En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 14 av 50)

Ny avhandling om patientinflytande vid läkemedelsgodkännanden

Under våren har flera doktorander vid CRB disputerat. Karin Schölin Bywall är den tredje i raden, hon försvarade framgångsrikt sin avhandling den 12 maj 2021. Avhandlingen speglar, liksom de två tidigare, en trend i bioetiken från teoretiska studier till empiriska undersökningar av människors uppfattningar kring bioetiska frågor.

Ett nyskapande grepp i Karin Schölin Bywalls avhandling är att hon identifierar ett specifikt tillämpningsområde där de preferensstudier som blivit vanliga i bioetiken kan få särskild nytta. Det handlar om patientinflytande vid läkemedelsgodkännanden. Redan idag har patienter inflytande, men det sker under mer informella former där ett mindre antal patienter inbjuds för att framföra sina synpunkter. Karin Schölin Bywall utforskar möjligheten att vässa patientinflytandet vetenskapligt. Preferensstudier kan ge beslutfattarna en empiriskt mer välgrundad förståelse av vad patienter egentligen föredrar när de väger effektivitet mot biverkningar och andra läkemedelsegenskaper.

Vill du veta mer om möjligheten att använda preferensstudier för att vetenskapligt stärka patientinflytandet vid läkemedelsgodkännanden, läs Karin Schölin Bywalls avhandling: Getting a Say: Bringing patients’ views on benefit-risk into medical approvals.

Vill du ha en kortfattad sammanfattning av avhandlingen, läs Anna Holms nyhetsartikel på vår hemsida: Lyssna på patienterna i läkemedelsgodkännanden!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Schölin Bywall, K. (2021) Getting a Say: Bringing patients’ views on benefit-risk into medical approvals. [Doktorsavhandling]. Uppsala University.

Detta inlägg på engelska

Utforskar preferenser

Kan du klonas?

Varför kan vi känna metafysiskt illamående inför tanken på klonade människor? Gissningsvis sammanhänger det med hur vi, utan att ge oss tillräckligt med tid för att reflektera, fångas av en enkel bild av individualitet och kloning. Sedan styr bilden vårt tänkande. Vi föreställer oss kanske att kloning består i att vår unika individualitet mångfaldigas i oskiljbara kopior. Vi känner då yrsel inför den otänkbara tanken att vårt individuella jag skulle mångfaldigas som kopior som alla på något märkligt sätt är jag, eller inte kan skiljas från mig.

I ett bidrag till en filosofisk nättidskrift diagnostiserar Kathinka Evers detta metafysiska illamående inför kloning. Om du har minsta tendens att oroas av att du skulle kunna mångfaldigas som ”identiska kopior” som inte kan särskiljas från dig, ge dig då de sju minuter det tar att läsa texten och befria dig från åkomman:

”I cannot be cloned: the identity of clones and what it tells us about the self.”

Naturligtvis förnekar inte Kathinka Evers att kloning är möjligt eller förenat med risker av olika slag. Hon ifrågasätter den förhastade bilden av kloning, genom att ge oss tid reflektera över identitet och individualitet, utan att fångas av bilden.

Vi störs av tanken att modern forskning på något märkligt sätt skulle kunna göra något som borde vara otänkbart. När vi klart ser att vad vi oroas av verkligen är otänkbart, försvinner yrseln. I sin upplysande diagnos av vårt metafysiska illamående, kombinerar Kathinka Evers filosofiska reflektioner med belysande fakta om bland annat genetik och personlighetsutveckling.

Ge dig de sju minuter det tar att befrias från metafysiskt illamående inför kloning!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Artificiell intelligens och medvetande

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg diskuterar Michele Farisco idag en hisnande fråga om artificiell intelligens (AI): kan vi skapa medvetna maskiner?

Michele Farisco menar att frågan förutsätter att vi först klargör vad vi menar med medvetande. Han ger exempel på definitioner som använts i diskussionen om medveten AI och konstaterar att de föga överraskande definierar medvetande i termer av olika former av beräkningar inom informationsbehandling. Uppenbarligen bäddar man som man vill ligga. Det vill säga, man definierar sina termer efter den typ av svar man söker. Är det ett filosofiskt uppriktigt sätt att närma sig frågan?

Michele Farisco menar att vi måste närma oss frågan om medveten AI med stor försiktighet och eftertänksamhet. Annars riskerar viktiga filosofiska frågor att försvinna ur sikte bakom en begreppslig slöja av förhastade språkliga analogier mellan det mänskliga och det maskinella.

Läs Michele Fariscos inlägg på The Ethics Blog: Can AI be conscious? Let us think about the question.

Vi söker klarhet

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

När etablerade behandlingar inte hjälper

Vad ska sjukvårdsteamet göra när etablerade behandlingar inte fungerar på patienten? Ska man få testa en så kallad icke-validerad behandling på patienten, där effektivitet och biverkningar ännu inte fastställts vetenskapligt?

Gert Helgesson kommenterar problemet i Theoretical Medicine and Bioethics. Hans kommentar handlar om förslag från författare som i samma tidskrift driver en specifik restriktiv linje. De menar att om man vill testa en icke-validerad behandling, så bör man från början planera detta som ett forskningsprojekt där behandlingen provas på flera försökspersoner. Bara så får man data som kan ligga till grund för vetenskapliga slutsatser om behandlingen. Framförallt kommer försöket att genomgå etikprövning, där man noga bedömer riskerna för patienten samt skälen till att testa behandlingen.

Det är naturligtvis viktigt vara restriktiv. Samtidigt finns nackdelar med det specifika förslaget ovan. Om patienten har en sällsynt sjukdom kan det exempelvis vara svårt att samla tillräckligt många patienter att dra vetenskapliga slutsatser från. Här kan det vara rimligare att tillåta fallbeskrivningar och öppen lagring av data, snarare än att kräva etikprövade kliniska studier. Ett annat problem är att kliniska studier sker på andra villkor än vård av patienter. Om syftet är att behandla en enskild patient när etablerade behandlingar inte fungerar, så blir det märkligt om patienten ska ingå i en randomiserad studie där patienten kanske hamnar i kontrollgruppen, som får standardbehandlingen. Ett tredje problem är när behovet av behandling är akut och det inte finns tid att invänta forskningsetisk prövning. Är det för övrigt rimligt att forskningsetiska instanser fattar beslut om individuella patienters behandlingar?

Gert Helgesson är väl medveten om problemets komplexitet och vikten av att vara försiktig. Patienter får inte användas som om de vore försökspersoner åt kliniker som vill göra snabba prestigefulla upptäckter utan att genomgå forskningsetisk granskning. Samtidigt kan man göra mycket gott för patienter genom att identifiera nya effektiva behandlingar när etablerade behandlingar inte fungerar. Men vem ska fatta beslutet att prova en icke-validerad behandling, om det är orimligt att överlåta beslutet till en forskningsetisk instans?

Gert Helgesson föreslår att sådana beslut om icke-validerade behandlingar rimligen kan tas av klinikchefen, samt att en procedur för beslut på kliniknivå bör finnas. Exempelvis kan en rådgivande sjukhusnämnd utses, som stödjer diskussioner och beslut på kliniknivå om nya behandlingar. Att en behandling är icke-validerad betyder inte att det saknas empiriska och teoretiska skäl att tro att den kan fungera. Att göra en klok bedömning av dessa skäl är en viktig uppgift i dessa diskussioner och beslut.

