Hur kommunicerar man om forskning med människor som inte är forskare? De vetenskapliga resultaten förutsätter ju vanligen ett komplicerat intellektuellt ramverk, som forskarna tillägnat sig genom lång utbildning och erfarenhet. Hur kan vi tala om deras forskning med människor som inte är forskare?
På CRB tar vi forskningskommunikation på allvar, så denna fråga följer oss dagligen. Ett vanligt sätt att lösa problemet är att ersätta forskarnas komplicerade intellektuella ramverk med enkla bilder, som människor i allmänhet är mer bekanta med. Ett exempel kunde vara att jämföra en kroppscell med en liten fabrik. Vi jämför alltså det obekanta med det bekanta, så att läsaren får en viss förståelse: ”Jaha, cellen fungerar alltså som en sorts fabrik”.
Att ge forskningsresultat ett begripligare sammanhang genom bilder, som ersätter forskarnas intellektuella ramverk, fungerar ofta bra. Vi använder ibland den metoden själva här på CRB. Men vi använder även ett annat sätt att rama in forskningen, så att den berör människor. Vi använder filosofiska reflektioner. Vi ställer frågor som man inte behöver vara expert för att undra över. Frågorna leder till tankegångar som man inte behöver vara specialist för att följa. Slutligen inlemmas forskningsresultaten i resonemangen. Vi påpekar då att en ny artikel kastar ljus över frågorna som vi tillsammans funderat kring. På så vis får forskningen ett begripligt sammanhang, nämligen i form av funderingar som vem som helst kan ha.
Vi kunde kalla detta filosofisk forskningskommunikation. Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två sätt att göra forskning begriplig. När enkla bilder används, syftar de enbart till att få människor att (anse sig) förstå vad de inte är insatta i. Bilderna är utbytbara. Hittar man en bättre bild, så använder man genast den i stället. Bilderna är inte väsentliga i sig själva. Att vi jämför kroppscellen med en fabrik, uttrycker inte något djupt intresse för fabriker. Men de filosofiska frågor och reflektioner som vi på CRB inramar forskningen i, är väsentliga i sig själva. De är uppriktiga frågor och funderingar. De kan inte ersättas med andra frågor och resonemang, bara för att effektivt förmedla forskningsresultat. I filosofisk forskningskommunikation ger vi forskningen ett väsentligt sammanhang, som inte bara är ett utbytbart pedagogiskt hjälpmedel. Inramningen är lika viktig som det som inramas.
Filosofisk forskningskommunikation är extra viktig för oss på CRB, eftersom vi är ett centrum för etikforskning. Forskningen drivs av filosofiska frågor och funderingar, exempelvis inom Human Brain Project, som undersöker så tänkvärda företeelser som medvetande och artificiell intelligens. Även när vi utför empiriska studier, så är poängen med de studierna att belysa etiska problem och resonemang. I forskningskommunikationen tar vi fasta på detta samspel mellan det filosofiskt tänkvärda och det empiriskt resultatmässiga.
En annan skillnad mellan dessa sätt att kommunicera forskning, har att göra med jämlikhet. Eftersom de enkla bilderna som ska förklara forskning inte är väsentliga i sig själva, så blir sådan forskningskommunikation trots allt en smula ojämlik. Jämförelsen, som tycktes göra oss jämlika, är inte vad kommunikationen egentligen handlar om. Läsarens bekantskap med fabriker hjälper inte läsaren att ha egna synpunkter kring forskning. Filosofisk forskningskommunikation är annorlunda. Genom att de inramande filosofiska frågorna och funderingarna är väsentliga och menade på allvar, så möts vi på samma jämlika nivå. Alla kan tillsammans undra över samma ärligt ställda frågor. När forskning kommuniceras filosofiskt, är såväl kommunikatörer som forskare och icke-forskare jämbördiga.
Filosofisk forskningskommunikation kan därigenom fördjupa innebörden av forskningen, ibland även för forskarna själva!
Eftersom filosofisk forskningskommunikation förenar oss kring gemensamma frågor och funderingar, är den viktig i ett alltmer fragmenterat och specialiserat samhälle. Den hjälper oss att tänka tillsammans, vilket är lättare än man kan tro, om vi vågar öppna oss för våra egna frågor. Här förutsätter jag naturligtvis att kommunikationen är uppriktig, att den kommer från självständigt tänkande människor, att den inte bygger på några intellektuellt konstruerade tankemönster, som man måste vara filosofiexpert för att förstå.
I så fall skulle filosofiska forskningskommunikatörer behöva väcka även själva filosofin till liv, genom att uppriktigt ställa de mest levande frågorna.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi hittar nya angreppssätt
Senaste kommentarer