Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 27 av 33)

Hur simulerar man hjärnan i en dator?

29 oktober, 2014 / / Inga kommentarer

Att simulera hjärnan i en gigantisk dator – det låter onekligen som science fiction. Men ett stort EU-projekt (”Human Brain Project”) har faktiskt som ett av sina mål att simulera den mänskliga hjärnan i datorer.

Vad man kommer att åstadkomma under de tio år som projektet finansieras är antagligen simuleringar av mer begränsade hjärnfunktioner (ofta i mushjärnan). Men det stolta målet att simulera en mänsklig hjärna har nu formulerats i ett seriöst forskningsprojekt.

Men vad betyder det att ”simulera hjärnan”?

I en artikel i tidskriften Neuron diskuterar Kathinka Evers och Yadin Dudai principiella frågor om simulering av hjärnan. Kathinka Evers från CRB är ansvarig för den filosofiska forskningen inom EU-projektet och Yadin Dudai är neurovetare från Weizmann Institute of Science som även han arbetar i projektet.

I artikeln kombinerar de filosofiska och vetenskapliga utgångspunkter för att klargöra vilken typ av simulering som är relevant i projektet och vilka mål den kan ha. Flera av frågorna i artikeln är relevanta även för simulering av mer begränsade hjärnfunktioner. Exempelvis frågan om förmågan att simulera en hjärnfunktion i en dator innebär att man förstått den.

Mest tankeväckande är dock frågorna om det stora målet att simulera en hel mänsklig hjärna. Är det principiellt möjligt med tanke på att hjärnan är inbäddad i kroppen och står i ständigt växelspel med den? Är det möjligt med tanke på att hjärnan samspelar inte bara med kroppen utan även med en social omgivning?

Kan det vara så att man för att simulera hjärnan även måste simulera hjärnans samspel med kroppen och den sociala miljö som den fungerar i? Kathinka Evers menar det. Försöket att simulera hjärnan blir principiellt alltför begränsat om man inte från början utgår från att hjärnan är i ständigt samspel med en miljö som lika ständigt förändrar den.

Hjärnan måste förstås (och simuleras) som en ”erfarenhetshjärna”.

Anta att man en vacker dag lyckas simulera en interaktiv människohjärna i intensivt samspel med en kroppslig och social omgivning. Har man då simulerat hjärnan så väl att man skapat medvetande?

Frågorna i artikeln är många och hisnande – läs den!

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

Förstår bioetiken familjen?

1 oktober, 2014 / / Inga kommentarer

Traditionell bioetik beaktar inte i tillräckligt hög grad den roll som familjeband kan spela vid exempelvis organdonationsbeslut. Nya möjligheter i sjukvården skapar moraliska problem som bioetiken därför inte kan identifiera som problem och hantera. För att se och förstå dessa moraliska problem krävs en särskild familjeetik, skriver bland andra Ulrik Kihlbom i en artikel i Journal of Medical Ethics.

Författarna är medlemmar i nätverket ”Ethics of families”. I artikeln använder de ett slående exempel på ett moraliskt problem som blir osynligt utifrån traditionellt bioetiskt tänkande. Exemplet lär vara autentiskt.

Annies bror Stewart har njurproblem. Annie vill ge sin ena njure till brodern, men kan inte för hon har inte matchande blod- eller vävnadstyp. Tack vare ett nytt sjukvårdsinitiativ kan hon dock gå med i en donatorspool. Om datorn kan identifiera en lämplig person i den poolen som kan ta emot hennes njure och en annan lämplig person som kan donera en njure till brodern, så blir resultatet detsamma: Annie donerar, Stewart får.

Men Annie upplever det inte som samma sak. Hon kan inte heller förklara varför hon plötsligt blir tveksam till att donera sin njure, när sjukvårdspersonalen behandlar indirekt donation till brodern via poolen som helt analogt med att donera njuren direkt till brodern.

Annie resonerar inte enligt den professionella logik som sjukvårdsteamet och många bioetiker använder. Hon kan tänka sig att donera en njure till sin bror. Att donera till en främling för att brodern ska få en njure är inte samma sak.

Det krävs en annan etik, en familjeetik, för att förstå Annies problem med sjukvårdsteamets förslag.

Ytterligare en sida av Annies vilja att donera en njure till brodern som osynliggörs i traditionellt bioetiskt tänkande är dess obetingade karaktär. En familjemedlem kan uppfatta det som ett givet ansvar att donera ett organ till en behövande medlem av familjen. Man kan uppleva att man inte har något val. Detta är svårt att förstå utifrån ett bioetiskt perspektiv som betonar individers autonoma, rationella val mellan olika alternativ.

Jag skulle vilja tillägga att den professionellt välmotiverade donatorspoolen möjligen även spelar på den familjeetik som man inte förstår. Rekryteras inte nya donatorer genom att appellera till den obetingade viljan att donera inom familjen?

Artikeln innehåller även en diskussion om rättviseproblematik som kräver ett familjeetiskt synsätt för att bli synlig. Läs den!

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Samtal med till synes medvetslösa patienter

17 september, 2014 / / Inga kommentarer

Ny forskning och teknik rubbar oss: rubbar hur vi lever, talar och tänker. Ett forskningsområde som kommer att rubba oss framöver är hjärnforskningen. Här ska ni få höra om märkliga upptäckter om några till synes medvetslösa patienter, upptäckter som man fortfarande inte vet hur man ska begripliggöra eller förhålla sig till.

En ung kvinna överlevde en bilolycka men fick så allvarliga skador att hon bedömdes vara i ett vegetativt tillstånd, utan medvetande. Men när man talade till henne och mätte hjärnaktiviteten, reagerade hjärnan som hos friska och fullt medvetna kontrollpersoner. Var hon medveten trots att hon föreföll att ligga i koma?

För att få mer klarhet bad man kvinnan att utföra två olika uppgifter i fantasin. Den ena uppgiften var att föreställa sig att hon spelade tennis, den andra att hon besökte sitt hem. Återigen reagerade hennes hjärna som hos de medvetna kontrollpersonerna.

Hon är inte enda fallet. Liknande responser har uppmätts hos flera patienter som enligt etablerade kriterier varit medvetslösa. Vissa har lärt sig att svara tillförlitligt på ja/nej frågor, som ”Heter din mor Yolande?” De svarar genom att i fantasin utföra olika uppgifter – låt säga, förställa sig att de knyter högerhanden för ”ja” och vickar på tårna för ”nej” – sedan avbildas hjärnresponserna.

Redan idag finns teknik som sammankopplar hjärna och dator. Människor lär sig att använda dessa ”neuro-proteser” utan muskelanvändning. Detta väcker frågan om man i framtiden kan komma att kommunicera med vissa patienter som idag skulle diagnostiseras som medvetslösa.

– Bör man i så fall fråga dessa patienter om informerat samtycke till olika behandlingar?

Här på CRB arbetar några forskare med sådana neuroetiska frågor, inom ramen för en gigantisk EU-satsning: Human Brain Project. Kathinka Evers leder arbetet med etiska och samhälleliga implikationer av hjärnforskningen, och Michele Farisco skriver sin (andra) avhandling inom projektet, handledd av Kathinka.

Michele Fariscos avhandling handlar om störningar av medvetandet. Jag läste nyss ett spännande bokkapitel som Michele skrivit tillsammans med Kathinka och Steven Laureys (en av neuroforskarna på området):

De redogör för utvecklingen på området och diskuterar möjligheten av informerat samtycke från vissa till synes medvetslösa patienter. De menar att informerat samtycke har mening bara om det finns en relation mellan läkare och patient, vilket förutsätter kommunikation. Detta villkor kan komma att uppfyllas om tekniken utvecklas och människor lär sig använda den.

Men det är fortfarande oklart om alla förutsättningar för informerat samtycke är uppfyllda. För att kunna ge informerat samtycke måste patienten förstå vad denne samtycker till. Detta brukar man kontrollera genom att be patienten att återge med egna ord vad läkaren sagt. Detta kan man inte göra genom ja/nej-kommunikation via neuroavbildning. Vidare måste patienten förstå att informationen gäller henne eller honom vid en viss tidpunkt, och det är oklart om dessa patienter, utan vardagliga livsförlopp, har den förståelsen. Slutligen måste patienten känslomässigt kunna värdera olika alternativ. Även kring detta villkor finns oklarheter.

Det kan tyckas tidigt att diskutera etiska frågor i anslutning till upptäckter som ännu inte ens är riktigt begripliga. Jag tror tvärtom att det kan bereda vägen för begriplighet. En avlutande personlig reflektion förklarar vad jag menar.

Det är frestande att tänka sig att neurovetenskapen först måste avgöra om patienterna ovan är medvetslösa eller inte, genom att besvara ”den stora frågan” hur medvetande uppstår, störs och upplöses i hjärnan. Först därefter kan vi förstå dessa märkliga upptäckter, och först därefter kan praktiska tillämpningar och etiska implikationer utvecklas.

Jag gissar att tillämpningarna och de mänskliga reaktionerna på dem snarare är spelplatsen för den begriplighet som krävs för vidare vetenskaplig utveckling. En hjärna ger inget samtycke, men kanske en till synes medvetslös patient med neuro-protes. Hur eventuell framtida teknikunderstödd kommunikation med sådana patienter gestaltar sig – ”rubbar oss” – kommer att prägla den fortsatta forskningen. Där avgörs i praktiken vad vi trodde att vetenskapen först måste avgöra genom att besvara en ”stor fråga”.

Etiken kommer inte alltid efter forskningen. Kanske går neuroetik och neurovetenskap hand i hand.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

Telefonrådgivningens röster

9 september, 2014 / / Inga kommentarer

Jag tror att många som ringer Vårdguiden 1177 (tidigare Sjukvårdsrådgivningen) undrar vilken röst de kommer att mötas av. Kommer den att vara omtänksam eller avvisande? Manlig eller kvinnlig? Yngre eller äldre? Förstående eller oförstående?

Jag gissar att även telefonsjuksköterskan undrar vilken röst han eller (oftast) hon möter när det ringer. Kommer den att vara självhävdande eller självförnekande? Manlig eller kvinnlig? Ung eller gammal? Vältalig eller stapplande?

Den här osäkerheten är avslöjande. Telefonrådgivning har känsliga dimensioner som påverkar hur samtalet utvecklas och vad det leder till. Det finns ingen direktkoppling mellan hur du mår och råden du får, utan det kommer även att bero på hur rösterna tar gestalt och möts i samtalet. Detta vet vi instinktivt innan samtalet börjat och därför undrar vi med viss bävan: hur kommer den andra rösten att vara?

Detta är en utmaning vid telefonrådgivning. Syftet är att göra vården mer effektiv, tillgänglig och säker, och det finns en potential att utmana ojämlikheter i vården. Samtidigt kommer genus, ålder, etnicitet och socioekonomisk status till uttryck i röster som reagerar på varandra utan att vi är riktigt medvetna om hur det sker.

Därför är det en angelägen forskningsuppgift att studera telefonrådgivning och öka medvetenheten om vad som sker i samtalen. En sådan studie från Uppsala universitet publicerades nyligen:

Studien är gjord av Roya Hakimnia, tillsammans med Inger K. Holmström, Marianne Carlsson och Anna T. Höglund. De gör en kvalitativ analys av 20 samtal till 1177, och identifierar ett antal relevanta samtalstyper. En samtalstyp är exempelvis när telefonrådgivaren talar mer som grindvakt än som sjuksköterska. En annan är när genusnormer blir centrala och får konsekvenser, som när en man ringer motvilligt och inte heller får de råd han kan behöva. Ytterligare en samtalstyp är den utpräglat medicinska som undviker livssituationen för den som ringer, trots att den kan vara det relevanta i sammanhanget.

Delar av flera samtal återges i artikeln. Man kan alltså ta del av konkreta samtal, och analyserna av dem, sida vid sida. Detta fann jag alldeles utmärkt. Analyserna hjälper en att se och tänka vidare om vad som sker i samtalen, samtidigt som samtalen hjälper en att se poängen med analyserna.

Studien är enligt min mening ett fint exempel på hur kvalitativ forskning kan synliggöra känsliga processer som vi normalt inte överblickar och kontrollerar. Ibland behöver man titta närmare på de enskilda fallen.

Pär Segerdahl

I dialog med patienter

Vad är plagiat och vad gör det fel att plagiera?

1 september, 2014 / / Inga kommentarer

Forskning är en kollektiv verksamhet. Även den mest nydanande forskare bygger oundvikligen på resultat från andra forskares arbete. Dessa förtjänar erkännande och öppenhet om vad ens forskning bygger på gör det möjligt att kritiskt granska det ursprungliga arbetet.

Konsten att ge vederbörligt erkännande till andra forskare är därför en del av vetenskapligt arbete. Den är viktig både ut meriteringssynpunkt och för att möjliggöra granskning av vetenskapliga anspråk.

Det är välkänt att denna konst inte alltid utövas oklanderligt. Plagiat är ett växande problem inom forskarsamhället, inte minst för redaktörer för vetenskapliga tidskrifter. Orsakerna till plagiering kan variera: okunnighet om citeringsteknik och dess betydelse, tillfällig glömska, eller en avsikt att fuska och stjäla andras arbete.

När man definierar plagiat är det frestande att fokusera på de avsiktliga fallen, som innebär oärlighet. Men med tanke på den betydelse som vederbörligt erkännande har i det kollektiva forskningsarbetet är det viktigt att stå emot denna frestelse.

En artikel i Medicine, Health Care and Philosophy definierar plagiat utan att fokusera på avsikt plagierande. Gert Helgesson och Stefan Eriksson definierar plagiat som (i min översättning):

  • ”Att någon använder någon annans intellektuella produkt (t.ex. texter, idéer eller resultat), därigenom antydande att den är deras egen.”

Forskare använder ofta helt legitimt andras intellektuella produkter. Det är den senare delen av definitionen som anger vad som gör användningen till ett plagiat: att använda någon annans intellektuella produkt på ett sådant sätt att det antyder att den är ens egen.

Detta innebär att även välmenande försök att vara ärlig kan vara fall av plagiering. Anta att en kollega ger dig tillåtelse att fritt använda en text som han eller hon har skapat. Om du använder den på ett sätt som antyder att du skapat den, plagierar du den.

Värdet av denna definition av plagiat, som jag ser det, är att den är så genomtänkt anpassad till den betydelse som vederbörligt erkännande har i forskning som kollektiv verksamhet. Avsikten att lura gör visserligen plagieringen mer klandervärd, men är inte i första hand vad som gör plagiat till ett bekymmer i forskningen.

Författarna betonar således att vad som gör plagiat fel i forskningssammanhang framför allt är att det förhindrar vederbörligt vetenskapligt erkännande. De diskuterar även en stor mängd svåra gränsdragningsproblem om plagiat.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Utredning föreslår ny lag om forskningsdatabaser

9 juli, 2014 / / Inga kommentarer

Förra månaden presenterades Bengt Westerbergs utredning

Utredningen är en gedigen genomgång av de rättsliga förutsättningarna för registerbaserad forskning i Sverige. Bakgrunden är att regeringen identifierat svenska register som en unik resurs för angelägen forskning, samtidigt som det rättsliga läget för registerforskning är oklart och kan innehålla hinder.

Westerberg analyserar problemen i detalj, och med god överblick. Han föreslår ett antal konkreta lagändringar för att hantera dem. Tanken är att ändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2016. Du kan läsa om dessa förslag på Vetenskapsrådets hemsida och i Life Science Sweden.

Den som följt resonemangen på Etikbloggen om Datainspektionens beslut för ett par år sedan att stoppa datainsamlingen inom LifeGene, finner intressant läsning i utredningen. Särskilt vill jag framhålla resonemangen om vad som benämns forskningsdatabaser (ss. 342-374), samt förslaget om en ny lag om forskningsdatabaser (ss. 416-456).

Den nya lagen om forskningsdatabaser är menad att ersätta den tillfälliga lagen om vissa register för forskning om vad arv och miljö betyder för människors hälsa, som upphör att gälla den 31 december 2015. Den nu föreslagna lagen är inte på samma sätt specifik för register inom ett visst forskningsfält.

Det är bra att Westerberg lyfter frågan om skillnaden mellan enskilda forskningsprojekt och databaser som fungerar som infrastruktur för forskning, och förslår hur denna skillnad kan återspeglas i en genomtänkt lagstiftning.

Lovvärd är också diskussionen om breda ändamålsbeskrivningar, och om samtycke till sådana beskrivningar. Breda ändamålsbeskrivningar och breda samtycken är inte detsamma som vaga och ospecifika beskrivningar och samtycken, som jag framhållit på Etikbloggen.

Utredningen är angelägen och lärorik läsning för alla som arbetar med biobanker och registerforskning. Ladda ner den eller beställ den tryckta utredningen!

Pär Segerdahl

Vi vet vad som är på gång : www.etikbloggen.crb.uu.se

Sjuksköterskors erfarenheter av beslut att inte återuppliva

18 juni, 2014 / / Inga kommentarer

När en svårt sjuk patient har en så dålig prognos att återupplivning inte skulle vara till någon nytta, kan läkare skriva ett så kallat 0-HLR beslut. Beslutet innebär att om hjärtat slutar slå, så ska man inte, som annars, sätta in hjärt- och lungräddning (HLR).

Beslutet fattas av läkaren på basis av en medicinsk bedömning. Men beslutet berör patienten, de anhöriga, och sjuksköterskorna som vårdar patient och anhöriga.

Mona Pettersson vid CRB skriver sin avhandling om beslut att inte återuppliva. I en studie som nyligen publicerats i Nursing Ethics, intervjuade hon 15 sjuksköterskor om deras erfarenheter av 0-HLR beslut vid svenska hematologi- och onkologiavdelningar.

Sjuksköterskorna beskriver problem som kan uppkomma. Sjuksköterskorna har daglig nära kontakt med patienterna, och märker när de inte längre svarar på behandling. Sköterskorna kan då förvänta sig ett 0-HLR beslut, som inte alltid kommer. Det har hänt att beslutet tagits av läkaren på stående fot, när ett återupplivningsförsök redan påbörjats. Ibland är besluten otydliga eller motsägelsefulla: beslut tas samtidigt som man fortsätter att ge patienten full behandling. Och om patient och anhöriga inte informeras om besluten, eller sköterskan inte är närvarande när informationen ges, blir det svårt för sköterskan att vårda patient och anhöriga – exempelvis svara på frågor efteråt.

Studiens slutsats är att sjuksköterskor behöver tydliga, väldokumenterade beslut. Patienter och anhöriga behöver informeras och involveras i besluten, och sjuksköterskorna bör vara närvarande när informationen ges. Slutligen behövs regelbundna etiska diskussioner mellan sköterskor och läkare, för att förstå varandra och de olika perspektiven på 0-HLR beslut.

Här finner du en länk till artikeln:

Medförfattare är Mariann Hedström och Anna Höglund.

Avslutningsvis vill jag nämna en sammanställning av vår forskning om etik i vården:

Där finner du våra publikationer med korta sammanfattningar, samt länkar till de publikationer som finns tillgängliga online.

Pär Segerdahl

I dialog med kliniker : www.etikbloggen.crb.uu.se

Våra publikationer om biobanker och register

11 juni, 2014 / / Inga kommentarer

Biomedicinsk forskning görs inte bara på försökspersoner som experimentellt prövar nya behandlingar eller dieter. Alltmer forskning om hälsa och sjukdom görs även på sparade biologiska prover, och på persondata i olika register.

Hantering av mänskligt biologiskt material och persondata väcker unika etiska frågor. Personer som ställer upp som deltagare i sådan forskning riskerar inte att skadas av experimentella behandlingar, men deras prover och data sparas under lång tid. Prover och data kan även delas av flera forskargrupper, och kan studeras i flera olika forskningsprojekt.

Man kan därför tala om unika etiska utmaningar kring biobanks- och registerforskning. På Centrum för forsknings- och bioetik har vi länge arbetat med att klargöra dessa utmaningar och diskutera sätt att hantera dem ansvarsfullt. Arbetet har resulterat i många publikationer, ofta tillsammans med biomedicinska forskare och inom ramen för internationella samarbeten.

I maj 2014 gav vi ut en uppdaterad sammanställning av dessa publikationer:

Länken ovan tar dig till online-versionen, som även innehåller länkar vidare till de artiklar som finns tillgängliga online. Den tryckta rapporten kan beställas från crb@crb.uu.se.

Rapporten innehåller korta sammanfattningar av publikationerna. En nyhet är att vi nu ordnat publikationerna tematiskt. Vi har identifierat tolv teman, däribland etiska ramverk, samtycke, etikgranskning, integritet, tillit, oväntade fynd, och kommersialisering.

Vi hoppas att du tar en titt på rapporten och hittar något som intresserar dig!

Pär Segerdahl

Vi vill nå ut : www.etikbloggen.crb.uu.se

Öppna biobankslandskap

14 maj, 2014 / / Inga kommentarer

Förra veckan skrev jag att vi övergått från att organisera vetenskap som kunskapsträd som då och då släpper frukter över samhället, till att organisera forskning som del av ett kunskapslandskap, där skörden, skötseln och användningen av frukterna uppmärksammas från början.

Att det stolta trädet är borta kan kännas sorgligt, men här är vi – i kunskapslandskapet, och jag tror att utvecklingen är följdriktig. Som framgick av en kommentar till förra inlägget, föll många frukter till marken från det gamla trädet utan att komma till användning.

Tanken om kunskapslandskap kastar ljus över biobanksinfrastrukturen BBMRI.se. Uppbyggandet av en infrastruktur för biobanksforskning kan ses som ett arbete att integrera forskning i ett vidare kunskapslandskap. Att stödja forskning i patientens intresse är ett nytt sätt att organisera forskning, där man från början beaktar frukterna och deras värde för människor.

Detta nya sätt att organisera forskning noteras inte i alla läger. Det framgick inte minst av misstänksamheten från vissa håll mot LifeGene. Några kritiker framställde i debatten satsningen närmast som initierad i ett slutet forskarsällskaps intressen. Forskarna ville samla in prover från befolkningen, för att sedan klättra upp i trädet och studera dem för gud vet vilka syften.

Den kritiken byggde på synen på vetenskap som högt träd, otillgängligt för de flesta av oss, där forskarna följer ”sina egna” intressen. Syftet med LifeGene är nog snarare att stödja forskning i ett öppet kunskapslandskap, där forskningen på ett annat sätt än tidigare styrs av patienters och människors behov av frukterna.

Vi ska inte underskatta svårigheterna i denna omställning, krafterna som sätts i spel. Med detta blogginlägg vill jag bara föreslå ett sätt att överblicka och tänka om den – som en omställning av organiseringen av forskning från högt kunskapsträd till del av ett öppet kunskapslandskap.

Vill du läsa mer om forskning i kunskapslandskap, finner du Anna Lydia Svalastogs artikel här, och nätverket som utvecklat idéerna här.

I september 2014 anordnas den tredje konferensen HandsOn: Biobanks, denna gång i Helsingfors. Akademiker, industri, läkare, patientgrupper, lagstiftare med flera är inbjudna att dela kunskap och erfarenheter. Som vanligt finns en interaktiv del där man kan följa biobanksprocesser från start till mål, och diskutera med varandra.

Se konferensen som ett led i skötseln av öppna biobankslandskap, där forskning ingår som en av flera samordnade delar.

Registreringen har öppnats.

Pär Segerdahl

I dialog med patienter

Från kunskapsträd till kunskapslandskap

7 maj, 2014 / / Inga kommentarer

Det har funnits en vördnad för vetenskapen som fritt, självkritiskt kunskapssökande. Givetvis fanns förhoppningar om värdefulla tillämpningar, men snarast som frukter som då och då faller från kunskapens höga träd.

I en tankeväckande artikel i Croatian Medical Journal beskriver Anna Lydia Svalastog hur denna vördnad och fromma förhoppning om frukter från ovan i praktiken upphörde med andra världskriget.

Forskare som kanske uppfattat vetenskapen som sitt kall, fann sig under kriget snarare inkallade till tjänstgöring i projektgrupper för att lösa vetenskapliga problem med politiska bestämda syften. Mest känt är Manhattanprojektet, med syfte att utveckla en atombomb för att ändra styrkeförhållandena.

Detta sätt att organisera vetenskap har sedan bitit sig fast, i ett efterkrigstillstånd där forskningssatsningar snarare syftar till att ändra ekonomiska styrkeförhållanden mellan nationer. Från att vörda vetenskapen har vi börjat värdera projektforskning. Inte enbart i ekonomiska termer ska sägas, utan även i termer av välfärd, hälsa och miljö.

Från sent 1970-tal försköts det politiska och ekonomiska intresset för forskning från fysik till biovetenskap och bioteknologi. Svalastog ger exempel som genetiskt modifierade organismer (GMO), energiskog och biologisk oljesanering. Det är svårt att säga var forskningen slutar och tillämpningarna börjar, när tillämpningsintresset styr organiseringen av forskning från början.

Artikelns huvudfråga är hur vi ska förstå och hantera detta läge. Hur ska vi förstå biovetenskaperna, när samhället inte längre fromt hoppas på tillämpningar, som frukter från kunskapens höga träd, utan kalkylerar med dem från början?

Svalastog använder ett nytt begrepp om dessa kalkylerade frukter: bioobjekt. De är vad vi talar om när vi talar om bioteknologi: energiskogar, GMO, odlade stamceller, vacciner, genetiska tester och terapier, och så vidare.

Poängen är att vetenskapen inte definierar dessa bioobjekt själv, som om de fortfarande tillhörde vetenskapen. Bioobjekten är vad de blir, i skärningspunkten mellan vetenskap, politik och samhälle. Vaccin finns och omtalas ju inte bara i laboratorier, utan en förälder kan ta barnet till sjukhuset för en vaccinationsspruta som politiskt beslutats ska vara skattefinansierad.

I stället för att leva under ett kunskapsträd, som sträcker ut sina fruktbärande grenar över samhället, lever vi idag i ett plattare kunskapslandskap där en mängd aktörer bidrar till vad som i artikeln benämns bioobjektifieringen. Föräldern som tar barnet till sjukhuset är en sådan aktör, jämte sköterskan som ger sprutan, politikerna som debatterade vaccinationsprogrammet, journalisterna som skrev om det… och forskargruppen som tog fram vaccinet.

Varför behövs begreppet biobjektifiering, som inte vördnadsfullt låter biovetenskaperna själva definiera föremålen? Jag tror, för att förstå och hantera vårt efterkrigsläge.

Svalastog tar upp kontroverserna kring GMO som exempel. Motståndet mot GMO beskrivs ofta som ovetenskapligt, som om folk levde i skuggan av ett kunskapsträd och lösningen enbart bestod i att droppa effektivare forskningsinformation. Men några kopplingar till kunskapsnivå har inte kunnat beläggas, skriver Svalastog, utan snarare till livsåskådning, moral och religion.

För att hantera vårt läge behövs därför, menar Svalastog, precis den forskning som hamnade i skymundan i efterkrigstidens sätt att organisera forskning. Det behövs humanistisk forskning om kunskapslandskapet, snarare än ryggmärgsreaktioner från en svunnen tid då kunskapsträdet ännu vördades.

Jag gissar att även denna humanistiska forskning bedrivs i projektform, där inkallade humanister studerar sammanhangen där bioobjekten kan förstås, hanteras och värderas.

Men över kunskapslandskapet svävar onekligen några intressanta tankar om vårt läge.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »