Man brukar tala om vikten av att ha en moralisk kompass. De ideologiska vindarna blåser än hit än dit. Därför behöver vi kunna ta ut de moraliska väderstrecken – gott-ont; rättvist-orättvist – och följa kursen snarare än bara driva med vindarna.
Bioetik kunde med samma liknelse förstås som livsvetenskapernas etiska kompassavdelning. Forskarna vill utforska allt möjligt. Därför måste de granskas av etiska navigatörer som övervakar att tillfälliga forskningsintressen inte driver skutan ur moralisk kurs.
Utan att förneka att man kan tala om människor med ”osviklig moralisk kompass”, så får vi inte glömma att det är ett talesätt. Även talesätt kan leda vilse, om de tas alltför bokstavligt.
Frågan är om jag inte redan hamnat ur kurs, just för att jag styrts av talesättet. Jag har placerat forskare och etiker på olika nivåer: Forskarna driver omkring som vildhjärnor i sina laboratorier. Etikerna sitter med sina kompasser högt uppe i skutans mast och övervakar att vildhjärnorna inte far vilse eller överskrider absoluta gränser.
Talesättet har skapat en mytisk bild av en etisk styrkonst.
Ibland antar bioetiken denna mytiska skepnad i verkligheten. Bioetiker agerar då som om de från sin position kunde granska forskarna och leda dem rätt på det farofyllda etikhavet. Att forskarna i sin tur kan granska etiken slår dem inte. Forskarna är ju djupt nere i sina laboratorier under däck, där de inte riktigt kan se moraliska gränser eller ta ut etiska vädersträck!
Mot denna bakgrund är den senaste stamcellsforskningen intressant, för den tycks ifrågasätta en etisk kompass som konstruerats omkring det mänskliga embryot.
Embryot framställs av somliga etiker som moraliskt unikt, för att det kan utveckla kroppens alla celler och delar: en hel människa, en person. Embryot är därför en absolut gräns. Det måste behandlas med samma respekt som personen det kan utvecklas till. Embryot är redan en person i sin linda, eller en ”pre-person”.
Den senaste stamcellsforskningen antyder att man kan programmera om i princip vilken cell som helst i kroppen – en hudcell till exempel – så att den får samma förmåga att bilda kroppens olika celler och delar.
Kompassnålen börjar plötsligt snurra vilt. Ska vi respektera varje cell i kroppen som en pre-person? Eller ska vi sluta tala om personer som redan närvarande i celler som senare kan bli personer?
Vad vi än kommer fram till, så tycks den etiska kompassen påverkas av de mänskliga verksamheter som den skulle styra efter moraliska väderstreck.
Låt inte kompassliknelsen göra etiken till en platonsk myt!
Senaste kommentarer