Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: integritet (Sida 4 av 5)

Man kan tänka tvärtom också

16 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Ena stunden tänker jag att det är fånigt att vaccinera sig. Blir man sjuk får man väl ta det. Man kan inte skydda sig mot allt. – Nästa stund tänker jag att det inte bara handlar om mig. Smittas jag, så smittar jag andra. Att vaccinera sig är en solidaritetshandling.

Ena stunden tänker jag att det är otäckt när forskare samlar in DNA och känsliga persondata. Vad är det för fönstertittare? – Nästa stund tänker jag att de inte tittar på mig. De tittar på mönster i stora datasamlingar. Ingenstans är mina persondata så frikopplade från min person som i forskningen.

Att man så ofta tänker tvärtom är lite störande, särskilt när det handlar om viktiga frågor.

Samtidigt är det är det en glädje (för att återigen tänka tvärtom). När jag hör någon resonera riktigt förnuftigt, har jag ofta lust att säga: ”Vad du säger låter klokt och riktigt. Men man skulle antagligen kunna tänka precis tvärtom också”.

För den som gillar att tänka, så är tvärtomtanken den mest lovande (och levande) tanken. Flertalet filosofer har i själva verket tänkt emot sina egna tidigare tankar, och mot samtidens. De har slagits av sina egna tvärtomtankar, framtidens tankar.

Bara tvärtomtanken är värd att tänka. Den ursprungliga tanken saknar dynamik. Den är bara en urväxt vana, tänkandets slagg.

Det handlar inte om motsägelselusta. Utan om viljan att tänka bättre tankar än igår. Tvärtomtanken har så att säga större hållbarhet. Den är en bättre utgångspunkt för nya tvärtomtankar. Tvärtomtanken är framtiden.

Tänker du tvärtom? Välkommen att gå på tvären i kommentarfältet.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Mer om oväntade fynd

9 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Förra veckan bloggade jag om den svåra frågan hur biobanksforskare bör hantera oväntade upptäckter om enskilda provgivare; upptäckter som kanske kan rädda givarnas framtida hälsa. Samtidigt skrev Mats G. Hansson om samma fråga i Nature.

Hittills har forskare varit ovilliga att återvända till deltagarna med oväntade fynd om dem. Dels för att det stör forskningsprocessen om man under en studies gång påverkar deltagare att börja medicinera eller ändra livsföring. Dels för att man inte vill sprida ett frestande missförstånd, som mycket lätt uppstår bland deltagare i medicinsk forskning.

Missförståndet är att tro att man som deltagare i forskning står under behandling eller den sorts hälsoövervakning som läkaren ger. Man blandar helt enkelt ihop forskning och vård.

Bakgrunden till att Mats skrev till Nature, är att tidskriften rapporterat om nya rekommendationer till biobanksforskare att oftare informera enskilda deltagare när man upptäcker genetiska anlag som kan ha betydelse för deltagarnas framtida hälsa.

Ett av argumenten som rapporteras slår mig som märkligt. Argumentet är att man genom att rapportera individuella fynd till deltagarna kompenserar dem för risken de tar när de ger sina prover till forskningen.

Vilken risk?

Risken att företag får del av information om deras DNA och individanpassar sin reklam till dem. – Ungefär som Amazon ständigt anpassar sin produktpresentation på hemsidan till mina klick på sidan senast jag besökte den.

Jag skulle ju tro att om man på bred front använder kodnycklar för att identifiera provgivare och återrapportera genetisk information till dem, så snarare ökar man risken att genetisk information hamnar i fel händer.

Mats invändning mot rekommendationen att återrapportera oväntade fynd skiljer sig från de två som jag nämnde ovan. Han menar att eftersom genetisk riskinformation är så komplex och svårbedömd, är det oansvarigt att rapportera sådana fynd direkt till deltagarna.

Genetisk riskinformation handlar om sannolikheter för sjukdom i framtiden. Det är oklart hur sådan information ska tolkas. Det är oklart om informationen egentligen ger den stackars förbryllade deltagaren några som helst skäl att uppsöka läkare eller ändra sin livsföring. Det är dessutom oklart om de åtgärder som läkaren eventuellt föreslår har någon som helst nytta.

Först måste forskningen få tid att översättas till vård. Först när ett oväntat fynd har mening i ett forskningsbaserat kliniskt sammanhang, kan man överväga att rapportera ett oväntat fynd till någon av deltagarna, kanske via sjukvården.

Jag ser här ytterligare ett skäl för forskare att vara restriktiva med återrapportering av oväntade fynd.

Skälet har att göra med var jag skrev på bloggen förra veckan. Persondata i forskningen har en helt unik status, eftersom forskarna samlar data utan avsikt att återvända till personerna bakom data. Man forskar med våra data. Men det handlar inte om oss.

Det finns idag en legitim oro för integritetshot exempelvis på internet. Därför planeras hårdare integritetslagstiftning. Problemet är att man inte alltid tänker på hur den hårdare lagstiftningen drabbar forskningen.

Forskningen riskerar att drabbas av vår allmänna oro för integritetsintrång, trots att forskarna – till skillnad från nästan alla andra som samlar in persondata – inte alls är intresserade av personerna bakom data, och inte har någon avsikt att återvända till dem.

För att integritetslagstiftningen inte i onödan ska drabba forskningen, menar jag därför att det behövs en större medvetenhet om persondatas unika status i forskning.

Då bör inte forskarna själva undergräva denna unika status. De bör inte på bred front återvända till forskningsdeltagarna och informera dem om sjukdomsrisker, såsom skatteverket varje vår återvänder till oss och informerar om kvarskatten.

Pär Segerdahl

Vi deltar i debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskning med mina data, men inte om mig

2 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Det är märkligt hur internetföretagens hemsidor ständigt anpassas till lilla mig. Besöker jag Amazon, verkar det som om hela affärsverksamheten kretsade kring just de musiker jag nyligen råkat lyssna på.

Företagen samlar data om vad jag brukar surfa upp på deras sidor och anpassar sig automatiskt till min dator, så att produktpresentationen får maximal attraktionskraft på mig.

Det är ganska irriterande att få sin egen internethistoria i ansiktet på det där viset.

Exemplet illustrerar något allmänt. Nämligen att oftast när data samlas in om oss, så handlar även syftet om oss. Skatteverket samlar in data om mina inkomster, för att sedan kunna återkomma till mig med krav på kvarskatteinbetalning, särskilt anpassat till mig.

Mig, mig, mig: mina data handlar om mig. Förr eller senare får jag dem i ansiktet, i form av läckra erbjudanden, kvarskattekrav, eller ändrade försäkringspremier.

Det finns ett lysande undantag från mina datas tendens att återkomma till mig: forskning. När forskare vill spara mitt blodprov eller ställa känsliga frågor om mina levnadsvanor, så är de paradoxalt nog inte ett skvatt intresserade av mig.

Forskarna är intresserade av allmänna mönster som de kan urskilja i data från tusentals personer. Skulle forskarna i framtiden återkomma till deltagarna, är det möjligen för att ställa uppföljande frågor, som kanske låter åldrandets mönster att framträda.

Mönster, mönster, mönster: forskningsregister handlar om mönster. Inte om någon av oss som gav uppgifterna.

Forskningsregister är därför kategoriskt annorlunda skatteverkets register eller internetföretagets data om mina surfvanor. Man kunde säga att forskarna skickar ut mina data i en avpersonifierad rymd. Där svävar mina data utan att min person kan attrahera dem tillbaka till mig. De forskar med mina data. Men det handlar inte om mig.

Jag syftar nu inte primärt på att forskarna kodar data så att det inte framgår att de är mina. Jag syftar på det elementära faktum att man samlar mina data utan avsikt att återkomma till mig, som annars är det typiska när data om mig insamlas.

Det är viktigt att hålla denna kategoriskillnad i minnet när man debatterar integritetsskydd. Skatteverket skulle inte öda tid på mina inkomster, om de inte fick återkomma och kasta data i ansiktet på mig varje vår. Men syftet ”vetenskaplig forskning” innehåller inget mål om att återkomma till mig med utgångspunkt i mina data.

Frågan hur datainsamlaren preciserar sitt syfte borde rimligen ha principiellt olika betydelse, beroende på om det handlar om att återkomma till mig (i detta syfte), eller om det handlar om forskning där jag för all framtid frikopplats från uppgifterna som jag lämnat. Det vill säga, där syftet inte handlar om mig.

Biobanksforskningen möter här ett dilemma.

Anta att forskarna i mitt blodprov hittar anlag för en sjukdom som kan förhindras om åtgärder sätts in i tid. Bör de då plocka ned mina data från det personviktlösa kretsloppet i vetenskapen, och informera mig om anlaget?

Det kan låta självklart att man bör informera. Men samtidigt vore det ett avsteg från hur vetenskapen hanterar persondata utan mål om återkoppling till personerna bakom data.

Hur bör biobanksforskningen hantera upptäckter om enskilda provgivare, som kanske kan rädda deras framtida hälsa? Denna principiellt viktiga (och svåra) fråga är avhandlingsämne för vår senaste doktorand här på CRB, Jennifer Viberg.

Jennifer hälsas varmt välkommen hit. Jag vågar lova att Etikbloggen kommer att få anledning att ofta återvända till frågan om återkoppling till deltagare i biobanksforskning.

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Datainspektionen stoppar ännu en datainsamling för framtida forskning

25 april, 2012 / / Inga kommentarer

Datainspektionen (DI) vilar inte på sina lagrar. Nu har DI granskat Svensk Nationell Datatjänst vid Göteborgs universitet, och fattat samma beslut som för biobankssatsningen LifeGene: insamlingen strider mot personuppgiftslagen och måste upphöra.

Svensk Nationell Datatjänst (SND) samlar in data från forskningsprojekt i landet. Syftet är att göra dessa data tillgängliga för andra forskare i Sverige och utomlands. Som jag förstår det avgränsar man inte vilken typ av forskning som i framtiden får använda dessa nationellt sammanställda data. En mängd discipliner kan använda SND för att undersöka ett brett spektrum av frågor.

Göteborgs universitet, som driver SND, menar sig inte ha personuppgiftsansvaret. Forskarna som lämnat in materialet till SND fortsätter att ha ansvaret, menar man. DI gör en annan bedömning: Göteborgs universitet är personuppgiftsansvarigt för SND:s behandling av data.

Därefter skjuter DI in sig på två faktorer som man menar innebär att SND strider mot personuppgiftslagen. För det första att man inte inhämtat samtycke från de registrerade till att deras uppgifter överförs till SND. För det andra att syftet med datainsamlingen är något så diffust som ”framtida forskning”:

  • ”Det är fel på fel att först samla in uppgifter från andra forskningsprojekt utan att få de registrerades samtycke, och sedan ha ett så diffust syfte som framtida forskning”, säger Erik Janzon på DI.

Vad som slår mig när jag tar del av DI:s beslut om SND, är att man använder samma ord för att beskriva det diffusa syftet som man använde förra året i LifeGene-beslutet: ”framtida forskning”.

Vad som väcker min uppmärksamhet är att man tycks tillämpa något slags bokstavsläsning av syftet framtida forskning. Man tycks tolka framtida forskning som om det alltid hade samma diffusa innebörd, eftersom det är samma ord och samma bokstäver.

Men orden ”framtida forskning” betyder något annat för LifeGene än för SND. Efter vad jag förstår gör SND verkligen ingen avgränsning av vilka discipliner eller frågor som kan komma ifråga i framtiden. I LifeGene-fallet är det tvärtom angivet i informationen till deltagarna att den framtida forskning det handlar om utgörs av medicinsk forskning om folksjukdomar som allergier, depression, infektioner, hjärt- och kärlsjukdom, cancer.

LifeGene förklarar också att målet med denna framtida forskning är att skapa verktyg för att förebygga, diagnostisera och behandla dessa sjukdomar. Och man ger exempel på vilken typ av frågor som kan komma att undersökas i framtiden.

Deltagarna som gav LifeGene sitt samtycke, kunde enligt min uppfattning göra sig en tydlig bild av den framtida forskning som LifeGene är avsett att stödja.

Det är också därför som regeringen kunde specificera att de nya regler för forskningsregister som aviserades tidigare i våras enbart gäller register för ett bestämt syfte: väsentligen LifeGenes avgränsning av den framtida forskning man stödjer.

Jag menar alltså att det är fel att tala om ”något så ospecifikt som framtida forskning”, som om det låg i ordens mening att detta är diffust. Ibland är framtida forskning något ospecifikt, ibland inte. Skillnaderna mellan SND och LifeGene visar att syftet framtida forskning kan betyda olika saker i olika fall.

Den bedömning från fall till fall som DI själv påpekar att man ofta måste göra av syftet med insamling av uppgifter, tycks man inte göra när syftet stavas ”framtida forskning”.

För övrigt anser jag att även insamling av uppgifter för så ospecificerad framtida forskning som i SND-fallet bör tillåtas. Det är orimligt att forskare inte ska kunna dela med sig av sina (anonymiserade) data, utan måste samla in samma slags data gång på gång på små isolerade forskningsdataöar. Men då måste lagen ändras, för bedömningen att SND bryter mot personuppgiftslagen är nog korrekt.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

UK Biobank öppnas för forskare

11 april, 2012 / / Inga kommentarer

I månadsskiftet öppnades UK Biobank för forskning. Nyheten ger en uppfattning om hur infrastruktur för framtida biobanksforskning är tänkt att fungera.

I likhet med svenska LifeGene är den brittiska biobanksatsningen stor och framåtblickande. Sedan 2006 har man samlat in blod- och urinprov från 500 000 deltagare i åldern 40-69 år. Deltagarna har även genomgått hälsoundersökningar och svarat på frågor om levnadsvanor.

Ännu har biobanken inte använts för forskning. Allt arbete har varit inriktat på insamlingen av den enorma mängden data. Nu inbjuds alltså forskare för första gången att ansöka om tillgång till data, som är kodade för att skydda deltagarnas integritet.

Det kan låta cyniskt, men för att biobanken ska generera forskningsresultat, förutsätts att somliga av deltagarna med tiden utvecklar olika folksjukdomar, medan andra fortsätter att vara friska. Det gör det möjligt att jämföra grupper och identifiera riskfaktorer för vanliga sjukdomar såsom cancer, diabetes, depression, och hjärt- och kärlsjukdom.

Men man vill givetvis även identifiera faktorer som är gynnsamma för hälsan. Forskningen syftar inte bara till att utveckla metoder att diagnostisera och behandla sjukdom. Man vill även utveckla förebyggande åtgärder, så att färre människor behöver bli patienter.

UK Biobank är alltså inte färdiguppbyggd bara för att man nu inbjuder forskare att använda data. Vitsen är att man fortsätter att följa upp deltagarna, som ställt upp för denna typ av framåtblickande forskning. Ytterligare data kommer att insamlas under deltagarnas levnad.

Ett villkor för att forskare ska få tillgång till data är att man publicerar sina resultat. Resultaten kommer i sin tur att göra biobanken mer informativ och värdefull som forskningsresurs. Infrastrukturen är alltså i ständig förändring, och det är vitsen.

Biobankens värde som infrastruktur för forskning ökar med tiden.

I likhet med svenska LifeGene fanns skeptiska synpunkter på UK Biobank. När man jämförde med tidigare forskningssatsningar, föreföll UK Biobank som ett projekt utan syfte och tågordning. Men det är alltså först nu som projekten är tänkta att börja formuleras, med de typer av syften och tågordningar som karaktäriserar forskningsprojekt.

Alla som funderar över svenska satsningar på infrastruktur för ”framtida forskning” har skäl att följa vad som nu sker med UK Biobank.

Pär Segerdahl

Vi vet vad som är på gång : www.etikbloggen.crb.uu.se

Lästips med anledning av debatten kring LifeGene

31 januari, 2012 / / 3 kommentarer

För att illustrera hur motstridigt verkligheten kan uppfattas, vill jag idag ge två litteraturtips.

Första tipset är en internationell bästsäljare som nyligen kom i svensk översättning: Den odödliga Henrietta Lacks, skriven av Rebecca Skloot.

Boken handlar om en fattig svart kvinna som dog i cancer 1951. Utan hennes medgivande tog en läkare ett cellprov från hennes tumör. Cellerna visade sig ovanligt livskraftiga och odlas fortfarande i ett stort antal laboratorier över hela världen.

Cellerna kallas HeLa-celler och har bidragit till flera viktiga medicinska genombrott, som poliovaccinet, kemoterapi, kloning och provrörsbefruktning. Samtidigt som HeLa-cellerna bidragit till viktiga medicinska framsteg aktualiserar historien om Henrietta Lacks allvarliga forskningsetiska frågor om försökspersoners integritet.

Den svenska utgåvan recenserades i DN av Karin Johannisson. Där hänvisar hon även till en kommentar här på Etikbloggen. Under inlägget ”Datainspektionen stoppar LifeGene” dyker nämligen signaturen ”Henrietta Lacks” upp i kommentarfältet…

Andra tipset är en ny Australiensisk studie publicerad i European Journal of Public Health.

Biobanksforskning av den typ som förbereddes i LifeGene förutsätter att allmänheten vill delta genom att donera prover och tillåta forskarna att koppla proverna till hälsodata. Den färska studien rapporterar bland annat att allmänheten i Australien har stor tillit till universitetsbiobanker och en stark vilja att bidra till biobanksforskning.

Men allt är inte motstridigt. Såväl bästsäljaren som artikeln belyser vikten av allmänhetens förtroende för forskningen… och därmed ansvaret att leva upp till detta förtroende.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Biobanker och järnvägar för framtida bruk

17 januari, 2012 / / Inga kommentarer

Datainspektionens beslut att stoppa biobanksatsningen LifeGene debatterades även förra veckan i Upsala Nya Tidning (UNT). Men på ett sätt som tycks strida mot hur jag tolkat situationen här på Etikbloggen. Så jag måste fundera vidare…

Min tolkning har ju varit att LifeGene utgör infrastruktur för framtida forskning. När jag försökt förstå Datainspektionens (DI:s) beslut att stoppa LifeGene för dess (påstått) ospecifika syfte, föreslog jag att DI behandlar LifeGene som om det handlade om ett enskilt forskningsprojekt. Ett forskningsprojekt som angav syftet ”framtida forskning” vore onekligen absurt vagt.

Min tanke har alltså varit att om vi förstår LifeGene som forskningsinfrastruktur, förstår vi även det specifika i dess framtidsorienterade syfte.

Men debatten i UNT tyder på att jag missförstått situationen. Generaldirektören för DI, Göran Gräslund, skriver i sin replik till forskarna som startade UNT-debatten, att LifeGene är forskningsinfrastruktur, inte en specifik forskningsstudie.

Att det handlar om infrastruktur skulle alltså vara LifeGenes problem! De sju forskarnas slutreplik i UNT blir därför med nödvändighet:

  • ”LifeGene är en framåtblickande kohortstudie, inte en herrelöst drivande forskningsinfrastruktur”.

Allt detta rimmar illa med hur jag beskrivit situationen på Etikbloggen. Varför framhäver DI infrastrukturen? Varför framhäver forskarna forskningen? Jag hade förväntat mig motsatsen.

Låt oss fundera över infrastrukturer och syften. Kan man tänka sig en syfteslös infrastruktur? Nej, det vore ett missförstånd. En järnväg utan syfte är ingen järnväg. Utan bara några metallskenor genom landskapet.

Syftet med ny järnväg är att tåg (i framtiden) dagligen ska förflytta människor och varor mellan vissa platser. Detta syfte är specifikt som infrastruktursyfte, även om det saknas tidtabell för tågen som (i framtiden) använder järnvägen. Om en myndighet krävde ett mer specifikt syfte, vore det ett missförstånd att snabbtrycka tågtidtabeller.

I LifeGene utgör databanken infrastrukturen. Dess syfte är att stödja framtida forskning. – Men inte vilken forskning som helst. Inte högenergifysik. Utan forskning om mekanismerna bakom vanliga sjukdomar. – Men inte vilken forskning som helst om vanliga sjukdomar, utan en som använder prover och hälsouppgifter snarare än försökspersoner. – Men inte vilken biobanksforskning som helst, utan en med särskild design, den framåtblickande kohortstudien. – Men inte vilka framåtblickande studier som helst, utan bara projekt som bedömts av en etikgranskningsnämnd.

LifeGenes databank kan sannerligen inte användas till vilken ”framtida forskning” som helst. Det handlar om specifik forskning som man kan förklara för provgivare, och som de kan ge sitt samtycke till. LifeGene är inbäddat i ett specifikt forskningssammanhang.

Debattläget är alltså detta: Forskarna betonar sammanhanget där det specifika syftet finns. DI abstraherar bort från sammanhanget och ser därför inget specifikt.

Enligt Göran Gräslund är reglerna klara och tydliga, och talar mot LifeGene. Syftet är för oklart för att vara förenligt med personuppgiftslagen. Människor kan inte samtycka till ”framtida forskning”. Men för att tillämpa reglerna måste ju DI tolka reglerna…

Att tolka lagen kräver även att man tolkar verkligheten som lagen tillämpas på. I detta fall tycks tolkningen innebära att DI isolerar LifeGenes databank som fysisk entitet (som ”ren räls”). Som om infrastrukturen inte fanns i ett bestämt forskningssammanhang, där den har ett bestämt syfte som kan förklaras för provgivare. Som om eventuella syften kom in först i framtiden, när forskare planerar enskilda projekt utmed LifeGenes järnväg.

Abstraktionsgraden i DI:s tolkning av verkligheten gör att man uppfattar LifeGene så här:

  • ”Vi samlar in de här uppgifterna först. Sedan funderar vi ut sätt att använda dem på”.

Detta är ett djupt missförstånd av forskningsinfrastruktur.

En syfteslös infrastruktur är ingen infrastruktur. I den abstrakta meningen är LifeGene ingen infrastruktur. Inget annat heller. Men i en rimligare mening, som fordrar att vi tar hänsyn till den specifika forskningsverklighet där LifeGene ingår, är databanken en integrerad infrastruktur med bestämt syfte som kan beskrivas för provgivare.

Att beakta sammanhanget är a och o vid tolkning. Förstår man sammanhanget kring LifeGene, förstår man att ”framtida forskning” har en specifik mening. Redan idag.

Så jag håller nog fast vid min tolkning av situationen ännu ett tag. Även om den blivit mer invecklad.

Pär Segerdahl

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se

Etiska riddare av sorgliga skepnader… är vi allihopa?

12 januari, 2012 / / Inga kommentarer

I etiken är det svårt att skilja mellan illusion och verklighet. Ett aktuellt exempel:

– Är det bra att Datainspektionen stoppat LifeGene? Då riskeras inte deltagarnas integritet. Vi får tid att se över det etiska regelverket.

Men kanske skapas nya etiska hot medan vi är upptagna av att bygga ut regelverket som ska skydda mot… vad som kanske bara är illusoriska hot mot integriteten?

Forskningsetiken har under ett halvsekel mobiliserat på integritetsfronten, men försummat hot på andra fronter… hot som delvis skapats av den tunga mobiliseringen på integritetsfronten.

Människor hinner insjukna, patienter hinner dö, medan vi med gott samvete skyddar forskningsdeltagare från hotbilder som kanske inte längre är aktuella. Angelägen forskning stoppas eller fördröjs, medan vi upplever att vi modigt står upp för människors rättigheter.

En berömd romangestalt dyker upp i mitt huvud. En som försökte vara riddare. Men i fel tid.

Etikens svårighet i ett modernt samhälle är kanske denna: att undvika Don Quijotes sorgliga skepnad. Han gav sig ut i världen för att leva som riddare. Men anade inte att tiden inte var i samklang med hans idéer om ridderskap. I den aningslösheten orsakade han olyckor för de värnlösa vars beskyddare han utsett sig vara.

Det finns de som menar att det etiska regelverket idag orsakar större och verkligare olyckor än de som regelverket skyddar oss från. Tungrodd etisk reglering, som sågs som ridderlig när den infördes, har för dem fått tragisk skepnad.

Men om detta är etikens svårighet – att undvika Don Quijote-syndromet (förlorad kontakt med tid och verklighet) – måste jag fråga:

Kan det inte lika gärna vara jag själv som liknar Don Quijote, när jag antyder att det ädla talet om integritetsskydd ibland låter som ett eko ur det förgångna (då bioetiken föddes som skydd mot hot i en annorlunda värld)?

– Är det oklart om deltagarnas integritet hotades i LifeGene? Var LifeGenes syfte för ospecifikt för att deltagarnas samtycke skulle kunna räknas som äkta?

Det låter som faktafrågor. Ändå är kunnigt och intelligent folk oenigt.

Vem bär den sorgliga skepnaden? Den oroande frågan bör hållas levande, tror jag, även när vi tar ställning. Det är vad ärligheten fordrar av oss i etiken.

Det håller tänkandet vid liv.

Don Quijote?

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

LifeGene har sitt ändamål som forskningsplattform

29 december, 2011 / / Inga kommentarer

Datainspektionens generaldirektör, Göran Gräslund, försvarade nyligen beslutet att stoppa LifeGene.

I en replik på SvD Opinion, förklarar han principerna bakom beslutet:

  1. Personuppgifter får insamlas bara för uttryckligt angivna och berättigade ändamål.
  2. För känsliga uppgifter om hälsa måste personen ifråga dessutom ge sitt samtycke.

LifeGene har enligt min mening följt båda principerna. (1) Ändamålet att bygga upp en biobank för framtida forskning om folksjukdomar är uttryckligt angivet och berättigat. (2) Personer som lämnat data har informerats om ändamålet och gett sitt samtycke.

Ändå invänder Göran Gräslund:

  • ”Men för att kunna ge sitt medgivande måste man först kunna bilda sig en uppfattning om hur ens uppgifter kommer att användas. Annars betyder ett medgivande väldigt lite.”

Det råder ingen tvekan om hur uppgifterna som lämnats till LifeGene kommer att användas. De kommer att användas för att bygga upp en biobank som forskargrupper i framtiden kan ansöka om att använda i forskningsprojekt om mekanismer bakom folksjukdomarna.

Varför duger inte detta som uttryckligt ändamål? Mitt intryck är att man inte tagit ändamålet med LifeGene på allvar. Man har inte öppnat sig för att infrastruktur för forskning kan vara ett uttryckligt ändamål som människor kan informeras om och ge sitt samtycke till.

Det är något relativt nytt att bygga upp en biobank i syfte att använda som plattform för framtida forskning om sjukdomsmekanismer. I stället för att gång på gång engagera människor som försökspersoner, med de risker som det innebär, kan man göra sin forskning på en stor samling sparade blodprover och hälsodata – och vetenskapligt fastställa samband som man tidigare bara kunnat ana.

LifeGene har sitt uttryckliga ändamål som forskningsplattform. Provgivarna har informerats om ändamålet och gett samtycke. Ändrar man sig kan man dra sig ur. Vem som får göra vad med personuppgifterna i LifeGene är klart och tydligt reglerat.

– Var är det specifika problemet med LifeGene?

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Debattartikel i SvD om Datainspektionens beslut att stoppa LifeGene

22 december, 2011 / / Inga kommentarer

Får människor skänka sina blodprover till framtida forskning om folksjukdomar? – Nej, det får de inte, beslutade Datainspektionen förra veckan!

På SvD Opinion skriver idag åtta professorer om Datainspektionens beslut att biobankssatsningen LifeGene bryter mot personuppgiftslagen (Pul).

Syftet med LifeGene är att bygga upp en stor biobank med blodprover och hälsodata. Nu och i framtiden ska dessa data användas för forskning om mekanismer bakom folksjukdomarna. Detta är en angelägen satsning som blivit möjlig genom utvecklingen inom genetik och databehandling.

Och många människor vill bidra som prov- och uppgiftslämnare!

De är måna om att proverna förvaras säkert och att datamaterialet kodas. Däremot ser de inget hinder i det allmänna syftet, ”framtida forskning”. Det allmänna syftet sammanfaller med deras egen vilja: att bidra till framtida forskning om folksjukdomarna.

Det är just detta öppna syfte som Datainspektionen slår ner på.

När blodprover och hälsodata samlas in från provgivare, måste givetvis provgivarna först informeras och ge samtycke. Datainspektionen tycks tolka lagen så, att detta samtycke måste likna det mycket specifika samtycke som människor ger när de ställer upp som försökspersoner i bestämda forskningsprojekt. Då beskriver forskarna exakt den fråga som ska undersökas, och försökspersonen ger sitt samtycke till att delta i just detta projekt.

Men det finns en annan möjlighet!

Vid uppbyggnaden av en biobank vore det rimligare med brett samtycke. Detta breda samtycke till att provet används inom framtida forskning om folksjukdomar kan villkoras till att alla projekt som i framtiden använder blodprovet granskas av en etiknämnd.

Brett samtycke är inte bara det rimligaste vid uppbyggnaden av en biobank. Det är också det samtycke som bäst passar provgivarnas vilja. De har förtroende för forskningen på området. De vill ge sitt bidrag till angelägen forskning, förutsatt att proverna förvaras säkert och data kodas.

– Ska de få göra det?

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg Nyare inlägg »