Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 2 av 34)

Kan livsmedelskonsumenter bidra till ansvarsfullare antibiotikaanvändning?

29 april, 2025 / / 1 kommentar

De flesta är antagligen medvetna om att antibiotikaresistens är ett de stora hoten mot hälsan globalt. När mikroorganismer utvecklar motståndskraft mot antibiotika blir fler människor allvarligt sjuka av vanliga infektioner och fler kommer att dö av dem. Det liknar en kapprustning. Genom att använda antibiotika för att försvara oss mot infektioner skyndar vi på utvecklingen av resistens. Eftersom vi behöver kunna försvara oss mot infektioner måste antibiotika användas mer ansvarsfullt så att resistensutvecklingen bromsas.

Däremot är inte alla lika medvetna om att även livsmedelsproduktion kraftigt bidrar till resistensutvecklingen. I djurhållningen runtom i världen används stora mängder antibiotika för att försvara djuren mot infektioner. Resistensutvecklingen accelereras inte minst här, när de mikroorganismer som överlever antibiotikan förökar sig och sprids. Dessutom kan antibiotika från djurhållning läcka ut och ytterligare påskynda resistensutvecklingen i en antibiotikaförorenad miljö. Inte minst inom livsmedelssektorn fordras således större ansvar för en bättre djurhållning med minskad antibiotikaanvändning.

Tyvärr verkar de berörda aktörerna inte känna sig ansvariga för den accelererade utvecklingen av resistens. Det finns så många aktörer i livsmedelskedjan: beslutsfattare på olika områden, producenter av olika slag, återförsäljare och konsumenter. När så många olika aktörer har gemensamt ansvar är det lätt hänt att alla håller någon annan ansvarig. En ny artikel (med Mirko Ancillotti vid CRB som en av medförfattarna) diskuterar en möjlighet för hur detta stillestånd där ingen känner sig ansvarig kan brytas: genom att stärka konsumenter att utöva den makt de faktiskt har. De är inte så passiva som vi tror. Tvärtom, genom sina köpbeslut, och genom att på olika sätt kommunicera sina val, kan konsumenter sätta press på såväl andra konsumenter som övriga aktörer i livsmedelskedjan. De kan kräva mer insyn och en bättre djurhållning som inte är lika antibiotikaberoende.

Antibiotikaresistens diskuteras emellertid ofta ur ett medicinskt perspektiv, vilket gör det svårt för livsmedelskonsumenter att se hur deras val i butiken skulle kunna påverka resistensutvecklingen. Genom att ändra på detta och stärka konsumenter att göra mer medvetna val skulle de kunna utöva sin konsumentmakt och påverka samtliga aktörer att ta gemensamt ansvar för livsmedelsproduktionens bidrag till antibiotikaresistensen, resonerar artikelförfattarna. Tendensen att förlägga ansvaret hos någon annan kan brytas om konsumenter genom sina köpbeslut kräver bättre insyn och större ansvarstagande. Beslutsfattare, livsmedelsproducenter, återförsäljare och konsumenter får incitament att samarbeta för att bromsa resistensutvecklingen.

Artikeln diskuterar ansvarighetsproblematiken från ett teoretiskt perspektiv som kan motivera interventioner och empiriska studier. Läs artikeln här: Antimicrobial resistance and the non-accountability effect on consumers’ behaviour.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Nordvall, A-C., Ancillotti, M., Oljans, E., Nilsson, E. (2025). Antimicrobial resistance and the non-accountability effect on consumers’ behaviour. Social Responsibility Journal. DOI: 10.1108/SRJ-12-2023-0721

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Nya insikter om emotionellt instabilt personlighetssyndrom

Man in dark clothes walking alone on a hill beside the ocean. Photo: Polina Kuzovkova, from Unsplash.
1 april, 2025 / / Inga kommentarer

Individer med personlighetssyndromet borderline, som även kallas emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), lider ofta av starka känslor som förändras snabbt, från den ena ytterligheten till den andra. De kan känna rädsla för att bli övergivna och upplever ofta en inre tomhet. De kan bete sig impulsivt och lida av självmordstankar och självskadebeteenden.

På den engelska versionen av Etikbloggen skriver Sylvia Martin om EIPS. Det gör hon med utgångspunkt i en studie som hon själv genomfört i Frankrike av hur människor med EIPS reagerade på isoleringen under covid-19-pandemin. Hennes budskap är att det finns utrymme för betydande förbättringar i hur vi närmar oss personlighetssyndrom som EIPS.

Det finns en generell tendens att avfärda personer som uppfattas som störande och som därför ogillas genom att tala om ”personlighetsstörning”. Av detta skäl talar man numera i stället om personlighetssyndrom. Men enligt Sylvia Martin kan sjukvårdspersonal och forskare ändå ha mer negativa attityder till EIPS-patienter än till patienter med andra diagnoser, såsom depression. Patienternas beteenden kan till exempel beskrivas som medvetna försök att dra till sig uppmärksamhet, som att bära ”provocerande kläder” i syfte att väcka reaktioner. Det finns också tendenser att tvivla på om EIPS är en ”äkta” diagnos samt misstankar om att symtomen ibland frammanas av patienterna, eller att patienterna själva valt diagnosen. En konsekvens av dessa attityder, skriver Sylvia Martin, är att individer med EIPS inte alltid informeras om att de har syndromet eller får andra diagnoser, som bipolär sjukdom.

Sylvia Martins studie av hur personer med EIPS reagerade på isoleringen under pandemin utmanar attityderna ovan och betonar vikten av att diagnosen tas på allvar. Samtliga grupper som deltog i studien uppvisade förhöjda nivåer av impulsivitet och ångest, men gruppen med EIPS uppvisade signifikant högre nivåer av hopplöshet, självmordstankar, ångest och depression. EIPS uppvisar en distinkt profil av mental ohälsa, skriver hon, och det behövs därför bättre diagnostik och behandling av EIPS, samt bättre kommunikation om diagnosen.

Vill du läsa mer hittar du Sylvia Martins blogginlägg här: New insights into borderline personality disorder.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi är kritiska

Existentiella samtal inom palliativ vård

Sjuk man på säng. Foto: Kampus Production, Pexels.
25 mars, 2025 / / 1 kommentar

Vid palliativ vård av svårt sjuka och döende patienter hanterar vårdpersonalen inte bara medicinska behov, utan även patienternas och de anhörigas existentiella behov. Även om de palliativa vårdteamen kan få stöd från professioner som är inriktade på existentiella samtal, är det läkarna och inte minst sjuksköterskorna, vårdbiträdena, fysioterapeuterna och arbetsterapeuterna som mer kontinuerligt samtalar med patienterna om livet, döendet och döden. Ibland är samtalen planerade i förväg, men ofta uppkommer de spontant i samband med vårdinsatserna.

En svensk intervjustudie undersökte erfarenheter av spontana existentiella samtal med patienter och anhöriga inom de vårdprofessioner som dagligen möter dem: sköterskorna, vårdbiträdena, fysioterapeuterna och arbetsterapeuterna. De fick frågor om när existentiella samtal kunde uppkomma och vad som påverkade samtalens kvalitet. De fick även frågor om hur de samtalade med patienterna om deras tankar om döden, hur de reagerade på patienternas existentiella frågor, och hur de reagerade när anhöriga hade svårt att acceptera situationen.

Syftet med studien var att skapa en strukturerad översikt över vårdpersonalens erfarenheter, en modell av vad som bedömdes vara viktigt för att existentiella samtal skulle uppstå och fungera väl. Inte minst identifierades strategier som de palliativa vårdteamen använde, liksom hinder för meningsfulla existentiella samtal.

Den huvudsakliga angelägenheten för personalen visade sig vara att etablera en förtroendefull relation med patienter och anhöriga. Utan en sådan relation uppkom inga meningsfulla samtal om livet, döendet och döden. En kärnkategori som utlästes ur intervjumaterialet var att behålla närvaron: att vara som en stabil klippa under alla omständigheter. Vid möten med patienter och anhöriga höll man sig fysiskt nära och var lugnt närvarande under tysta stunder. Denna lågmälda närvaro kunde väcka samtal om livets slut, om minnen, om stöd för livskvaliteten, även i situationer där patienter och anhöriga var rädda eller upprörda. Genom att bibehålla lugn närvaro uppfattade man att man blev mottaglig för existentiella samtal.

Vårdteamen försökte initiera samtal om döden tidigt. Så fort patienterna kom in på avdelningen ställdes öppna frågor om hur de mådde. Patienternas tankar om döden, deras förhoppningar och farhågor, sonderades försiktigt. Här gäller det att främst lyssna uppmärksamt. En annan strategi var att fånga upp önskningar och behov genom att prata om minnen eller informera om diagnosen och hur symtom kan lindras. Vårdpersonalen måste även vägleda anhöriga, som kan vara oroliga, arga och frustrerade. Här gäller det att inte ta eventuell kritik och hotfullhet personligt, att lugnt erkänna deras oro och informera om möjliga framtidsscenarier. Anhöriga kan även behöva information om hur de själva kan hjälpa till att sköta patienten, samt stöd att fridfullt ta adjö när patienten dött. Något som även framkom i intervjuerna var vikten av att upprätthålla sin professionella roll i teamet. Till exempel måste en sjukgymnast behålla fokus på uppgiften att få patienter, som kanske saknar motivation, att ta sig upp och träna. En strategi vid liknande svårigheter var att söka stöd hos de andra i vårdteamet, att prata om utmaningar som man annars kände att man stod ensam och utelämnad inför.

Något som kunde hindra existentiella samtal var rädsla att göra fel: då vågar man varken fråga eller lyssna. Ett annat hinder kunde vara oroliga anhöriga: om anhöriga är frustrerade och oeniga kan detta hindra existentiella samtal som hjälper dem att ta adjö och låta patienten dö fridfullt. Ett tredje hinder var tidsbrist och anspänning: ibland har personalen andra arbetsuppgifter och hinner då inte stanna upp och samtala. Och om anhöriga inte accepterar att patienten är döende, utan kräver att patienten flyttas för att få effektiv sjukhusvård, kan anspänningen hindra existentiella samtal. Slutligen uppfattades även avsaknad av kontinuerlig utbildning om existentiella samtal som ett hinder, liksom bristande stöd från kollegor och från organisationen man arbetar inom.

Förhoppningsvis kan artikeln motivera utbildningsinsatser inom den palliativa vården för de yrkeskategorier som dagligen hanterar patienters och anhörigas existentiella behov. Du hittar artikeln här: Interdisciplinary strategies for establishing a trusting relation as a pre-requisite for existential conversations in palliative care: a grounded theory study.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Lagerin, A., Melin-Johansson, C., Holmberg, B. et al. Interdisciplinary strategies for establishing a trusting relation as a pre-requisite for existential conversations in palliative care: a grounded theory study. BMC Palliative Care 24, 47 (2025). https://doi.org/10.1186/s12904-025-01681-x

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Sjuksköterskors erfarenheter av avhumanisering

Female nurse resting on a sofa with her face towards the ceiling, and her eyes shut. Photo: Cedric Fauntleroy, from Pexels.
11 mars, 2025 / / Inga kommentarer

Många sjuksköterskor uppger att de upplever sina arbetsförhållanden som avhumaniserande. Studier tyder på att upplevelsen är förknippad med en orimlig arbetsbelastning, brist på institutionaliserat stöd samt växande byråkratisering. En alltmer standardiserad och regelstyrd vårdapparat begränsar sjuksköterskornas utrymme att ge personlig och medkännande vård. Detta leder till yrkesrelaterad stress och utmattning, samt till förlust av mening i arbetet.

Om detta skriver Marie-Charlotte Mollet och Sylvia Martin idag på den engelskspråkiga versionen av Etikbloggen. De påpekar att urholkningen av det mänskliga mötet mellan sjuksköterska och patient undergräver inte bara sköterskornas känslomässiga välbefinnande utan även vårdkvaliteten. Studier tyder på att fler medicinska fel görs i avhumaniserande vårdmiljöer.

Avhumanisering i vårdyrket är ett av ämnena i Marie-Charlotte Mollets snart färdiga avhandling vid Université Paris-Nanterre. I en delstudie fick 263 sjuksköterskor vid olika vårdinrättningar (offentliga, privata vårdhem) svara på frågor om arbetsbelastning, känslomässiga krav, ångest, stress utbrändhet och avhumanisering. För att bedöma förekomsten av avhumanisering användes ett psykologiskt bedömningsinstrument för utbrändhet. Även uppgifter om ålder, tjänsteår och kön samlades in. I analysen av data visade sig kön vara en relevant faktor. Bland deltagarna visade sig manliga sjuksköterskor ha en större tendens att avhumanisera patienter. Kön bör därför beaktas i studier av avhumanisering i vården, menar de två författarna av inlägget. Studier visar till exempel att kvinnliga sjuksköterskor oftare förväntas visa medkänsla, vilket ökar sårbarheten för utbrändhet.

Marie-Charlotte Mollet vill med sin avhandling bidra till en empiriskt underbyggd diskussion om sjuksköterskeyrkets villkor som beaktar såväl sköterskors som patienters välbefinnande, samt kvaliteten på den vård som ges.

Du hittar blogginlägget här: Nurses’ experiences of dehumanization

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tar upp aktuella frågor

Varför ställer vetenskapen frågan om artificiellt medvetande?

Two little girls facing each other. One of them is smiling and dancing, the other one has an old TV screen on her head. Photo: Ryunosuke Kikuno, from Unsplash.
4 mars, 2025 / / 1 kommentar

Möjligheten av medveten AI uppfattas alltmer som en legitim och angelägen vetenskaplig fråga. Detta intresse har uppstått efter en lång historia av vetenskapliga tvivel på möjligheten av medvetande inte bara hos andra djur, utan ibland rentav hos människan. Själva begreppet medvetande ansågs under en period vara vetenskapligt suspekt. Men nu ställs alltså frågan om medveten AI inom vetenskapen.

För den som är intresserad av hur en så halsbrytande fråga kan besvaras filosofiskt och vetenskapligt, vill jag rekommendera ett intressant AI-filosofiskt tankeutbyte i den franska tidskriften Intellectica. Tankeutbytet (som är på engelska) kretsar kring en artikel av två filosofer, Jonathan Birch och Kristin Andrews, som under flera år diskuterat medvetande inte bara bland däggdjur, utan även bland fåglar, fiskar, bläckfiskar, kräftdjur, reptiler, groddjur och insekter. De två filosoferna skiljer noga mellan psykologiska frågor om vad som kan göra oss emotionellt lockade att tro att ett AI-system är medvetet, och logiska frågor om vad som filosofiskt och vetenskapligt kan räknas som evidens för medveten AI. Det är till detta logiska perspektiv som de vill bidra. Hur kan vi avgöra om ett artificiellt system verkligen är medvetet; inte bara förföras till att tro det för att systemet emotionellt övertygande speglar beteendet hos subjektivt upplevande människor? Deras grundtanke är att vi först bör studera medvetande hos ett brett spektrum av djurarter bortom däggdjuren. Dels för att människohjärnan skiljer sig alltför mycket från (dagens) artificiella system för att fungera som lämplig utgångspunkt, men framförallt för att sådan bred jämförelse kan hjälpa oss att identifiera de väsentliga dragen hos medvetandet: drag som kunde användas som markörer för medvetande i artificiella system. De två filosofernas förslag är alltså att vi, genom att utgå från olika former av djurmedvetande, bättre kan förstå hur vi filosofiskt och vetenskapligt bör söka evidens för eller emot medveten AI.

En av mina kollegor vid CRB, Kathinka Evers, även hon filosof, kommenterar artikeln. Hon uppskattar Birch och Andrews diskussion som filosofiskt klargörande och ser förslaget att närma sig frågan om medveten AI via studium av medvetandeformer hos ett brett spektrum djurarter som väl underbyggt. Hon menar dock att ett antal frågor fordrar mer uppmärksamhet. Bland annat frågar hon om inte övergången från kol- till kiselbaserade substrat fordrar större uppmärksamhet än Birch och Andrews ger den.

Birch och Andrews föreslår ett tankeexperiment där en robotråtta beter sig exakt som en verklig råtta. Den klarar samma kognitiva och beteendemässiga tester. De antar vidare att råtthjärnan avbildats exakt i roboten, neuron för neuron. I ett sådant fall, menar de, vore det inkonsekvent att inte acceptera samma smärtmarkörer som gäller för råttan även för roboten. Fallen är lika, menar de, övergången från kol till kisel ger inte tillräckliga skäl för att betvivla att robotråttan kan känna smärta när den uppvisar samma drag som markerar smärta hos den verkliga råttan. Men fallen är ju inte lika, påpekar Kathinka Evers, för den verkliga råttan är, till skillnad från roboten, levande. Om liv är väsentligt för medvetande så är det inte inkonsekvent att betvivla att roboten kan känna smärta ens i detta tankeexperiment. Någon kunde givetvis förknippa liv med medvetande och hävda att en robotråtta som uppvisar de väsentliga dragen för medvetande också måste betraktas som levande. Men om syftet är att identifiera vad som logiskt kan fungera som evidens för medveten AI så kvarstår problemet, menar Kathinka Evers, för vi behöver då klargöra hur relationen mellan liv och medvetande ska undersökas och hur begreppen ska definieras.

Kathinka Evers föreslår alltså flera frågor av relevans för vad som logiskt kan räknas som evidens för medveten AI. Men hon ställer också en mer grundläggande fråga, som kan anas genom hela hennes kommentar. Hon frågar varför frågan om konstgjort medvetande alls ställs inom vetenskapen idag. Ett av Birch och Andrews syften var som sagt att undvika att svaret styrs av psykologiska tendenser att tolka en AI som övertygande speglar mänskliga känslor som om den vore medveten. Men Kathinka Evers frågar, som jag läser henne, om inte detta logiska syfte möjligen kommer för sent. Är inte redan frågan en frestelse? AI är tränad på människogenererade data för att spegla mänskligt beteende, påpekar hon. Söker vi måhända filosofisk och vetenskaplig evidens kring en fråga som tycks betydelsefull bara för att vi har en psykologisk tendens att identifiera oss med våra digitala spegelbilder? För att en fråga ska betraktas som vetenskaplig och värd att finansieras krävs vanligen något slags initialt empiriskt stöd, men det finns överhuvudtaget ingen evidens för möjligheten av medvetande hos icke-levande entiteter såsom AI-system. Frågan om en AI kan vara medveten har inte mer empiriskt stöd än frågan om vulkaner kan uppleva sina utbrott, påpekar Kathinka Evers. Risken är stor att vi vetenskapligt försöker besvara en fråga som saknar vetenskaplig grund. Hur försiktigt vi än söker det efterlängtade svaret, så tycks frågan oförsiktig.

Jag kommer att tänka på myten om Narcissus. Efter en lång historia av avvisanden av andras kärlek (andras medvetande), förälskade han sig slutligen i sin egen (digitala) spegelbild, sökte hopplöst att krama den, och plågades sedan av en evig längtan efter bilden. Är du där? Kommer spegelbilden att svara? En AI kommer säkert att generera en respons som talar till våra mänskliga känslor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Birch Jonathan, Andrews Kristin (2024/2). To Understand AI Sentience, First Understand it in Animals. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 213-226.

Evers Kathinka (2024/2). To understand sentience in AI first understand it in animals. Commentary to Jonathan Birch and Kristin Andrews. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 229-232.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Etik som integrerad del av vården

Four people sitting at a table, and a women in a black shirt sitting in front of a laptop. Photo: Cottonbro, from Pexels.
25 februari, 2025 / / 1 kommentar

Vårdpersonal upplever dagligen etiska dilemman och etiskt utmanande situationer. Ett barn som får en viktig behandling har kanske svårt att sitta still. Hur bör man tänka omkring fasthållning av barn i sådana situationer? För att kunna ge god vård kan vårdpersonal regelbundet behöva tid och stöd att reflektera kring etiska dilemman som kan uppstå i arbetet.

Erfarenheter från ett försök att införa regelbunden reflektion kring etikfall redovisas i en artikel med Pernilla Pergert som huvudförfattare. Personal inom barncancervården fick utbildning i att genomföra så kallade etikronder, där vårdpersonal möts för att diskutera relevanta etikfall. Kursdeltagarna fick såväl under som efter utbildningen i uppdrag att arrangera etikronder på sina respektive arbetsplatser. De intervjuades därefter om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan resultaten hjälpa andra som planerar att införa etikronder.

Erfarenheterna kretsade kring utmaningen att positionera etik på arbetsplatsen. Hur får man tid och plats för regelbunden etisk reflektion i vårdarbetet? Att positionera etiken handlade inte minst om etikens status i en vårdorganisation som prioriterar den direkta patientvården. Ur ett sådant perspektiv kan etikronder lätt ses som en lyx som inte tillhör själva vårdarbetet, trots att etisk reflektion behövs för god vård.

De intervjuade talade även om olika strategier för att positionera etiken. Exempelvis ansågs det viktigt att flera intresserade bildar allianser där man samverkar och delar ansvar för att införa etikronder. Detta bidrar även till att flera olika yrkesgrupper kan inkluderas i etikronderna, såsom läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och psykologer. Det ansågs också viktigt att berätta om etikronderna och om nyttan av dem på personalmöten, liksom att identifiera relevanta patientfall med etiska dilemman som kan skapa oro, osäkerhet och konflikter i arbetet. Dessa etiska dilemman behöver inte vara stora och svåra. Även mer vardagliga, ofta förekommande etiska utmaningar behöver diskuteras, menade man. Slutligen betonades vikten av att schemalägga etikronderna på fasta tider.

Författarna skriver avslutningsvis att studien lyfter fram att etiken behöver positioneras i vården så att personalen kan praktisera etik som en del av sitt vårdarbete. Studien exemplifierar även strategier för att uppnå detta. En stor utmaning, framhåller författarna, är dock polariseringen mellan vård och etik, som om etiken på något sätt låg utanför det egentliga vårdarbetet. Men om etiska dilemman tillhör vårdens vardag, så borde etiken kunna ses som en integrerad del av standardvården, menar författarna.

Läs artikeln här: Positioning Ethics When Direct Patient Care is Prioritized: Experiences from Implementing Ethics Case Reflection Rounds in Childhood Cancer Care.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pergert, P., Molewijk, B. & Bartholdson, C. Positioning Ethics When Direct Patient Care is Prioritized: Experiences from Implementing Ethics Case Reflection Rounds in Childhood Cancer Care. HEC Forum (2024). https://doi.org/10.1007/s10730-024-09541-6

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Kan konstgjort medvetande skapas, är det ens tänkbart?

Robothand pekar mot vägg.
11 februari, 2025 / / Inga kommentarer

Hur otroligt det än kan låta så finns det faktiskt ingenjörsmässiga försök att skapa medveten artificiell intelligens. Med tanke på att uppfinnare också försökt att skapa evighetsmaskiner, finns skäl att tänka efter. Kan artificiellt medvetande verkligen skapas? Är ”idén” ens tänkbar? Dessa frågor ställs av Michele Farisco, i ett inlägg på den engelskspråkiga versionen av denna blogg.

Ett sätt att tänka efter kring den här typen av intellektuellt lockande idéer är att föreställa sig jämförbara exempel som är klart meningsfulla, som kanske redan finns eller åtminstone är tekniskt möjliga att skapa. Drömmen om en evighetsmaskin kan till exempel jämföras med försök att minimera friktionen i ett gyroskop, så att det fortsätter att snurra häpnadsväckande länge utan ytterligare energitillförsel. Den intellektuella tjusningen i idén om en perpetuum mobile kan naturligtvis stimulera kreativiteten och de mest oväntat energieffektiva lösningar ser dagens ljus, även om det inte handlar om ”evighetsmaskiner”. Samtidigt kan dessa jämförbara exempel, som faktiskt är tekniskt genomförbara eller kanske rentav existerar, hjälpa oss att hantera intellektets tendens att ibland förlora sig i sina egna drömmar. Vi får någonting konkret verkligt att jämföra med, en vaken kontrast till vad vi drömmer om.

Michele Farisco gör något liknande med idén om artificiellt medvetande. Han definierar en begränsad aspekt av vad vi kallar medvetande, en aspekt som redan idag kunde skapas i form av en AI-robot. Den aspekt han avgränsar är inte förmågan att ha upplevelser (eller subjektiva erfarenheter), utan snarare en förmåga att välja ut relevant information från omgivningen och använda informationen för att uppnå specifika mål. Han lägger till ytterligare några krav på processen, som du kan läsa mer om i hans inlägg: Conceivability and feasibility of artificial consciousness. Där hittar du även länk till artikeln som inlägget utgår från.

I själva verket har ett robotsystem som är medvetet i denna begränsade mening redan skapats, enligt Michele Farisco, nämligen inom CAVAA-projektet där han arbetar. Roboten hanterar information på ett sätt som kan anses uppfylla definitionen som antyddes ovan. Michele Farisco hänvisar till robotexemplet för att hjälpa oss att tänka mer vaket om konstgjort medvetande, men just för att exemplet är så bra kunde man också uppfatta roboten som ett lovande steg mot drömmen om konstgjort medvetande.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi söker klarhet

Behovet av självkritisk expertis vid offentlig policyutveckling

Trött vårdpersonal. Foto: Cedric Fauntleroy, Pexels
28 januari, 2025 / / 1 kommentar

Akademiker rekryteras ofta som experter i kommittéer med uppgift att ta fram riktlinjer för offentliga verksamheter, till exempel sjukvården. Det är naturligtvis viktigt att policy-dokument för offentliga verksamheter baseras på kunskap och förståelse av problemen. Samtidigt är rollen som expert långt ifrån självklar, för problemen som behöver lösas är inte rent akademiska och låter sig inte avgränsas så som forskare avgränsar sina forskningsfrågor. En kunnig akademiker som accepterar uppdraget som expert har därför anledning att känna sig både säker och osäker inför uppdraget. Det vore olyckligt annars. Detta rör även omgivningens förväntningar på experten, inte minst uppdragsgivarens. Experten bör få utrymme att påtala eventuella oklarheter i kommitténs uppdrag samt att även vara osäker i sin roll som expert. Återigen vore det olyckligt annars. Men om expertrollen är så motsägelsefull att den rymmer både säkerhet och osäkerhet, både kunskap och självkritik, hur ska vi förstå den?

En realistisk utgångspunkt för diskussion kring frågan är en artikel i Politics & Policy, skriven av Erica Falkenström och Rebecca Selberg. De gjorde en empirisk fallstudie av etiska problem kring skapandet av svenska riktlinjer för intensivvården under coronapandemin: ”Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden.” Expertgruppen bestod av 11 män, alla läkare eller filosofer. Här är givetvis bristen på mångfald problematisk. Den yrkesgrupp som påtagligast kommer i kontakt med de organisatoriska utmaningarna inom sjukvården, sjuksköterskorna, till stor del kvinnor, fanns inte representerade i gruppen. Inte heller innehöll expertgruppen några samhällsvetare, som hade kunnat bidra med kunskap om strukturella problem i svensk sjukvård redan innan pandemin utbröt, såsom problem relaterade till att äldrevården i Sverige administreras separat av kommunerna. Patienter på kommunala äldreboenden tillhörde de hårdast drabbade grupperna under pandemin. De presenterades i policy-dokumentet som en svag grupp som helst borde hållas borta från sjukhusen (där den mest avancerade sjukvården ges), och i stället skötas på plats på äldreboendena. En problematisk sida av detta var att gruppen äldre patienter i kommunal omsorg inte fick tillgång till kompetent medicinsk bedömning av sina individuella möjligheter att klara intensivvård, vilket möjligen kan betraktas som diskriminerande. Denna minskning av antalet patienter i behov av intensivvård kan i sin tur ha gett regionerna som ansvarar för intensivvården anledning att hävda att de hade tillräckliga resurser. Om ett av syftena med riktlinjerna dessutom var att minska stressen hos sjukvårdspersonal, kan man undra vilken inverkan som riktlinjerna hade på stressen hos den kommunalt anställda personalen på äldreboendena.   

Författarna identifierar etiska problem på tre områden: kring utgångspunkterna för arbetet med de nationella riktlinjerna, kring innehållet i dokumentet, samt kring implementeringen av riktlinjerna. De diskuterar även ett alternativt politisk-filosofiskt sätt att närma sig rollen som expert, som kunnat motverka problemen som beskrivs i fallstudien. Detta alternativa filosofiska tillvägagångssätt, ”engaged political philosophy”, kontrasteras mot en mer konventionell filosofisk expertroll, som enligt det alternativa synsättet överbetonar filosofins roll. Bland annat genom att låta filosofisk teori definiera problematiken utan att uppmärksamma sammanhanget tillräckligt. I stället bör öppnare frågor ställas. Varför blev problemet en offentlig angelägenhet just nu? Vilka är positionerna och vad driver människor isär? Genom att utgå från sådana öppna frågor om sammanhanget kan den politiskt engagerade filosofen identifiera värden som står på spel, fakta om den aktuella situationen och dess historiska bakgrund, och möjliga samtida alternativ. Samt inkludera olika former av relevant expertis. En bredare förståelse för sammanhanget som skapade problemet kan även hjälpa myndigheter och experter att förstå när det vore bättre att inte föreslå en ny policy, påpekar författarna.

Själv tänker jag att risken att experter överbetonar sina egna kunskapsformers betydelse möjligen är allmänt utbredd och inte unik för filosofin. Ett alternativt förhållningssätt till rollen som expert kräver sannolikt öppenhet för rollens grundläggande motsägelse: experten både vet och vet inte. Ingen akademisk disciplin kan göra exklusivt anspråk på en sådan självkritisk medvetenhet, även om självgranskning kan beskrivas som filosofisk i en vid mening som tar oss bortom akademiska gränser.

Jag rekommenderar artikeln i Politics & Policy som fruktbar fallbeskrivning för vidare forskning och reflektion om utmaningar i rollen som expert: Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Falkenström, E. and Selberg, R. (2025), Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19. Politics & Policy, 53: e12646. https://doi.org/10.1111/polp.1264

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Speglar vårdplanen den äldre patientens personliga önskemål?

Äldre person med guldring på ett finger.
14 januari, 2025 / / 1 kommentar

Personcentrerad vård är inte bara ett etiskt förhållningssätt som värderar patientens personliga önskemål och beslutsfattande. Det är också ett konkret sätt att förbättra vården och patientens livskvalitet. Inte minst gäller detta vid vård av äldre patienter, som kan ha flera samtidiga kroniska sjukdomar samt olika funktionsnedsättningar. Här fordras lyhördhet för patientens beskrivning av sin situation och gemensam planering för att anpassa vården till patientens individuella behov och önskemål. Vårdplanen ska dokumenteras i patientjournalen i form av utvärderingsbara mål.

En ny svensk studie undersökte förekomsten av personcentrerade, utvärderingsbara mål i vårdplanerna för patienter vid en äldrepsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Man fann att målsättningarna som dokumenterades i patientjournalerna snarare hade ett biomedicinskt fokus på sjukdomen: på tillfrisknande eller på minskade symtom. Trots att analysen av patientjournalerna avslöjade att patienterna själva uttryckte även andra behov, exempelvis existentiella behov samt behov av stöd för att kunna utföra vardagsaktiviteter som de upplevde viktiga för en bättre livskvalitet, så återspeglades inte dessa personliga önskemål i vårdplanerna i form av utvärderingsbara mål.

Ett biomedicinskt fokus på farmakologisk sjukdomsbehandling kunde även visa sig i form av beslut att minska utskrivningen av beroendeframkallande läkemedel, utan att man i vårdplanen indikerade alternativa åtgärder eller nämnde effekter som denna målsättning kunde ha på patienten.

Författarna påpekar att det faktum att patientjournalerna trots allt dokumenterade patienternas personliga önskemål tyder på man i viss utsträckning haft ett personcentrerat samspel med patienterna. Men eftersom samtalen inte resulterade i dokumenterade målsättningar, tycks den personcentrerade processen ha avstannat halvvägs, menar författarna i sin diskussion av resultaten. Patienternas berättelser fanns med, men införlivades inte i den medicinska beslutsprocessen och i vårdplaneringen.

Ett syfte med studien var även att undersöka psykiatriska vårdplaner i livets slutskede. Trots att närheten till döden samt möjligheten av palliativ vård kunde nämnas i patientjournalerna, så ändrades sällan målsättningarna från kurativ till palliativ vård. Vidare tycktes varken vårdpersonalen eller patienterna se psykiatrisk vård som en del av den palliativa vården. Tvärtom tycktes man se palliativ vård som ett skäl att avsluta den psykiatriska vården. Inget av de få besluten om förändrat vårdfokus ledde i praktiken till något uttalat palliativt tillvägagångssätt.

Frånvaron av begreppet palliativ vård, trots att patienterna var nära döden när de studerade vårdplanerna upprättades, är överraskande menar författarna. Samtal om målsättningar och förhoppningar i livets slutskede borde vara självklara i äldrepsykiatrin, och författarna föreslår i sin diskussion konkreta hjälpmedel som redan finns tillgängliga för att stödja sådana samtal. Givet den komplexa sjukdomsbilden och närheten till döden finns starka skäl att formulera vårdplaner med ökat fokus på förbättrad livskvalitet och inte bara på återställd psykisk hälsa, resonerar författarna.

I slutsatsen påtalar författarna ett behov av mer forskning om hur personcentrerad vård samspelar med planeringen av utvärderingsbara mål. De påpekar också vikten av ett palliativt tillvägagångssätt i psykiatrisk äldrevård, där patienter kan lida av flera samtidiga sjukdomar samt mer eller mindre allvarliga och långvariga psykiska störningar.

Läs artikeln här: Psychiatric Goals of Care at the End of Life: A Qualitative Analysis of Medical Records at a Geriatric Psychiatric Outpatient Clinic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kullenberg, Helena, Helgesson, Gert, Juth, Niklas, Lindblad, Anna, Psychiatric Goals of Care at the End of Life: A Qualitative Analysis of Medical Records at a Geriatric Psychiatric Outpatient Clinic, Journal of Aging Research, 2024, 2104985, 10 pages, 2024. https://doi.org/10.1155/jare/2104985

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Var många kliniska prövningar under covid-19-pandemin oetiska?

Two caregivers and a digital tablet. Photo: Nappy, from Unsplash.
10 december, 2024 / / 1 kommentar

Det är begripligt om covid-19-pandemin sporrade många forskare att göra egna studier på patienter med sjukdomen. De ville hjälpa till i en svår situation genom att göra vad de var kompetenta att göra, nämligen forska. Frågan är om den goda viljan ibland fick forskningsetiskt problematiska konsekvenser.

För att en klinisk prövning ska ha vetenskapligt och samhälleligt värde krävs ett stort antal deltagare. Detta för att man ska kunna jämföra grupper som behandlas olika och med tillräckligt stor sannolikhet påvisa verkliga samband mellan behandling och utfall. För 20 år sedan var små kliniska studier vanliga, men pandemin fick dem att frodas igen. Somliga covid-19-studier hade färre än 50 deltagare.

Är det då inte bra att forskare gör vad de kan i en svår situation, även om det innebär att de forskar på de mindre patientgrupper som de lyckas rekrytera? Problemet är att små kliniska prövningar inte ger giltig vetenskaplig kunskap. Därmed har de knappast värde för samhället och det blir tveksamt om forskarna verkligen gör vad de känner att de gör, nämligen hjälper till i en svår situation.

Om detta kan du läsa i en kommentar i Journal of the Royal Society of Medicine, skriven av Rafael Dal-Ré, Stefan Eriksson och Stephen Latham. De påpekar att forskare ibland försvarar små kliniska prövningar med argumentet att mindre studier är lättare att genomföra och att data från små studier runtom i världen kan slås samman, så att man uppnår den statistiska styrka som krävs. Detta stämmer om studierna använde tillräckligt lika forskningsmetoder för att göra data jämförbara, kommenterar författarna. Detta är ofta inte fallet utan fordrar att forskare redan från början planerar för att slå samman data från sina respektive studier. Ett annat problem är att små kliniska studier oftare har negativa resultat och att sådana studier mer sällan publiceras. Sammanslagna data från små studier som publicerats i tidskrifter är därför inte representativa. Data från sådana studier skulle därför behöva publiceras på öppet tillgängliga plattformar, menar författarna.

Att utsätta patienter för de risker och besvär som det innebär att delta i en klinisk prövning är oetiskt om studien inte kan bedömas ge vetenskapligt giltig kunskap med värde för samhället. Författarnas slutsats är därför att de etikprövningskommittéer som granskar planerad forskning mycket noga måste bedöma att studierna har tillräckligt stort deltagarantal för att uppnå giltig och användbar kunskap. Om små studier ändå planeras måste deltagarna informeras om att resultaten kanske inte är vetenskapligt giltiga i sig själva, men att de kommer att slås samman med resultat från liknande studier för att uppnå statistisk styrka. Saknas en överenskommelse med andra forskare om att slå samman resultat, så bör små studier inte godkännas av etikprövningskommittéer, avslutar de tre författarna. Inte ens under en pandemi.

Läs kommentaren här: Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dal-Ré R, Eriksson S, Latham SR. Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic. Journal of the Royal Society of Medicine. 2024;0(0). doi:10.1177/01410768241290075

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

« Äldre inlägg Nyare inlägg »