Förra veckan bloggade jag om den svåra frågan hur biobanksforskare bör hantera oväntade upptäckter om enskilda provgivare; upptäckter som kanske kan rädda givarnas framtida hälsa. Samtidigt skrev Mats G. Hansson om samma fråga i Nature.
Hittills har forskare varit ovilliga att återvända till deltagarna med oväntade fynd om dem. Dels för att det stör forskningsprocessen om man under en studies gång påverkar deltagare att börja medicinera eller ändra livsföring. Dels för att man inte vill sprida ett frestande missförstånd, som mycket lätt uppstår bland deltagare i medicinsk forskning.
Missförståndet är att tro att man som deltagare i forskning står under behandling eller den sorts hälsoövervakning som läkaren ger. Man blandar helt enkelt ihop forskning och vård.
Bakgrunden till att Mats skrev till Nature, är att tidskriften rapporterat om nya rekommendationer till biobanksforskare att oftare informera enskilda deltagare när man upptäcker genetiska anlag som kan ha betydelse för deltagarnas framtida hälsa.
Ett av argumenten som rapporteras slår mig som märkligt. Argumentet är att man genom att rapportera individuella fynd till deltagarna kompenserar dem för risken de tar när de ger sina prover till forskningen.
Vilken risk?
Risken att företag får del av information om deras DNA och individanpassar sin reklam till dem. – Ungefär som Amazon ständigt anpassar sin produktpresentation på hemsidan till mina klick på sidan senast jag besökte den.
Jag skulle ju tro att om man på bred front använder kodnycklar för att identifiera provgivare och återrapportera genetisk information till dem, så snarare ökar man risken att genetisk information hamnar i fel händer.
Mats invändning mot rekommendationen att återrapportera oväntade fynd skiljer sig från de två som jag nämnde ovan. Han menar att eftersom genetisk riskinformation är så komplex och svårbedömd, är det oansvarigt att rapportera sådana fynd direkt till deltagarna.
Genetisk riskinformation handlar om sannolikheter för sjukdom i framtiden. Det är oklart hur sådan information ska tolkas. Det är oklart om informationen egentligen ger den stackars förbryllade deltagaren några som helst skäl att uppsöka läkare eller ändra sin livsföring. Det är dessutom oklart om de åtgärder som läkaren eventuellt föreslår har någon som helst nytta.
Först måste forskningen få tid att översättas till vård. Först när ett oväntat fynd har mening i ett forskningsbaserat kliniskt sammanhang, kan man överväga att rapportera ett oväntat fynd till någon av deltagarna, kanske via sjukvården.
Jag ser här ytterligare ett skäl för forskare att vara restriktiva med återrapportering av oväntade fynd.
Skälet har att göra med var jag skrev på bloggen förra veckan. Persondata i forskningen har en helt unik status, eftersom forskarna samlar data utan avsikt att återvända till personerna bakom data. Man forskar med våra data. Men det handlar inte om oss.
Det finns idag en legitim oro för integritetshot exempelvis på internet. Därför planeras hårdare integritetslagstiftning. Problemet är att man inte alltid tänker på hur den hårdare lagstiftningen drabbar forskningen.
Forskningen riskerar att drabbas av vår allmänna oro för integritetsintrång, trots att forskarna – till skillnad från nästan alla andra som samlar in persondata – inte alls är intresserade av personerna bakom data, och inte har någon avsikt att återvända till dem.
För att integritetslagstiftningen inte i onödan ska drabba forskningen, menar jag därför att det behövs en större medvetenhet om persondatas unika status i forskning.
Då bör inte forskarna själva undergräva denna unika status. De bör inte på bred front återvända till forskningsdeltagarna och informera dem om sjukdomsrisker, såsom skatteverket varje vår återvänder till oss och informerar om kvarskatten.
