Ibland gör vi alla motstånd mot fakta. Jag såg en cyklist ramla i vinterhalkan. När jag frågade om det gick bra var hon blixtsnabbt på benen och förnekade allt: ”Jag ramlade inte!” Det är mänskligt att förneka fakta. De kan göra ont och kan vara störande.

Vad gör vi motstånd mot? Det vanliga svaret är att faktaresistenta individer eller grupper gör motstånd mot fakta om vår omvärld, såsom statistiken om våldsbrott, om vaccinbiverkningar, om klimatförändringar eller om sjukdomars utbredning. Det blir då naturligt att bjuda motstånd mot faktaresistensen genom att kräva skärpning på kunskapens område. Människor borde lära sig att vända sig mer rigoröst mot världen de lever i! Problemet är att faktaresistenta attityder gör precis det. De är närmast förhäxade av världen och av orsakerna till vad som uppfattas som upprörande problem i den. Och nu förhäxas även vi av faktaresistensen och spekulerar om orsakerna till detta upprörande problem.

Vi anser naturligtvis att vårt motstånd är rättmätigt. Men vem anser inte det? Rättmätigt motstånd bemöts av rättmätigt motstånd, och snart tornar konflikten upp sig kring sin dubbla rättmätighetsspiral. Möjligheten att upplösa den blockeras av konflikten själv, för alla parter är lika rättmätiga motståndare till varandra. Alla hör sina egna inre röster varna dem från att erkänna sina fel, från att erkänna sin ovisshet, från att erkänna sitt mänskliga motstånd mot verkligheten, som när vi ramlar av cykeln och önskar att det aldrig hade hänt. Motståndarsidan skulle ju genast utnyttja tillfället! Snart är vår fadäs en skandal på sociala medier. Så vi gör som personen som ramlade av cykeln, vi förnekar allt utan att tänka efter: ”Jag hade inte fel, jag hade mitt eget faktaunderlag!” Att livet därmed blir lögnaktigt struntar vi i, för våra inre röster varnar oss från att erkänna vår ovisshet. Vi har minsann rätt att erkännas, insisterar våra röster, åtminstone som ett alternativ till ”den etablerade uppfattningen”.

Konflikter ger oss ingen tid för eftertanke. Ändå finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att sätta oss ned, mitt i konflikten, och upplösa den inom oss själva. När vi ger oss tid att tänka efter själva, är vi friare att erkänna vår ovisshet och granska våra tankespiraler. Visst, denna filosofiska självgranskning löser inte konflikten mellan rättmätiga motståndare som tornar upp sig omkring oss som alltmer ogenomtränglig och verklig. Det upplöser bara konflikten inom oss själva. Men kanske att vår eftertänksamma filosofiska röst ändå ger en antydan om hur vi, bara genom att tillåta oss att sväva i ovisshet, redan ser konfliktens tomhet och är fria från den?

Om vi oftare vågade sväva i ovisshet, om det blev mer tillåtet att säga ”Jag vet inte”, om vi lyssnade mer uppmärksamt till eftertänksamma röster i stället för att tysta dem med högljudda kunskapsanspråk, så kanske även faktaresistensen minskar. Jag tror nämligen att faktaresistens inte minst är ett motstånd mot ett inre faktum. Mot ett enda inre faktum. Vilket faktum? Vår osäkerhet som människor, som vi inte tillåter oss själva. Men om du tillåter dig att falla i halkan, så behöver du inte förneka att du gjorde det!

Ett eftertänksammare sätt att vara människa borde vara möjligt. Vi formar samhällena som formar oss.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Dela inlägget