår kropp efter döden: t.ex. den vikt vi fäster vid begravningsseder, vår motvilja mot företeelser som nekrofili och kannibalism osv. Man kan kanske säga att det rör sig om ett slags tabun, vilket inte nödvändigtvis innebär ett förringande av de attityder det här är fråga om. Det som kännetecknar den här typen av attityder, till skillnad från mycket annat vi diskuterar under rubriken ”etik” är att de inte kretsar kring frågor om lycka och lidande, om möjligheten att leva meningsfullt, om tillit eller om respekt för andras önskningar.
(Kommentaren utgår från ett avsnitt i min artikel ”Homo moralis och den juridiska modellen”. I Tage Kurtén & Joakim Molander (red): Homo moralis: människan och rättsstaten.)
Värdefulla påpekanden! Att bioetik inte bör ses som ”paradigmexempel” på moralisk problematik är viktigt att hålla i minnet.
Beträffande bioetik som ”gränsfrågor” vill jag bara tillägga att uttryckssättet kan leda vilse. Det är lätt att föreställa sig bioetiken som ett slags gränsvakt som tillämpar fasta etiska regler på nya former av ingrepp i livsprocesserna. (Inte så sällan praktiseras bioetik så.) Något jag funderat över på Etikbloggen och The Ethics Blog, t.ex. i inlägget,
http://ethicsblog.crb.uu.se/2012/01/02/can-infrastructure-for-biobank-research-make-ethical-notions-obsolete/
är hur nya former av forskning och infrastruktur för forskning kan återverka på idéerna om dessa etiska regler. Om det som reglerna tillämpas på kan göra reglerna oklara eler till och med obsoleta, så undergräver det BILDEN av bioetiken som stabil gränsvakt i en föränderlig värld. Om även ”gränsvaktandet” är föränderligt kan det upplevas som frånvaro av grunder.
Jag antar att det är något liknande du menar, när du säger att oklarhet om grunder kan upplevas särskilt starkt när det gäller bioetiska frågor.