Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: omvårdnadsforskning

Behov av evidens kring omvårdnad i barncancervården?

20 januari, 2026 / / 1 kommentar

Att vårda barn med cancer innebär mer än bara medicinsk cancerbehandling. Sjuksköterskor ansvarar för en mängd olika vårduppgifter. De diskuterar sjukdomen och behandlingen med barnen och föräldrarna, övervakar barnens näringsbehov, ger smärtstillande medel, sätter in katetrar, vårdar sår och mycket annat.

Dessa vårduppgifter är förknippade med olika grad av osäkerhet om hur de utförs på bästa sätt och det kan därför finnas behov av mer evidens. I en ny studie tillfrågades vårdpersonal vid sex barncanceravdelningar i Sverige om kunskapsluckor som de ansåg skapade osäkerhet i arbetet. Vilka frågor behöver framtida omvårdnadsforskning undersöka närmare?

Studien identifierade cirka femton aspekter av omvårdnaden som personalen ansåg fordrade forskningsinsatser. De uttryckte osäkerhet om sådant som hur man bäst samtalar med ungdomar om fertilitet och sexualitet, för- och nackdelar med sondmatning, hur man bäst stödjer barnens och familjens deltagande i vården, eller hur metoder för smärtbedömning kan integreras bättre för att säkerställa god smärtlindring. De uttryckte också osäkerhet kring barns och ungdomars kroppsuppfattning och hur den påverkas av behandlingseffekter på utseendet, och om osäkerhet om bästa diet i samband med cancerbehandling.

Att identifiera områden där mer forskning behövs är viktigt. I diskussionen av resultaten framhåller emellertid författarna att det gällande många av de identifierade områdena faktiskt finns evidens. Naturligtvis kan det vara så att det behövs ännu mer evidens. Men det kan också vara så att forskningen inte har spridits effektivt till omvårdnadspraktiken. Författarna betonar därför behovet av att faktiskt implementera evidens i form av riktlinjer och behandlingsprotokoll. De framhåller också att ett sätt att öka medvetenheten om existerande evidens är att öka sjuksköterskors engagemang i forskning.

Läs artikeln här: Research gaps in nursing status and interventions – A deductive qualitative analysis of healthcare professionals’ perspectives from Swedish childhood cancer care.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Cecilia Bartholdson, Anna Pilström, Pernilla Pergert, Johanna Granhagen Jungner, Maria Olsson, “Research gaps in nursing status and interventions – A deductive qualitative analysis of healthcare professionals’ perspectives from Swedish childhood cancer care,” European Journal of Oncology Nursing, Volume 78, 2025, https://doi.org/10.1016/j.ejon.2025.102972

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

När sjuksköterskor blir forskare: etiska utmaningar vid doktorandhandledning

Sjuksköterska som blivit doktorand på seminarium. Foto av RU Recovery Ministries på Unsplash
25 november, 2025 / / 3 kommentarer

Sjuksköterskor som väljer att doktorera och bedriva forskning inom omvårdnad och hälsa bidrar starkt till utvecklingen av vården: avhandlingsprojekten är ofta samarbeten med vården. Doktorandutbildningen inom området rymmer dock utmaningar för såväl doktorander som handledare. En utmaning är att många kombinerar forskning med deltidsarbete i vården. Det är svårt att kombinera två så viktiga och krävande yrken, särskilt om både doktoranden och handledaren gör det.

För att få en tydligare bild av utmaningarna samt möjliga strategier för att hantera dem, genomfördes en systematisk litteraturgenomgång av engelskspråkiga studier av utmaningar och strategier vid doktorandhandledning inom omvårdnad och hälsa. Litteraturstudien är författad av bland andra Tove Godskesen och Stefan Eriksson, och förhoppningsvis kan den bidra till förbättrad handledning av sjuksköterskor som väljer att bli forskare.

En utmaning som beskrevs i litteraturen har att göra med övergången från ett yrkesliv med tydliga arbetsuppgifter till forskning som i högre utsträckning bedrivs självständigt. Doktoranderna kan oroas av oklar och svåråtkomlig handledning; samtidigt kan handledarna anse att doktoranderna har ett eget ansvar att söka stöd och synpunkter från dem vid behov. En annan utmaning har redan antytts: handledare som arbetar deltid i vården kan ha svårt att hålla ett konsekvent mötesschema med sina doktorander för att ge återkoppling. Dessutom rapporterades svårigheter när andelen doktorander är stor i förhållande till antalet potentiella handledare. Ytterligare en utmaning har att göra med att doktoranderna inte alltid är förberedda för akademiska arbetsuppgifter, som att skriva vetenskapliga texter och forskningsansökningar. Doktorandernas första studie kan därför vara särskilt tidskrävande att skriva och handleda.

Strategier för att hantera dessa utmaningar inkluderar bland annat tydliga överenskommelser från början om vad doktorand och handledare kan förvänta sig av varandra. Kanske i form av skriftliga överenskommelser och checklistor. Utbildning av doktorander för olika akademiska arbetsuppgifter och roller nämndes också, såsom träning i ansökningsskrivande, akademisk publicering och forskningsmetodik. Men även handledare behöver utbildning och träning för att fungera väl i sina roller gentemot sina doktorander. Ytterligare en strategi som rapporterades i litteraturen var mentorskap för att initiera doktorander i en akademisk miljö.

I sin diskussion föreslår författarna bland annat att bioetikens principer (autonomi, göra gott, inte skada, rättvisa) kan användas som ramverk för att hantera etiska utmaningar vid handledning av doktorander inom omvårdnad och hälsa. Etiskt genomtänkt handledning är en grundval för framgångsrik doktorandutbildning inom området, skriver de i sin slutsats. Läs artikeln här: Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.

Forskarseminariet tycks inte nämnas i litteraturen, noterar jag personligen. Att regelbundet delta i ett forskarseminarium är en viktig del av doktorandutbildningen och initierar effektivt doktoranden i en akademisk kultur. Seminariet möjliggör inte minst återkoppling från andra doktorander och från andra seniora forskare än handledarna. Att doktorandgruppen är stor kan faktiskt vara en fördel för seminariet. Min erfarenhet är att seminariet blir livaktigare med en större andel doktorander, som får lättare att göra sig hörda.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Godskesen, T., M. Grandahl, A. N. Hagen, and S. Eriksson. 2025. “Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.” Journal of Advanced Nursing 1–18. https://doi.org/10.1111/jan.70298

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Utmaningar i vården av svårt dementa i livets slutskede

Stetoskop
15 juni, 2021 / / 1 kommentar

För att förbättra vården behövs insyn i de utmaningar man upplever i det dagliga vårdarbetet. Ett sätt att få insyn är att genomföra intervjustudier med vårdpersonal. Analysen av intervjuerna kan ge ett välgrundat perspektiv på utmaningarna, så som de upplevs inifrån verksamheterna.

I Sverige dör människor med svår demens oftast på vårdhem. I jämförelse med den specialiserade vården av cancerpatienter i livets slutskede, är den allmänna vården av svårt dementa vid livets slut mindre avancerad, med färre möjligheter att lindra smärta och andra besvär. För att få en klarare insyn i utmaningarna, genomförde Emma Lundin och Tove Godskesen en intervjustudie med sjuksköterskor på olika vårdhem i Stockholm. De tillfrågade alltså den yrkesgrupp som till stor del har ansvaret för att lindra smärta och andra besvär hos svårt dementa i livets slutskede.

Innehållet i intervjuerna analyserades tematiskt som tre typer av utmaningar: kommunikativa, relationella och organisatoriska. De kommunikativa utmaningar sköterskorna upplever har att göra med svårigheten att bedöma smärttyp och smärtnivå, eftersom svårt dementa ofta inte kan förstå och besvara frågor. Särskilt svårt blir det om sköterskan inte känner den demente sedan tidigare och därför inte kan bedöma skillnaden mellan personens nuvarande och tidigare beteende. Kommunikationssvårigheterna gör det även mycket svårt att bedöma rätt dos av smärtstillande medel. Dessutom försvåras bedömningen av huruvida den dementes beteende uttrycker smärta eller kanske snarare ångest, som kan behöva annan behandling.

Släktingar på besök kan ofta hjälpa sköterskorna att tolka beteendet hos den demente. Men de kan även störa sköterskornas arbete att lindra smärta genom avvikande uppfattningar om användningen av exempelvis morfin. Somliga släktingar vill öka dosen för att vara säkra på att den demente inte lider av smärta, medan andra är oroliga för att morfinet kan påskynda döden eller skapa ett beroende.

De organisatoriska utmaningarna har delvis att göra med underbemanning. Sköterskorna har inte tillräcklig tid att tillbringa med de dementa, som ibland dör ensamma, kanske utan optimal smärtlindring. Vidare saknas ofta professionell kompetens och erfarenhet på vårdhemmen kring palliativ vård av svårt dementa: en mycket svår konst.

Artikelförfattarna menar att dessa utmaningar pekar på behovet av specialistsjuksköterskor som är särskilt tränade på palliativ vård av dementa. Författarna menar vidare att det behövs resurser och strategier för att informera släktingar om vård i livets slutskede, samt involvera dem i beslutsfattandet, där de kan företräda släktningen. Släktingar kan behöva informeras om att ökade morfindoser antagligen inte beror på tillvänjning. De beror snarare på att på att behovet av smärtlindring ökar när alltfler komplikationer tillstöter nära döden. Om avsikten är symptomlindring i livets slutskede, kan man till slut hamna i ett läge där stora doser morfin behöver ges för att lindra smärta, trots risken för patienten.

Vill du få djupare insyn i utmaningarna, läs artikeln i BMC Nursing: End-of-life care for people with advanced dementia and pain: a qualitative study in Swedish nursing homes.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Lundin, E., Godskesen, T.E. End-of-life care for people with advanced dementia and pain: a qualitative study in Swedish nursing homes. BMC Nurs 20, 48 (2021). https://doi.org/10.1186/s12912-021-00566-7

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Patientintegritet i livets slutskede

maskros vars frön försvinner i vinden
23 mars, 2021 / / 1 kommentar

När man pratar om patienters integritet, pratar man ofta om patientjournaler och hantering av personuppgifter. Men patientintegritet handlar inte bara om hur information om patienter hanteras, utan även om hur patienterna själva bemöts. Får de exempelvis berätta om sina besvär utan att alla i väntrummet eller flerbäddssalen hör?

Denna verkligare sida av patientintegriteten är kanske extra utmanande på en intensivvårdsavdelning. Här kan patienter ligga mer eller mindre nedsövda och kopplade till livsuppehållande utrustning. Patienterna är extremt sårbara och utsatta, i vissa fall döende. Det kan vara svårt att se människan för all medicinsk apparatur. Att värna om dessa patienters integritet är en utmaning inte minst för sjuksköterskorna, som har nära kontakt med dem dygnet runt (och med släktingarna). Hur uppfattar och hanterar sjuksköterskor integriteten hos patienter som avslutar sina liv på en intensivvårdsavdelning?

Denna viktiga fråga undersöks i en artikel i tidskriften Annals of Intensive Care, skriven av Lena Palmryd, Åsa Rejnö och Tove Godskesen. De genomförde en intervjustudie med sjuksköterskor på fyra intensivvårdsavdelningar i Sverige. Många av sköterskorna hade svårt att definiera integritet och förklara vad begreppet innebär i vården av döende patienter. Det är inte överraskande. Inte ens filosofen Sokrates skulle ha lyckats definiera integritet. Däremot använde sköterskorna andra ord, som betonade respekt för patienten och patientcentrerade attityder, såsom att vara lyssnande och känslig för patienten. De försökte även att beskriva god omvårdnad.

När jag läste artikeln, slogs jag av hur etiskt centrala begrepp, som integritet och autonomi, ofta fördunklar verkligheten och gör oss handlingsförlamade. Precis när vi behöver se klart och agera klokt. När artikelförfattarna analyserar intervjuerna med sköterskorna, använder de i stället fem kategorier, som enligt min mening talar klarare än det övergripande begreppet integritet gör:

  1. Att se den unika individen
  2. Att vara känslig för patientens utsatthet
  3. Att iaktta patientens kroppsliga och psykiska sfär
  4. Att ta hänsyn till patientens religion och kultur
  5. Att vara respektfull i patientmötena

Så genomskinliga för verkligheten dessa ord är! De låter oss se vad det handlar om. Det är naturligtvis inte fel att tala om integritet och det är ingen tillfällighet att dessa kategorier växte fram vid analysen av samtalen med sköterskorna om integritet. Men ibland är det kanske bättre att avstå från etiskt centrala begrepp, eftersom sådana begrepp ofta döljer mer än de avslöjar.

Återgivandet av intervjuerna under dessa fem rubriker, med väl valda citat från samtalen, är ännu mer klargörande. Detta visar på värdet av kvalitativa undersökningar. I intervjustudier avtäcks verkligheten genom människors egna ord. Märkligt nog kan sådana ord uppvisa verkligheten tydligare än de tekniska begrepp som specialisterna på området anser är sakens kärna. Under rubrik (2) berättar exempelvis en sjuksköterska om en patient som led av hallucinationer, och som blev orolig när människor dök upp som patienten inte kände igen. En kväll kom några läkare in tillsammans med 15 personer ur personalen, för att avge rapport vid patientens säng: ”Så jag körde ut dem, det är förbjudet, 15 personer kan inte stå där, för patientens skull.” Språket är lika klargörande som agerandet.

Jag tror inte att sjuksköterskan som körde ut folksamlingen för patientens skull tänkte att hon gjorde det ”för att skydda patientens integritet”. Etiskt tunga begrepp kan avleda uppmärksamheten, som om de vore av större vikt än människan själv. Att prata om patientens integritet kan märkligt nog göra oss blinda för patienten.

Kanske är det därför som många av Sokrates samtal om begrepp slutar i tystnad i stället för i definitioner. Borde vi definiera tystnad som ett etiskt begrepp? Borde vi arrangera utbildning där vi får tillfälle att prata mer om tystnad? Instinkten att kontrollera verkligheten genom att göra begrepp av den avleder uppmärksamheten från verkligheten själv.

Läs den kvalitativa studien av integritet i livets slutskede, som fäster uppmärksamheten på vad det verkligen handlar om.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Palmryd, L., Rejnö, Å. & Godskesen, T.E. Integrity at end of life in the intensive care unit: a qualitative study of nurses’ views. Ann. Intensive Care 11, 23 (2021). https://doi.org/10.1186/s13613-021-00802-y

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Vem publicerar sig i bedrägliga tidskrifter?

uppslagen bok
19 januari, 2021 / / 2 kommentarer

Vem vill publicera sin forskning i bedrägliga tidskrifter, så kallade rovdjurstidskrifter (”predatory journals”)? Tidigare har man trott att det huvudsakligen handlar om oerfarna forskare från låg- och medelinkomstländer. En ny studie av publiceringsmönster i svensk omvårdnadsforskning nyanserar bilden.

I studien granskades alla offentligt listade artiklar i omvårdnadsforskning kopplade till svenska högskolor under 2018 och 2019. Sedan identifierades vilka av dessa artiklar som publicerats i bedrägliga tidskrifter. Man hittade 39 sådana artiklar: 2,8 procent av samtliga artiklar. En betydande andel av dessa artiklar var publicerade av seniora akademiker.

Forskarna bakom studien framhåller tre problem med detta publiceringsmönster. Om seniora akademiker publicerar sig i bedrägliga tidskrifter, så bidrar de till att legitimera detta sätt att publicera omvårdnadsforskning, vilket hotar ämnets trovärdighet och gör gränsen mellan legitima och bedrägliga tidskrifter i ämnet suddig. Ett annat problem är att om somliga skaffar sig snabba publikationsmeriter med hjälp av bedrägliga tidskrifter, innebär det orättvisa när akademikers kvalifikationer jämförs, exempelvis vid tjänstetillsättningar. Slutligen kan mer seniora forskares publiceringsmönster vilseleda yngre forskare, exempelvis kan de tro att den snabba ”granskningsprocess” som bedrägliga tidskrifter erbjuder i själva verket är en form av effektivitet och alltså någonting lovvärt.

Forskarna som gjorde studien upptäckte även några fall en märklig företeelse, nämligen kapning av legitimt publicerade artiklar. I detta fall är artikelförfattarna oskyldiga. Deras redan publicerade artiklar kopieras och hamnar i rovdjurstidskrifterna, vilket får det att se ut som om erkända författare valde att publicera sig i där.

Vill du läsa mer, exempelvis om huruvida akademiker som publicerar sig i bedrägliga tidskrifter bör rapporteras, läs artikeln i Nursing Ethics. Ett möjligen positivt resultat är att antalet artiklar i bedrägliga tidskrifter minskade från 30 under 2018 till 9 under 2019. Förhoppningsvis kan undervisningsinsatser ytterligare minska förekomsten, avslutar artikelförfattarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sebastian Gabrielsson, Stefan Eriksson, Tove Godskesen. Predatory nursing journals: A case study of author prevalence and characteristics. Nursing Ethics. First Published December 3, 2020, doi.org/10.1177/0969733020968215

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor