Varför är sanningsfrågan så fantastisk? En vanlig inställning är att frågan kan få oss att försäkra oss om att våra åsikter verkligen är korrekta innan vi uttalar dem. Genom att hålla oss så välinformerade som möjligt, genom att granska våra åsikter så att de bildar ett så stort och sammanhängande system som möjligt av väl övervägda åsikter, kan vi med gott samvete göra vad vi alla har en tendens att göra: ge luft åt våra åsikter.
Att låta sanningsfrågan skärpa kraven på hur vi bildar våra åsikter är naturligtvis viktigt. Men de skärpta kraven riskerar samtidigt att förstärka våra attityder till de åsikter som vi anser uppfyller kraven. Vi har inte längre bara rätt, så att säga, utan rätt på rätt sätt, enligt konstens strängaste regler. Om någon ger luft åt slarvigt bildade åsikter, så känner vi omedelbart att vi måste bemöta villfarelserna genom att uttala våra mer rigorösa uppfattningar om saken.
Att bemöta villfarelser är naturligtvis viktigt. En risk är dock att de som ofta förklaras otillräckligt rigorösa snart lär sig hur man uppvisar en rigorös fasad. Eller rentav struntar i de strängare kraven eftersom man ju hursomhelst har rätt, och därmed även har rätten att köra över dem som hursomhelst har fel!
Vår ädla inställning till sanningsfrågan slutar kanske inte alltid så fantastiskt, utan kan leda till ett hårdare åsiktsklimat. Så hur kan sanningsfrågan vara fantastisk?
De flesta av oss har en tendens att tänka att våra åsikter om världen motiveras av allt störande som händer i den. Vi kan rentav tänka att det är vår godhet som får oss att ha åsikterna, att det är vår känsla för rättvisa som får oss att uttala dem. Dessa tendenser förstärker våra åsikter, spänner dem som fjädrarna i en mekanism. Liksom vi har en knäreflex som får benet att sparka, tycks vi ha en kunskapsreflex som får munnen att gå, om jag får uttrycka mig drastiskt. Så snart en åsikt tagit form, tror vi att vi vet att det är så. Vi lever i våra huvuden och världen tycks översvämmas av allt vi tänker om den.
”Är detta verkligen sant?” Anta att vi ställde den frågan lite oftare, just när vi upplever att vi måste få ge luft åt vår åsikt om världsläget. Vad skulle hända? Antagligen stannar vi upp för ett ögonblick … och kan oväntat ana att det enda som får oss att känna att vi måste uttala åsikten, är åsikten själv. Om någon ifrågasätter åsikten, känner vi genast tvånget att ge luft åt fler åsikter, som enligt vår åsikt bevisar den första åsikten.
”Är detta verkligen sant?” För ett kort ögonblick kan sanningsfrågan ta andan ur oss. Tvånget att ge luft åt våra åsikter om världsläget kommer av sig och vi kan rikta frågan till oss själva: Varför känner jag ständigt böjelsen att uttala mina åsikter? Åsikterna är ärliga, jag tänker verkligen så här, jag hittar inte på vilka åsikter som helst. Men tänkandet av åsikterna har en bedräglig form, för när jag tänker mina åsikter så tänker jag givetvis att det är så. Åsikterna formerar sig som den verklighet som jag reagerar på. – Eller som en stoisk tänkare sa:
”Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta.” (Epiktetos)
”Är detta verkligen sant?” Att förstummas av den frågan kan få ett helt moln av åsikter att kondensera till en droppe klarhet. För när vi tystnar kan vi plötsligt se hur kunskapsreflexen sätter inte bara munnen i rörelse, utan hela världen. Så vem tar sanningen på allvar? Kanske den som inte tar sina åsikter på allvar.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi söker klarhet
Tack för ett tankeväckande och viktigt inlägg som belyser en intressant paradox kring vår inställning till sanningsfrågan. Jag uppskattar verkligen din reflektion över hur vår ädla ambition att bilda välgrundade åsikter potentiellt kan leda till ett hårdare åsiktsklimat. Dina observationer om risken för en ’rigorös fasad’ och tendensen att ’köra över’ dem som anses ha fel är särskilt träffande.
Jag delar din oro över att en alltför stark betoning på att ha ’rätt på rätt sätt’ kan skapa distans och polarisering snarare än konstruktiv dialog. Det är lätt att falla i fällan att se andras åsikter som inte bara annorlunda, utan som direkt felaktiga och därmed ovärdiga att beaktas.
Samtidigt funderar jag på om den negativa utvecklingen du beskriver är en oundviklig följd av att värdera sanning och rigorositet. Kanske handlar det snarare om hur vi närmar oss sanningsfrågan och hur vi kommunicerar våra åsikter. Kan en medvetenhet om vikten av ödmjukhet inför komplexa frågor och en ständig beredskap att ompröva våra egna ståndpunkter vara en motvikt till den potentiella hårdheten?
Det är intressant att fundera på om problemet inte primärt ligger i själva strävan efter sanning, utan snarare i bristen på förmåga till konstruktiv oenighet och respektfull dialog. Kanske behöver vi lägga större vikt vid hur vi bemöter olika åsikter, snarare än enbart fokusera på hur vi bildar våra egna.
Jag undrar också om kontexten spelar en roll. I vissa situationer, som i vetenskapliga diskussioner eller vid faktagranskning, är rigorositet och en tydlig åtskillnad mellan sant och falskt avgörande. I andra sammanhang, som i etiska eller politiska debatter, kan det finnas en större grad av legitim oenighet och behov av att kompromissa och hitta gemensamma lösningar trots olika grundläggande antaganden.
Kanske ligger svaret i att utveckla en mer sofistikerad syn på sanningsfrågan, där vi både värdesätter välgrundade åsikter och kultiverar förmågan att lyssna, argumentera respektfullt och erkänna gränsen för vår egen kunskap. Det handlar kanske inte om att välja mellan rigorositet och ett mjukare klimat, utan om att hitta en balans där båda kan samexistera.
Ditt inlägg har verkligen fått mig att reflektera djupare över dessa viktiga frågor.
Tack för din kommentar, roligt att inlägget inspirerade till så många bra reflektioner!