Kan vi förändras genom att se våra misstag?

Kanske bör jag inledningsvis påpeka att jag inte är någon kännare av Konfucius, men finner honom inspirerande. Detta inlägg uttrycker bara den inspirationen, inget annat.

Med tanke på hur konflikter ständigt återskapas, överallt och på alla områden, kan man undra om vi någonsin kan förändras genom att se våra misstag. Vi har bemästrat så mycket genom ny kunskap på olika områden. Ändå dras vi ständigt in i nya konflikter, trots vår kunskap om mönstret. Historiker har alltid följt intriger, krig och konflikter särskilt noga. Vi vet allt vi behöver veta.

Kanske kan vi ändå ana hur konflikter återuppstår trots kunskapen om mönstret. För ingår inte kunskapen i mönstret? Tänk på hur vi engageras av dokumentärer om historiska konflikter: hur vi dras in i motsättningarna som de ger oss kunskap om. Tänk på hur skickliga strateger alltid funnit studier av konflikter särskilt användbara i kampen mot strategiskt identifierade fiender. Och nu vill vi använda denna kunskap strategiskt i kampen mot alla konflikter! Självklart är det viktigt att skapa en fredlig värld baserad på kunskap, men kanske hindrar den välinformerade ansatsen oss från att se hur mönstret återuppstår? Vi drömmer om en upplyst kamp mot alla konflikter och hamnar omedelbart i krig med oss själva. Hur ska vi någonsin kunna lära oss av våra misstag om vi inte ser dem när vi faktiskt gör oss skyldiga till dem? Vi kommer alltid för sent. Vi lyckas aldrig ta oss själva på bar gärning.

Kanske upprepar jag själv mönstret genom att skriva ännu ett inlägg om det?

Redan för 2 500 år sedan ställde sig den kinesiske tänkaren Konfucius denna fråga om hur vi kan lära oss av våra egna misstag (och av lysande exempel). Han gjorde detta i en tid som möjligen var ännu mer präglad av konflikter än vår egen. Omgiven av krigförande stater föreslog han att verkligt moraliskt ansvar för oss själva förutsätter att vi människor tänker själva, att vi granskar oss själva. Man kunde tro att Konfucius därmed såg självgranskning som en elementär mänsklig aktivitet. Det gjorde han säkert, men samtidigt såg han självgranskning som en sällsynthet bland människor:

Mästaren sade: ”Jag får nog ge upp! Jag har ännu inte träffat någon som kan inse sina fel och ställa sig själv till svars.”

Det är svårt för oss människor att ställa oss själva till svars; svårt att söka roten till våra misstag hos oss själva. Och förunderligt lätt att hitta felen hos andra och ställa dem till svars! Viljan att bekämpa alla konflikter är ett exempel. Som om vi kunde bevaka allt omkring oss men inte se oss själva upprepar vi det mönster vi vill korrigera. Hur ska vi någonsin kunna ta moraliskt ansvar för oss själva om vi hjälplöst upprepar vad vi vill befria oss från?

Om självgranskning ska ha den stora betydelse som Konfucius tillmätte den, så kan detta att ”tänka själv” knappast vara en mänsklig aktivitet jämte andra. En mänsklig aktivitet upprepar sitt mönster: att som människa ställa sig själv till svars är att hamna i konflikt med sig själv. Vi skulle återigen behöva stanna upp och granska oss själva för att ge utrymme för verklig förändring. Att granska sig själv måste överskrida hur vi lever och fungerar som vanliga människor. Att ”tänka själv” måste vara extraordinärt, kanske rentav mer än mänskligt? Självgranskning utmärker åtminstone inte hur vi vanligen tänker, talar och agerar i våra mellanmänskliga angelägenheter.

Någonting helt annat får därför betydelse för Konfucius, utöver människan: himlen. Enligt min mening bör hans himmel inte tolkas som en högre religiös auktoritet som överordnade kan hänvisa till för att hävda sina intressen gentemot underordnade. Det vore bara mänskligt. Himlen har inga intressen eller åsikter att vakta: en bild av öppenhet. Till skillnad från människan har himlen inget mönster (även om moln kan skymma detta faktum). Den är bara stor, klar, lysande och gränslös. Även om Konfucius ibland talar om ”himlens befallning” så är hans himmel inte talför och den dikterar inga budskap. Kanske är det himlens storhet som är befallande, dess klarhet som möjliggör förändring? När hans lärjungar önskar ett tydligt budskap från mästaren som de kan förmedla till andra, kan samtalet ta denna vändning:

Mästaren sade: ”Jag vill upphöra att tala.” Zigong sade: ”Om du mästare inte talar, vad ska då vi, dina lärjungar förmedla?” Mästaren sade: ”Säger himlen något? De fyra årstiderna har sin gång, och de hundra skapelserna får liv, men säger himlen något?”

Att tänka själv åstadkommer inga läror som mästare förmedlar till lärjungar, och lärjungar till mänskligheten. Självrannsakan sker inom var och en av oss och är inte en mellanmänsklig angelägenhet. Inte ens förnuftet riktas mot alla oförnuftiga människor för att fastställa det förnuftiga mönstret. Att tänka själva är lika blygsamt som det är enkelt, för när vi inte söker stöd för positioner (inte ens från allvetande AI) upprepar vi inte längre våra mönster och kan plötsligt se dem. Vi blir klara som himlen, öppna för verklig förändring. Detta är en oväntad möjlighet som inte kan skildras i dokumentärer utan att återskapa våra tendenser: en inre revolution jämförbar med hur himlen plötsligt öppnar sig. Jag kommer att tänka på en anmärkning som filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sin anteckningsbok:

Revolutionär kommer den att vara som kan revolutionera sig själv.

Naturligtvis kan vi lära oss av våra misstag. Men knappast när vi håller varandra ansvariga genom att hålla oss informerade om mänskliga misstag; snarare när vi för en gångs skull tänker själva. Att tala är att upprepa sig själv; i tystnaden väntar förändringen.

Konfucius samtal, översättning av Torbjörn Lodén, Apell Förlag, 2016.

Ludwig Wittgenstein, Särskilda anmärkningar, översättning av Lars Hertzberg, Doxa 1983.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande