Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

År: 2012 (Sida 5 av 6)

Moralisk språkförbistring och drömmen om en förenande logik

14 mars, 2012 / / Inga kommentarer

Språket hjälper oss inte alltid att förstå varandra. Tvärtom kan det uppvisa vårt främlingskap.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein är känd för bland annat detta uttalande:

  • – Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det.

Många antar att han talar om djur. Att han säger att djuren, till skillnad från människorna, aldrig kan utveckla äkta språk.

Men just innan han säger detta om lejon, säger han samma sak om människor. När vi kommer till ett främmande land förstår vi inte alltid människorna. Även om vi behärskar landets språk.

Han tänkte antagligen på engelsmännen. Han levde ju där större delen av sitt liv.

Wittgensteins lejon står alltså inte för ”djuret”. Lejonet står för ”den främmande livsformen”. Om lejon kunde tala, skulle deras språk utgå från så främmande levnadssätt, att deras uttalanden bara skulle göra det ännu tydligare att vi inte begriper oss på dem. (”De där heltokiga lejonen!”)

Jag har ett skäl att ta upp språkförbistring på Etikbloggen. Skälet är att främlingskapet som Wittgenstein talar om dyker upp särskilt ofta i etiken. När vi diskuterar etiska frågor, kan även vän och syster bli som talande lejon som vi inte begriper oss på.

Det är som om det, mitt i vår gemensamma kultur, fanns små främmande etikländer. Som om det fanns etiska sprickor i det övergripande levnadssättet. Sprickor som man inte ser på avstånd. I dessa etiska skrevor växer mångfaldiga språkformer fram, som uppvisar en moralisk splittring mitt ibland oss.

Låt mig ge ett exempel. En bonde kan ena veckan klappa kalvarna och tala om hur bra de små charmtrollen har det på gården. Veckan därpå skickar han dem till slakt och talar om kvaliteten på nötkött. Han lever i sin ”etiska klippskreva” och talar fullkomligt ärligt så.

En vegan som inte använt animaliska produkter på ett decennium reagerar på bondens språk som om han hörde en skriande inkonsekvens. Hur kan bonden först måna om djurens välfärd… och sedan skicka dem på slakt? ÄR kalvarna kännande varelser eller ÄR de köttråvara? Så upplever veganen, från sin skreva, bondens språk.

  • – När människor talar moral, förstår de sällan varandra.

Jag tror inte att bonden måste motsäga sig. Jag tror inte heller att han talar falskt omtänksamt om djur som han egentligen inte bryr sig om (även om det kan vara så). Men en bonde kan komma att uppleva det som motsägelsefullt att ena veckan måna djuren, och nästa vecka skicka dem på slakt. Börjar man plågas av sådana motsägelser, slutar man snart föda upp köttdjur.

Men att inte plågas är ingen brist på logik. Moraliska motsägelser är inga logiska motsägelser. De är motsägelser som man upplever och bekänner: ”Jag kände det som mer och mer motsägelsefullt att…”.

Om du inte upplever motsägelsen, finns den inte. Andra, som upplever motsägelsen, kan resonera med dig och försöka få dig att se den. Lyckas de, så erkänner även du motsägelsen… men som en omvändelse. Så egensinnig tycks moralens ”logik” vara.

Då frågar jag: Varför betonar vissa moralfilosofer LOGIKEN när de skriver om ETIKEN? Hur kommer det sig att utilitaristerna jag bloggat om, som skrev om abort av nyfödda, menade att det var en LOGISK MOTSÄGELSE att acceptera abort av foster, och samtidigt vara emot abort av nyfödda?

Bakgrunden, tror jag, är vår ofrånkomliga moraliska språkförbistring. Den logiska approachen till etiken tycks lova något så fantastiskt som att vi ska kunna rycka upp språkförbistringen med rötterna, från sina fästen i de små klippskrevorna.

En skinande ny enhetlig moral på en slipad botten av logisk betong ersätter den gamla traditionella splittringen. På rationell väg kan filosofer bevisa att accepterar vi abort, så bör vi även acceptera abort av nyfödda.

Denna logiska lösning på språkförbistringen har bara ett problem. Den orsakar språkförbistring mellan filosofin och samtiden. Människor slutar lyssna på filosofer som talar artificiellt enhetligt om livet. Särskilt när de ”bevisar” vad knappast någon är beredd att erkänna som en moralisk möjlighet.