Jag hoppas att jag gjort rättvisa åt Gert Helgessons balanserade diskussion av en komplex fråga: What is a reasonable framework for new non-validated treatments? I vissa fall, som en sista utväg, och när exempelvis vårdbehovet är brådskande eller sjukdomen ovanlig, så bör beslut om icke-validerade behandlingar vara kliniska snarare än forskningsetiska, menar Gert Helgesson. Patienten måste samtycka och man måste göra en noggrann bedömning av den kunskap som finns om behandlingen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G. What is a reasonable framework for new non-validated treatments?. Theor Med Bioeth 41, 239–245 (2020). https://doi.org/10.1007/s11017-020-09537-6

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om etik

En ovanligt stor fråga

Ibland är de intellektuella anspråken på vetenskapen så stora att de riskerar att skymma den egentliga forskningen. Detta tycks hända inte minst när anspråken förknippas med någon stor prestigefull fråga, som livets ursprung eller medvetandets natur. Genom att betona den stora frågan, vill man ofta visa att modern vetenskap är bättre lämpad än äldre mänskliga traditioner att besvara livets gåtor. Bättre än filosofin till exempel.

Jag tänker på detta när jag läser en kort artikel om en sådan gåta: ”What is consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers”. Artikeln av Christof Koch ger intrycket att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen fastställer inte bara var i hjärnan medvetandet uppkommer (man tycks redan hittat en misstänkt), utan även de unika mekanismer som där ger upphov till – allt du någonsin upplevt. Åtminstone om man ska tro på en av de fundamentala teorierna om saken.

Att läsa om upptäckterna bakom identifieringen av var i hjärnan medvetandet uppkommer är lika spännande som att läsa en pusseldeckare. Man förstår att här görs viktig forskning om de effekter som bortfall eller stimulering av olika delar av hjärnan kan ha på människors upplevelser, mentala förmågor och personligheter. Även beskrivningen av en ny teknik och matematisk algoritm för att avgöra om patienter är medvetna eller inte är spännande och tyder på att forskningen gör fascinerande framsteg, som kan få viktiga användningar i sjukvården. Men när matematisk symbolism används för att antyda en möjlig fundamental förklaring till allt du någonsin upplevt, blir artikeln lika svår att förstå som den dunklaste filosofiska text från svunna tider.

Eftersom även företrädare för vetenskapen ibland gör filosofiska anspråk, nämligen när de vill besvara prestigefulla gåtor, är det kanske klokare att öppna sig för filosofin, i stället för att konkurrera med den. Filosofi består nämligen inte bara i att spekulera kring stora frågor. Filosofi handlar även om att ödmjukt klargöra frågorna, som annars tenderar att växa bortom alla rimliga gränser. Sådan öppenhet för filosofin blomstrar inom Human Brain Project, där några av mina filosofiska kolleger vid CRB samarbetar med neurovetare för att begreppsligt klargöra frågor om medvetandet och hjärnan.

Något som jag själv undrade över vid läsningen av den vetenskapligt spännande men samtidigt filosofiskt ambitiösa artikeln, är idén att medvetandet är allt vi upplever: ”Det är melodin som fastnat i huvudet, chokladmoussens sötma, tandvärkens dunkande smärta, den intensiva kärleken till ditt barn och den bittra vetskapen om att alla känslor en dag kommer att upphöra”. Vad betyder det att ta ett så allomfattande anspråk på allvar? Vad är i så fall inte medvetande? Om allt vi kan erfara i själva verket är medvetande, från smaken av chokladmousse till anblicken av stjärnorna på himlen och våra mänskliga kroppar med sina olika organ, var är den objektiva verklighet som vetenskapen vill relatera medvetandet till? Är även den i medvetandet?

Om medvetandet är vår ständiga utgångspunkt, om allt vi erfar som verkligt är medvetande, blir det oklart hur vi kan behandla medvetandet som en objektiv företeelse i världen jämte kroppen och andra ting. Nu talar jag naturligtvis inte om den vetenskapliga forskningen om hjärnan och medvetandet, utan om det gränslösa intellektuella anspråket att vetenskapen förr eller senare upptäcker de neurala mekanismerna som ger upphov till allt vi någonsin kan uppleva.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Christof Koch, What Is Consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers, Nature 557, S8-S12 (2018) https://doi.org/10.1038/d41586-018-05097-x

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Faktaresistens och det mänskliga missnöjet med verkligheten

Vad är faktaresistens egentligen? Man brukar tala om en tendens att inte låta sig påverkas av fakta som talar emot ens egna övertygelser. Eller om en tendens att hysa trosuppfattningar trots att det saknas evidens för dem. För att göra faktaresistens mänskligt begripligare, vill jag uppmärksamma ett sätt att uttrycka frågor, som kan påminna oss om hur ofta vi faktiskt gör motstånd mot verkligheten.

Har du lagt märke till att många varför-frågor inte alls uttrycker någon uppriktig undran? Vi ställer frågorna för att uttrycka vårt missnöje med verkligheten. Varför måste det alltid regna på midsommarafton? Varför måste jag alltid välja den kö som tar längst tid? Redan i frågan skuldbeläggs verkligheten. Redan i frågan gör vi motstånd mot verkligheten. Det måste vara något fundamentalt fel på det svenska vädret! Jag måste vara en idiot som alltid väljer fel kö!

Faktaresistens är antagligen en djupare mänsklig tendens än bara bristande källkritik. Den är en sida av vårt mänskliga missnöje med tillvaron. Våra varför-frågor gör uppror mot själva universum, om jag får uttrycka mig dramatiskt. När vi ställer dessa frågor, förväntar vi oss inga klart lugnande besked, utan tvärtom svar som bekräftar världens galenskap. Om jag minns rätt sa pessimisten Arthur Schopenhauer, som bara såg elände överallt, att världen är så genomsyrad av elände, att bara världen själv kan hållas ansvarig för eländet. Världen måste vara fundamentalt felkonstruerad. Han beskrev världens felkonstruktion i ett stort filosofiskt system, som hyllades av pessimister i hela världen.

Tänk dig vad som händer när våra varför-frågor inte längre handlar om midsommarvädret eller något annat trivialt, utan om företeelser som skrämmer och upprör många samtidigt. Som COVID-19 och pandemiåtgärder. Många tvivelaktiga påståenden kommer att spridas som om de vore säkra, eftersom redan frågorna är säkra på att något måste vara fundamentalt fel. Jag tror att faktaresistens blir begripligare, om vi ser hur mänskligt instinktivt vi gör uppror mot verkligheten.

Väcks inte motståndsmönstret även när vi vill bekämpa faktaresistensen? ”Varför sprider folk så många uppenbara lögner på sociala medier? Det måste vara något fundamentalt fel, här fordras massiva utbildningsinsatser!” Faktaresistens är så näraliggande för oss, att även vårt begrepp om mönstret tenderar att fastna i mönstret.

Det fantastiska är, att när vi ser mönstret hos oss själva, så blir faktaresistens begripligare som faktum och därför lättare att erkänna, utan att vi utbrister i upprörda varför-frågor. Vi ser mönstret i ett försonande ljus. Det fantastiska är alltså, att när vi blir förlåtande, så reagerar vi inte längre mot faktaresistensen. Vi är ute ur leken, fria från vår egen faktaresistens. Först då kan vi hantera faktaresistensen klokt, utan att återskapa den i vårt motstånd mot den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Patientintegritet i livets slutskede

När man pratar om patienters integritet, pratar man ofta om patientjournaler och hantering av personuppgifter. Men patientintegritet handlar inte bara om hur information om patienter hanteras, utan även om hur patienterna själva bemöts. Får de exempelvis berätta om sina besvär utan att alla i väntrummet eller flerbäddssalen hör?

Denna verkligare sida av patientintegriteten är kanske extra utmanande på en intensivvårdsavdelning. Här kan patienter ligga mer eller mindre nedsövda och kopplade till livsuppehållande utrustning. Patienterna är extremt sårbara och utsatta, i vissa fall döende. Det kan vara svårt att se människan för all medicinsk apparatur. Att värna om dessa patienters integritet är en utmaning inte minst för sjuksköterskorna, som har nära kontakt med dem dygnet runt (och med släktingarna). Hur uppfattar och hanterar sjuksköterskor integriteten hos patienter som avslutar sina liv på en intensivvårdsavdelning?

Denna viktiga fråga undersöks i en artikel i tidskriften Annals of Intensive Care, skriven av Lena Palmryd, Åsa Rejnö och Tove Godskesen. De genomförde en intervjustudie med sjuksköterskor på fyra intensivvårdsavdelningar i Sverige. Många av sköterskorna hade svårt att definiera integritet och förklara vad begreppet innebär i vården av döende patienter. Det är inte överraskande. Inte ens filosofen Sokrates skulle ha lyckats definiera integritet. Däremot använde sköterskorna andra ord, som betonade respekt för patienten och patientcentrerade attityder, såsom att vara lyssnande och känslig för patienten. De försökte även att beskriva god omvårdnad.

När jag läste artikeln, slogs jag av hur etiskt centrala begrepp, som integritet och autonomi, ofta fördunklar verkligheten och gör oss handlingsförlamade. Precis när vi behöver se klart och agera klokt. När artikelförfattarna analyserar intervjuerna med sköterskorna, använder de i stället fem kategorier, som enligt min mening talar klarare än det övergripande begreppet integritet gör:

  1. Att se den unika individen
  2. Att vara känslig för patientens utsatthet
  3. Att iaktta patientens kroppsliga och psykiska sfär
  4. Att ta hänsyn till patientens religion och kultur
  5. Att vara respektfull i patientmötena

Så genomskinliga för verkligheten dessa ord är! De låter oss se vad det handlar om. Det är naturligtvis inte fel att tala om integritet och det är ingen tillfällighet att dessa kategorier växte fram vid analysen av samtalen med sköterskorna om integritet. Men ibland är det kanske bättre att avstå från etiskt centrala begrepp, eftersom sådana begrepp ofta döljer mer än de avslöjar.

Återgivandet av intervjuerna under dessa fem rubriker, med väl valda citat från samtalen, är ännu mer klargörande. Detta visar på värdet av kvalitativa undersökningar. I intervjustudier avtäcks verkligheten genom människors egna ord. Märkligt nog kan sådana ord uppvisa verkligheten tydligare än de tekniska begrepp som specialisterna på området anser är sakens kärna. Under rubrik (2) berättar exempelvis en sjuksköterska om en patient som led av hallucinationer, och som blev orolig när människor dök upp som patienten inte kände igen. En kväll kom några läkare in tillsammans med 15 personer ur personalen, för att avge rapport vid patientens säng: ”Så jag körde ut dem, det är förbjudet, 15 personer kan inte stå där, för patientens skull.” Språket är lika klargörande som agerandet.

Jag tror inte att sjuksköterskan som körde ut folksamlingen för patientens skull tänkte att hon gjorde det ”för att skydda patientens integritet”. Etiskt tunga begrepp kan avleda uppmärksamheten, som om de vore av större vikt än människan själv. Att prata om patientens integritet kan märkligt nog göra oss blinda för patienten.

Kanske är det därför som många av Sokrates samtal om begrepp slutar i tystnad i stället för i definitioner. Borde vi definiera tystnad som ett etiskt begrepp? Borde vi arrangera utbildning där vi får tillfälle att prata mer om tystnad? Instinkten att kontrollera verkligheten genom att göra begrepp av den avleder uppmärksamheten från verkligheten själv.

Läs den kvalitativa studien av integritet i livets slutskede, som fäster uppmärksamheten på vad det verkligen handlar om.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Palmryd, L., Rejnö, Å. & Godskesen, T.E. Integrity at end of life in the intensive care unit: a qualitative study of nurses’ views. Ann. Intensive Care 11, 23 (2021). https://doi.org/10.1186/s13613-021-00802-y

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Två nya avhandlingar!

Två av våra doktorander vid CRB försvarade nyligen framgångsrikt sina avhandlingar. Bägge avhandlingarna speglar en trend inom bioetiken från rent teoretiska studier till mer empiriska undersökningar av människors uppfattningar kring bioetiska frågor.

Åsa Graumans avhandling utforskar allmänhetens syn på riskinformation om hjärt- och kärlsjukdomar. Risken för hjärt-kärlsjukdom beror på många faktorer, både levnadsvanor och ärftlighet spelar in. Många har svårt att förstå sådan riskinformationen och många underskattar sin risk, medan andra oroar sig i onödan. För att riskinformation ska ha mening för människor, måste den utformas så att mottagarna i praktiken kan dra nytta av den. Då behöver vi veta mer om människors syn på risk, hur de påverkas av hälsoinformation, samt vad de tycker är viktigt och oviktigt när det handlar om riskinformation. En Åsa Graumans slutsatser från studierna av dessa frågor är att människor ofta bedömer sin risk utifrån självskattad hälsa och familjehistoria. Eftersom det kan leda till att risken underskattas, menar hon att det är viktigt med hälsoundersökningar, som kan nyansera individers riskbedömningar och uppmärksamma dem på riskfaktorer som de själva kan påverka.

Vill du ta del av fler slutsatser och studierna bakom dem, läs Åsa Graumans avhandling (svensk sammanfattning, sidorna 58-61): The publics’ perspective on cardiovascular risk information: Implications for practice.

Mirko Ancillottis avhandling utforskar den svenska allmänhetens syn på antibiotikaresistens och vårt ansvar för att minska utbredningen av den. Ökningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett av de stora globala hoten mot folkhälsan. Ökningen sammanhänger med vår ofta slarviga överanvändning av antibiotika i samhället. Problemet behöver hanteras såväl nationellt som internationellt, såväl kollektivt som individuellt. Mirko Ancillotti fokuserar på vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens. Han undersöker hur ett sådant ansvar kan stödjas genom effektivare hälsokommunikation och bättre institutionella förutsättningar, som kan hjälpa människor att använda antibiotika mer omdömesgillt. Sådana stödåtgärder kräver kunskap om allmänhetens förståelse, värden och preferenser omkring antibiotika, som kan påverka människors vilja och förmåga att ta klokt ansvar för sin egen antibiotikaanvändning. En av delstudierna tyder på att människor är beredda att göra stora uppoffringar för att minska sitt bidrag till antibiotikaresistensen.

Vill du veta mer om den svenska allmänhetens syn på antibiotikaresistens och möjligheten att stödja omdömesgilla beteenden kring antibiotika, läs Mirko Ancillottis avhandling: Antibiotic Resistance: A Multimethod Investigation of Individual Responsibility and Behaviour.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Åsa Grauman. 2021. The publics’ perspective on cardiovascular risk information: Implications for practice. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Mirko Ancillotti. 2021. Antibiotic Resistance: A Multimethod Investigation of Individual Responsibility and Behaviour. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Mänskliga rättigheter och juridiska frågor kring artificiell intelligens

Hur tar vi ansvar för en teknik som används nästan överallt? I takt med att alltfler användningar av artificiell intelligens (AI) utvecklas, växer utmaningarna att överblicka hur tekniken kan påverka människor och mänskliga rättigheter.

Även om AI-lagstiftning redan utvecklas på flera områden, menar Rowena Rodrigues att vi behöver en överblickbar karta över utmaningarna. Hur ser läget ut? Var kan människors rättigheter hotas? Hur hanteras hoten? Var behöver större ansträngningar göras? I en artikel i Journal of Responsible Technology föreslår hon en sådan karta, som sedan diskuteras med utgångspunkt i begreppet sårbarhet (”vulnerability”).

Artikeln identifierar tio problemområden. Ett problem är att AI fattar beslut på basis av algoritmer där beslutsprocessen inte är helt genomskinlig. Varför fick jag inte jobbet, lånet eller bidraget? Svårt att veta när datorprogram levererar beslut som om de vore orakel! Andra problem handlar om säkerhet och ansvar, exempelvis när automatiskt beslutsfattande används i bilar, i medicinska diagnoser, i vapen eller när regeringar övervakar medborgare. Andra problemområden kan handla om risker för diskriminering eller för integritetsintrång när AI samlar in och använder stora datamängder för att fatta beslut som berör individer och grupper. I artikeln kan du läsa om fler problemområden.

För var och en av de tio utmaningarna, identifierar Rowena Rodrigues lösningar som i nuläget finns på plats, samt utmaningarna som det kvarstår att hantera. Därefter diskuteras mänskliga rättigheter. Rowena Rodrigues menar att internationella mänskliga rättighetsfördrag, även om de inte nämner AI, är relevanta för de flesta av problemen som hon kartlagt. Hon framhäver betydelsen att bevaka mänskliga rättigheter ur ett sårbarhetsperspektiv. Genom ett sådant perspektiv ser vi tydligare var och hur AI kan utmana mänskliga rättigheter. Vi ser tydligare hur vi kan minska negativa effekter, utveckla motståndskraft hos sårbara, samt angripa roten till de olika formerna av sårbarhet.

Rowena Rodrigues är knuten till SIENNA-projektet, som avslutas denna månad. Läs hennes artikel om utmaningarna kring en teknik som används nästan överallt: Legal and human rights issues of AI: Gaps, challenges and vulnerabilities.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Rowena Rodrigues. 2020. Legal and human rights issues of AI: Gaps, challenges and vulnerabilities. Journal of Responsible Technology 4. https://doi.org/10.1016/j.jrt.2020.100005

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Att lära av internationella försök att lagstifta psykokirurgi

Så kallad psykokirurgi, där psykiska störningar behandlas genom att exempelvis skära av kopplingar i hjärnan, har kanske ett något skamfilat rykte efter det okänsliga bruket av lobotomi under 1900-talet för att behandla ångest och depression. Icke desto mindre kan psykokirurgi av olika slag hjälpa vissa patienter och området utvecklas snabbt. Området behöver antagligen en uppdaterad reglering, men vilka är utmaningarna?

Frågan undersöks ur ett internationellt perspektiv i en artikel i Frontiers in Human Neuroscience. Neurokirurgiska behandlingar av psykiska störningar behöver inte innebära att man förstör hjärnvävnad eller skär av kopplingar. Vid så kallad djup hjärnstimulering skickas exempelvis elektriska pulser till vissa områden av hjärnan. Metoden har visat sig lindra rörelsesvårigheter hos patienter med Parkinsons sjukdom. Denna oväntade möjlighet åskådliggör en av utmaningarna. Hur avgränsar vi de behandlingar som regleringen ska omfatta inom ett område med snabb vetenskaplig och teknisk utveckling?

Artikeln kartlägger lagstiftning av psykokirurgi runtom i världen. Syftet är att hitta styrkor och svagheter i de olika lagstiftningarna. Genom kartläggningen hoppas man kunna motivera rimliga sätt att hantera utmaningarna i framtiden, samtidigt som man uppnår större internationell harmonisering. Utmaningarna är som sagt flera, men beträffande utmaningen att avgränsa de behandlingar som ska omfattas i regleringen, nämns lagstiftningen i Skottland som ett exempel. Den ger ingen uttömmande lista på behandlingar som ska omfattas av regleringen, utan anger att även andra behandlingar än de listade kan komma att omfattas.

Har du är intresserad av juridik och vill ha en mer detaljerad bild av frågorna som behöver besvaras för en bra reglering, läs artikeln: International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Chandler JA, Cabrera LY, Doshi P, Fecteau S, Fins JJ, Guinjoan S, Hamani C, Herrera-Ferrá K, Honey CM, Illes J, Kopell BH, Lipsman N, McDonald PJ, Mayberg HS, Nadler R, Nuttin B, Oliveira-Maia AJ, Rangel C, Ribeiro R, Salles A and Wu H (2021) International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders. Front. Hum. Neurosci. 14:588458. doi: 10.3389/fnhum.2020.588458

Detta inlägg på engelska

Juridiska funderingar

« Äldre inlägg Nyare inlägg »