Jag tror att många av oss upplever att det mänskliga samtalsklimatet blivit kyligare, att vi fått svårare att prata med varandra och komma överens. Det känns kallare än på länge bland människorna. Samtidigt eskalerar de globala utmaningarna. Vädertecknen talar för en varmare planet, samtidigt som människorna talar ett kallare språk. Det borde vara tvärtom. För att kyla ner planeten borde mänskligheten först bli varmare.

Hur kan bli mänskligheten varmare? Hur kan vi hantera motsättningarna som får vårt mänskliga klimat att likna ett kallt krig på flera fronter: mellan länder, mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män, och så vidare?

Observera vad som sker inom oss själva när frågan ställs och kräver sitt svar. Vi vänder omedelbart vår uppmärksamhet mot världen och mot de åtgärder som vi tänker skulle kunna lösa problemet där. En världsregering? Globalt bindande lagstiftning? Ett gemensamt mänskligt språk i ett globalt klasslöst samhälle som inte skiljer mellan kvinna och man, mellan hudfärger, mellan vän och främling?

Observera återigen vad som sker inom oss själva när vi analyserar frågan, antingen på detta universalistiska sätt eller på något annat sätt. Vi skapar nya motsättningar mellan oss själva som analytiker och världen där problemen antas uppstå. Själva frågan är en konflikt. Den skuldbelägger en värld som nödvändigtvis måste förändras. Därigenom uppstår nya konfliktytor mellan människor som argumenterar för motstridiga analyser och åtgärder. Fredsrörelse kommer att bekämpa fredsrörelse, och de som inte tar nödvändig ställning i dessa enorma ödesfrågor… ja, vad gör vi med dem?

Observera för tredje gången vad som sker inom oss själva när vi nu två gånger i rad riktat uppmärksamheten mot oss själva. Först noterade vi vår inre tendens att reagera utåtriktat. Sedan noterade vi hur denna utåtriktade tendens skapade nya motsättningar inte bara mellan oss själva och en skuldbelagd omvärld som måste förändras, utan också mellan oss själva och andra människor med andra analyser av en skuldbelagd värld som måste förändras. Vad ser vi alltså, när vi nu för tredje gången observerar oss själva?

Vi ser hur vi söker konflikternas uppkomst överallt utom hos oss själva. Även när vi skuldbelägger oss själva så talar vi som om vi vore någon annan än den som analyserar problemet och kräver åtgärder (”jag borde lära mig att hålla käften”). Ser du det utåtriktade mönstret inom dig? Det är som en mental armbåge som stöter bort en problematisk värld. Ser du hur konflikterna uppkommer inom oss själva, genom denna konstant utåtriktade reaktivitet? Vi tror att vi tar ansvar för världen omkring oss, men vi projicerar bara våra mentala reflexer.

Det fanns en gång en filosof som hette Sokrates. Han liknades vid en darrocka då han med sina oväntade frågor tycktes bedöva dem han samtalade med, så att de inte längre kunde reagera med världsvana analyser och skarpa argument. Han var noga med att påpeka att han själv var lika bedövad. Han såg nämligen den utåtriktade tendensen inom sig själv. Varje gång han fick syn på den blev han stum och stillastående. Ibland kunde han bli stående i timtal i något gathörn. Han såg konflikternas födelse i det mänskliga sinne som alltid tror sig veta, som alltid tror sig ha analysen och argumenten. Denna inre förlamning kallade han sin visdom och han beskrev den så här: ”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet”.

En så vist bedövad filosof kunde naturligtvis inte själv hysa någon konfliktfylldhet, eftersom han i samma ögonblick som den började ta form, skulle notera tendensen inom sig själv och bedövas. Han kunde konsten att upplösa konflikter där de uppkommer: inom oss själva. Fri från viljan att förändra en skuldbelagd värld, skulle han just därigenom ha revolutionerat allting.

Sokrates visdom kan tyckas alltför enkel för vår tids komplexa problem. Men med tanke på våra tre observationer av hur konflikterna uppkommer i det mänskliga sinnet, så ser du hur vi själva är upphovet till all komplexitet. Den enkla visdomen kan värma en mänsklighet som glömt bort att granska sig själv.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog