Filosofins tvivelaktiga början

Filosofin börjar med tvivel, det har många filosofer framhållit. Men vad betyder det att tvivla? Att hysa misstankar? Att kritisera vedertagna trosföreställningar? I så fall bygger tvivel på att vi tror oss veta bättre. Vi anser att vi har goda skäl att tvivla.

Är det tvivel? Att tro sig veta? Det låter paradoxalt, men det är antagligen den vanligaste formen av tvivel. Vi tvivlar och tror att vi lätt kan förklara varför. Men det är knappast filosofins tvivel. För i så fall skulle filosofin inte börja med tvivel, utan med tro eller vetande. Om en filosof tvivlar, och lätt motiverar tvivlet, så kommer filosofen snart att betvivla sina egna motiv att tvivla. Att tvivla, så som filosofer tvivlar, är att betvivla sitt eget tänkande. Det är att erkänna: jag vet inte.

Kanske har jag redan alltför många gånger citerat Sokrates berömda självbeskrivning, men det finns en skatt begravd i dessa enkla ord:

”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet.”

Oraklet i Delfi hade ju sagt om Sokrates, att han var visast av alla. Eftersom Sokrates inte ansåg sig kunnigare än andra, fann han uttalandet gåtfullt. Vad kunde oraklet mena? Självbeskrivningen ovan var Sokrates lösning på gåtan. Om jag är visare än andra, tänkte han, så kan min visdom inte bestå i att jag vet mer än andra, för det gör jag inte. Men jag har ett egenartat drag, och det är att när jag inte vet, så tror jag heller inte att jag vet. Alla som jag ställer frågor till här i Aten, tycks däremot ha standardattityden att de vet, även när jag kan visa att de inte gör det. Vad jag än frågar dem, så anser de sig veta svaret! Sådan är inte jag. Om jag inte vet, så reagerar jag heller inte som om jag visste. Kanske är detta vad oraklet menade är min överlägsna visdom?

Så vari bestod Sokrates visdom? I att börja med tvivel. Men måste han inte ha haft skäl att tvivla? Något måste han väl ändå ha vetat, någon intuition åtminstone, som gav honom anledning att tvivla! Märkligt nog tycks Sokrates ha tvivlat utan goda skäl. Han sa att han hörde en inre röst, som manade honom att stanna och hålla tyst, just som han var på väg att tala mångordigt som om han visste något: Sokrates demon. Men hur kunde en ”inre röst” göra Sokrates vis? Är det inte snarare ett säkert tecken på galenskap?

Jag tror inte att vi ska göra alltför stort nummer av att Sokrates valde att beskriva situationen i termer av en inre röst. Det viktiga är att han inte reagerar, när han inte vet. Tänk dig en människa som blivit klart medveten om sin egen reflex att bli arg. I samma ögonblick som hon märker att hon är på väg att bli arg, blir hon i stället fullkomligt lugn. Dramat är över innan det börjat. På samma sätt blev Sokrates fullkomligt lugn i samma ögonblick som han noterade sin egen reflex att börja tala som om han visste något. Han var klart medveten om sin egen kunskapsreflex.

Vad är kunskapsreflexen? Vi har redan känt av den i inlägget. Den slog till när vi trodde oss veta att en vis människa inte kan tvivla utan skäl. Det gjorde oss nästan rasande! Om Sokrates tvivlade, så måste han ha haft goda skäl! Om en ”inre röst” inspirerade tvivlen, så vore det inte visdom utan ett säkert tecken på galenskap! Detta är kunskapsreflexen. Att plötsligt inte kunna låta bli att tala, som om vi hade synnerligen goda skäl att hävda oss. Så reagerade aldrig Sokrates. I de lägena noterade han kunskapsreflexen och blev med ens fullkomligt lugn.

Värdet av att bli alldeles lugn, just när kunskapsreflexen vill sätta oss i rörelse, är att det gör oss fria att undersöka oss själva. Om vi lät kunskapsreflexen driva våra tvivel – ”detta är högst tvivelaktigt, eftersom…” – så skulle vi inte ifrågasätta oss själva, utan hävda oss själva. Vi skulle tvivla så som vi människor i allmänhet tvivlar, för att vi anser oss ha skäl att tvivla. Naturligtvis tvivlar Sokrates inte godtyckligt, som en vansinnig, men källan till hans tvivel blir uppenbar först i efterhand. Filosofi är kärlek till den klarhet vi saknar när filosoferandet börjar. Utan denna kärleksfulla inställning till det vi inte vet riskerar vår samlade mänskliga kunskap att bli en koloss på lerfötter – vinglar den redan?

När kunskapsreflexen inte längre styr oss, utan är bedövad av filosofiskt självtvivel, är vi fria att tänka självständigt och klart. Därför börjar filosofin med tvivel och inte med tro eller vetande.

Platon. 2000. ”Sokrates försvarstal” i Platon, skrifter, bok 1, översättning av Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande