Vad betyder det att ta något på allvar? Allvarligt talat tror jag inte att svaret är givet. En vanlig inställning är annars att allvarliga frågor måste ha givna svar, antingen/eller-svar. Utan bestämda antingen/eller-svar, så förfaller sanningssökande till ansvarslöst tyckande. Antingen är det mord när forskare destruerar embryon eller så är det inte mord (näven i bordet). Antingen är det moraliskt tillåtet att bedriva embryoforskning eller så är det inte tillåtet (näven i bordet).
Allvar är polariserat, kunde man säga. Om jag nu skulle ta detta polariserade allvar på samma allvar, vilket förefaller rimligt eftersom inget kunde vara allvarligare än allvaret självt, så måste jag fråga: Är allvar polariserat eller inte? Antingen är allvar polariserat eller så är det inte polariserat! Detta säger jag med emfas samtidigt som jag slår näven i bordet. Men själva frågan är ju polariserad. Min emfas och min kategoriska näve blir plötsligt komiskt pinsamma. Mina polariserande gester tycks rusa i förväg, redan besvarande frågan som jag trodde att jag ställde på allvar genom att göra gesterna. Vad hände? Nådde jag allvarets gräns där jag inte längre kan fråga allvarligt om allvarets natur utan att hamna i självmotsägelser?
Kanske nådde jag bara snusförnuftets gräns, där ett större allvar kan ta vid. Att motsäga sig själv behöver inte vara så illa som det låter. Jag visste kanske inte ens att jag existerade, förrän jag motsade mig själv. Mitt polariserade förnuft gick på grund. Grynnan var jag själv. Självmotsägelsen blev en självupptäckt. För det var ju inte så att två teser motsade varandra, så att vi nu seriöst måste utreda vilken av teserna som är den sanna tesen och vilken som är den falska tesen. Det var jag som motsades av hur jag själv slog näven i bordet och med emfas sa, ”antingen-eller”.
Låt oss vara tacksamma för självmotsägelsen. Den kan öppna våra ögon för ett annat allvar: självbetraktelsens allvar, där vi med Konfucius ord vänder oss om och söker orsaken till vårt misslyckande inom oss själva. Tack, kära självmotsägelse, du må vara pinsam, men just därför vet jag att jag lever och inte bara är en ståndpunktsmaskin som lika gärna kunde ersättas av en intelligent nätrobot!
Varför tar jag upp dessa märkvärdigheter? Kanske för att det vore tragiskt om vi missförstod tänkande som något överflödigt i en empiriskt grundad tidsålder. Schopenhauer var inne på något liknande, när han sa att ren empiri förhåller sig till tänkande som ätande till matsmältning och näringsupptag. När empirismen skryter om all kunskap som den skänkt mänskligheten, sa han, så är det som om munnen skulle skryta om hur den ensam höll kroppen vid liv.
Samtidigt tar jag en risk när jag på allvar försöker skriva ett blogginlägg om allvar. För blogginlägg tolkas ju lätt som åsikter, som munnen snabbt återger. Om du skulle återge inlägget, så skulle du närmast bli tvungen att polarisera innehållet som en avgränsad ståndpunkt, som antingen är riktig eller oriktig. Om vi däremot följde Schopenhauer råd, så skulle vi ge oss själva tid att tyst och stilla smälta inläggets märkvärdigheter i vårt eget tänkande. Något som reaktiva åsiktsmaskiner och nätrobotar inte kan göra.
Missförstå inte den skämtsamma tonen. Den menas på allvar för att undvika att bli tagen på allvar. En kinesisk tänkare, Chuang Tzu, ville inte uppfattas snusförnuftigt. Därför sa han till sina åhörare: Jag ska försöka tala några vårdslösa ord till er och jag vill att ni lyssnar till dem vårdslöst.
Chuang Tzu var en stor tänkare som inte ville bli tagen på litet allvar.
Senaste kommentarer