Otillräcklig bemanning, konkurrerande uppgifter och oväntade händelser kan ibland göra det svårt ge patienter bästa möjliga vård. Detta kan upplevas särskilt påfrestande vid vård av barn med svåra sjukdomar. Att som sjuksköterska uppleva situationer där man inte kan ge barn med cancer bästa möjliga vård (vilket innebär mer än bara bästa möjliga medicinska behandling) är en viktig orsak till stress.
För att ge underlag för bättre stöd åt barnsjuksköterskor intervjuade en forskargrupp 25 sjuksköterskor vid tre svenska barncancerenheter. Syftet med intervjustudien var att förstå vad sjuksköterskorna upplevde som särskilt angeläget i situationer där de ansåg att de inte kunnat ge bästa möjliga vård, och hur de hanterade utmaningarna.
Den viktigaste angelägenheten för sjuksköterskorna var att upprätthålla barnens bästa. Något som kunde försvåra detta var tidsbrist, men även oenighet om barnets bästa kunde ställa sig i vägen för hur sköterskorna önskade vårda barnen. Forskarna analyserar barnsjuksköterskornas hantering av utmanande situationer som ett jonglerande av medkänsla och konkurrerande uppgifter. Ja, hur hanterar man en situation där någon gråter och behöver tröst, samtidigt som en kemoterapiutrustning någonstans på avdelningen piper och inga kollegor är tillgängliga? Hur gör man när det mest brådskande inte upplevs som det allra viktigaste?
I analysen av hur sköterskorna jonglerade medkänsla och konkurrerande ansvarsuppgifter, identifierade forskarna fem strategier. En strategi var att prioritera: till exempel avstå från mindre brådskande uppgifter, som att ge känslomässigt stöd. En annan strategi var att växla upp: göra flera saker samtidigt, jobba snabbare, hoppa över lunchen. En tredje strategi var att nöja sig med gott nog: när man inte kan ge bästa möjliga vård anstränger man sig att åtminstone ge tillräckligt bra vård. En fjärde strategi hade att göra med situationer där det finns olika uppfattningar om patientens bästa, och där man fogar sig: man ger en patient fortsatt behandling eftersom läkaren beslutat det, trots att man själv anser att fortsatt behandling är utsiktslös. Angående denna strategi efterfrågade sköterskorna en bättre dialog med läkare om svåra patientfall, för att förstå besluten och motverka att man känner att man fogar sig. Den femte och sista strategin var att hjälpas åt: att stödja varandra och arbeta som ett team med gemensam målsättning. Ofta behövde man inte be om stöd, kollegor kunde spontant visa solidaritet genom att till exempel stanna kvar efter sina arbetspass för att hjälpa till.
I sin slutsats skriver författarna att tillräcklig stor personalstyrka, kollegialt stöd och bra tvärprofessionell kommunikation kan hjälpa sjuksköterskor att hantera utmaningar i vården av barn med cancer. Läs artikeln här: Juggling Compassion and Competing Demands: A Grounded Theory Study of Pediatric Nurses’ Experiences.
Under läsningen kan det vara värt att hålla i minnet att studien enbart fokuserar på situationer där man upplevt att man inte kunnat ge bästa möjliga vård. Författarna påpekar att intervjuerna flödade över av beskrivningar av utmärkt vård och god kommunikation, samt av hur givande och glädjande arbetet som barnsjuksköterska kan vara.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Ventovaara P, Af Sandeberg M, Blomgren K, Pergert P. Juggling Compassion and Competing Demands: A Grounded Theory Study of Pediatric Nurses’ Experiences. Journal of Pediatric Hematology/Oncology Nursing. 2025;42(3):76-84. doi:10.1177/27527530251342164
Vi ställer frågor
Mycket intressant läsning!
Jag har ingen praktisk erfarenhet av att vårda barn med cancer, men skrev mitt examensarbete om just detta: Sjuksköterskors upplevelser av att vårda barn med cancer. Precis som ni beskriver i slutet lyfte många sjuksköterskor fram hur otroligt givande arbetet är, trots de svåra situationerna. De betonade hur mycket de lärde sig, inte bara om omvårdnad utan också om sig själva i mötet med lidande, hopp och närhet till döden. Det önskar att alla någon gång arbetar med barn med cancer.
Det ni lyfter om strategier är också något jag tänker mycket på. Frågan om hur känslomässigt stöd ska prioriteras är i grunden en etisk fråga. Ur ett medicinskt perspektiv som om jag får säga det många läkare har hamnar det ofta längre ner i prioriteringsordningen, om inte längst ner. Men för oss sjuksköterskor är det ofta centralt i vården. Samtidigt är verkligheten komplex: Vid livshotande situationer måste det akuta gå först, vilket ibland lämnar etiska skav.
Jag känner igen mycket av detta även från primärvården, där det ofta finns en stress mellan planerade besök och akuta behov. Den känslan av otillräcklighet, att vilja ge mer än tiden och resurserna tillåter skapar ofta etiska dilemman även där.
Strategi 2: Att växla upp är en strategi jag själv ofta använder. Ibland tar jag patienter på lunchen, inte för att jag måste, utan för att behovet finns och jag vill finnas där.
Inlägget belyser verkligen vikten av tillräcklig bemanning, men också av att skapa en vårdkultur där det etiska samtalet är levande. Där vi kan prata om känslor, prioriteringar och hur man själv önskar arbeta. Känns som att detta samtal behövs mellan sjuksköterskor och läkare.
Tack för fin kommentar och dina egna exempel!