Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 1 av 34)

Behov av evidens kring omvårdnad i barncancervården?

20 januari, 2026 / / 1 kommentar

Att vårda barn med cancer innebär mer än bara medicinsk cancerbehandling. Sjuksköterskor ansvarar för en mängd olika vårduppgifter. De diskuterar sjukdomen och behandlingen med barnen och föräldrarna, övervakar barnens näringsbehov, ger smärtstillande medel, sätter in katetrar, vårdar sår och mycket annat.

Dessa vårduppgifter är förknippade med olika grad av osäkerhet om hur de utförs på bästa sätt och det kan därför finnas behov av mer evidens. I en ny studie tillfrågades vårdpersonal vid sex barncanceravdelningar i Sverige om kunskapsluckor som de ansåg skapade osäkerhet i arbetet. Vilka frågor behöver framtida omvårdnadsforskning undersöka närmare?

Studien identifierade cirka femton aspekter av omvårdnaden som personalen ansåg fordrade forskningsinsatser. De uttryckte osäkerhet om sådant som hur man bäst samtalar med ungdomar om fertilitet och sexualitet, för- och nackdelar med sondmatning, hur man bäst stödjer barnens och familjens deltagande i vården, eller hur metoder för smärtbedömning kan integreras bättre för att säkerställa god smärtlindring. De uttryckte också osäkerhet kring barns och ungdomars kroppsuppfattning och hur den påverkas av behandlingseffekter på utseendet, och om osäkerhet om bästa diet i samband med cancerbehandling.

Att identifiera områden där mer forskning behövs är viktigt. I diskussionen av resultaten framhåller emellertid författarna att det gällande många av de identifierade områdena faktiskt finns evidens. Naturligtvis kan det vara så att det behövs ännu mer evidens. Men det kan också vara så att forskningen inte har spridits effektivt till omvårdnadspraktiken. Författarna betonar därför behovet av att faktiskt implementera evidens i form av riktlinjer och behandlingsprotokoll. De framhåller också att ett sätt att öka medvetenheten om existerande evidens är att öka sjuksköterskors engagemang i forskning.

Läs artikeln här: Research gaps in nursing status and interventions – A deductive qualitative analysis of healthcare professionals’ perspectives from Swedish childhood cancer care.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Cecilia Bartholdson, Anna Pilström, Pernilla Pergert, Johanna Granhagen Jungner, Maria Olsson, “Research gaps in nursing status and interventions – A deductive qualitative analysis of healthcare professionals’ perspectives from Swedish childhood cancer care,” European Journal of Oncology Nursing, Volume 78, 2025, https://doi.org/10.1016/j.ejon.2025.102972

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

När vi själva bidrar till problemet: en tillbakablick på uppgivenhetssyndromet

Child sleeping on bed. Photo by Annie Spratt, Unsplash
13 januari, 2026 / / 1 kommentar

Människan är bra på att lösa problem. Men lösningar orsakar även oförutsedda problem. De senare problemen kan vara svårare att förstå eftersom de ligger oss så nära: vi ser inte hur vi själva skapar dem genom våra lösningar. En människa som upplever att ingen ler mot henne är kanske omedveten om hur hon själv aldrig ler utan iakttar sin omgivning med en demonstrativt sträng blick, som om det kunde hjälpa: ”Varför ska jag le när mina så kallade medmänniskor aldrig gör det? Det är de som är problemet, inte jag!” I efterhand kan vi lättare se och erkänna hur vi själva bidrog till problemet genom vårt sätt att lösa det. Men försök att överblicka liknande mönster samtidigt som du ingår i dem och aktivt betraktar allt från ditt perspektiv!

Det så kallade uppgivenhetssyndromet hos flyktingbarn, som drabbade fler än 1 000 barn under mer än två decennier, är nu historia. I en ny artikel ger Karl Sallin en tillbakablick på sjukdomens uppgång och fall. Sjukdomen yttrade sig i form av kroppsliga och mentala funktionsbortfall. Barnen som drabbades kunde varken röra sig eller kommunicera utan blev sängliggande och behövde sondmatas. Den förhärskande problemanalysen var att tillståndet orsakades av trauma och stress, inte minst av påfrestningen att leva under hotet att inte få uppehållstillstånd, och att barnens uppgivenhet tog sig dessa kroppsliga och mentala uttryck. I sökandet efter en effektiv behandling antog man därför att barnen behövde trygghet för att tillfriskna: trygghet i form av närhet till familjen och beviljat uppehållstillstånd. Därför överlämnades vården av barnen till föräldrarna och uppehållstillstånd började användas som en del av behandlingen. Syndromet, som inte visade några tecken på att avta utan tvärtom fortsatte att engagera människor och diskuteras i media, uppvisade emellertid ett märkligt mönster. Sjukdomen drabbade enbart flyktingbarn i Sverige, och dessutom barn främst från forna Jugoslavien och länder i forna Sovjetunionen. Om problemanalysen var riktig så borde flyktingbarn även i andra länder än Sverige uppvisa symtomen, eftersom de upplevt liknande trauman och påfrestningar. Inte heller borde flyktingbarn från länder i forna Jugoslavien och Sovjet vara överrepresenterade.

Karl Sallin beskriver hur hanteringen av uppgivenhetssyndrom med tiden förändrades. Förändringen sammanhängde delvis med syndromets nationsbundna mönster, delvis med att några fall av barnmisshandel och simulering upptäcktes. Även om trauma och stress bidrog till symtomen, blev det med tiden tydligare att syndromet antagligen sammanhängde även med andra och mer avgörande faktorer. Asylprocessen separerades från behandlingen och ett barnskyddsfokus innebar att man ofta separerade barnet från familjen. Detta visade sig effektivt, och vad Karl Sallin kallar en kulturbunden endemi ebbade snart ut.

I efterhand kan syndromets mönster lättare överblickas. Det blir tydligare hur en koppling mellan symtom och uppehållstillstånd, liksom färgstarka mediaberättelser om sjukdomen, inte bara kunde uppmuntra till simulering, utan även kunde skapa starka sjukdomsförväntningar hos flyktingbarn och deras familjer som verkligen orsakade livshotande tillstånd. Tänk på placebo- och noceboeffekten, där djupa förväntningar orsakar tillfrisknande eller sjukdomstillstånd. Karl Sallin menar alltså att även om fall av simulering upptäcktes, så blev flyktingbarn verkligen livshotande sjuka av hur uppgivenhetssyndrom diagnostiserades, debatterades och behandlades i Sverige. Mänskliga förväntningar är inte att leka med, men det tycks såväl behandlingen av syndromet som mediaberättelserna om det ha gjort. Är det allmänna mönstret bekant?

Karl Sallin föreslår att uppgivenhetssyndrom fordrar ett konstruktivistiskt perspektiv på sjukdom för att bli begripligt, och att såväl benämning som diagnos och behandling antagligen orsakat skada. För att undvika liknande händelser i framtiden behövs en större medvetenhet om hur våra sätt att benämna, diagnostisera, behandla och berätta om sjukdom också kan bidra till sjukdom, skriver han. Med tanke på medicinens plikt att inte skada blir en sådan medvetenhet väsentlig.

Artikeln avslutas med förslaget att det vore rimligt att dra tillbaka diagnosen uppgivenhetssyndrom nu när den inte längre tjänar sitt syfte. Läs artikeln här: Looking back at resignation syndrome: the rise and fall of a culture-bound endemic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sallin, K. Looking back at resignation syndrome: the rise and fall of a culture-bound endemic. Philosophy Ethics and Humanities in Medicine 20, 41 (2025). https://doi.org/10.1186/s13010-025-00209-8

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

När sjuksköterskor blir forskare: etiska utmaningar vid doktorandhandledning

Sjuksköterska som blivit doktorand på seminarium. Foto av RU Recovery Ministries på Unsplash
25 november, 2025 / / 3 kommentarer

Sjuksköterskor som väljer att doktorera och bedriva forskning inom omvårdnad och hälsa bidrar starkt till utvecklingen av vården: avhandlingsprojekten är ofta samarbeten med vården. Doktorandutbildningen inom området rymmer dock utmaningar för såväl doktorander som handledare. En utmaning är att många kombinerar forskning med deltidsarbete i vården. Det är svårt att kombinera två så viktiga och krävande yrken, särskilt om både doktoranden och handledaren gör det.

För att få en tydligare bild av utmaningarna samt möjliga strategier för att hantera dem, genomfördes en systematisk litteraturgenomgång av engelskspråkiga studier av utmaningar och strategier vid doktorandhandledning inom omvårdnad och hälsa. Litteraturstudien är författad av bland andra Tove Godskesen och Stefan Eriksson, och förhoppningsvis kan den bidra till förbättrad handledning av sjuksköterskor som väljer att bli forskare.

En utmaning som beskrevs i litteraturen har att göra med övergången från ett yrkesliv med tydliga arbetsuppgifter till forskning som i högre utsträckning bedrivs självständigt. Doktoranderna kan oroas av oklar och svåråtkomlig handledning; samtidigt kan handledarna anse att doktoranderna har ett eget ansvar att söka stöd och synpunkter från dem vid behov. En annan utmaning har redan antytts: handledare som arbetar deltid i vården kan ha svårt att hålla ett konsekvent mötesschema med sina doktorander för att ge återkoppling. Dessutom rapporterades svårigheter när andelen doktorander är stor i förhållande till antalet potentiella handledare. Ytterligare en utmaning har att göra med att doktoranderna inte alltid är förberedda för akademiska arbetsuppgifter, som att skriva vetenskapliga texter och forskningsansökningar. Doktorandernas första studie kan därför vara särskilt tidskrävande att skriva och handleda.

Strategier för att hantera dessa utmaningar inkluderar bland annat tydliga överenskommelser från början om vad doktorand och handledare kan förvänta sig av varandra. Kanske i form av skriftliga överenskommelser och checklistor. Utbildning av doktorander för olika akademiska arbetsuppgifter och roller nämndes också, såsom träning i ansökningsskrivande, akademisk publicering och forskningsmetodik. Men även handledare behöver utbildning och träning för att fungera väl i sina roller gentemot sina doktorander. Ytterligare en strategi som rapporterades i litteraturen var mentorskap för att initiera doktorander i en akademisk miljö.

I sin diskussion föreslår författarna bland annat att bioetikens principer (autonomi, göra gott, inte skada, rättvisa) kan användas som ramverk för att hantera etiska utmaningar vid handledning av doktorander inom omvårdnad och hälsa. Etiskt genomtänkt handledning är en grundval för framgångsrik doktorandutbildning inom området, skriver de i sin slutsats. Läs artikeln här: Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.

Forskarseminariet tycks inte nämnas i litteraturen, noterar jag personligen. Att regelbundet delta i ett forskarseminarium är en viktig del av doktorandutbildningen och initierar effektivt doktoranden i en akademisk kultur. Seminariet möjliggör inte minst återkoppling från andra doktorander och från andra seniora forskare än handledarna. Att doktorandgruppen är stor kan faktiskt vara en fördel för seminariet. Min erfarenhet är att seminariet blir livaktigare med en större andel doktorander, som får lättare att göra sig hörda.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Godskesen, T., M. Grandahl, A. N. Hagen, and S. Eriksson. 2025. “Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.” Journal of Advanced Nursing 1–18. https://doi.org/10.1111/jan.70298

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Förutsättningar för studier av läkemedelssäkerhet vid amning

Ammande mamma, foto av Monica Turlui
18 november, 2025 / / 1 kommentar

Tillförlitlig information om läkemedelssäkerhet vid amning saknas för många mediciner. För att inte riskera att skada barnet kan mödrar som medicinerar mot olika sjukdomar rekommenderas av läkaren att avbryta medicineringen under amningen (eller så väljer kvinnan själv att avbryta). Alternativt rekommenderas kvinnan att fortsätta medicineringen men avstå från att amma. Bägge alternativen är olyckliga. Mamman behöver det föreskrivna läkemedlet och amning har fördelar för både barnet och mamman.

Varför saknas tillförlitlig information om läkemedelssäkerhet vid amning? Det sammanhänger med att ammande mödrar vanligen utesluts från kliniska studier. Man har därför begränsad kunskap om i vilken utsträckning olika läkemedel överförs till barnet via bröstmjölken. Brist på tillförlitlig säkerhetsinformation gäller såväl redan godkända som nya läkemedel. Eftersom många mödrar tar mediciner medan de ammar, borde det dock vara möjligt att upprätta amningsstudier som systematiskt ger vetenskapligt underlag för bättre säkerhetsinformation. Vilka läkemedel kan användas under amning?

En ny artikel med Mats G. Hansson som huvudförfattare och Erica Sundell som en av medförfattarna beskriver hur man, inom ramen för nuvarande myndighetskrav, startat upp två amningsstudier som kan bidra till att lösa dilemmat som ammande mödrar och deras läkare ofta ställs inför. Den ena studien gäller ett läkemedel mot diabetes, den andra ett läkemedel mot inflammation och reumatiska besvär. Studierna ingår i det europeiska projektet ConcePTION, som ska ta fram evidens kring läkemedelssäkerhet under graviditet och amning. Bröstmjölksprover från modern samt blodprover (plasma) från mor och barn analyseras för att mäta hur mycket av läkemedlen som går över till barnet vid amning. Proverna sparas i biobank för framtida forskning, och studierna bidrar därmed till att skapa en infrastruktur för amningsstudier av läkemedelssäkerhet.

Rekrytering av forskningsdeltagare och provinsamling startade under våren 2024 och avslutas vid årsskiftet 2025/2026. Artikelns syfte är att använda erfarenheterna från att etablera de två studierna som mall för uppstart av kliniska amningsstudier. Vad bör man tänka på? Vilka är förutsättningarna för denna typ av forskning? Artikeln beskriver koncist relevanta villkor och procedurer för informerat samtycke, provtagning, transport och lagring av prover, samt laboratorieanalys. Artikeln diskuterar också de olika villkoren för studier av redan godkända läkemedel och för nya läkemedel.

Artikeln är viktig läsning för forskare och andra som på ett eller annat sätt kan bidra till att initiera studier för bättre information om läkemedelssäkerhet vid amning. Eftersom den så koncist beskriver villkoren för nya studier är artikeln intressant också som ett konkret exempel på hur problem kan lösas genom att starta upp ny forskning.

Läs artikeln här: Setting up mother–infant pair lactation studies with biobanking for research according to regulatory requirements.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Hansson M, Björkgren I, Svedenkrans J, et al. Setting up mother–infant pair lactation studies with biobanking for research according to regulatory requirements. British Journal of Clinical Pharmacology. 2025; 1-6. https://doi.org/10.1002/bcp.70201

Detta inlägg på engelska

Deltar i internationella samarbeten

Kan samtalsstöd och psykoterapi vara fria från filosofiska utgångspunkter?

Fåtöljer. Bild av Ron Lach från Pexels
28 oktober, 2025 / / 3 kommentarer

På den engelska versionen av denna blogg ställer Luis de Miranda idag fem självkritiska frågor om samtalsstöd och psykoterapi. Syftet med frågorna är att belysa hur dessa verksamheter möjligen utgår från olika filosofiska antaganden, utan att man är medveten om detta, till exempel om personlig identitet och autenticitet, eller om relationen mellan kropp och medvetande.

Bakgrunden till blogginlägget är en artikel av Fredrik Andersen, Rani Lill Anjum, and Elena Rocca: “Philosophical bias is the one bias that science cannot avoid.” Artikeln beskriver hur molekylärbiologer respektive ekologer närmat sig säkerhetsfrågor om genmodifierade grödor: från fundamentalt olika filosofiska utgångspunkter. Båda sätten att närma sig frågorna var vetenskapligt rigorösa och gav viktiga insikter, men inget av tillvägagångssätten kan sägas ha varit filosofiskt neutralt. Om vetenskapen inte kan undvika att mer eller mindre omedvetet göra olika filosofiska antaganden, frågar sig Luis de Miranda, kan vi då förvänta oss att olika sätt att bedriva samtalsstöd och psykoterapi är filosofiskt förutsättningslösa?

De fem frågorna i inlägget försöker blottlägga fem dimensioner av mänskligt liv som man kan ha olika filosofiska uppfattningar om; uppfattningar som i sin tur kan resultera i olika sätt att bedriva samtalsstöd och terapi. Luis de Miranda arbetar själv med en filosofisk form av samtalsstöd, där dessa och liknande dimensioner undersöks filosofiskt med klienten. Det kan då naturligtvis förefalla som om filosofiskt samtalsstöd hade ett företräde, eftersom man där explicit diskuterar filosofiska antaganden som annars lätt tas för givna. Men även filosofer gör grundläggande filosofiska antaganden utan att vara medvetna om dem, även de närmar sig sina frågor på fundamentalt olika sätt. Och även när de skymtar sina djupare utgångspunkter är de sällan överens om vilka utgångspunkter som är de rätta, eftersom de resonerar från olika utgångspunkter!

Filosofins splittring understryker möjligen Luis de Mirandas poäng. När även filosofer är oense om sina filosofiska utgångspunkter får vi alla ansvaret att granska oss själva: granska övertygelserna som präglar oss så djupt att de riskerar att forma även vår granskning av dem. Tänk på hur svårt det kan vara för en optimist att ifrågasätta sina ljusa begrepp om det möjliga; för en pessimist att ifrågasätta sina mörka begrepp om det omöjliga. Psykologer kan i vissa fall säkert hjälpa filosofer att bli klarare över sina personliga utgångspunkter som tänkare, mönster som kan vara nog så djupt rotade.

Vill du fundera mer om samtalsstöd, psykoterapi och filosofiska utgångspunkter så hittar du blogginlägget här: Can counseling be unphilosophical?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Andersen, F., Anjum, R. L., & Rocca, E. (2019). Philosophical bias is the one bias that science cannot avoid. eLife, 8, e44929. https://doi.org/10.7554/eLife.44929

Vi ställer frågor

Hur kan vi avgöra om AI har känslor när den är utformad för att återspegla mänskliga drag?

Kvinna som ser sig i spegeln. Foto Ismael Sanchez from Pexels
21 oktober, 2025 / / 2 kommentarer

De flesta av oss har ingen tendens att tro att en mänsklig spegelbild möjligen kan ha känslor bara för att spegelbilden har exakt samma ansiktsuttryck som människan framför spegeln. Till exempel har vi ingen tendens att vända oss till spegelbilden för att ställa frågor. Vi vänder oss till människan. Dessutom är det tydligt att spegelbilden inte rör sig själv, den speglar bara människans rörelser.

Situationen att använda ett AI-verktyg som Chat GPT eller Gemini har en annan karaktär. För det första riktar vi oss till AI-verktyget för att ställa frågor. Allt går ut på att göra precis det som vi aldrig skulle göra med våra spegelbilder: via AI-appen vänder vi oss till vad som ger intryck av att vara ”någon annan”. Vi ställer frågor till vad som framstår som ”den andre” och är nyfikna på svaret. Vidare upplever vi att vi kan diskutera svaret och be om förtydliganden på sätt som liknar mänskliga samtal. Slutligen kan vi häpna över svaret, som kan upplevas som mer eller mindre självständigt, intelligent och sensibelt. Det är svårt att undvika intrycket att vi chattar med en extremt servicevänlig, alert och kunnig person som vi bör visa hänsyn till, och som vi kan känna tacksamhet till.

Inte underligt då om frågan om artificiellt medvetande ter sig alltmer spännande att diskutera som en realistisk möjlighet. Faktum är att de stora språkmodeller som ”svarar” på våra frågor om allt möjligt överraskat många av AI-ingenjörerna bakom tekniken själva. Somliga anser rentav att AI i vissa fall redan idag kan sägas vara medveten. Några anger en procentsats för hur troligt det är att språkmodellen du chattar med är medveten. Andra föresätter sig att bygga medveten AI som en möjlighet i framtiden.

Kan man på ett vetenskapligt och rationellt sätt undersöka om ett AI-system verkligen kan sägas vara medvetet? Inte bara spekulera om saken? En av de stora utmaningarna här är att AI-systemen är tränade på människogenererade data för att återspegla mänskliga drag. Därför kan man inte använda de systemegenskaper som gör ett så emotionellt intryck på oss som evidens för att AI-systemet vi interagerar med har något slags känslor. Systemet vore felbyggt om det inte fick dig att häpna över likheten med att prata med en mer eller mindre självständig, intelligent och sensibel människa. Så hur kan man seriöst närma sig denna fantasieggande fråga, om systemet är konstruerat för att generera vad som lätt kunde tas som evidens för ett jakande svar?

Om detta skriver Michele Farisco idag på den engelska versionen av Etikbloggen. Han diskuterar fem strategier för att närma sig frågan om artificiellt medvetande på ett vetenskapligt och rationellt sätt, samt förslår en väg framåt. Om du vill ta frågan om artificiellt medvetande på allvar, hittar du hans blogginlägg här: How to tell if AI has feelings when it is designed to reflect human traits?

Personligen undrar jag om de systemegenskaper och sätt att chatta med AI som kan locka oss att tro att AI-verktyget möjligen är medvetet (eller snart blir det), även fick oss att ställa frågan. Liksom svar kan locka, kan frågor hägra. Att genomskåda våra hägrande frågor är lika angeläget som att inte förledas av de lockande svaren.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi söker klarhet

Barnsjuksköterskors erfarenheter av att inte kunna ge bästa möjliga vård

Uppstoppadkaninsjuksköterska
14 oktober, 2025 / / 3 kommentarer

Otillräcklig bemanning, konkurrerande uppgifter och oväntade händelser kan ibland göra det svårt ge patienter bästa möjliga vård. Detta kan upplevas särskilt påfrestande vid vård av barn med svåra sjukdomar. Att som sjuksköterska uppleva situationer där man inte kan ge barn med cancer bästa möjliga vård (vilket innebär mer än bara bästa möjliga medicinska behandling) är en viktig orsak till stress.

För att ge underlag för bättre stöd åt barnsjuksköterskor intervjuade en forskargrupp 25 sjuksköterskor vid tre svenska barncancerenheter. Syftet med intervjustudien var att förstå vad sjuksköterskorna upplevde som särskilt angeläget i situationer där de ansåg att de inte kunnat ge bästa möjliga vård, och hur de hanterade utmaningarna.

Den viktigaste angelägenheten för sjuksköterskorna var att upprätthålla barnens bästa. Något som kunde försvåra detta var tidsbrist, men även oenighet om barnets bästa kunde ställa sig i vägen för hur sköterskorna önskade vårda barnen. Forskarna analyserar barnsjuksköterskornas hantering av utmanande situationer som ett jonglerande av medkänsla och konkurrerande uppgifter. Ja, hur hanterar man en situation där någon gråter och behöver tröst, samtidigt som en kemoterapiutrustning någonstans på avdelningen piper och inga kollegor är tillgängliga? Hur gör man när det mest brådskande inte upplevs som det allra viktigaste?

I analysen av hur sköterskorna jonglerade medkänsla och konkurrerande ansvarsuppgifter, identifierade forskarna fem strategier. En strategi var att prioritera: till exempel avstå från mindre brådskande uppgifter, som att ge känslomässigt stöd. En annan strategi var att växla upp: göra flera saker samtidigt, jobba snabbare, hoppa över lunchen. En tredje strategi var att nöja sig med gott nog: när man inte kan ge bästa möjliga vård anstränger man sig att åtminstone ge tillräckligt bra vård. En fjärde strategi hade att göra med situationer där det finns olika uppfattningar om patientens bästa, och där man fogar sig: man ger en patient fortsatt behandling eftersom läkaren beslutat det, trots att man själv anser att fortsatt behandling är utsiktslös. Angående denna strategi efterfrågade sköterskorna en bättre dialog med läkare om svåra patientfall, för att förstå besluten och motverka att man känner att man fogar sig. Den femte och sista strategin var att hjälpas åt: att stödja varandra och arbeta som ett team med gemensam målsättning. Ofta behövde man inte be om stöd, kollegor kunde spontant visa solidaritet genom att till exempel stanna kvar efter sina arbetspass för att hjälpa till.

I sin slutsats skriver författarna att tillräcklig stor personalstyrka, kollegialt stöd och bra tvärprofessionell kommunikation kan hjälpa sjuksköterskor att hantera utmaningar i vården av barn med cancer. Läs artikeln här: Juggling Compassion and Competing Demands: A Grounded Theory Study of Pediatric Nurses’ Experiences.

Under läsningen kan det vara värt att hålla i minnet att studien enbart fokuserar på situationer där man upplevt att man inte kunnat ge bästa möjliga vård. Författarna påpekar att intervjuerna flödade över av beskrivningar av utmärkt vård och god kommunikation, samt av hur givande och glädjande arbetet som barnsjuksköterska kan vara.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ventovaara P, Af Sandeberg M, Blomgren K, Pergert P. Juggling Compassion and Competing Demands: A Grounded Theory Study of Pediatric Nurses’ Experiences. Journal of Pediatric Hematology/Oncology Nursing. 2025;42(3):76-84. doi:10.1177/27527530251342164

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Tvärprofessionellt samarbete i sjukhusvård av patienter med självskadebeteende

Four people sitting at a table, and a women in a black shirt sitting in front of a laptop. Photo: Cottonbro, from Pexels.
30 september, 2025 / / Inga kommentarer

Patienter som vårdas på sjukhus för självskadebeteende kan ibland väcka starka känslor hos personalen. Samtidigt kan patienterna vara missnöjda med sin vård, som ibland innebär restriktioner och säkerhetsåtgärder för att förhindra självskadebeteendet. Utöver sådana spänningar mellan patienter och personal, är vårdpersonalen uppdelad i olika professioner med egna roller och ansvarsområden. Dessa yrkesgrupper kan ha olika perspektiv och därmed motstridiga åsikter om vilken vård enskilda patienter bör få. För att patienterna ska få god och sammanhängande vård fordras därför bra tvärprofessionellt samarbete mellan till exempel sjuksköterskor och psykiatriker.

En svensk intervjustudie undersökte hur sjuksköterskor och psykiatriker tänker kring sitt ansvar och sin autonomi i förhållande till varandra i olika situationer på vårdavdelningen. Generellt betraktade de sig som autonoma, de kunde ta sitt professionella ansvar utan att styras av de andra kollegorna. Båda grupperna var överens om att psykiatriker hade det yttersta ansvaret för patienternas vård, och det framkom att sköterskorna betraktade sig som patienternas talespersoner eller advokater. Om beslut av psykiatrikern gick emot patientens önskningar såg de det som sin uppgift att förklara patientens synpunkter, även om de inte höll med om dem.

Ibland kunde dock handlingsutrymmet påverkas av beslut tagna av kollegor. Man kunde till exempel uppleva att utrymmet att ta ansvar för en patient minskade om kollegerna redan isolerat patienten. I andra fall kunde man uppleva att kollegors beslut ökade ens ansvar, till exempel om beslut som bygger på okunnighet om patienten riskerar att leda till nytt självskadebeteende som sköterskorna måste hantera.

Ett viktigt tema i intervjuerna var hur man ibland avsade sig något av sin professionella autonomi för att uppnå samarbete. De intervjuade var eniga om att man till sist måste stå eniga bakom beslut och åsidosätta sina egna agendor och uppfattningar. Samförstånd ansågs väsentligt och man strävade efter att uppnå det även om det innebar att man åsidosatte sin egen självständighet och befogenhet. Samförstånd uppnåddes genom diskussioner i teamet där man ödmjukt respekterade varandras professionella roller, kunskaper och erfarenheter.

I sin slutsats framhåller författarna att studien visar hur sjuksköterskor och psykiatriker är beredda att åsidosätta hierarkier och egen autonomi för att uppnå samarbete och delat ansvar i vården av patienter med självskadebeteende. Eftersom detta inte varit synligt i tidigare studier, förslår de att attityder och förmågor till tvärprofessionellt samarbete kan ha förbättrats. Då detta är väsentligt för en bra sammanhängande vård av patienterna är det viktigt att även fortsättningsvis stödja sådana attityder och förmågor.

Vill du se samtliga resultat från intervjustudien samt läsa författarnas diskussion om ansvar och autonomi i tvärprofessionellt samarbete, så hittar du artikeln här: Navigating consensus, interprofessional collaboration between nurses and psychiatrists in hospital care for patients with deliberate self-harm.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Löfström, E. et al. (2025) ‘Navigating consensus, interprofessional collaboration between nurses and psychiatrists in hospital care for patients with deliberate self-harm’, Journal of Interprofessional Care, 39(3), pp. 479–486. doi: 10.1080/13561820.2025.2482691

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Vad är filosofisk hälsa och kan den kartläggas?

Kompass. Foto: Ylanite Koppens, Pixabay
23 september, 2025 / / 3 kommentarer

Filosofer som Sokrates och filosofiska skolor som stoicismen har haft ett visst inflytande på psykologi och psykoterapi, och därmed även på människors hälsa. Men om filosofin kan stödja människors hälsa via psykologin, kan den inte stödja hälsan mer direkt, på egen hand? En växande trend idag är att erbjuda filosofiska samtal som en form av filosofisk praktik som kan stödja människors hälsa i existentiella dimensioner. Trenden att erbjuda filosofiska samtal är kopplad till ett begrepp om hälsa som inte bara handlar om kroppslig och psykisk hälsa, och som inte förstår hälsa bara som avsaknad av sjukdom: filosofisk hälsa.

Vad innebär det att prata om filosofisk hälsa? Med tanke på alla hälsoideal som redan idag påverkar självkänslan, ska vi nu också influeras av filosofiska hälsoideal som får våra liv att kännas hopplöst ogenomtänkta och meningslösa? Nej, tvärtom, den stress som mänskliga ideal och normer skapar kan vara ett angeläget ämne att filosofera om, i lugn och ro. I stället för att tyngas av fler idéer om hur vi borde leva, i stället för att ge sken av att vi uppfyller idealen, kan vi fritt granska denna underliggande stress: att dagligen känna tvånget att leva så som vi inbillar oss att man borde. Inte underligt att filosofisk praktik är en växande trend. Äntligen får vi tid att tänka öppet om vad andra trender vanligen får oss att dölja: oss själva, när vi inte identifierar oss med trenderna, normerna och idealen.

Att filosofera låter tungt och krävande men kan faktiskt vara raka motsatsen. Jag har skrivit en essä om hur filosofisk självgranskning, i sina bästa ögonblick, kan lätta sinnet genom att oväntat blixtbelysa våra många outtalade krav och förväntningar. Tyvärr är essän inte öppet tillgänglig, men här är länken: The Wisdom of Intellectual Asceticism.

En kollega på CRB, Luis de Miranda, har länge arbetat med filosofisk hälsa både som praktiker och forskare. Han betonar att mänsklig hälsa även omfattar existentiella dimensioner som harmoni, mening och syfte i livet, och att människor för att må väl i dessa intimt allmängiltiga dimensioner även behöver möjligheter att reflektera över livet. I en ny artikel (skriven med sex medförfattare) utvecklar han begreppet i form av ett forskningsverktyg som skulle kunna kartlägga filosofisk hälsa: en filosofisk hälsokompass. Tanken är att kompassen ska göra det möjligt att studera filosofisk hälsa på mer kvantitativa sätt, till exempel göra jämförelser mellan populationer och bedöma effekter av olika former av filosofisk praktik.

Kompassen utgörs av en enkät. Den som besvarar enkäten får överväga påståenden om 6 existentiella dimensioner av livet, kretsande kring kroppen, jaget, tillhörigheten, livsmöjligheterna, meningen/syftet, samt slutligen den egna filosofiska reflektionen. Varje dimension utforskas genom 8 påståenden. Den som besvarar enkäten anger på en 5-gradig skala hur väl de totalt 48 påståendena stämmer på personen själv.

Jag kan inte bedöma hur väl valda de 48 påståendena är, eller hur lätt människor finner det att ta ställning till dem, men påståendena är konkretare än man kunde tro och det blir spännande att ta del av vad som händer när kompassen prövas. Kommer den att kunna mäta massans visdom, kan filosofiskt relevanta skillnader och förändringar kartläggas? Om du vill titta närmare på den filosofiska hälsokompassen hittar du artikeln här: The philosophical health compass: A new and comprehensive assessment tool for researching existential dimensions of wellbeing.

Luis de Miranda varnar för att kompassen kan riskera att inte bara stödja filosofisk hälsa, utan också underminera den om kompassen tolkas som ett ideal som bestämmer de kvalitéer som utmärker god filosofisk hälsa. Att använda kompassen klokt fordrar stor öppenhet och lyhördhet, betonar han. Ja, förhoppningsvis kommer kompassen att väcka många filosofiska frågor om vad filosofisk hälsa är, och hur den kan studeras. För vad är den stora öppenhet och lyhördhet som Luis de Miranda betonar, om inte den filosofiska frågvisheten själv?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pär Segerdahl; The Wisdom of Intellectual Asceticism. Common Knowledge 1 January 2025; 31 (1): 74–88. doi: https://doi.org/10.1215/0961754X-11580693

de Miranda, L., Ingvolstad Malmgren, C., Carroll, J. E., Gould, C. S., King, R., Funke, C., & Arslan, S. (2025). The philosophical health compass: A new and comprehensive assessment tool for researching existential dimensions of wellbeing. Methodological Innovations, 0(0). https://doi.org/10.1177/20597991251352420

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Vad betyder precisionsmedicin och AI för relationen mellan läkare och patient?

DNA chain link. Photo: Warren Umoh, Unsplash.
9 september, 2025 / / 1 kommentar

I någon mening strävar all vård efter att vara skräddarsydd för den enskilda patienten. Men de tekniska möjligheterna att få fram stora mängder biologiska data från enskilda individer har ökat så markant, att man idag talar om ett systemskifte och nytt sätt att arbeta med sjukdom: precisionsmedicin. I stället för att ge alla patienter med en viss cancertyp samma standardbehandling, till exempel, kan man kartlägga unika genetiska förändringar hos individuella patienter och fastställa vilken av flera alternativa behandlingar som antagligen fungerar bäst på den enskilda patientens tumör. Men även andra typer av individuella biologiska data kan tas fram för att identifiera rätt behandling för patienten och undvika onödiga biverkningar.

Självfallet kommer AI att spela en allt större roll inom precisionsmedicinen. Den kan bidra till att identifiera relevanta mönster i den stora mängden biologiska data och ge stöd för precisionsmedicinska beslut om enskilda patienters behandling. Men vad kan allt detta betyda för relationen mellan läkare och patient?

Frågan undersöks i en forskningsartikel i BMC Medical Informatics and Decision Making, med Mirko Ancillotti som huvudförfattare. Forskarna intervjuade tio läkare från sex europeiska länder. Samtliga läkare arbetade med patienter med kolorektalcancer (tarmcancer). I intervjuerna framhöll läkarna bland annat att även om det är möjligt att sammanställa stora mängder individuella biologiska data, är det fortfarande svårt att skräddarsy behandlingar för kolorektalcancer eftersom det bara finns ett fåtal terapier att erbjuda. Läkarna diskuterade även svårigheter att skilja mellan experimentella och konventionella behandlingar när man testar nya sätt att behandla kolorektalcancer inom precisionsmedicin.

Vidare betraktade läkarna i allmänhet AI som en värdefull framtida partner i vården av patienter med kolorektalcancer. AI kan sammanställa stora mängder data från olika källor och ge nya insikter, komma med genomförbara förslag samt stödja mindre erfarna läkare, sa de i intervjuerna. Samtidigt var frågor om förtroende tydliga i intervjuerna. Till exempel undrade läkarna hur de bäst kan förlita sig på AI-resultat, när de inte vet hur AI-systemet kom fram till dem. De diskuterade även ansvarsfrågor. De flesta menade att även när AI används, så är läkarna och teamet ansvariga för vårdbesluten. Dock menade de att ansvaret ibland kan delas med AI-utvecklare och med dem som beslutar om användning av AI i sjukvården.

Slutligen beskrev läkarna utmaningar i kommunikationen med patienterna. Hur förklarar man skillnaden mellan experimentell och konventionell behandling inom precisionmedicin? Hur förklarar man hur AI fungerar och hur den bidrar till att skräddarsy patientens behandling? Hur undviker man överdrivna förhoppningar på ”nya” behandlingar och hur förklarar man att precisionsmedicin även kan innebära att en patient inte erbjuds en viss behandling?

Om du vill ta del av fler resultat och författarnas diskussion, hittar du artikeln här: Exploring doctors’ perspectives on precision medicine and AI in colorectal cancer: opportunities and challenges for the doctor-patient relationship.

Några av studiens slutsatser är att god samordning av AI och precisionsmedicin kräver tydligare reglering och etiska riktlinjer, och att läkare behöver stöd för att klara utmaningen att förklara hur AI används för att skräddarsy patientens behandling. Det är även viktigt att AI förblir ett hjälpverktyg och inte en självständig beslutsfattare. Annars kan patienternas förtroende urholkas, liksom läkarnas autonomi, menar författarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ancillotti, M., Grauman, Å., Veldwijk, J. et al. Exploring doctors’ perspectives on precision medicine and AI in colorectal cancer: opportunities and challenges for the doctor-patient relationship. BMC Med Inform Decis Mak 25, 283 (2025). https://doi.org/10.1186/s12911-025-03134-0

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

« Äldre inlägg