Man brukar tala om vikten av att ha en moralisk kompass. De ideologiska vindarna blåser än hit än dit. Därför behöver vi kunna ta ut de moraliska väderstrecken – gott-ont; rättvist-orättvist – och följa kursen snarare än bara driva med vindarna.
Bioetik kunde med samma liknelse förstås som livsvetenskapernas etiska kompassavdelning. Forskarna vill utforska allt möjligt. Därför måste de granskas av etiska navigatörer som övervakar att tillfälliga forskningsintressen inte driver skutan ur moralisk kurs.
Utan att förneka att man kan tala om människor med ”osviklig moralisk kompass”, så får vi inte glömma att det är ett talesätt. Även talesätt kan leda vilse, om de tas alltför bokstavligt.
Frågan är om jag inte redan hamnat ur kurs, just för att jag styrts av talesättet. Jag har placerat forskare och etiker på olika nivåer: Forskarna driver omkring som vildhjärnor i sina laboratorier. Etikerna sitter med sina kompasser högt uppe i skutans mast och övervakar att vildhjärnorna inte far vilse eller överskrider absoluta gränser.
Talesättet har skapat en mytisk bild av en etisk styrkonst.
Ibland antar bioetiken denna mytiska skepnad i verkligheten. Bioetiker agerar då som om de från sin position kunde granska forskarna och leda dem rätt på det farofyllda etikhavet. Att forskarna i sin tur kan granska etiken slår dem inte. Forskarna är ju djupt nere i sina laboratorier under däck, där de inte riktigt kan se moraliska gränser eller ta ut etiska vädersträck!
Mot denna bakgrund är den senaste stamcellsforskningen intressant, för den tycks ifrågasätta en etisk kompass som konstruerats omkring det mänskliga embryot.
Embryot framställs av somliga etiker som moraliskt unikt, för att det kan utveckla kroppens alla celler och delar: en hel människa, en person. Embryot är därför en absolut gräns. Det måste behandlas med samma respekt som personen det kan utvecklas till. Embryot är redan en person i sin linda, eller en ”pre-person”.
Den senaste stamcellsforskningen antyder att man kan programmera om i princip vilken cell som helst i kroppen – en hudcell till exempel – så att den får samma förmåga att bilda kroppens olika celler och delar.
Kompassnålen börjar plötsligt snurra vilt. Ska vi respektera varje cell i kroppen som en pre-person? Eller ska vi sluta tala om personer som redan närvarande i celler som senare kan bli personer?
Vad vi än kommer fram till, så tycks den etiska kompassen påverkas av de mänskliga verksamheter som den skulle styra efter moraliska väderstreck.
Låt inte kompassliknelsen göra etiken till en platonsk myt!
Låt mig som forskare ifrågasätta de bioetiker som anser det tidiga fostret vara moraliskt unikt på grund av sin potential att bli en människa. Disaggregering av ett embryo (upp till 16-cellsstadiet sägs det) kan leda till 16 unika individer om de inplanteras in i en livmoder. Och utan en livmodervägg blir det aldrig en människa. Där någonstans ser jag den moraliska gränsen.
Däremot – om stamceller (från foster eller adult vävnad) används för att skapa reproduktiva celler med möjlighet för att skapa en ny individ, så ställer det frågor om vetenskaplig etik, om samtycke, och till och med utanför labbet om föräldraansvar.
Tack för en god illustration av hur etisk utvärdering bör vara en dubbelriktad process; hur forskningsresultat kan ha relevans för etiska resonemang om forskningen. Och hur detta kan förskjuta den moraliska uppmärksamheten från ett mindre relevant område till ett mer relevant.
Jag tror ju förstås att folk i allmänhet och filosofer i synnerhet (no offence) lätt faller i den aristoteliska fällan och börjar betrakta företeelser (X) efter dessas möjlighet (potential) att kunna bli något annat (causa finaliis) än vad de faktiskt är.
Detta ser jag inte som en god moralisk färdriktning – eftersom den i mångt och mycket bygger på en gammal materie-mystik som inte längre är aktuell för oss idag.
Eller för att säga det mer rakt på sak, jag tror att etiker av facket bör lätta lite på gammal moralisk barlast (diskurs och teori) som tynger ned våra möjligheterna att skickligt manövrera skutan in i framtiden.
Därmed inte sagt att de ska slänga allt överbord…
Jo, jag noterade inte Erik Lundgrens replik förrän nu – och den säger ju just det jag försökte uttrycka – fast på ett annat sätt!
Tack för kommentar! Det är ju intressant också att man gärna hänvisar till empirisk evidens när den kan uppfattas stödja ens etiska position; men alltså selektivt, som om man arbetade inom vad Kuhn kallade ett paradigm… ett etiskt paradigm!? I så fall borde de nya rönen i stamcellsforskningen upplevas som anomalier.
Ja, tack och lov för anomalierna. Det är ju just genom dessa som vi blir så illa tvungna att tänka nytt. Och därmed också inta nya perspektiv. Och det är väl just dessa nya perspektiv som därefter kommer att bli våra nya utgångspunkter för hur och vad vi kommer att bedöma som moraliskt riktigt eller inte.
Men… denna kommentar resulterar ju bara i en tämligen enkel och deskriptiv relativistisk hållning till vårt förhållande till rätt och fel: vi förändrar oss, vi är olika och ger därmed olika svar på vad som är sant och riktigt – för oss. Och detta blir ju ingen av oss lyckligare av att veta! Vi vet ju också att himlen är blå och att regnet faller nedåt.
Och därför blir ju denna enkla och självklara vi-relativism, som jag intog ovan, därför inte heller särdeles klargörande när vi ska försöka hitta nya hållbara etiska ställningstaganden i nya situationer och inom nya forskningsområden.
Därför… vi befinner oss inte längre i sådana enkla och ensidiga perspektiv – utan är snarare i ett pluralistiskt rum där många olika röster vill höras.
Och där någonstans ligger väl också den nya stora utmaningen; alltså att finna ETT perspektiv som är gemensamt för ALLA – trots meningsskiljaktigheter; hitta ett perspektiv som är GILTIGT utan att för den skull upprätta en slags ny ABSOLUTISM.
Och detta är ju just ingen enkel sak och därför väljer jag att för stunden passa och ber att få återkomma om jag skulle drabbas av någon slags lidnersk knäpp.
Inför den utmaningen får jag också lugnt och stilla invänta en lidnersk knäpp!
Intressanta kommentarer. EN gång lärde jag mig (av en teolog) att etik är två saker, fakta och värderingar. Analysen bör starta med fakta, om de är objektiva och alla kan enas om dem, tex medicinska som tex de om embryoner, stamceller. Moraliska värderingar kan man sedan hänga på fakta. I mitt exempel, man kan enas om vad konception är, men värderingar gör att man tillskriver (zuscreibt) fakta olika etiska valörer. En värdering är att det är orätt att hindra konception, därför att man hindrar uppkomsten av en människa. Sättet att tänka har hjälpt mig att förstå etiska kontroverser om stamcellsforskning. Vi vet alla vad ett potentiellt mänskligt liv är på 16-cellsstadiet, men vi kan ge det olika moraliska värden. Så jag tror inte det är fruktbart att se empiri som något man väljer från en etisk utgångspunkt. Men jag är inte filosof.
Tack för din kommentar! Jag vill säga att man kan sträva efter att hålla isär fakta och värderingar, försöka så gott man kan att inte påverkas av vad man personligen skulle vilja se, men när det hettar till så är det inte alltid så lätt. Att envist försöka kan dock göra en stor skillnad (även om man inte lyckas fullständigt).