”Filosofi” bedrivs främst som studium av filosofiska författare och texter, och som produktion av kommentarer till filosofiska idéer och begrepp. Verksamheten är intressant och viktig, men ett problem som jag betonade i mitt förra inlägg är en tendens att identifiera filosofiskt tänkande med studiet och kommenterandet. Vagnen spänns framför hästen.

Jag vill exemplifiera tre konsekvenser av en sådan arbetsordning.

En första konsekvens är ett tabu inom ”filosofin” mot att tänka fritt och självständigt, som de kanoniserade filosoferna i det förflutna, som legitimerar studiet av filosofi, en gång gjorde. Bara ”stora” filosofer, vars namn finns som uppslagsord i filosofiska uppslagsverk, kan ursäktas för att de tänkte fritt och självständigt, och utan korrekt citatteknik.

En relaterad konsekvens är ett intryck av arrogans när filosofi bedrivs som en gång i tiden. Eftersom bara stora och redan kanoniserade filosofer har tillåtelse att verkligen filosofera, kommer de som envist försöker tänka att se ut som pretentiösa satar som redan tror sig ha ett namn i filosofihistorien eller, ännu fräckare, gör anspråk på att studeras!

En tredje konsekvens är att studiet och kommenterandet, om det spänns framför filosoferandet, tar kraften ur nya sätt att tänka. Nya sätt att tänka är menade att tas upp och användas, eller utmana människor att tänka bättre, självständigare och friare. Studier av originella sätt att tänka är viktiga. Men om studierna utvecklas som om de tillrättalade det verkliga filosofiska innehållet i tankarna, kommer tankarna att reduceras till bara ännu en anledning att utveckla studiet av filosofin… men som om man lät tankarna dra genom att inlemma dem i ”filosofins historia”.

Du behöver inte vara ”stor”, kanoniserad eller död för att tänka. Det är tur det, eftersom tänkande behövs just nu, mitt i livet. Det verkar bara väsentligen hemlöst, eller hemma varhelst det är.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se