LifeGene har sitt ändamål som forskningsplattform

29 december, 2011

Datainspektionens generaldirektör, Göran Gräslund, försvarade nyligen beslutet att stoppa LifeGene.

I en replik på SvD Opinion, förklarar han principerna bakom beslutet:

  1. Personuppgifter får insamlas bara för uttryckligt angivna och berättigade ändamål.
  2. För känsliga uppgifter om hälsa måste personen ifråga dessutom ge sitt samtycke.

LifeGene har enligt min mening följt båda principerna. (1) Ändamålet att bygga upp en biobank för framtida forskning om folksjukdomar är uttryckligt angivet och berättigat. (2) Personer som lämnat data har informerats om ändamålet och gett sitt samtycke.

Ändå invänder Göran Gräslund:

  • ”Men för att kunna ge sitt medgivande måste man först kunna bilda sig en uppfattning om hur ens uppgifter kommer att användas. Annars betyder ett medgivande väldigt lite.”

Det råder ingen tvekan om hur uppgifterna som lämnats till LifeGene kommer att användas. De kommer att användas för att bygga upp en biobank som forskargrupper i framtiden kan ansöka om att använda i forskningsprojekt om mekanismer bakom folksjukdomarna.

Varför duger inte detta som uttryckligt ändamål? Mitt intryck är att man inte tagit ändamålet med LifeGene på allvar. Man har inte öppnat sig för att infrastruktur för forskning kan vara ett uttryckligt ändamål som människor kan informeras om och ge sitt samtycke till.

Det är något relativt nytt att bygga upp en biobank i syfte att använda som plattform för framtida forskning om sjukdomsmekanismer. I stället för att gång på gång engagera människor som försökspersoner, med de risker som det innebär, kan man göra sin forskning på en stor samling sparade blodprover och hälsodata – och vetenskapligt fastställa samband som man tidigare bara kunnat ana.

LifeGene har sitt uttryckliga ändamål som forskningsplattform. Provgivarna har informerats om ändamålet och gett samtycke. Ändrar man sig kan man dra sig ur. Vem som får göra vad med personuppgifterna i LifeGene är klart och tydligt reglerat.

– Var är det specifika problemet med LifeGene?

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Debattartikel i SvD om Datainspektionens beslut att stoppa LifeGene

22 december, 2011

Får människor skänka sina blodprover till framtida forskning om folksjukdomar? – Nej, det får de inte, beslutade Datainspektionen förra veckan!

SvD Opinion skriver idag åtta professorer om Datainspektionens beslut att biobankssatsningen LifeGene bryter mot personuppgiftslagen (Pul).

Syftet med LifeGene är att bygga upp en stor biobank med blodprover och hälsodata. Nu och i framtiden ska dessa data användas för forskning om mekanismer bakom folksjukdomarna. Detta är en angelägen satsning som blivit möjlig genom utvecklingen inom genetik och databehandling.

Och många människor vill bidra som prov- och uppgiftslämnare!

De är måna om att proverna förvaras säkert och att datamaterialet kodas. Däremot ser de inget hinder i det allmänna syftet, ”framtida forskning”. Det allmänna syftet sammanfaller med deras egen vilja: att bidra till framtida forskning om folksjukdomarna.

Det är just detta öppna syfte som Datainspektionen slår ner på.

När blodprover och hälsodata samlas in från provgivare, måste givetvis provgivarna först informeras och ge samtycke. Datainspektionen tycks tolka lagen så, att detta samtycke måste likna det mycket specifika samtycke som människor ger när de ställer upp som försökspersoner i bestämda forskningsprojekt. Då beskriver forskarna exakt den fråga som ska undersökas, och försökspersonen ger sitt samtycke till att delta i just detta projekt.

Men det finns en annan möjlighet!

Vid uppbyggnaden av en biobank vore det rimligare med brett samtycke. Detta breda samtycke till att provet används inom framtida forskning om folksjukdomar kan villkoras till att alla projekt som i framtiden använder blodprovet granskas av en etiknämnd.

Brett samtycke är inte bara det rimligaste vid uppbyggnaden av en biobank. Det är också det samtycke som bäst passar provgivarnas vilja. De har förtroende för forskningen på området. De vill ge sitt bidrag till angelägen forskning, förutsatt att proverna förvaras säkert och data kodas.

– Ska de få göra det?

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Datainspektionen stoppar LifeGene

20 december, 2011

Bakslag för biobanksforskningen!

Datainspektionen beslutade förra veckan att det är mot lagen att samla in biologiska prover och hälsouppgifter till biobanken LifeGene. Karolinska Institutet föreläggs därför att sluta samla in fler uppgifter. Man får inte heller använda de uppgifter som redan samlats in. – Varför?

Det ”olagliga” sägs vara det oklart formulerade syftet med datainsamlingen i LifeGene: ”framtida forskning”. Ingen deltagare kan ge sitt samtycke till något så diffust, menar Datainspektionen.

Nå, det råkar nu vara poängen med den här typen av biobank!

LifeGene är inget specifikt forskningsprojekt och ingår inte i något forskningsprojekt. LifeGene är tänkt att utgöra infrastruktur för framtida forskningsprojekt. Forskare kan ansöka om att använda biobanken, för att studera exempelvis riskfaktorer för folksjukdomar.

Det specifika forskningssyftet kommer alltså in i ett senare skede av processen!

Man kan inte samla in hundratusentals prover och hälsouppgifter varje gång ett nytt forskningsprojekt vill göra ett ambitiöst studium av faktorer bakom folksjukdomarna. Därför ville man inom LifeGene bygga upp stående infrastruktur för framtida forskning.

Nu bedöms uppbyggnaden av sådan infrastruktur för biobanksforskning vara olaglig. För att syftet inte specificeras så som i projekten som senare ska använda biobanken!

Ett kategorimisstag, som filosofer säger när funtamentalt olika saker sammanblandas. I detta fall blandas forskningsinfrastruktur samman med forskningsprojekt.

Jag förväntar mig debatt i media om Datainspektionens beslut. Jag kommer att följa den på Etikbloggen.

Här är några tidigare inlägg om ämnet, som alla kretsar kring risken för det beslut som Datainspektionen nu fattat:

Jag sammanfattar två relevanta teman i blogginläggen:

  1. Infrastruktur för biobanksprojekt kan inte behandlas som om den vore ett av projekten som ska använda den.
  2. Mitt givna blodprov gör mig inte till försöksperson (som måste samtycka varje gång provet används).

LifeGene representerar en ny sorts verklighet i vardande. Det återstår för myndigheterna, för lagstiftaren och för oss alla att förstå den bättre!

Pär Segerdahl

Vi vet vad som är på gång : www.etikbloggen.crb.uu.se


Om rädslan för genmodifierade organismer… och om etik i tiden

14 december, 2011

Visst låter det onaturligt: tomater i vilka forskare tillsatt en fiskgen!

Men knappast någon mat är ”naturlig”, inte ens den ekologiska. Redan farmor och farfar kokade gröt på onaturligt havre, och de var långt ifrån först! I årtusenden har människan förädlat sina grödor och avlat sina djur. Eller flyttat organismer till miljöer där de utvecklas annorlunda än i miljön de hämtades från. Modifierade organismer = mänsklig mat.

Förra veckan besökte jag ett möte om genetisk modifiering och mat (arrangerat av Vetenskap & samhälle, Uppsala universitet, och EU-projektet ComScience). Syftet var att engagera allmänheten att diskutera den forskningsdrivna samhällsutvecklingen. Jag lärde mig en hel del om genmodifierade organismer (GMO). Men mötet väckte också tankar. Inte bara om vad GMO är, utan också om vad etik är.

Mötet skulle knappast arrangerats om det inte funnits en moralisk hotbild kring genmodifierade organismer. På mötet visades en film som tog upp risker med GMO. Till exempel att grödor som tillförts gener för resistens mot skadedjur, skulle kunna sprida resistensen till andra organismer i naturen. Plötsligt får vi ”superskadedjur” och ”superogräs”.

Men liknande risker finns även med traditionellt modifierade organismer. Låt oss kalla farmors och farfars traditionellt modifierade råvaror i köket TMO. Vad är den principiella skillnaden mellan TMO och GMO? Vi hanterar riskerna med TMO, som även de kan ha problematiska miljöeffekter. Är riskerna med GMO principiellt annorlunda; är de övermänskliga?

GMO är i vissa avseenden mindre riskfyllt än TMO. Vid traditionell avel har man dålig kontroll på vilka egenskaper man får på köpet, när en viss egenskap förstärks. Men vid genetisk modifiering överförs bara de gener som skapar egenskapen man vill åt. Det kan handla om köldbeständighet; om resistens mot skadedjur; om omega 3-fettsyror i raps; om längre träfibrer…

Jag ser inte den principiella skillnaden mellan GMO och TMO. Det är oklart varför GMO hålls i karantän, medan TMO tillåts vara den naturligaste varan i våra matkassar. Visst finns risker som måste tas på största allvar, men de verkar inte övermänskliga.

Mötet om GMO gav mig alltså denna fråga:

Varför upplevs det som en principiell skillnad mellan TMO och GMO, när vi inte lyckas sätta fingret på den?

Nyckeln tror jag ligger i något som sades mot slutet av mötet, när det var dags att packa ihop och gå hem:

–          Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!

Varpå någon annan sa:

–          Vi har inte gjort annat än diskuterat etik. Vad menar du med ”etiska frågor”?

Svaret blev:

–          Har vi rätt att modifiera organismer?

Personen uppfattade tydligen etik som tidlös etik om människans plats i kosmos. Ett absolut rättesnöre för mänsklig aktivitet. Ett övermänskligt perspektiv på det mänskliga. Ett närmast teologiskt perspektiv.

Den andra personen, som sa att mötet inte gjort annat än diskuterat etik, såg däremot etiken som tillhörande vår tid. Vi kan lika lite välja bort gentekniken som vi kan välja bort globaliseringen eller datatekniken eller medicinen. Tiden förändras till stor del bortom vår kontroll, trots att vi är så delaktiga i den. GMO ger oss visserligen nya möjligheter att kontrollera organismers egenskaper. Men framväxten av sådana tekniker (och av samhället som hyser dem) är samtidigt så oöverblickbar, att man kan se tiden som ett öde vi har att bära, så ansvarsfullt som möjligt.

Den principiella etiska skillnaden mellan TMO och GMO finns nog inte i verkligheten. Den dyker upp inom oss, när moralisk oro inför tidens gång i det moderna samhället får oss att återfalla i tidlös teologi om människans plats kosmos (jag har skrivit om detta i boken Djuren i kulturen).

Skillnaden är alltså att GMO stöter ut oss i det tidlösa perspektivet, där människans plats i kosmos  måste fastställas för att hon inte ska hota existensens grundvalar. Hotet finns i detta uppväckta evighetsperspektiv inom oss. Medan den gamla TMO:n i skafferiet tillåter oss att förbli i tiden vi faktiskt lever i.

Jag gissar att det var svårigheten att känna igen den moderna moralens ansikte som fick människor för mer än hundra år sedan att säga, ”Om Gud är död, så är allt tillåtet”. De trodde att moral måste vara ett tidlöst rättesnöre.

Jag tror att samma svårighet orsakade mötets, ”Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!” Man kände inte igen vår tids etik. – Det återstår uppenbarligen för oss att lära känna den moderna moralens ansikte.

Pär Segerdahl

I dialog med allmänheten : www.crb.uu.se


Är jag mitt blodprov?

7 december, 2011

Om någon olovandes tar sig in i vår lägenhet, så gör sig denne skyldig till intrång. Även om inget stjäls eller förstörs. Ber personen däremot om lov, och jag svarar, ”visst, kom in och se hur vi har det” – så är besöket inget intrång.

Somliga menar att mitt blodprov är som lägenheten. Biobanksforskare som använder mitt blodprov gör sig lätt skyldiga till intrång… om de inte frågar först.

För att undvika alla dessa tusentals möjliga intrång, vill de som ser biobanksprover som något privat, att det ständigt knackas på dörrar: ”Knack knack, får vi komma in i ert blodprov?” Annars riskerar forskarna att bli som inkräktare i tusentals hem.

Det låter dramatiskt!

Det är klart att man inte tar blodprovet utan att först förklara syftet och be om tillåtelse. Men hur är det med blodprovet som redan lämnats, och som ligger där i biobanksfrysen? Liknar provet ett stycke lägenhet som jag myser i om kvällarna, ett stycke privatliv, ett stycke jag? Plötsligt klampar en hel forskargrupp in och glor på mig.

Det är något som inte stämmer här!

Biobanksprovet är väl till för att besökas av forskare? Det är meningen med biobanken. Det bör ha förklarats för mig när jag gav provet. Och forskarna som besöker provet tittar inte på mig. De kodifierar provet. Kopplingen till mig intresserar dem inte. Vad de är intresserade av är vad tusentals prover tillsammans kan säga om folksjukdomar; om riskfaktorer för sjukdom; om biverkningar; om nya behandlingar.

Den kodifierade massan av tusentals biobanksprover liknar knappast en samling privatbostäder som forskarna lätt gör intrång i (om de inte frågar först). Dessa prover utgör snarare ett gemensamt konstruerat publikt material om hälsa och sjukdom. Det är så biobanken är menad att fungera. Det är så proverna utforskas: som något allmänt och mänskligt, snarare än som något privat och personligt.

Om ett försäkringsbolag försökte sig på konststycket att bryta sig genom biobankens alla sekretessmurar för att ta reda på vilka sjukdomar enskilda provgivare riskerar att utveckla, så vore det ett olagligt intrång i provgivarnas privatliv. Men mot sådana intrång skyddas vi knappast av att forskarna regelbundet knackar på tusentals dörrar och ställer samma artiga fråga.

Var sker intrånget?

Jag vill säga att brevet som regelbundet skulle dimpa ner på min hallmatta, där forskarna (för att inte riskera blodprovsintrång) ber om samtycke, liknar ett intrång. Och till på köpet ett vilseledande intrång. Det ger en falsk bild av vad biobanksforskning är. Blodprovet är kodat och ingår i något publikt. Jag har redan gett det till forskningen. Jag har bidragit till ett allmänt hälsomaterial. – Varför regelbundet fråga mig om lov att forska om folksjukdomar?

Samtyckeskravet tillåter mig inte att helt sonika ge provet till biobanksforskningen. Kanske sker intrånget genom det ständiga knackandet på dörren som man antog skulle undvika intrång. Så märkliga kan etikens vägar vara.

Pär Segerdahl

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: