En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: december 2024

Columbo i Aten

En av de mest tidlösa TV-deckarna är antagligen Columbo. Peter Falk spelar där en frågvis poliskommissarie som ibland tycks så långt bortom vanlig tideräkning, att han kan få Los Angeles att likna antikens Aten, där en lika frågvis filosof brydde sig lika lite om sitt yttre.

Jag hoppas att du sett Columbo någon gång. Jag tar mig också friheten att inleda inlägget med att avslöja varför jag vill skriva om honom. För att han inte bara avslöjar mördarna utan samtidigt befriar dem från att leva insnärjda i sina egna lysande planer. Du minns kanske det ovanliga upplägget i serien, att vi omedelbart får veta vem förövaren är. Mördarna i serien utmärks inte bara av sin höga sociala och ekonomiska status, utan även av sin höga intelligens (och sin övertro på den). Innan mordet sker får vi följa hur genialiskt mördaren planerar sitt dåd. Syftet är att ge sken av att ha vattentätt alibi, att undvika att lämna oavsiktliga spår på mordplatsen, samt att lämna spåren som tydligt utpekar någon annan. Allt är perfekt uttänkt: PANG! I nästa scen släntrar Columbo in på mordplatsen i sin slitna rock och med en cigarr som vanligen slocknat. I ett avsnitt anländer han med ett kokt ägg i fickan som han knäcker mot mordvapnet när han inte hunnit äta frukost.

Mordet var bara förspelet. Nu börjar episoden på allvar, samspelet mellan den tankspridde Columbo och den skärpta mördaren som planerat allt i detalj och nu känner sig oövervinnelig. Särskilt med tanke på att poliskommissarien som leder utredningen uppenbarligen bara är en förvirrad stackare som ständigt fumlar efter anteckningsblock och penna och ställer ovidkommande frågor. Det här klarar jag snart av, tänker mördaren.

Columbo vet ofta omedelbart vem mördaren är. Han kan avslöja detta i ett avslutande samtal med mördaren där båda oväntat kan finna varandra och tala öppenhjärtigt, nästan som gamla vänner. Snart börjar även mördaren förstå att Columbo vet, trots att kommissariens tankspridda uppsyn först gjorde detta osannolikt. Vanligen rubbas dock inte mördarens självförtroende av att veta att Columbo vet, för allt är ju perfekt uttänkt: Columbo ”vet” utan att kunna bevisa någonting! Columbo ligger ofta sömnlös och undrar över mördarens alibi och motiv, eller om till synes ovidkommande detaljer på mordplatsen: de ”lösa trådändar” som Columbo ofta talar om, utan att mördaren förstår varför. De verkar alltför triviala för att beröra den sinnrika planen! Mördaren tycks nästan njuta av att se Columbo rådbråka sin hjärna med ovidkommande detaljer som omöjligtvis kan bevisa vad båda redan ”vet”. Mördaren anar inte att Columbos ovisshet snart bär frukt.

Slutligen lyckas Columbo knyta ihop trådändarna som mördaren inte såg betydelsen av (de såg ju så torftiga ut i jämförelse med den eleganta planen). När Columbo avslöjar hur alibit bara var skenbart, hur de uppenbara spåren avsiktligt placerats på mordplatsen, samt mördarens billigt själviska motiv, så förväntar sig mördaren att bli anhållen av Columbo. ”Nej, det kommer andra och anhåller dig senare”, säger Columbo som plötsligt tycks ointresserad av alltsammans. Columbo verkar bara ha velat avslöja den illusoriska verklighet som mördaren skapade för att vilseleda alla. Mördaren är den som först går i fällan. För att få allt att se verkligt ut måste mördaren redan från första akten leva strängt enligt den lömska planen. Kanske är det därför som mördaren ofta tycks dra en lättnadens suck i slutakten. Columbo avslöjar inte bara brottslingen, utan befriar samtidigt det kriminella sinnet från att ständigt leva instängt i sina egna beräkningar.

I samtalet på slutet tycks den annars så aktiva mördaren bedövad av Columbo, lugn och utan vinnarleende. Även mördaren är för första gången lyckligt tankspridd.

Hur lyckas Columbo avslöja den dolska planen? Vi tänker gärna att Columbo lyckas avslöja mördaren för att Columbo är ännu listigare. Om Columbo bytte sida och planerade brott så kunde ingen avslöja honom! Han vore en superintelligens som kunde tillfredsställa varje önskan, som anden i lampan. Ibland tycks även mördaren tänka i sådana banor och erbjuder Columbo anställning och lysande karriär. Med Columbo som medhjälpare vore mördaren oslagbar. Men Columbo verkar inte bry sig mer om sin framtid än om sitt yttre: ”No, never, I couldn’t do that.” Han älskar sitt arbete, förklarar han, men ger knappast intryck av att vara en poliskommissarie, utan tas ibland för en uteliggare som vänligt ombes att avlägsna sig från mordplatsen. Nunnor kan erbjuda honom mat och kläder. Är det i själva verket Columbo som sprider det vilseledande skenet? Är det han som har den överlägset slugaste planen? Är hans tankspridda uppenbarelse bara en ironisk förställning för att lura mördaren i fällan?

Columbo har säkert nytta av sin avväpnande enkelhet och tankspridda uppsyn. Men även om vi ibland ser honom gillra fällor för mördaren, så ser vi honom aldrig förklä sig till en lösdrivare. När hans fru givit honom en finare rock tycks han uppriktigt besvärad av den, som om han vore utklädd. Är Columbos förvirring trots allt uppriktig? Är det förvirringen han älskar med sitt arbete? Är det rentav förvirringen som så småningom avslöjar mördarens vattentäta plan?

Columbos kollegor är inte förvirrade. De följer polisspelets regler och har snart exakt den övertygelse som mördaren planerat åt dem enligt handboken: mördaren saknar motiv, har vattentätt alibi och kan inte bindas vid mordplatsen. Teknisk bevisning pekar tvärtom tydligt i annan riktning. Om kollegorna ledde utredningen skulle mördaren redan ha strukits från listan över misstänkta. Så här kan en poliskollega klaga när han upplever att Columbo sinkar utredningen genom att inte följa den kriminella spelledarens plan:

Sergeant Hoffman: Now what do you think Lieutenant, do you really think that Deschler didn’t shoot Galesko in the leg?

Columbo: I’ll tell you something, Sergeant, I don’t know what to think.

Skadeskjutne Galesko är i själva verket mördaren. Han sköt sig själv i benet efter att ha dödat Deschler, för att få mordet att se ut som självförsvar mot ”hustruns kidnappare”. Hustrun har Galseko redan mördat, efter att ha iscensatt kidnappningen och placerat ut spåren som utpekar Deschler. Varför mördade Galesko hustrun? För han kände att hon förmörkade hans lysande framtid. Mördarna i TV-serien planerar inte bara sina dåd, utan även sina liv. Utan idéer om lysande framtidsutsikter skulle de sakna motiv att planera mord.

Varken mördaren eller kollegan tvivlar, utan sover gott. Endast Columbo är vaken: ”I don’t know what to think.” Därför försöker han knyta ihop lösa trådändar. I likhet med filosofen Sokrates i antikens Aten, vet Columbo att han inte vet. Därför plågar han mördaren (och kollegorna) med sina enerverande frågor som inte tillhör spelet utan snarare kretsar omkring det. Nu vill du nog rikta Columbos berömdaste replik mot mig: ”Oh, just one more thing!” För sa jag inte att Columbo omedelbart vet vem mördaren är? Jo, det sa jag. Columbo ”vet” redan vem mördaren är. Hur? Vet han det genom sin överlägsna intelligens som blixtsnabbt avslöjar alltsammans? Nej, utan för att mördaren inte reagerar som någon som inte vet. När mördaren informeras om mordet reagerar mördaren märkligt: som någon som redan vet. Bristen på förvirring är mördarens kännemärke.

När Columbo avslöjat härvan av tankar som redan i första akten snärjde mördaren, går förövaren i fängelse utan att klaga. Handbojor är överflödiga när de egentillverkade äntligen låsts upp. Columbo har lugnat det kriminella sinnet. Brottslingen är fri från mordplanen som skulle säkra framtidsplanen. Plötsligt är allting verkligt, bara verkligt.

Bara en sak till: Ha en riktigt god jul och planera inte för mycket!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dialogen mellan Hoffman och Columbo är från episoden Negative Reaction (1974). Tillbakavisandet av karriärerbjudandet är från The Bye-Bye Sky-High I.Q. Murder Case (1977).

Bilden är AI-genererad i Microsoft Designer av Ashkan Atry.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Var många kliniska prövningar under covid-19-pandemin oetiska?

Det är begripligt om covid-19-pandemin sporrade många forskare att göra egna studier på patienter med sjukdomen. De ville hjälpa till i en svår situation genom att göra vad de var kompetenta att göra, nämligen forska. Frågan är om den goda viljan ibland fick forskningsetiskt problematiska konsekvenser.

För att en klinisk prövning ska ha vetenskapligt och samhälleligt värde krävs ett stort antal deltagare. Detta för att man ska kunna jämföra grupper som behandlas olika och med tillräckligt stor sannolikhet påvisa verkliga samband mellan behandling och utfall. För 20 år sedan var små kliniska studier vanliga, men pandemin fick dem att frodas igen. Somliga covid-19-studier hade färre än 50 deltagare.

Är det då inte bra att forskare gör vad de kan i en svår situation, även om det innebär att de forskar på de mindre patientgrupper som de lyckas rekrytera? Problemet är att små kliniska prövningar inte ger giltig vetenskaplig kunskap. Därmed har de knappast värde för samhället och det blir tveksamt om forskarna verkligen gör vad de känner att de gör, nämligen hjälper till i en svår situation.

Om detta kan du läsa i en kommentar i Journal of the Royal Society of Medicine, skriven av Rafael Dal-Ré, Stefan Eriksson och Stephen Latham. De påpekar att forskare ibland försvarar små kliniska prövningar med argumentet att mindre studier är lättare att genomföra och att data från små studier runtom i världen kan slås samman, så att man uppnår den statistiska styrka som krävs. Detta stämmer om studierna använde tillräckligt lika forskningsmetoder för att göra data jämförbara, kommenterar författarna. Detta är ofta inte fallet utan fordrar att forskare redan från början planerar för att slå samman data från sina respektive studier. Ett annat problem är att små kliniska studier oftare har negativa resultat och att sådana studier mer sällan publiceras. Sammanslagna data från små studier som publicerats i tidskrifter är därför inte representativa. Data från sådana studier skulle därför behöva publiceras på öppet tillgängliga plattformar, menar författarna.

Att utsätta patienter för de risker och besvär som det innebär att delta i en klinisk prövning är oetiskt om studien inte kan bedömas ge vetenskapligt giltig kunskap med värde för samhället. Författarnas slutsats är därför att de etikprövningskommittéer som granskar planerad forskning mycket noga måste bedöma att studierna har tillräckligt stort deltagarantal för att uppnå giltig och användbar kunskap. Om små studier ändå planeras måste deltagarna informeras om att resultaten kanske inte är vetenskapligt giltiga i sig själva, men att de kommer att slås samman med resultat från liknande studier för att uppnå statistisk styrka. Saknas en överenskommelse med andra forskare om att slå samman resultat, så bör små studier inte godkännas av etikprövningskommittéer, avslutar de tre författarna. Inte ens under en pandemi.

Läs kommentaren här: Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dal-Ré R, Eriksson S, Latham SR. Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic. Journal of the Royal Society of Medicine. 2024;0(0). doi:10.1177/01410768241290075

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

AI är svaret! Men vad är frågan?

Många projekt är på gång i Sverige gällande AI-system i sjukvården. Det testas för fullt. Men många system verkar inte komma till användning. Varför? Ofta handlar det om dåligt förarbete. Utan en genomtänkt strategi och tydliga mål riskerar vi att skala upp AI-system som inte klarar av vårdverklighetens komplexitet.

Det kan nästan bli lite religiöst kring satsningarna på AI. Man får inte vara negativ eller ställa kritiska frågor. Då blir man snabbt stämplad som en cyniker, som en bromskloss som inte förstår tidens tecken. Det är som om man måste göra sig blind för potentiella fallgropar, som om man måste tala och bete sig som en sann troende. Många motiverar det ivriga AI-testandet med att vi måste våga prova för att se vilka lösningarna som faller ut som lyckade. Det är fascinerande hur gärna vi vill applicera AI på allt möjligt. Men gör vi det på rätt sätt, eller riskerar vi att ånga på utan att tänka efter?

Det finns verkligen reella ekonomiska och praktiska utmaningar inom vården. Det handlar inte bara om brist på ekonomiska resurser, utan även om brist på personal och specialister. Innan vi kan låta teknologier som AI bli en del av vår vardag, måste vi ställa oss några viktiga frågor: Vilka problem försöker vi lösa? Hur påverkar våra lösningar de människor som är involverade? Vi kan också behöva klargöra om syftet med AI-systemet är att närmast ta över en hel arbetsuppgift eller snarare underlätta vårt arbete i vissa väldefinierade avseenden. Utvecklingen av AI-produkter bör också vara extra uppmärksam på socialt skapade grupperingar som etnicitet och genus för att undvika att förstärka befintliga ojämlikheter genom snedvridande val av data. Etiskt genomtänkta AI-implementeringar leder förmodligen till bättre kliniska resultat och en mer effektiv och ändamålsenlig vård. Det är enkelt att fatta förhastade beslut som snart visar sig vara felaktiga: noggrannhet bör alltid prioriteras. Bättre att tänka rätt och långsamt än snabbt och fel. Kliniska studier bör genomföras även på till synes inte så avancerade AI-produkter. Inom radiologin är denna tradition väl etablerad, men den är inte lika tydlig inom primärvården. Om ett arbetssätt ska förändras med hjälp av AI, bör man utvärdera vilka effekter det kan få.

Tre saker får vi således inte slarva med: Vi måste först och främst definiera behovet av en AI-lösning. Vi måste därefter tänka efter så att inte AI-verktyget tränas med snedvriden data. Slutligen måste vi utvärdera AI-lösningen innan den sätts i verket.

Med den snabba datainsamling som appar och digitala verktyg idag tillåter är det viktigt att inte ryckas med, utan att noga överväga etiken kring design och införande av AI. Dessvärre har mantrat blivit: ”Har vi data så bör vi utveckla en AI.” Och det mantrat misstänkliggör den som frågar ”Varför?” Men frågan måste ställas. Den hindrar inte utvecklingen av AI-lösningar utan bidrar till den. Genomtänkta etiska överväganden leder till högre kvalitet på AI-produkten och stärker trovärdigheten för implementeringen.

Jag vill alltså varna för att förföras av tanken om AI-lösningar på allt möjligt. Innan vi säger att AI är svaret måste vi fråga oss: Vad är frågan? Bara om vi kan definiera en verklig fråga eller utmaning kan vi säkerställa att teknologin blir en hjälpande hand istället för en börda. Vi vill inte med jämna mellanrum hamna i situationen att vi plötsligt måste dra i nödbromsen, som i Västragötalandsregionens miljardsatsning Millenium. Vi får inte fastna i tankemönstret att vi kan göra allt snabbare och enklare om vi bara inför AI. Inte heller får vi låta oss styras av rädslan att vi hamnar på efterkälken om vi inte inför AI snarast möjligt. Bara en genomtänkt behovsanalys, design och utvärdering kan säkerställa ändamålsenlig vård som också är effektiv. För att få korrekta svar snabbt måste vi först ge oss tid att tänka efter.

Skrivet av…

Jennifer Viberg Johansson, docent i medicinsk etik vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor