Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: samtycke (Sida 1 av 6)

Forskningsdeltagande med dynamiskt samtycke

19 september, 2023 / / Inga kommentarer

Det en utmaning att hitta lämpliga former för det informerade samtycket när deltagare rekryteras till biobanksforskning. Deltagarnas biologiska prover och hälsodata sparas under lång tid och det är därför svårt att ge dem information om specifika syften i framtida studier.

Roberta Biasiotto skriver idag på den engelska versionen av denna blogg om flera års erfarenheter av att använda dynamiskt samtycke i en longitudinell studie i Sydtyrolen i Italien, där deltagarna följs upp och studeras under en stor del av sina liv. Dynamiskt samtycke använder vanligen en digital plattform där deltagare fortlöpande informeras om studien, gör sina val kring deltagandet, samt kontinuerligt kan ändra dem. Dynamiskt samtycke är alltså känsligt för att deltagarnas värderingar och livsförhållanden kan förändras under livet, skriver Roberta Biasiotto, och att deras val om forskningsdeltagande kan förändras beroende på detta, eller av skäl som har att göra med forskningsutvecklingen.

Roberta Biasiotto har tidigare forskat i Sverige. Idag arbetar hon i Italien, bland annat med Deborah Mascalzoni som är knuten till CRB. Läs blogginlägget om användningen av dynamiskt samtycke i den italienska studien: Participation in biomedical research with dynamic consent.

I inlägget hittar du även en länk till en artikel som beskriver erfarenheterna av att arbeta med dynamiskt samtycke.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tar upp aktuella frågor

Etikprövningens betydelse i forskning med svårt sjuka barn

5 september, 2023 / / 1 kommentar

Etikprövningskommittéer har ett viktigt uppdrag, att värna människan i forskning. Att människovärdet respekteras i forskning har inte alltid varit självklart. Forskningsetikens framväxt har skett i kölvattnet av etiska skandaler och övergrepp där samhällets mest sårbara har utnyttjats och exploaterats i kunskapens namn. Jag tänker till exempel på nazisternas grymma medicinska experiment på barn och andra sårbara personer.

I en tid då etikprövningens roll debatteras livligt i media och forskarsamhället är det angeläget att vi även forskar om etikprövningens betydelse. Inte minst behöver vi noga undersöka frågan hur etikprövning värnar de mest sårbara från att exploateras i forskning.

I en studie som jag genomfört tillsammans med Anna T. Höglund, Sara Frygner-Holm och Tove Godskesen, sätter vi fokus på etiska frågor i forskning med sjuka barn, som ofta anses vara en särskilt sårbar grupp i forskningssammanhang. Vi har intervjuat ledamöter på Etikprövningsmyndigheten om hur de ser på och bedömer etiska frågor i forskningsprojekt där sjuka barn ingår, som exempelvis barn med cancer.

Något som ledamöterna verkligen betonade är hur avgörande det är att forskaren ger bra, åldersanpassad information till barn när de frågar om forskningsdeltagande. Utan bra information utestängs barn från att vara delaktiga på ett meningsfullt sätt i beslut om forskning. Många av ledamöterna vi intervjuade var bekymrade över att bra information till barn många gånger saknas i ansökningar. Det tyder på att vi forskare kan behöva anstränga oss mer för att verkligen ta barns lagliga rätt till information och delaktighet på allvar och inte låta föräldrarna ensamma stå för besluten. Här kan det behövas mer praktisk vägledning kring hur vi kan informera och tillfråga barn om forskning på ett etiskt bra och hållbart sätt.

Barns delaktighet i beslut om forskningsdeltagande är etiskt viktigt, men det är förstås även barns rätt att skyddas från olika risker kopplade till forskning. Vissa svårt sjuka barn forskas det mycket på, inte minst barn med cancer och det är naturligtvis väldigt bra eftersom det möjliggör viktiga medicinska framsteg inom barncancervården. Men vi vet samtidigt att barnen och deras föräldrar kan vara extra sårbara på grund av den livssituation de befinner sig i, och de är också i beroendeställning gentemot vården. Därför såg ledamöterna det som viktigt att barnens fysiska såväl som psykiska hälsa och integritet verkligen värnas. Att man som forskare inte bara ser till medicinska risker, utan även ser till hur hela barnet påverkas, på kort och lång sikt, av att vara med i ens forskningsprojekt.

Ledamöterna som vi intervjuade tyckte att de hade ett etiskt ansvar att se till att barn skyddas från ”dålig forskning” – när svårt sjuka barn ger av sin dyrbara tid och energi är det särskilt viktigt att forskningen håller god vetenskaplig kvalitet och besvarar forskningsfrågor som verkligen är viktiga, nya och angelägna. Det har varit omstritt huruvida etikprövningskommittéer ska bedöma forskningens design och kvalitet. Men eftersom kvalitetsbrister kan dra ner nyttan av ett projekt rejält bör sådana aspekter ingå i den samlade etiska bedömningen, så att sjuka barn besparas deltagande i forskning som ändå inte leder till ny kunskap eller medicinska framsteg.

Etikprövningen styrs av lagar och förordningar. Något som en del ledamöter oroade sig för var att etikprövningen riskerade att bli för ensidigt inriktad på lagefterlevnad och formaliteter och att den etiska reflektionen får för lite utrymme. Etisk prövning av forskning på svårt sjuka barn ställer onekligen höga krav inte bara på juridisk kompetens utan också på klinisk och etisk kompetens, gott lagarbete och personliga egenskaper som noggrannhet och ansvarskänsla. Framväxten av nya avancerade teknologier inom forskningen och sjukvården förser dessutom ständigt etikprövningskommittéer med nya komplexa forskningsetiska frågor. Tack och lov erbjuder filosofin och dess etiska principer ovärderliga verktyg!

Så vad har etikprövningen för betydelse i forskning med barn? Som framkommit av våra intervjuer, så har etikprövning och etiska kommittéer bland annat en avgörande roll i att bevaka och främja barns rätt till information, delaktighet och skydd från skada och risker i forskningen. Det är betydelsefullt både ur ett barnrättsperspektiv och ett forskningsetiskt perspektiv. Vill du veta mer om våra resultat och ta del av vår diskussion av intervjumaterialet kan du läsa studien här: Research ethics committee members’ perspectives on paediatric research: a qualitative interview study.

Barns perspektiv har inte varit representerade inom forskningsetiken i någon stor sträckning och det behövs mer kunskap om barns egna erfarenheter av forskningsdeltagande. Därför ska vi nu i en kommande studie intervjua barn med cancer och deras föräldrar om hur de upplevt att tillfrågas om forskning.

Kajsa Norberg Wieslander

Skrivet av…

Kajsa Norberg Wieslander, doktorand vid Centrum för forsknings- & bioetik, utforskar etiska och kliniska aspekter av att rekrytera barn med cancer till forskningsstudier.

Norberg Wieslander, K., Höglund, A. T., Frygner-Holm, S., & Godskesen, T. (2023). Research ethics committee members’ perspectives on paediatric research: a qualitative interview study. Research Ethics, 0(0). https://doi.org/10.1177/17470161231179663

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Etiska utmaningar när barn med cancer rekryteras till forskning

28 mars, 2023 / / 1 kommentar

Cancer är en vanlig dödsorsak bland barn, men förbättrade behandlingar har avsevärt ökat överlevnaden, särskilt i höginkomstländer. En förutsättning för utvecklingen är forskning.

När vi tänker oss ett sjukhus tänker vi nog främst på vården av patienter som ges där. Men vård och forskning utvecklas till stor del tillsammans på sjukhusen. Behandlingar som ges på sjukhusen utprovas i forskning som genomförs på sjukhusen. Denna överlappning av vård och forskning i samma miljö medför etiska utmaningar. Inte minst för att det kan vara svårt att se och upprätthålla skillnaderna när verksamheterna som sagt överlappar.

Kajsa Norbäck, doktorand vid CRB, undersöker i en intervjustudie svensk vårdpersonals uppfattningar och erfarenheter av etiska utmaningar när barn med cancer rekryteras till forskning på sjukhusen där de är patienter. Forskning behövs för framtida barncancervård, men vilka är utmaningarna när man närmar sig cancersjuka barn och deras föräldrar med frågan om forskningsdeltagande?

Intervjumaterialet är rikt och svårt att sammanfatta i ett blogginlägg, men jag vill framhålla några resultat som särskilt gjorde intryck på mig. Jag rekommenderar intresserade att ge sig tid att läsa hela artikeln i lugn och ro. Intervjustudier ger en levande direktkontakt med verkligheten ur de intervjuades perspektiv. Kajsa Norbäck skriver att intervjustudier ger oss informativa exempel på etiska utmaningar. Sådana exempel behövs för att ge den etiska reflektionen konkretion och verklighetsförankring.

Den intervjuade vårdpersonalen framhöll särskilt vikten av att etablera en förtroendefull relation med familjen. Först när man har en sådan relation har det mening att diskutera eventuellt forskningsdeltagande. Personligen kan jag inte låta bli att tolka det så, att den vårdande relationen med patient och familj måste etableras först. Det är inom ramen för vårdrelationen som eventuellt forskningsdeltagande kan diskuteras på ett förtroendefullt sätt. Men förtroende kan samtidigt vara ett dilemma, visar det sig i intervjuerna. De intervjuade uppgav att många familjer hade ett så starkt förtroende för vård och forskning, att det kunde kännas alltför lätt och förutsägbart att få ett samtycke till forskningsdeltagande. De hade också intrycket att föräldrar ibland kunde ge samtycke till forskning i en rädsla av att annars inte ha gjort allt de kunnat för att rädda barnet, som om forskning utgjorde en sista vårdmöjlighet.

Utmaningen att hantera överlappningen av vård och forskning sträcker sig även till läkarrollen. Läkare har ett vårdansvar, men eftersom vården de kan erbjuda vilar på forskning känner de även ett forskningsansvar: de känner ett ansvar att rekrytera forskningsdeltagare bland sina patienter. Detta dubbla ansvar kan naturligtvis skapa intressekonflikter hos dem själva, vilket de ger informativa exempel på i intervjuerna.

Mitt i detta kraftfält av utmaningar har vi barnet, som kan ha svårt att göra sig hört, kanske för att många av oss har svårt att vara lyssnande. Så här säger en av de intervjuade: ”Vi pratar ofta om att informera och jag tycker att det är ett konstigt ord. Jag tror att den största kompetensen är att lyssna.” Det finns mycket att lyssna till också i Kajsa Norbäcks intervjustudie, mer än jag kan återge i ett blogginlägg. Läs hennes artikel här: Ethical concerns when recruiting children with cancer for research: Swedish healthcare professionals’ perceptions and experiences.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Norbäck, K., Höglund, A.T., Godskesen, T. and Frygner-Holm, S. Ethical concerns when recruiting children with cancer for research: Swedish healthcare professionals’ perceptions and experiences. BMC Medical Ethics 24, 23 (2023). https://doi.org/10.1186/s12910-023-00901-4

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Skyddsåtgärder när biobanksforskning följer den allmänna dataskyddsförordningen

17 maj, 2022 / / 1 kommentar

Den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) innebär en skärpning av EU:s dataskyddsregler. Dessa regler gäller inte bara företags behandling av personuppgifter. De gäller generellt, även för vetenskaplig forskning, vilket i många fall kunde innebära allvarliga inskränkningar av forskningen. GDPR medger dock flera undantag när det handlar om forskning som annars sannolikt skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras.

Sådana undantag medges bara om lämpliga skyddsåtgärder, som är i enlighet med förordningen, finns på plats. Men vilka åtgärder kan krävas? Artikel 89 i förordningen nämner tekniska och organisatoriska åtgärder för att kunna iaktta principen om uppgiftsminimering: fler personuppgifter än vad som behövs för ändamålen får inte behandlas. I övrigt specificerar inte Artikel 89 vilka skyddsåtgärder som krävs, eller vad det betyder att åtgärderna ska vara i enlighet med förordningen.

Inom biobanksforskning och genetisk forskning krävs stora mängder biologiska prover och hälsorelaterade data. Personuppgifter kan behöva sparas under lång tid och återanvändas av nya forskargrupper för nya forskningsändamål. Detta skulle inte vara möjligt om inte förordningen medgav undantag från regeln att personuppgifter inte får sparas längre än nödvändigt och för syften som inte specificeras vid datainsamlingen. Men frågan kvarstår, vilka skyddsåtgärder kan krävas för att medge undantag?

Frågan tas upp av Ciara Staunton och tre medförfattare i en artikel i Frontiers in Genetics. Artikeln börjar med att diskutera förordningen och hur man kan tolka kravet att skyddsåtgärderna ska vara ”i enlighet med GDPR”. Därefter föreslås sex möjliga skyddsåtgärder för biobanksforskning och genetisk forskning. Förslaget grundas på en noggrann genomgång av ett antal dokument som reglerar hälsoforskning.

Här vill jag främst rekommendera läsning för alla som arbetar med frågan om lämpliga skyddsåtgärder i biobanksforskning och genetisk forskning. Jag nöjer mig därför med att nämna att de föreslagna skyddsåtgärderna handlar om (1) samtycke, (2) oberoende granskning och tillsyn, (3) ansvarsfulla processer, (4) klart redovisad policy kring alla aspekter av databehandlingen, (5) datasäkerhet, samt (6) träning och utbildning.

Vill du veta mer om de föreslagna skyddsåtgärderna hittar du artikeln här: Appropriate Safeguards and Article 89 of the GDPR: Considerations for Biobank, Databank and Genetic Research.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ciara Staunton, Santa Slokenberga, Andrea Parziale and Deborah Mascalzoni. Appropriate Safeguards and Article 89 of the GDPR: Considerations for Biobank, Databank and Genetic Research. Frontiers in Genetics. 18 February 2022 doi: 10.3389/fgene.2022.719317

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Autonoma tillsammans

par som promenerar på en pir
1 juni, 2020 / / 2 kommentarer

Autonomi är ett så omhuldat begrepp inom etiken, att jag knappt vågar skriva om det. Inte blir det lättare av att begreppet används för att omhulda människor. Minsta fel i ditt bruk av begreppet, och du riskerar att utpekas kanske inte som folkets fiende, men som individens!

I etiken betyder autonomi personlig autonomi: individens förmåga att förnuftigt styra över sitt eget liv. Denna förmåga riskerar ständigt att störas. Den störs om andra obehörigt påverkar dina beslut, om de styr över dig. Förmågan störs också om du inte är tillräckligt välinformerad och rationell för att styra dig själv. Exempelvis om du fattar beslut utifrån falsk och motsägelsefull information, eller om besluten styrs av dina manier och din svaga vilja. Det är ditt förnuft som ska styra ditt liv!

I en artikel i BMC Medical Ethics diskuterar Amal Matar, som doktorerat vid CRB, beslutssituationer i vården där detta individcentrerade begrepp om autonomi förefaller mindre användbart. Det handlar om beslut som ska fattas inte av individer, utan av två människor tillsammans: av par som planerar att bli föräldrar.

Ett par som tillsammans planerar en graviditet förväntas fatta gemensamma beslut. Kanske om genetiska tester samt åtgärder om barnet riskerar genetisk sjukdom. Vårdpersonalen har här som alltid ansvar att respektera och stödja patienternas autonomi. Men hur låter sig detta göras om besluten inte fattas av en enskild person, utan gemensamt av paret?

Personlig autonomi är ett idealiserat begrepp. Ingen människa är en ö, heter det. Detta blir extra tydligt när två människor planerar ett gemensamt liv. Om en partner börjar insistera på sin personliga autonomi, börjar nog relationen att upplösas. Ett försök att komma tillrätta med autonomibegreppets brist på realism har varit att utveckla idéer om relationell autonomi, som betonar hur individen som styr sitt liv väsentligen är relaterad till andra. Men som du hör knyts även den relationella autonomin till individen. Amal Matar finner det därför angeläget att ta ett steg till i realism. Åtminstone när det handlar om beslut som par förväntas fatta gemensamt.

Kan vi tala om autonomi inte bara på individens nivå, utan även på parets? Kan ett par som planerar en graviditet styra sitt liv genom att fatta beslut som är autonoma inte bara för var och en individuellt, utan även för dem tillsammans som ett par? Detta är Amal Matars fråga.

Inspirerad av hur man inom språkläran talar om språklig mening inte bara på ordets nivå, utan även på satsens nivå (där ord förenas), förslår Amal Matar ett nytt begrepp om par-autonomi (”couple autonomy”). Hon föreslår att par kan fatta gemensamma beslut som är autonoma både på individens och parets nivå.

Artikeln föreslår en definition av par-autonomi i tre steg. Först ska bägge parter vara individuellt autonoma. Sedan ska beslutet nås via en kommunikativ process, som uppfyller ett antal kriterier (ingen partner dominerar, tillräcklig tid ges, beslutet är samstämmigt). Slutligen tillåter definitionen att den ena partnern autonomt överlåter aspekter av beslutsprocessen till den andra.

Syftet med definitionen är inte att göra filosofisk revolution i etiken. Syftet är praktiskt. Amal Matar vill hjälpa såväl par som vårdpersonal att tala realistiskt om autonomi i de fall där besluten förväntas vara parens gemensamma. Att låtsas som om dessa beslut fattades parallellt av separata individer, gör det svårt att realistiskt bedöma och stödja beslutsprocessen. Den handlar om samspel.

Amal Matar avslutar artikeln, skriven tillsammans med Anna T. Höglund, Pär Segerdahl och Ulrik Kihlbom, med två fallbeskrivningar. Dessa fall visar konkret hur definitionen kan hjälpa vårdpersonal att bedöma och stödja autonomt beslutsfattande på parets nivå. I ena fallet undergrävs parets autonomi, i andra fallet förmodligen inte.

Läs artikeln som ett exempel på hur vi ibland kan behöva rucka på omhuldade begrepp för att kunna använda dem realistiskt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Höglund, A.T., Segerdahl, P. and Kihlbom, U. Autonomous decisions by couples in reproductive care. BMC Med Ethics 21, 30 (2020). https://doi.org/10.1186/s12910-020-00470-w

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Vi vet inte om cancerpatienter får bättre behandling när de deltar i studier

Stetoskop
12 maj, 2020 / / 2 kommentarer

Hur vet vi det? Det är den återkommande frågan i en vetenskaplig kultur. Har vi stöd för vad vi påstår eller är det bara en åsikt? Finns det evidens?

Utveckling av nya cancerbehandlingar ger många exempel på den återkommande frågan. Läkemedelstillverkaren vill naturligtvis gärna kunna påstå att den nya behandlingen är effektivare än existerande alternativ och att doseringarna som rekommenderas ger god effekt utan alltför stora biverkningar. Men först måste frågan besvaras: Hur vet vi det?

Det räcker inte att ställa frågan en gång. Frågan måste upprepas för varje aspekt av behandlingen. Varje påstående om effektivitet, biverkningar och doseringar måste kunna stödjas genom svar på frågan. Hur besvaras frågan? Hur kontrollerar vi att det inte bara är åsikter? Genom kliniska studier på cancerpatienter som ställer upp som försökspersoner.

En ny forskningsetisk studie visar dock hur ett etiskt mycket känsligt påstående ofta upprepas i cancerforskningen, utan att frågan ”Hur vet vi det?” ställs och besvaras på ett tillfredsställande sätt. Vilket påstående? Det handlar om påståendet att det går bättre för cancerpatienter som ställer upp i kliniska studier än för cancerpatienter som får vanlig vård. Påståendet är etiskt känsligt, eftersom det kan motivera patienter att delta i studier.

I en stor intervjustudie undersökte etikerna först om påståendet förekommer bland läkare och sköterskor som arbetar med kliniska studier. Sedan undersökte de genom en systematisk litteraturgenomgång om påståendet har vetenskapligt stöd. Det uppseendeväckande svaret på frågorna är: Ja, påståendet är vanligt. Nej, påståendet saknar stöd.

Patienter som rekryteras till kliniska studier riskerar således att vilseledas av en vanlig men ogrundad åsikt om att forskningsdeltagande ger bättre behandling. Naturligtvis kan man tänka sig att patienter i forskning åtminstone får bättre indirekta effekter genom den stora uppmärksamhet som de får: bättre uppföljning, fler prover, mer samtal med läkare och sköterskor. Men indirekta effekter på behandlingsutfall borde ha synts i litteraturstudien. Beträffande mer subjektiva effekter påpekas i artikeln att betydelsen av större uppmärksamhet varierar med patienternas tillstånd och preferenser. För en mycket sjuk patient är det inte alltid en positiv erfarenhet att lämna alla de prover som forskningen behöver. Generellt kan man alltså inte säga att forskningsdeltagande ger positiva indirekta effekter.

Så skriver artikelförfattarna, däribland Tove Godskesen och Stefan Eriksson vid CRB, i den föredömligt klart skrivna artikeln i BMC Cancer: Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. Tove Godskesen ledde studien bakom artikeln.

En etiskt viktig slutsats i artikeln är att om påståendet om bättre behandling används när patienter rekryteras till forskning, så får patienterna vilseledande information. I stället bör altruistiskt forskningsdeltagande betonas. Genom att delta i studier kan patienter stödja ny kunskap som möjliggör bättre cancerbehandlingar för framtida patienter.

Artikeln redovisar alltså för ett fall där frågan ”Hur vet vi det?” har svaret: ”Vi vet inte, det är bara en åsikt.” Men då vet vi åtminstone att vi inte vet! Hur vet vi det? Genom undersökningarna som redovisas i artikeln – läs den!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zandra Engelbak Nielsen, Stefan Eriksson, Laurine Bente Schram Harsløf, Suzanne Petri, Gert Helgesson, Margrete Mangset and Tove E. Godskesen. Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. BMC Cancer 20, 401 (2020). https://doi.org/10.1186/s12885-020-06916-z

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker

Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

11 december, 2019 / / 3 kommentarer

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Brett och djupt samtycke till biobanker

18 november, 2019 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlEn ny artikel om samtycke för biobanker lyckas överraska mig. Hur? Genom att påpeka vad som borde vara uppenbart. Om vi vill bedöma vilket slags samtycke som fungerar bäst för biobanker, så bör vi utgå från biobanker och inte snegla bakåt mot traditionell medicinsk forskning.

Riskerna i traditionell medicinsk forskning är inte minst fysiska. Forskningsdeltagaren kan skadas av substanserna som prövas eller av ingreppen som görs. Deltagaren måste därför informeras om dessa fysiska risker, som är unika för det specifika projektet. Studiespecifikt informerat samtycke är därmed väsentligt i traditionell medicinsk forskning.

I biobanksforskning däremot är riskerna framförallt informationsrisker. Personliga data kan hamna i fel händer. Här är riskerna inte så mycket knutna till de specifika projekt som använder material från biobanken. Riskerna är snarare knutna till biobanken, till hur den är uppbyggd, leds och kontrolleras. Vill vi ge biobanksdeltagare etiskt skydd genom informerat samtycke, är det snarast information om biobanken de behöver, inte om specifika projekt.

I debatten om samtycke för biobanker har studiespecifikt samtycke fungerat som krav på vad informerat samtycke ska vara. Men i biobankssammanhang riskerar det kravet att ställa ett irrelevant krav. Deltagarna får fel skydd! Vad göra?

I stället för att snegla bakåt, som om studiespecifikt samtycke vore en evig norm för medicinsk forskning, formulerar författarna tre krav som är relevanta för dagens biobanker. För det första bör potentiella deltagare informeras om relevant risk och nytta. För det andra bör de få möjlighet att bedöma om forskningen på biobanksmaterialet är i linje med egna värderingar. Slutligen bör de ges etiskt skydd så länge de deltar, samt god möjlighet att regelbundet ompröva sitt deltagande.

I jämförelsen mellan de samtyckesformer som figurerat i debatten, kommer författarna fram till att brett samtycke särskilt väl uppfyller det första kriteriet. Eftersom risken inte är fysisk utan handlar om persondata som biobanken sparar, är information till deltagarna om själva biobanken relevantare än information om de specifika projekt som ansöker om biobankens tjänster. Det är vad brett samtycke levererar.

Däremot menar författarna att de två senare kriterierna inte uppfylls av brett samtycke. När potentiella deltagare inte informeras om specifika projekt blir det svårt att bedöma om sparat material används enligt deltagarnas värderingar. Och när tiden går (biobanksmaterial kan sparas i årtionden), kan deltagare rentav glömma att de gett prover och data till biobanken. Det underminerar värdet av rätten att dra tillbaka sitt samtycke.

Återigen, vad göra? Författarna föreslår en fördjupad form av brett samtycke, som ska tillfredsställa samtliga tre krav. För det första bör informationen till deltagarna innehålla en tydlig ram kring vilket slags forskning som får använda materialet, så att deltagarna kan bedöma om den är förenlig med egna värderingar, och så att framtida etikprövning kan bedöma om specifika projekt faller inom ramen. För det andra bör deltagarna regelbundet informeras om biobankens verksamhet, samt påminnas om att de fortfarande deltar och fortfarande kan dra tillbaka samtycket.

Etiska resonemang är svåra att sammanfatta. Vill du själv bedöma författarnas slutsats att brett och djupt samtycke är bäst när det handlar om biobanker, måste jag hänvisa till artikeln.

I det här inlägget ville jag främst framhålla originaliteten i författarnas sätt att diskutera samtycke: de formulerar nya relevanta kriterier, för att befria oss från gamla vanor. Det uppenbara är ofta det djupast överraskande.

Pär Segerdahl

Rasmus Bjerregaard Mikkelsen, Mickey Gjerris, Gunhild Waldemar & Peter Sandøe. Broad consent for biobanks is best – provided it is also deep. BMC Medical Ethics volume 20, Article number: 71 (2019)

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

Skarp kritik av dynamiskt samtycke

28 augusti, 2019 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlDagens biobanker blir allt större och det mänskliga biologiska material som sparas i frysarna kan användas allt långsiktigare i forskningen. Proverna kan användas inte bara i en studie, utan i flera olika. Inte bara i dagens forskning, utan även i framtida forskning. Detta skapar forskningsetiska spänningar.

Etiken kräver nämligen att forskningsdeltagare informeras om och samtycker till syftet i det specifika projekt som de tillfrågas om att delta i. Men när en stor biobank byggs upp, kan man av naturliga skäl ännu inte ge denna specifika information. Framtida forskningssyften finns ju ännu inte beskrivna. Inte  förrän forskare i framtiden planerar nya studier. Hur kan biobanksforskning i så fall bedrivas etiskt?

De senaste åren har en teknisk lösning lanserats. Gör forskningsdeltagare till IT-användare! Via sina datorer, plattor eller telefoner kan de kontinuerligt informeras om nya forskningsprojekt. Framför skärmen kan de ge sitt specifika samtycke, eller avstå från det, allteftersom nya projekt tar form och forskarna ansöker om tillgång till biobankens samlade prover. Lösningen benämns dynamiskt samtycke.

Dynamiskt samtycke låter onekligen som en smart internet-upplösning av de etiska spänningarna kring dagens allt större och långsiktigare biobanker. Inte nog med det, är den inte dessutom demokratisk och politiskt progressiv? Ger den inte forskningsdeltagare större makt över forskningen? Det är ju som om man lät alla dessa hundratusentals donatorer av biologiskt material folkomrösta om den framtida forskningens inriktning. Helt enkelt genom att bestämma över användningen av det egna biologiska provet.

Jag läste nyligen en skarp kritik av denna tro på en teknisk lösning av det etiska problemet. Artikeln är skriven av Alexandra Soulier vid CRB, och fokuserar på etiska och politiska konsekvenser av att förvandla forskningsdeltagare till brukare av de nya informations- och kommunikationsteknikerna (IKT). Här är några synpunkter från artikeln som jag vill lyfta fram:

Allmännyttan som vi förknippar med forskning är inte summan av isolerade individers privata preferenser framför datorskärmen. Dynamiskt samtycke står i ett spänningsförhållande till biobanksforskningens kollektiva och långsiktiga karaktär och till idén om forskningens allmännytta.

Om individuella IKT-användare genom sina privata beslut övertar de forskningsetiska nämndernas gemensamma diskussioner, överväganden och funktioner, kan styrningen av biobanker försämras. Detta utgör i sin tur en risk för deltagarna själva.

Dynamiskt samtycke gör forskningsdeltagare till en publik snarare än en allmänhet. Forskare kan vilja sälja in sina projekt hos denna publik genom smarta kommunikationskampanjer. Forskningsdeltagarna kommer då att behandlas som manipulerbara individer snarare än som en klok och förnuftig allmänhet.

Dynamiskt samtycke är ingen folkomröstning. Forskningsdeltagarna röstar inte om forskningspolitiska frågor. De uttrycker bara sina högst privata preferenser om sitt högst privata forskningsdeltagande, projekt för projekt, utan hänsyn till eventuella forskningspolitiska konsekvenser för biobankens långsiktiga verksamhet.

Forskningsdeltagare som inte vill tillbringa sina liv framför skärmen för att kontinuerlig fatta beslut om sitt deltagande i biobanksforskning kan tvingas välja möjligheten att via sin tekniska utrustning ge precis det öppna samtycke till framtida forskning som ursprungligen ansågs problematiskt. Hur kan det som ursprungligen betraktades som det etiska problemet tillåtas ingå i den till synes smarta lösningen?

Sammanfattningsvis kan man säga att den individcentrerade tekniska lösningen på biobanksforskningens etiska utmaningar kortsluter möjligheten att ta gemensamt politiskt och etiskt ansvar för dessa utmaningar.

Jag beklagar att jag inte lyckas göra Alexandra Soulier djuplodande diskussion rättvisa. Faktum är att det var längesedan jag läste en så skarp kritik av någonting överhuvudtaget. Läs den!

Pär Segerdahl

Soulier, Alexandra. Reconsidering dynamic consent in biobanking: ethical and political consequences of transforming research participants into ICT users. IEEE Technology and Society Magazine, June 2019: 62-70

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Vad sägs om personligt optimerad behandling?

6 maj, 2019 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlDet är välkänt att patienter som tillfrågas om deltagande i cancerstudier frestas av den terapeutiska missuppfattningen. De tror att de erbjuds en nyare och bättre behandling, när det i själva verket handlar om forskning kring en ännu oprövad behandling. När forskarna dessutom använder gentester för att utveckla personifierad cancerbehandling, kan ännu fler missuppfattningar uppkomma. Jag ska snart förklara. Men först, vad är personifierad cancerbehandling? Här är ett exempel.

Patienter vars tumör ska opereras kan genomgå förberedande strålning eller kemoterapi. Eftersom den förberedande terapin har kraftiga biverkningar, vill man undvika att ge den till patienter vars tumörer inte svarar på den. Utmaningen är att skilja patienter som svarar på behandlingen från patienter som inte gör det. Detta genom bland annat genetiska tester på tumörcellerna. Fungerar detta, så kan man skapa personifierad cancerbehandling. Patienter med ”rätt” tumörcellsgenetik får den förberedande terapin, medan patienter som enligt gentesterna bara får biverkningarna, utan effekt på tumörtillväxt, inte får terapin.

Vilka är då missuppfattningarna som kan uppkomma hos patienter som tillfrågas om deltagande i forskning om personifierad cancerbehandling? Här är några exempel.

Patienter som får höra att forskarna kommer att göra gentester kan känna ett genetiskt ansvar att ställa upp, med tanke på barn och barnbarn. De tror att testresultaten kan vara relevanta för nära släktingar, som kanske har samma sjukdomsgener. Men testerna görs på de muterade tumörcellerna och säger därför inget om nedärvd cancerrisk. En känsla av genetiskt ansvar kan alltså triggas av ordet ”genetik” och skapa en genetisk missuppfattning av forskning i personifierad cancermedicin.

Andra missuppfattningar har att göra med det positivt klingande språk som används för att beskriva personifierad medicin. Man talar om personligt ”optimerade” behandlingar, om ”skräddarsydda” behandlingar, om behandlingar som är anpassade ”för individen”. Språkbruket är inte avsett att vilseleda, men det är lätt att se hur ord som ”optimering” kan få patienter att tro att forskningsdeltagande innebär särskild behandlingsnytta.

Den största utmaningen är kanske att förklara forskningssyftet bakom det positiva språkbruket. Syftet är ju att i framtiden kunna skilja på patienter, att ”stratifiera” dem, som det mindre positivt heter. Personligt optimerad vård innebär faktiskt att vissa patienter inte får vissa behandlingar. Det är naturligtvis rimligt, om gentester kan visa att de inte har någon nytta av behandlingarna utan bara får biverkningarna. Men vad säger cancerpatienter själva om stratifierad cancerbehandling, där somliga patienter identifieras som behandlingsresistenta och därför inte erbjuds samma behandling som de andra? Slutligen, förstår patienterna att skräddarsydd behandling är studiens framtida syfte och inte något som de själva får pröva?

Kommunikationen med patienter som rekryteras till studier i personlig cancermedicin står inför extra stora utmaningar, eftersom patienterna frestas av ännu fler missuppfattningar än bara den välkända terapeutiska missuppfattningen.

Vill du veta mer? Läs den tyska studie som gav mig underlag till detta blogginlägg.

Pär Segerdahl

Perry, J., Wöhlke, S., Heßling, A.C., Schicktanz, S. 2017. Why take part in personalised cancer research? Patients’ genetic misconception, genetic responsibility and incomprehension of stratification—an empirical‐ethical examination. Eur J Cancer Care. https://doi.org/10.1111/ecc.12563

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

« Äldre inlägg