Filosofiska funderingar kring etiska frågor, som här på Etikbloggen, och på The Ethics Blog, bör vattna och ge näring åt etikens rottrådar. Om plantor komposteras, är det för att deras rötter redan förtvinat i den samtida myllan.

Etiken förblir rotad i livet, inte i logiken.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Funderingar kring regeringens nya regler för LifeGene

7 mars, 2012 / / Inga kommentarer

Det är svårt även för jurister att med säkerhet uttala sig om läget för LifeGene. Jag är inte jurist, så mina tankar om saken får tas med en nypa salt.

Regeringen aviserade alltså förra månaden nya regler för forskningsregister. Reglerna ska göra det möjligt för LifeGene att fortsätta att samla in data från en halv miljon svenskar. Dessa data ska i framtiden användas i forskning om orsaker bakom våra vanligaste folksjukdomar.

Bakgrunden till regeringens nya regler är som bekant att datainspektionen (DI) förra året beslöt att LifeGene bryter mot personuppgiftslagen (PuL). All vidare insamling och behandling av data måste därför upphöra, beslöt DI.

DI motiverade sitt beslut med att ”framtida forskning” är alltför ospecifikt som syfte för datainsamlingen. Även informationen till deltagarna blev därmed ospecifik. Deltagarna kan inte sägas ha gett ett giltigt samtycke till att data om dem insamlas och behandlas. De visste inte vad de samtyckte till, när de samtyckte till ”framtida forskning”.

Jag undrar om DI:s tolkning av LifeGenes syfte kan spöka för LifeGene, trots de nya reglerna. Visserligen blir registreringen av data laglig. Men vad händer när data ska behandlas i forskning? Då blir PuL återigen relevant, antar jag, och därmed, gissar jag, DI:s tolkning av LifeGenes syfte.

Etikgranskningsnämnder kommer att bedöma nya ansökningar från forskare som vill använda data från LifeGene. Dessa nämnder kommer att fråga sig om deltagarna gett sitt informerade samtycke till att deras data används.

Om DI:s jurister beslutat att ”framtida forskning” är alltför vagt för ett informerat samtycke, kan dessa nämnder komma att begära att man kontaktar alla deltagare för ett mer välinformerat samtycke.

Att kontakta hundratusentals svenskar, kanske årtionden efter att de lämnat sina prover, gång på gång för varje nytt forskningsprojekt, kommer att kosta så mycket tid och pengar, och leda till ett sådant bortfall av data, att många forskningsprojekt aldrig kommer till stånd. Kvaliteten på forskningen kommer dessutom att sjunka, på grund av sämre data.

Poängen med LifeGene som bibliotek med högkvalitativa data som under årtionden ska kunna användas av forskare för att söka orsaker till folksjukdomar – urholkas.

Karolinska Institutet har överklagat DI:s beslut till förvaltningsrätten. Den fattar sitt beslut om några månader. Om jag har rätt kan detta beslut fortfarande spela stor roll för LifeGene, trots regeringens nya regler. (Dessutom lär reglerna vara framåtsyftande. Läget för redan insamlade data är i så fall osäkert.)

Jag vill därför precisera min tidigare tveksamhet kring DI:s tolkning av LifeGenes syfte.

Min tveksamhet kommer sig av att LifeGene inte lakoniskt anger ”framtida forskning” som syfte. Man specificerar den framtida forskning det handlar om:

LifeGene talar om vilka slags sjukdomar man ska forska om: allergier, depression, infektioner, hjärt- och kärlsjukdom, cancer. Man talar om att målet är att skapa verktyg för att förebygga, diagnostisera och behandla dessa sjukdomar. Man ger exempel på frågor som kan besvaras genom att man samlar in data som i LifeGene.

Jag har tidigare bloggat om att även forskningsinfrastruktur har specifika syften. ”Framtida forskning” signalerar att LifeGene är infrastruktur som ska stödja forskning under lång tid framöver. Men infrastruktursignalen är inte hela specificeringen av syftet.

Jag är som sagt inte jurist. Men i mina ögon har DI överbetonat infrastruktursignalen, som om signalen vore hela specificeringen av syftet. Kommer förvaltningsrätten att tolka LifeGenes syfte annorlunda?

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Abort som begreppskalkyl

29 februari, 2012 / / Inga kommentarer

Ludvig Holberg skrev en satirisk komedi om bondsonen som fick akademisk utbildning och lärde sig ”disputera”. Bondnamnet Rasmus Berg dög inte längre. När han återvände hem till byn, som Erasmus Montanus, kunde han bevisa precis vad som helst. Till exempel att byns klockare var en tupp.

I senaste numret av Journal of Medical Ethics inte precis bevisar, men argumenterar i alla fall två författare att det bör vara tillåtet att abortera nyfödda barn. Nej, jag sa inte adoptera, utan abortera dem. Fullt friska nyfödda barn ska kunna… dödas.

Författarna menar att varken embryon, foster eller nyfödda hunnit bli ”personer”. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom de avser en teknikalitet. En ”person” är en individ som kan värdesätta sin existens, så att berövandet av existensen utgör en förlust för henne.

Jag borde nog sätta själva ”existensen” inom citationstecken här!

Det låter avskyvärt, men författarna bedyrar att skenet bedrar. Nyfödda lider ingen som helst skada av att dö, eftersom de inte är ”personer”. Liksom det är tillåtet att abortera foster, borde det i konsekvensens namn vara tillåtet att abortera även nyfödda om de blir en börda för riktiga personer, argumenterar författarna.

Att nyfödda är ”potentiella personer” (en annan teknisk term) är minsann ingen invändning, ska ni veta. Från författarnas definitioner följer nämligen logiskt att ”icke-personer” inte kan ”skadas” av att hindras från att bli ”faktiska personer”.

När blir barn personer? Någon neurolog får väl avgöra när barnets hjärna utvecklats så långt att där finns ”existensmedvetande”, och därmed ”utsatthet för döden”, menar författarna. Innan dess är det fritt fram att döda.

Ska man skratta eller gråta?

Det finns en frestelse, när man hör sådana här resonemang, att vilja vara ännu klyftigare och bevisa att logiken brister. Om någon vettlösing gör sig märkvärdig genom att bevisa absurditeter, så känner jag kanske att jag måste bevisa sunt förnuft.

Problemet är att då kommer även jag att behandla livet som en begreppskalkyl.

Sofistik är tänkandets kvicksand. Försöker man göra motstånd sjunker man bara djupare (som man kan undra om Sokrates och Platon ibland gjorde).

Att bevisa ”sunda” teser är alltså inte mycket klokare, även om det uppskattas av fler.

Om filosofiskt tänkande ska vara något annat än ett Holbergskt skämt, måste det mänskliga (eller omänskliga) dramat beskrivas, snarare än döljas.

Pär Segerdahl

SvD-streckare sätter fingret på öm punkt, men även fingret är ömt

23 februari, 2012 / / Inga kommentarer

”Dagens vetenskap är en i hög grad styrd verksamhet” skriver Teresa Kulawik i SvD. Det vill säga, forskningen är inte fri. Den tilltagande styrningen ser även jag som ett problem. Inte bara i vetenskapen, utan också i samhället i stort.

Det är som om vi inte litade på oss själva. Som om vi inte litade på framtidens fruktbara oförutsägbarhet. Denna misstro mot mänsklig kreativitet förbjuder resor ut i det okända. Resplanen måste specificeras i förväg: i visionsdokumentet; i strategin; i handlingsplanen; i syftesbeskrivningen.

Till och med barnen i skolan, som borde få uppleva framtiden som fylld av blott anade möjligheter, måste utstaka sin individuella utvecklingsplan.

Människor har i alla tider mognat av erfarenheten. De har, allteftersom tiden gått, kommit att se saker på oväntade sätt. De har gjort upptäckter om sig själva och om världen. Varje ny generation gör omstöpande resor ut i vad som inte helt kan förutses (men kanske anas).

Dessa oförutsägbara förändringar stryps om vi i nuet tvingas specificera framtiden i detalj och sedan disciplinerat följa planen. För att därefter utvärdera planen. Och slutligen ta nytt strypgrepp på oss själva genom den uppdaterade handlingsplanen.

Vi omyndigförklarar våra framtida jag.

Det är bra att Kulawik uppmärksammar kreativitetens syrebrist i ett samhälle som gör varje missöde till ett skäl att upprätta alltmer detaljerade styrdokument, för att vi i framtiden ska kunna leva… så invändningsfritt som om vi redan vore döda.

– Vad har vi för livsinstinkter egentligen?

Men exemplet Kulawik använder – den svenska satsningen på embryonal stamcellsforskning – förefaller mig malplacerat och invändningarna vinklade.

Det malplacerade: embryonal stamcellsforskning kan lika gärna illustrera motsatsen till kvävande styrning. Här är något nytt i vardande. Vi tar steget ut i det delvis okända och ser vart det bär.

Det vinklade (i urval):

  1. Satsningar på embryonala stamceller framställs i streckaren som misslyckade i förhållande till satsningar på adulta stamceller. – Ja, det stämmer att man inte infriat de enorma förväntningar man hade på embryonala stamceller. Medan man lyckats bättre med adulta stamceller, om man jämför med de blygsamma förhoppningar man hade på dem. Men vad är det för jämförelse?
  2. Den svenska satsningen på embryonala stamceller framställs som missriktad, av det märkliga skälet att EU-domstolen i höstas beslöt att förfaranden som använder mänskliga embryonala stamceller inte får patenteras, och att läkemedelsföretaget Geron nyligen lade ner sina försök med embryonala stamceller. – Men man kan lika gärna se domstolens beslut som styrt av religiösa hänsynstaganden och företagets beslut som en olycklig följd av detta.

Med sina efterkloka förmaningar förefaller det till slut vara Kulawik som tar stryptag på framtiden.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Höga krav på oklanderlighet när svininfluensan debatteras

15 februari, 2012 / / Inga kommentarer

Svininfluensan var inte så farlig som man trodde. Det var förmodligen onödigt att genomföra massvaccinationen.

Men tänk om en andra influensavåg kommit med en mer dödlig virusvariant? Den risken måste man ta med i beräkningen.

På Svenska Dagbladets nyhets- och opinionssidor diskuteras nu hur beslutet om massvaccination genomfördes. Exempelvis i granskningen, ”Läkarna måste inse att detta är politik och affärer.” I artikeln påpekas vad som ser ut att vara en mängd tveksamheter kring beslutet.

Till exempel:

  1. Att Sverige hade ett leveransavtal för vaccinet Pandemrix som aktiverades automatiskt när WHO bedömde att pandemifas 6 rådde.
  2. Att WHO fokuserar mer på spridningen än på dödligheten, och att pandemifas 6 därför inte nödvändigtvis behöver motivera massvaccination.
  3. Att företag som tillverkar vaccin drivit på för leveransavtal kopplade till WHO:s pandemibedömningar.
  4. Att man för att hinna få fram tillräckligt mycket effektivt vaccin var tvungen att tillsätta ett förstärkningsämne, som vissa misstänker kan ha narkolepsi som biverkan.

Det är bra att detta granskas så att beslutsprocessen blir bättre.

Men det finns ett fenomen här som fascinerar mig. Nämligen att vi mycket väl kunde ha bedömt dessa till synes ”obskyra fakta” helt annorlunda… om en andra influensavåg kommit.

Då hade det legat närmare till hands att vara tacksam över avtal som aktiveras automatiskt när en fullskalig pandemi konstateras av WHO. Då hade det legat närmare till hands att känna glädje över att läkemedelsföretag så snabbt kan leverera så många doser vaccin. – Vilken fantastisk beredskap!

Varför fascineras jag så djupt av detta? Jo, för det tycks betyda att många av våra värderande resonemang är rundgångar. De fakta som vänds mot massvaccinationen tycks fungera som invändningar bara om man redan anser att massvaccinationen var ett misstag.

I ett annat läge kunde uppräknandet av exakt samma fakta låta som ett enda långt hyllningstal.

Ja, det visade sig onödigt att massvaccinera. Det är då lätt att höja kraven på oklanderlighet till orimlighetens gräns, så att nästan varje detalj kring beslutsprocessen får ett konspiratoriskt skimmer.

Lite friare tycker jag att vi borde kunna tänka!

Personligen tar jag mig friheten att tänka att det var riktigt att massvaccinera, trots att det visade sig onödigt. Jag säger som Björn Olsen på SvD Opinion:

”Hellre vaccin utan pandemi än pandemi utan vaccin”.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Etiktugg i vetenskapens förortsområden

8 februari, 2012 / / Inga kommentarer

Går etiken och språket numera skilda vägar?

Idag finns knappt något hörn av världen utan etablerat skriftspråk. Vet man inte rätta ordformen eller stavningen, kan man (nästan) alltid fråga någon lokal språkvårdare.

Moralen har aldrig varit helt formaliserad, som ett skriftspråk. Men nog liknade moralen förr ett etablerat skriftspråk. Man kunde ju gå till prästen för moralisk vägledning, och samtidigt be om hjälp med skrivelser till myndigheterna.

Idag ser det annorlunda ut. Åtminstone bioetiken drivs av nya etiska problem. Av oväntade ”etiska nybildningar”. Även om etiska stavningsreformer genomförs, nya moralkoder skrivs, så behöver de omstöpas, om och om igen, för nästan varje ny bioetikfråga.

Hur stavar man embryonal stamcellsforskning? Hur stavar man biobanksforskning? Jag menar, den etiskt korrekta stavningen?

Många önskar nog att lärda etiker kunde ge expertsvar i kniviga moralfrågor. Ungefär som språkvetaren ger den rätta stavningen. Tänk om det fanns en moralisk grammatikbok. Så härligt att kunna luta sig mot en sådan auktoritet, i så svåra frågor.

Vad är en etiker, i ett läge utan givna rättesnören?

Jag tror att vårt nya läge (utan statskyrka, så att säga) kan föda en typ av etiker, med en ny roll. I stället för att främst förvalta en moralkod, frågar denna etiker om vi slentrianmässigt talar om nya företeelser på gamla sätt. Om vi missförstår det nya utifrån gamla vanor.

Man kunde ärevördigt kalla denna person en modern etiker.

Vårt moraliska öra avlyssnar ofta rutinmässigt världen. När vi hör om nya företeelser, uppfattar vi dem gärna som problematiska varianter av gamla kända företeelser. Som hotande urartningar.

Alla som följt Etikbloggen vet att jag ser debatten om populationsbaserade biobanker ur denna synvinkel – som i inlägget Biobanker och järnvägar för framtida bruk. Det kanske kan låta som om jag viftade bort etiska invändningar mot biobanken LifeGene och drömde om en ny skön värld där forskningen utrotat alla sjukdomar.

Men vad jag försöker säga är att vissa invändningar mot LifeGene liknar den skriftlärdes upprördhet inför förortssvenskan. Man tror att LifeGenes företrädare talar slappt och ofullständigt som kidsen, när de anger ”framtida forskning” som LifeGenes syfte.

Som en skollärare läxar Åke Thörn upp LifeGene, som om det handlade om lata och uppstudsiga elever som ville slippa göra läxan.

Men känner man till denna vetenskapens nybyggda förort, så börjar man förstå att vad som låter vagt i öronen hos äldre generationer (som är vana att etikgranska specifika forskningsprojekt), klingar betydligt klarare i öronen hos de yngre (som väger in nyttan med långsiktiga forskningssatsningar; med specifik infrastruktur).

Jag är inte helt hundra på min sak. Men jag ser det som mitt ”moderna” etikansvar att undersöka denna misstanke.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Lästips med anledning av debatten kring LifeGene

31 januari, 2012 / / 3 kommentarer

För att illustrera hur motstridigt verkligheten kan uppfattas, vill jag idag ge två litteraturtips.

Första tipset är en internationell bästsäljare som nyligen kom i svensk översättning: Den odödliga Henrietta Lacks, skriven av Rebecca Skloot.

Boken handlar om en fattig svart kvinna som dog i cancer 1951. Utan hennes medgivande tog en läkare ett cellprov från hennes tumör. Cellerna visade sig ovanligt livskraftiga och odlas fortfarande i ett stort antal laboratorier över hela världen.

Cellerna kallas HeLa-celler och har bidragit till flera viktiga medicinska genombrott, som poliovaccinet, kemoterapi, kloning och provrörsbefruktning. Samtidigt som HeLa-cellerna bidragit till viktiga medicinska framsteg aktualiserar historien om Henrietta Lacks allvarliga forskningsetiska frågor om försökspersoners integritet.

Den svenska utgåvan recenserades i DN av Karin Johannisson. Där hänvisar hon även till en kommentar här på Etikbloggen. Under inlägget ”Datainspektionen stoppar LifeGene” dyker nämligen signaturen ”Henrietta Lacks” upp i kommentarfältet…

Andra tipset är en ny Australiensisk studie publicerad i European Journal of Public Health.

Biobanksforskning av den typ som förbereddes i LifeGene förutsätter att allmänheten vill delta genom att donera prover och tillåta forskarna att koppla proverna till hälsodata. Den färska studien rapporterar bland annat att allmänheten i Australien har stor tillit till universitetsbiobanker och en stark vilja att bidra till biobanksforskning.

Men allt är inte motstridigt. Såväl bästsäljaren som artikeln belyser vikten av allmänhetens förtroende för forskningen… och därmed ansvaret att leva upp till detta förtroende.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »