En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: stamceller (Sida 3 av 3)

Vad är embryot nu då?

Man brukar tala om vikten av att ha en moralisk kompass. De ideologiska vindarna blåser än hit än dit. Därför behöver vi kunna ta ut de moraliska väderstrecken – gott-ont; rättvist-orättvist – och följa kursen snarare än bara driva med vindarna.

Bioetik kunde med samma liknelse förstås som livsvetenskapernas etiska kompassavdelning. Forskarna vill utforska allt möjligt. Därför måste de granskas av etiska navigatörer som övervakar att tillfälliga forskningsintressen inte driver skutan ur moralisk kurs.

Utan att förneka att man kan tala om människor med ”osviklig moralisk kompass”, så får vi inte glömma att det är ett talesätt. Även talesätt kan leda vilse, om de tas alltför bokstavligt.

Frågan är om jag inte redan hamnat ur kurs, just för att jag styrts av talesättet. Jag har placerat forskare och etiker på olika nivåer: Forskarna driver omkring som vildhjärnor i sina laboratorier. Etikerna sitter med sina kompasser högt uppe i skutans mast och övervakar att vildhjärnorna inte far vilse eller överskrider absoluta gränser.

Talesättet har skapat en mytisk bild av en etisk styrkonst.

Ibland antar bioetiken denna mytiska skepnad i verkligheten. Bioetiker agerar då som om de från sin position kunde granska forskarna och leda dem rätt på det farofyllda etikhavet. Att forskarna i sin tur kan granska etiken slår dem inte. Forskarna är ju djupt nere i sina laboratorier under däck, där de inte riktigt kan se moraliska gränser eller ta ut etiska vädersträck!

Mot denna bakgrund är den senaste stamcellsforskningen intressant, för den tycks ifrågasätta en etisk kompass som konstruerats omkring det mänskliga embryot.

Embryot framställs av somliga etiker som moraliskt unikt, för att det kan utveckla kroppens alla celler och delar: en hel människa, en person. Embryot är därför en absolut gräns. Det måste behandlas med samma respekt som personen det kan utvecklas till. Embryot är redan en person i sin linda, eller en ”pre-person”.

Den senaste stamcellsforskningen antyder att man kan programmera om i princip vilken cell som helst i kroppen – en hudcell till exempel – så att den får samma förmåga att bilda kroppens olika celler och delar.

Kompassnålen börjar plötsligt snurra vilt. Ska vi respektera varje cell i kroppen som en pre-person? Eller ska vi sluta tala om personer som redan närvarande i celler som senare kan bli personer?

Vad vi än kommer fram till, så tycks den etiska kompassen påverkas av de mänskliga verksamheter som den skulle styra efter moraliska väderstreck.

Låt inte kompassliknelsen göra etiken till en platonsk myt!

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Nobelpris i medicin med oväntad etisk sprängkraft

Medicinpriset 2012 går till Shinya Yamanaka och Gordon B. Gurdon, som kullkastat antaganden om hur stamceller specialiseras till kroppsceller: till hudceller, tarmceller, nervceller…

Länge antog man att en specialiserad cell bara kan bilda ännu fler celler av samma sort. Tarmceller bildar fler tarmceller, men har förlorat förmågan att bilda nervceller eller hudceller.

Den enda celltyp som kan bilda alla celltyper i kroppen antogs vara den omogna embryonala stamcellen. Den innehåller förutsättningarna för att utveckla en HEL människa (eller annan organism), medan tarmcellen bara innehåller förutsättningar för att utveckla tarmarna.

Embryonala stamceller var alltså helt unika i det synsätt som nobelpristagarna ifrågasatt. Embryonala ”ur-celler” kan bygga en fullständig människa, medan de specialiserade cellerna glömt helheten och bara kommer ihåg delarna.

Vad nobelpristagarna på olika sätt visat, är att mogna specialiserade celler inte glömt resten av kroppen. Gurdon bytte ut cellkärnan i en grodas äggcell mot cellkärnan från en mogen cell. Den cellkärnan borde ha glömt hur man bygger en hel groda. Men äggcellen utvecklades till ett grodyngel. Den mogna cellkärnan hade inte glömt.

Yamanaka föddes samma år som Gurdon utförde grodexperimentet, 1962. Han använde 44 år senare genteknik för att visa att kroppens specialiserade celler inte glömt helheten. Han tog gener som håller stamceller omogna, och överförde dem till mogna, specialiserade celler. Dessa mogna celler återgick då till ett omoget tillstånd, och kunde därefter utveckla flera olika celltyper. Återigen stod det klart att den specialiserade kroppscellen inte glömt resten av organismen.

Nu till de etiska konsekvenserna av årets nobelpris i medicin:

Eftersom embryot innehåller förutsättningarna för hela människan, har det ofta ansetts kontroversiellt att använda mänskliga embryonala stamceller i stamcellsforskning.

Nobelpristagarna visar att man förmodligen kan göra en hel del stamcellsforskning utan kontroversiell användning av embryonala stamceller. Man kan använda tarmceller, eller någon annan mogen celltyp, eftersom man genetiskt kan programmera om dem till stamceller.

Detta har hittills uppfattats som den stora etiska konsekvensen av upptäckterna: man kan undvika de etiskt kontroversiella embryonala stamcellerna.

Men har inte fynden ännu större etisk sprängkraft? Skakar de inte om den unika status som den embryonala stamcellen antogs ha? Den är inte ensam om att kunna utveckla de olika celltyperna i en komplex organism, som människan. Tarmcellen har inte glömt hudcellen eller nervcellen.

Så snarare än att bara befria stamcellsforskningen från det etiskt kontroversiella beroendet av mänskliga embryonala stamceller, har nobelpristagarna framförallt pekat på att dessa celler inte är fullt så unika… och således kanske inte så kontroversiella att använda?

Jag säger inte att man måste ändra sitt tänkesätt på just detta vis. Men det är väsentligt att vetenskapliga upptäckter kan påverka vårt etiska tänkesätt. Etiken är ingen statisk sfär av eviga normer, utan är sammanvävd med hur vi lever och vad vi känner till om livet.

Årets nobelpristagare i medicin avslöjar oväntade egenskaper inte bara hos våra celler, utan även hos vår etik.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Varifrån kommer våra etiska övertygelser?

Den som följt Etikbloggen har nog märkt en underström av undringar om vad etik är. Ibland vänder strömmen upp mot ytan. Idag gör den det igen.

Jag fascineras av moraliska övertygelser. Att kloka människor kan ha motsatta övertygelser, och argumentera lika vältaligt för sina saker. Tänk bara på oenigheten om sådant som tagits upp här på bloggen: om GMO, om LifeGene, om stamceller, om abort, och om GMO igen.

– Hur kan människor uppfatta samma saker så olika?

Betraktar man etiken på avstånd, kan man alldeles tappa stinget. Varför ge sig in i en sport där var och en utropar sig själv till segrare?

Vi argumenterar som om vi försökte göra intryck på en klok domare. Men det finns ingen domare. Bara den andre, som är oenig med mig.

Inte nog med att olika personer är oeniga. Jag kan vakna kallsvettig och vara oenig med mig själv. Eller åtminstone misstänka att vad jag argumenterade för igår var alldeles uppåt väggarna.

Varför ge sig in i en sport där självutnämnda segrare nästa dag diskvalificerar sig själva?

Vad som fascinerar mig mest är den envist återkommande övertygelsen, ”Så här är det!” Tänk att den trotsar all etisk komik, repar mod, och gång på gång lyckas ta sig själv på blodigt allvar.

När vi talar varmt för våra övertygelser, framförs argumenten som logiska grundstenar, som övertygelsen vilar tryggt på. Men jag har en erfarenhet som jag tror att jag delar med många. Nämligen att argumenten flödar först när jag är övertygad.

Den där logiska grundvalen som argumenten utgjorde för min övertygelse, verkar ha sin grund i övertygelsen själv. Min vältalighet tycks vara ett cirkelresonemang. Min logik tycks inte värd mer än tungomålstalande. Jag sjunger min övertygelse, och sången heter ”Mina goda skäl”.

Är det vad etik är? Människor som sjunger sina egna varianter av ”Mina goda skäl” för varandra? Och som i finalen utropar sig själva till segrare, om de nu inte diskvalificerar sig?

Etik framstår som en absurd aktivitet som vi borde göra oss av med, som man lämnar en illusion. – Hur är etik möjligt?

Jag misstänker att dessa undringar om etik uttrycker ett grundligt missförstånd. Jag tror att vi går vilse, för att vi gång på gång försöker förstå etiken som något förnuftsmässigt och logiskt. Jag tror att vi går vilse, för att vi tror att våra etiska resonemang primärt riktar sig till andra människor som vi försöker övertyga.

Etik är inte minst vår egen kamp med livet.

När vi resonerar etiskt med varandra, kämpar vi med en tredje part: med livet av idag. Vi försöker leda livet rätt, när frågor om GMO, biobanker och stamceller får oss att tappa orienteringen.

Min etiska övertygelse kommer inte från argumenten. Inte heller från slutsatserna. Snarare bildar argument och slutsatser tillsammans en väv eller ett system. De bildar en sammanhängande karta som orienterar mig i vad jag kan identifiera som vår samtid.

Vår övertygelse kommer inte från kartan. Övertygelsen kommer inte från logiska relationer mellan argument och slutsatser.

Övertygelsen förutsätter den egna kampen med terrängen. När jag finner att jag efter en tids ovisshet kan börja orientera mig i terrängen, börjar jag sjunga både argument och slutsatser med övertygelse. Nästan som en hyllning till livet som nu blivit klarlagt.

Terrängen övertygar mig om kartan, när kartan orienterar mig i terrängen.

Etik, föreslår jag, är till stor del arbetet att orientera våra liv in i tiden.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Bioetiken är ingen intresseorganisation

Bioetiken anses ibland legitimera mäktiga intressen. Liksom kyrkan förr välsignade armén och förklarade att Gud är på vår sida, används nu bioetiska välsignelseakter, menar man, för att stödja läkemedelsindustri och medicinforskning.

Exempel som kan bekräfta en sådan bild finns. I USA händer det att läkemedelsföretag anställer bioetiker. Glenn McGee, tidigare redaktör för American Journal of Bioethics, avgick efter kritik från en anställning vid ett Texasbaserat stamcellsföretag.

Det finns en verklig risk att hamna i legitimerande roller. Varje person som kallar sig bioetiker bör höra denna samvetsfråga inom sig: ”Har jag blivit ensidig och partisk?”

Samtidigt utmärker det bioetiken som akademisk verksamhet att du faktiskt kan (och bör) agera utifrån denna samvetsfråga. Du kan (och bör) väga motstridiga värden mot varandra. Du kan (och bör överväga att) ändra ståndpunkt.

Öppenheten förstärker dig som bioetiker.

Så fungerar det inte om du företräder en intresseorganisation eller myndighet. Där bör du inte tvivla. Där är det givet vilka uppfattningar, värden och föreskrifter du professionellt har att bevaka. Bevakar du inte de rätta intressena, bör du avgå. Du har blivit illojal mot din organisation och agerar oprofessionellt.

I bioetiken är det alltså tvärtom. Om du företräder ett intresse som om du tillhörde en organisation, om du resonerar ensidigt utan att rättvist balansera olika värden – det är då du bör överväga att sluta.

Om organisationsfunktionärens samvetsfråga är ”Har jag blivit illojal?”, så är etikerns samvetsfråga ”Har jag blivit lojal?”

Om bioetiken är extra känslig för anklagelser om partiskhet, så beror det antagligen på att etiskt tänkande förutsätter en radikal öppenhet som annars är ovanlig i ett organisations- och myndighetspräglat samhälle.

Paradoxalt nog kan det vara denna etiska öppenhet som i vissa fall ligger bakom anklagelsen att bioetiken legitimerar makten. För etisk öppenhet är knappast politiskt radikal eller rigid.

Där en politisk organisation ensidigt företräder vissa intressen och arbetar för vissa förändringar, har etiskt tänkande ett ansvar att påminna även om andra värden, som skulle undergrävas om en viss intresseorganisation fick all den makt den eftersträvar.

Här finns en oväntad spänning mellan etisk och politisk radikalitet. Etiken kan tyckas företräda status quo… från vissa politiska aktörers synvinklar. Etiken kan tyckas försvara makten… för organisationer som företräder lovvärda men ändå begränsade intressen.

Det finns fler intressen än ett. Det finns fler grupper som kan behöva företrädas än en. Och rimligen, tar jag mig friheten att påpeka här, har även industri och forskning värden som kan behöva beaktas.

Jag tror att den etiska öppenhet som bioetiken i bästa fall kan förknippas med, och därmed balanskonsten att göra rättvisa åt fler än ett perspektiv, kan ha en djupt demokratisk funktion.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

SvD-streckare sätter fingret på öm punkt, men även fingret är ömt

”Dagens vetenskap är en i hög grad styrd verksamhet” skriver Teresa Kulawik i SvD. Det vill säga, forskningen är inte fri. Den tilltagande styrningen ser även jag som ett problem. Inte bara i vetenskapen, utan också i samhället i stort.

Det är som om vi inte litade på oss själva. Som om vi inte litade på framtidens fruktbara oförutsägbarhet. Denna misstro mot mänsklig kreativitet förbjuder resor ut i det okända. Resplanen måste specificeras i förväg: i visionsdokumentet; i strategin; i handlingsplanen; i syftesbeskrivningen.

Till och med barnen i skolan, som borde få uppleva framtiden som fylld av blott anade möjligheter, måste utstaka sin individuella utvecklingsplan.

Människor har i alla tider mognat av erfarenheten. De har, allteftersom tiden gått, kommit att se saker på oväntade sätt. De har gjort upptäckter om sig själva och om världen. Varje ny generation gör omstöpande resor ut i vad som inte helt kan förutses (men kanske anas).

Dessa oförutsägbara förändringar stryps om vi i nuet tvingas specificera framtiden i detalj och sedan disciplinerat följa planen. För att därefter utvärdera planen. Och slutligen ta nytt strypgrepp på oss själva genom den uppdaterade handlingsplanen.

Vi omyndigförklarar våra framtida jag.

Det är bra att Kulawik uppmärksammar kreativitetens syrebrist i ett samhälle som gör varje missöde till ett skäl att upprätta alltmer detaljerade styrdokument, för att vi i framtiden ska kunna leva… så invändningsfritt som om vi redan vore döda.

– Vad har vi för livsinstinkter egentligen?

Men exemplet Kulawik använder – den svenska satsningen på embryonal stamcellsforskning – förefaller mig malplacerat och invändningarna vinklade.

Det malplacerade: embryonal stamcellsforskning kan lika gärna illustrera motsatsen till kvävande styrning. Här är något nytt i vardande. Vi tar steget ut i det delvis okända och ser vart det bär.

Det vinklade (i urval):

  1. Satsningar på embryonala stamceller framställs i streckaren som misslyckade i förhållande till satsningar på adulta stamceller. – Ja, det stämmer att man inte infriat de enorma förväntningar man hade på embryonala stamceller. Medan man lyckats bättre med adulta stamceller, om man jämför med de blygsamma förhoppningar man hade på dem. Men vad är det för jämförelse?
  2. Den svenska satsningen på embryonala stamceller framställs som missriktad, av det märkliga skälet att EU-domstolen i höstas beslöt att förfaranden som använder mänskliga embryonala stamceller inte får patenteras, och att läkemedelsföretaget Geron nyligen lade ner sina försök med embryonala stamceller. – Men man kan lika gärna se domstolens beslut som styrt av religiösa hänsynstaganden och företagets beslut som en olycklig följd av detta.

Med sina efterkloka förmaningar förefaller det till slut vara Kulawik som tar stryptag på framtiden.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

EU-domstolens utslag mot patent på embryonala stamcellslinjer

Vissa nya möjligheter LÅTER onekligen bisarra. Att man skulle kunna tillverka ”stamcellsmedicin” från mänskliga embryon till exempel, och patentera dessa produkter och tjäna pengar på dem – det kan verka otäckt! Man ser för sin inre syn hur giriga företag plockar ut stamceller ur mänskliga embryon. Sedan spolas de utnyttjade pyttemänniskorna i vardande ut i vasken, medan företaget tjänar pengar på den patenterade produkten, den så kallade stamcellslinjen.

Tar man fasta på en sådan instinktiv reaktion, så blir man glad av nyheten förra månaden att Europiska unionens domstol tagit ställning mot dessa otäckheter. Det ska inte gå att ta patent på något som kräver att mänskliga embryon förstörs. Skönt när etiken vinner över vinstintressena! Så reagerade i alla fall en bioetikgrupp från Oxford (Anscombe Bioethics Centre; läs intervju med en av representanterna här).

Vad är det för ”etik” som vunnit här, egentligen? Christian Munthe skrev på sin blogg i våras om de ovanligt dåliga argument som föregick domstolsutslaget. Domaren som arbetade med frågan utgick (som ofta görs) från att patentansökningar inte kan godkännas om de gäller företeelser som strider mot allmän god moral. Men sedan argumenterade domaren (om jag förstår rätt) som om proceduren att ta fram stamcellslinjer från embryon kan uppfattas som jämförbar med dödandet av krigsfångar i forna Jugoslavien för att tjäna pengar på deras organ. Eftersom det senare går mot allmän moral, gör det förra det också. Onekligen en drastisk bild! Minst lika drastisk som pyttemänniskorna i vasken.

Människor förstår i allmänhet tillräckligt mycket om krigsfångar för att reagera moraliskt på övergrepp mot dem. Reaktionen är så att säga välgrundat moralisk. Men utveckling av stamcellsbehandlingar är något okänt för de flesta av oss. När vi reagerar, reagerar vi ofta på våra FANTASIBILDER av vad embryonala stamceller kan vara. Detta är en moralisk svårighet i ett snabbt föränderligt samhälle. Etiken fordrar ofta att vi sätter oss in i alldeles nya företeelser. Jämför vi det nya med ett gammalt skräckkabinett riskerar vi att bli ”skenmoraliska”.

Företaget Geron beslöt nyligen att avsluta sin prövning av en nyutvecklad behandling av ryggmärksskadade patienter med nervceller utvecklade från embryonala stamceller. Man angav ekonomiska sparbehov. Men nedläggningen kan samtidigt tjäna som exempel på vad det Europeiska domstolsutslaget kan leda till. Frestelsen att tänka om embryonal stamcellsbehandling som om den liknade användningen av organ från krigsfångar kan medföra att denna patientgrupp inte kan behandlas effektivt. Har etiken verkligen vunnit genom domstolsutslaget, eller har den snarare lidit ett nederlag?

Etiskt tänkande om embryonala stamceller kräver öppenhet inför det nya; en vilja att lära vad man inte redan vet. Men det förutsätter också att stamcellsforskare vill och kan informera om det nya. Ett exempel på det senare är Stem Cells Update 2011, som nyligen hölls i Uppsala. Ledande stamcellsforskare träffades för att diskutera såväl inbördes som med allmänheten. Ett exempel på de ansträngningar som kan krävas för att undvika problematiska jämförelser är en artikel i tidskriften Stem Cells, skriven av Mats G. Hansson vid CRB tillsammans med tre medförfattare, bland annat en ledande stamcellsforskare.

– Jag vet, artikeln är på en tekniskt avancerad nivå. I väntan på inlägg som sammanfattar tankarna mindre tekniskt, kan den ändå tjäna som varning mot frestande lättvindliga jämförelser.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att diskutera etik

Ett av de mest förbryllande filosofiska problem man brottas med har att göra med detta bloggande: vad betyder det att diskutera etik i dagens läge? Vitsen med att resonera om viktiga problem är väl rimligen att finna svar på frågorna. Men vad vore ett allmängiltigt svar på etiska frågor som löper rakt ned i våra djupaste inställningar? Inte kan väl moderna etikdiskussioner förutsätta en gammal idé om att ”den sanna moralen” finns (även om vi ännu inte upptäckt vilken)?

Nej, knappast. Så varför diskuterar vi, om vi inte tror att den sanna moralen kan upptäckas? Är det inte som att leta efter en nål i en höstack, när vi inte längre tror att det finns någon nål? – Har den moderna människan blivit tokig, som söker vad hon slutat tro på?

Nej, vi är knappast tokiga när vi diskuterar livsviktiga frågor. Vi vore tokiga om vi inte gjorde det. Så vad gör vi när vi diskuterar etiska frågor idag?

Jag har inget riktigt svar, men jag kan föreslå en annan liknelse än nålen i höstacken. Anta att den moderna människan spelade ett brädspel med den märkliga egenskapen att brädet förändras allteftersom tiden går. Reglerna gäller det gamla brädet, så med jämna mellanrum blir det heta diskussioner om hur reglerna bör omskrivas för att gälla det nya brädet. När man söker dessa nya regler tror man givetvis inte att ”de sanna” reglerna redan finns, men måste upptäckas. Utgångspunkten är ju att reglerna som fanns blivit inaktuella!

I den andan kan man kanske diskutera etik, och med emfas föreslå och argumentera för sina svar. När stamcellsforskningen uppkom, när man började bygga upp stora biobanker utan att specificera forskningen som ska använda banken, så förändrades brädet. Därför diskuterar vi biobanksetik, i ett nytt läge, utan att vara sökare efter en evig sanning som vi inte längre tror på.

Men anta att någon invände att själva förändringen av brädet kan vara omoralisk? Att etik inte kan handla om att anpassa sig till ständigt nya bräden. Att ”modern” framtidsorienterad etik är… ryggradslöst amoralisk!

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag misstänker att man kan tala om en ”traditionell” och en ”modern” etisk tendens som är så olika att de knappt kan befatta sig med varandra. Den förra fördjupar sig i givna livsformer (som om de vore vårt öde). Den senare bearbetar ständigt nya livsformer (som om förändring vore vårt öde). Båda tenderar att se den andra tendensen som ett tillkortakommande.

Eller överdriver jag skillnaderna mellan dessa etiska tendenser? Har jag vilseletts av mina egna liknelser? – Kommentera gärna!

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Nyare inlägg »