Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: maj 2012

Jag vill bidra till forskning, inte prenumerera på genetisk information

30 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Människor som stödjer biobanksforskning genom att ge blodprov, svara på frågor, och genomgå hälsoundersökning – vad förtjänar de i utbyte?

En vanlig tanke är att dessa hjälpsamma personer i utbyte bör kunna få ta del av de oväntade upptäckter som forskarna gör om dem. Kanske upptäcker forskarna i en deltagares DNA en genetisk variant som är förknippad med ökad risk för sjukdom. Då plockar man fram kodnycklarna, identifierar deltagaren, och informerar denne.

På så vis kan provgivarna även känna större delaktighet i forskningen. De känner sig sedda och deras bidrag till forskningen erkänns.

Fullt så enkelt är det nog inte.

Det är en sak om forskarna råkar upptäcka en tumör, och deltagarens liv kan räddas om man snabbt identifierar och kontaktar denne. Men i biobanksforskning handlar det snarare om mer svårtolkade genetiska riskfaktorer. – Ska man informera om dessa procentsatser?

Dessutom används proverna år efter år i olika forskningsprojekt. En oväntad upptäckt om mig görs kanske tio år efter att jag gav provet. Då har jag glömt att jag gav det.

Vill jag känna mig ”delaktig och sedd” så långt efteråt, i form av procentsatser på förhöjda risker? Var det inte tillräckligt med den uppmärksamhet och hälsoinformation som jag fick när jag gav provet? – Var det inte DÅ som jag gjorde min insats?

Personligen kan jag tänka mig att bidra till framtida forskning genom att ge blodprov, svara på frågor, och hälsoundersökas. Men om det innebär en livslång prenumeration på genetisk information om mig, så är jag tveksam. Det vore något annat än jag från början önskade.

Jag vill bidra till forskning, helt enkelt. Vill jag ha genetisk information om mig, så beställer jag ett genetiskt test.

Men andra provgivare vill kanske ha informationen. Bör forskningen då tillhandahålla prenumerationsservice?

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Samförståndsartiklar: intellektuell kortslutning?

23 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Nyligen publicerades en artikel om en etiskt mycket svår fråga. Artikeln skrevs under av 26 författare, som diskuterat frågan för att nå samstämmighet. – Men hur klokt är det att skriva samförståndsartiklar om tankemässigt svåra frågor?

Artikeln är publicerad i Genetics in Medicine och handlar om något som jag bloggat om tidigare: hur ska oväntade fynd om deltagare i biobanksforskning hanteras? Ska en deltagare kontaktas om forskarna råkar hitta ett genetiskt anlag som kan vara relevant för personens framtida hälsa?

Tack vare samförståndsprocessen kunde de 26 författarna gemensamt leverera 10 praktiska rekommendationer.

Det var första gången jag läste en samförståndsartikel. Det var ingen upplyftande erfarenhet. Åtminstone inte för en filosof som vill tänka. Svåra frågor kräver stora tankeinsatser. Man måste skärpa argumenten och resonera ännu klarare: principiellt tydligare.

Här har man i stället valt att prata ihop sig utifrån existerande argument och leverera slutsatserna med expressbud. Artikeln har karaktären, ”Projektdeltagarna  diskuterade frågan och kom fram till att…”; ”Vi analyserade de etiska argumenten och drog slutsatsen att…”.

Därefter ges detaljerade rekommendationer kring hur oväntade fynd bör hanteras.

Vilken legitimitet har en sådan samförståndsprocess? Är det meningen att vi ska acceptera rekommendationerna eftersom de uppnåtts genom en samförståndsprocess?

Problemet, menar jag, är att samstämmigheten uppnås i ett för tidigt skede, och i en alltför begränsad krets. Argumenten skärps och publiceras inte, eftersom författarna i stället väljer att prata ihop sig och gå rakt på slutsatserna.

Detta liknar i mina ögon att kortsluta tänkandet – som kräver tid – för att snabbt leverera praktiska råd.

På CRB vill vi publicera våra argument och utsätta dem för andras kritik. Innan argumenten publiceras gör vi en rejäl tankeinsats, för att så gott vi kan reda ut svårigheterna. Sedan får andra ta del av våra argument och bemöta dem.

Ett exempel är en artikel i European Journal of Human Genetics, skriven av Joanna Forsberg, Mats G. Hansson och Stefan Eriksson. De ifrågasätter det individcentrerade perspektiv som brukar stödja åsikten att oväntade fynd bör rapporteras till deltagarna. Ifrågasättandet sker genom att utveckla ett mer principiellt tänkande kring vad medicinsk forskning är och hur den förhåller sig till vården.

Genom att alltmer genomtänkta argument publiceras får eventuell samstämmighet tid att utvecklas i ett större intellektuellt sammanhang, och inte bara bland dem som valt att skriva under samförståndsartikeln. Processen blir intellektuell genomskinlig, genom att tänkande människor preciserar sina resonemang och gör dem tillgängliga.

Vi är knappast mogna att redan nu anta rekommendationer kring hur oväntade fynd bör hanteras i biobanksforskning. Vi bör inte jämka samman vad som kanske bara är ogenomtänkta argument, för att kvickt nå en slutsats. Etiken behöver mer tid än så.

Det är möjligt att jag som filosof, som vill tänka själv, har svårt att förstår värdet av samförståndsartiklar. Hjälp mottas i så fall gärna i kommentarfältet.

Pär Segerdahl

Vi tål kritik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Man kan tänka tvärtom också

16 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Ena stunden tänker jag att det är fånigt att vaccinera sig. Blir man sjuk får man väl ta det. Man kan inte skydda sig mot allt. – Nästa stund tänker jag att det inte bara handlar om mig. Smittas jag, så smittar jag andra. Att vaccinera sig är en solidaritetshandling.

Ena stunden tänker jag att det är otäckt när forskare samlar in DNA och känsliga persondata. Vad är det för fönstertittare? – Nästa stund tänker jag att de inte tittar på mig. De tittar på mönster i stora datasamlingar. Ingenstans är mina persondata så frikopplade från min person som i forskningen.

Att man så ofta tänker tvärtom är lite störande, särskilt när det handlar om viktiga frågor.

Samtidigt är det är det en glädje (för att återigen tänka tvärtom). När jag hör någon resonera riktigt förnuftigt, har jag ofta lust att säga: ”Vad du säger låter klokt och riktigt. Men man skulle antagligen kunna tänka precis tvärtom också”.

För den som gillar att tänka, så är tvärtomtanken den mest lovande (och levande) tanken. Flertalet filosofer har i själva verket tänkt emot sina egna tidigare tankar, och mot samtidens. De har slagits av sina egna tvärtomtankar, framtidens tankar.

Bara tvärtomtanken är värd att tänka. Den ursprungliga tanken saknar dynamik. Den är bara en urväxt vana, tänkandets slagg.

Det handlar inte om motsägelselusta. Utan om viljan att tänka bättre tankar än igår. Tvärtomtanken har så att säga större hållbarhet. Den är en bättre utgångspunkt för nya tvärtomtankar. Tvärtomtanken är framtiden.

Tänker du tvärtom? Välkommen att gå på tvären i kommentarfältet.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Mer om oväntade fynd

9 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Förra veckan bloggade jag om den svåra frågan hur biobanksforskare bör hantera oväntade upptäckter om enskilda provgivare; upptäckter som kanske kan rädda givarnas framtida hälsa. Samtidigt skrev Mats G. Hansson om samma fråga i Nature.

Hittills har forskare varit ovilliga att återvända till deltagarna med oväntade fynd om dem. Dels för att det stör forskningsprocessen om man under en studies gång påverkar deltagare att börja medicinera eller ändra livsföring. Dels för att man inte vill sprida ett frestande missförstånd, som mycket lätt uppstår bland deltagare i medicinsk forskning.

Missförståndet är att tro att man som deltagare i forskning står under behandling eller den sorts hälsoövervakning som läkaren ger. Man blandar helt enkelt ihop forskning och vård.

Bakgrunden till att Mats skrev till Nature, är att tidskriften rapporterat om nya rekommendationer till biobanksforskare att oftare informera enskilda deltagare när man upptäcker genetiska anlag som kan ha betydelse för deltagarnas framtida hälsa.

Ett av argumenten som rapporteras slår mig som märkligt. Argumentet är att man genom att rapportera individuella fynd till deltagarna kompenserar dem för risken de tar när de ger sina prover till forskningen.

Vilken risk?

Risken att företag får del av information om deras DNA och individanpassar sin reklam till dem. – Ungefär som Amazon ständigt anpassar sin produktpresentation på hemsidan till mina klick på sidan senast jag besökte den.

Jag skulle ju tro att om man på bred front använder kodnycklar för att identifiera provgivare och återrapportera genetisk information till dem, så snarare ökar man risken att genetisk information hamnar i fel händer.

Mats invändning mot rekommendationen att återrapportera oväntade fynd skiljer sig från de två som jag nämnde ovan. Han menar att eftersom genetisk riskinformation är så komplex och svårbedömd, är det oansvarigt att rapportera sådana fynd direkt till deltagarna.

Genetisk riskinformation handlar om sannolikheter för sjukdom i framtiden. Det är oklart hur sådan information ska tolkas. Det är oklart om informationen egentligen ger den stackars förbryllade deltagaren några som helst skäl att uppsöka läkare eller ändra sin livsföring. Det är dessutom oklart om de åtgärder som läkaren eventuellt föreslår har någon som helst nytta.

Först måste forskningen få tid att översättas till vård. Först när ett oväntat fynd har mening i ett forskningsbaserat kliniskt sammanhang, kan man överväga att rapportera ett oväntat fynd till någon av deltagarna, kanske via sjukvården.

Jag ser här ytterligare ett skäl för forskare att vara restriktiva med återrapportering av oväntade fynd.

Skälet har att göra med var jag skrev på bloggen förra veckan. Persondata i forskningen har en helt unik status, eftersom forskarna samlar data utan avsikt att återvända till personerna bakom data. Man forskar med våra data. Men det handlar inte om oss.

Det finns idag en legitim oro för integritetshot exempelvis på internet. Därför planeras hårdare integritetslagstiftning. Problemet är att man inte alltid tänker på hur den hårdare lagstiftningen drabbar forskningen.

Forskningen riskerar att drabbas av vår allmänna oro för integritetsintrång, trots att forskarna – till skillnad från nästan alla andra som samlar in persondata – inte alls är intresserade av personerna bakom data, och inte har någon avsikt att återvända till dem.

För att integritetslagstiftningen inte i onödan ska drabba forskningen, menar jag därför att det behövs en större medvetenhet om persondatas unika status i forskning.

Då bör inte forskarna själva undergräva denna unika status. De bör inte på bred front återvända till forskningsdeltagarna och informera dem om sjukdomsrisker, såsom skatteverket varje vår återvänder till oss och informerar om kvarskatten.

Pär Segerdahl

Vi deltar i debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskning med mina data, men inte om mig

2 maj, 2012 / / Inga kommentarer

Det är märkligt hur internetföretagens hemsidor ständigt anpassas till lilla mig. Besöker jag Amazon, verkar det som om hela affärsverksamheten kretsade kring just de musiker jag nyligen råkat lyssna på.

Företagen samlar data om vad jag brukar surfa upp på deras sidor och anpassar sig automatiskt till min dator, så att produktpresentationen får maximal attraktionskraft på mig.

Det är ganska irriterande att få sin egen internethistoria i ansiktet på det där viset.

Exemplet illustrerar något allmänt. Nämligen att oftast när data samlas in om oss, så handlar även syftet om oss. Skatteverket samlar in data om mina inkomster, för att sedan kunna återkomma till mig med krav på kvarskatteinbetalning, särskilt anpassat till mig.

Mig, mig, mig: mina data handlar om mig. Förr eller senare får jag dem i ansiktet, i form av läckra erbjudanden, kvarskattekrav, eller ändrade försäkringspremier.

Det finns ett lysande undantag från mina datas tendens att återkomma till mig: forskning. När forskare vill spara mitt blodprov eller ställa känsliga frågor om mina levnadsvanor, så är de paradoxalt nog inte ett skvatt intresserade av mig.

Forskarna är intresserade av allmänna mönster som de kan urskilja i data från tusentals personer. Skulle forskarna i framtiden återkomma till deltagarna, är det möjligen för att ställa uppföljande frågor, som kanske låter åldrandets mönster att framträda.

Mönster, mönster, mönster: forskningsregister handlar om mönster. Inte om någon av oss som gav uppgifterna.

Forskningsregister är därför kategoriskt annorlunda skatteverkets register eller internetföretagets data om mina surfvanor. Man kunde säga att forskarna skickar ut mina data i en avpersonifierad rymd. Där svävar mina data utan att min person kan attrahera dem tillbaka till mig. De forskar med mina data. Men det handlar inte om mig.

Jag syftar nu inte primärt på att forskarna kodar data så att det inte framgår att de är mina. Jag syftar på det elementära faktum att man samlar mina data utan avsikt att återkomma till mig, som annars är det typiska när data om mig insamlas.

Det är viktigt att hålla denna kategoriskillnad i minnet när man debatterar integritetsskydd. Skatteverket skulle inte öda tid på mina inkomster, om de inte fick återkomma och kasta data i ansiktet på mig varje vår. Men syftet ”vetenskaplig forskning” innehåller inget mål om att återkomma till mig med utgångspunkt i mina data.

Frågan hur datainsamlaren preciserar sitt syfte borde rimligen ha principiellt olika betydelse, beroende på om det handlar om att återkomma till mig (i detta syfte), eller om det handlar om forskning där jag för all framtid frikopplats från uppgifterna som jag lämnat. Det vill säga, där syftet inte handlar om mig.

Biobanksforskningen möter här ett dilemma.

Anta att forskarna i mitt blodprov hittar anlag för en sjukdom som kan förhindras om åtgärder sätts in i tid. Bör de då plocka ned mina data från det personviktlösa kretsloppet i vetenskapen, och informera mig om anlaget?

Det kan låta självklart att man bör informera. Men samtidigt vore det ett avsteg från hur vetenskapen hanterar persondata utan mål om återkoppling till personerna bakom data.

Hur bör biobanksforskningen hantera upptäckter om enskilda provgivare, som kanske kan rädda deras framtida hälsa? Denna principiellt viktiga (och svåra) fråga är avhandlingsämne för vår senaste doktorand här på CRB, Jennifer Viberg.

Jennifer hälsas varmt välkommen hit. Jag vågar lova att Etikbloggen kommer att få anledning att ofta återvända till frågan om återkoppling till deltagare i biobanksforskning.

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se