Det är väl rimligt om jag på en etikblogg funderar lite över vad etik är!
Om jag skulle förklara ordet ”etik” och fick använda bara en mening, skulle jag kanske säga att etik är ett annat ord för ”de viktigaste frågorna i livet”. Frågor som håller oss vakna om nätterna brukar vara etiska. Var jag feg när jag…? Är det min uppgift att…? Är jag självisk om jag inte…? Är det rätt att…?
När vi (efter sömnlösa nätter) finner svaren på sådana ”superangelägna” frågor, repar vi mod och talar plötsligt som gudar, som om vi såg det rätta och kunde informera människorna. Snart gör vi tyvärr en nedslående upptäckt. Andra invänder med samma myndiga stämma! Förvirrade av den oväntade upptäckten återgår vi till ett blygsamt, ”Enligt min mening”. Bara för att nästa dag tala som sanningsskådande gudar igen!
Filosofer har i årtusenden upplevt den växlande moraliska rösten som pinsam. Vi talar ju som om vi var i målbrottet, än myndigt, än barnsligt. Rationalister (som Platon och Kant) tog fasta på den myndiga rösten. Om vi får fatt på förnuftet, så får den myndiga stämman det stabila vuxna stöd den behöver. All oenighet upplöses med rationella skäl. Relativister (som Nietzsche) tog fasta på den barnsligare rösten. Det finns ingen absolut sanning, den myndiga rösten ljuger. Det sanna är att tala utifrån sig själv.
Filosoferna har inte lyckats upphäva vårt moraliska målbrottstillstånd. Som moraliska varelser förblir vi i målbrottet, och vi borde inte skämmas över det. Jag hoppas att bloggarna här ska innehålla många målbrottsväxlingar!
– Vill du lyssna på några av etikens röster? På Urplays hemsida finner du ett panelsamtal, ”Mänskliga kvarlevor – spara eller begrava?”, arrangerat av Historiska museet. En journalist, en bioetiker (Malin Masterton från oss på CRB), en arkeolog, en tidigare diskrimineringsombudsman, och en museichef samtalar om hur vi bör hantera de mänskliga kvarlevor som fyller våra museer.
Senaste kommentarer