Akademiker rekryteras ofta som experter i kommittéer med uppgift att ta fram riktlinjer för offentliga verksamheter, till exempel sjukvården. Det är naturligtvis viktigt att policy-dokument för offentliga verksamheter baseras på kunskap och förståelse av problemen. Samtidigt är rollen som expert långt ifrån självklar, för problemen som behöver lösas är inte rent akademiska och låter sig inte avgränsas så som forskare avgränsar sina forskningsfrågor. En kunnig akademiker som accepterar uppdraget som expert har därför anledning att känna sig både säker och osäker inför uppdraget. Det vore olyckligt annars. Detta rör även omgivningens förväntningar på experten, inte minst uppdragsgivarens. Experten bör få utrymme att påtala eventuella oklarheter i kommitténs uppdrag samt att även vara osäker i sin roll som expert. Återigen vore det olyckligt annars. Men om expertrollen är så motsägelsefull att den rymmer både säkerhet och osäkerhet, både kunskap och självkritik, hur ska vi förstå den?
En realistisk utgångspunkt för diskussion kring frågan är en artikel i Politics & Policy, skriven av Erica Falkenström och Rebecca Selberg. De gjorde en empirisk fallstudie av etiska problem kring skapandet av svenska riktlinjer för intensivvården under coronapandemin: ”Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden.” Expertgruppen bestod av 11 män, alla läkare eller filosofer. Här är givetvis bristen på mångfald problematisk. Den yrkesgrupp som påtagligast kommer i kontakt med de organisatoriska utmaningarna inom sjukvården, sjuksköterskorna, till stor del kvinnor, fanns inte representerade i gruppen. Inte heller innehöll expertgruppen några samhällsvetare, som hade kunnat bidra med kunskap om strukturella problem i svensk sjukvård redan innan pandemin utbröt, såsom problem relaterade till att äldrevården i Sverige administreras separat av kommunerna. Patienter på kommunala äldreboenden tillhörde de hårdast drabbade grupperna under pandemin. De presenterades i policy-dokumentet som en svag grupp som helst borde hållas borta från sjukhusen (där den mest avancerade sjukvården ges), och i stället skötas på plats på äldreboendena. En problematisk sida av detta var att gruppen äldre patienter i kommunal omsorg inte fick tillgång till kompetent medicinsk bedömning av sina individuella möjligheter att klara intensivvård, vilket möjligen kan betraktas som diskriminerande. Denna minskning av antalet patienter i behov av intensivvård kan i sin tur ha gett regionerna som ansvarar för intensivvården anledning att hävda att de hade tillräckliga resurser. Om ett av syftena med riktlinjerna dessutom var att minska stressen hos sjukvårdspersonal, kan man undra vilken inverkan som riktlinjerna hade på stressen hos den kommunalt anställda personalen på äldreboendena.
Författarna identifierar etiska problem på tre områden: kring utgångspunkterna för arbetet med de nationella riktlinjerna, kring innehållet i dokumentet, samt kring implementeringen av riktlinjerna. De diskuterar även ett alternativt politisk-filosofiskt sätt att närma sig rollen som expert, som kunnat motverka problemen som beskrivs i fallstudien. Detta alternativa filosofiska tillvägagångssätt, ”engaged political philosophy”, kontrasteras mot en mer konventionell filosofisk expertroll, som enligt det alternativa synsättet överbetonar filosofins roll. Bland annat genom att låta filosofisk teori definiera problematiken utan att uppmärksamma sammanhanget tillräckligt. I stället bör öppnare frågor ställas. Varför blev problemet en offentlig angelägenhet just nu? Vilka är positionerna och vad driver människor isär? Genom att utgå från sådana öppna frågor om sammanhanget kan den politiskt engagerade filosofen identifiera värden som står på spel, fakta om den aktuella situationen och dess historiska bakgrund, och möjliga samtida alternativ. Samt inkludera olika former av relevant expertis. En bredare förståelse för sammanhanget som skapade problemet kan även hjälpa myndigheter och experter att förstå när det vore bättre att inte föreslå en ny policy, påpekar författarna.
Själv tänker jag att risken att experter överbetonar sina egna kunskapsformers betydelse möjligen är allmänt utbredd och inte unik för filosofin. Ett alternativt förhållningssätt till rollen som expert kräver sannolikt öppenhet för rollens grundläggande motsägelse: experten både vet och vet inte. Ingen akademisk disciplin kan göra exklusivt anspråk på en sådan självkritisk medvetenhet, även om självgranskning kan beskrivas som filosofisk i en vid mening som tar oss bortom akademiska gränser.
Jag rekommenderar artikeln i Politics & Policy som fruktbar fallbeskrivning för vidare forskning och reflektion om utmaningar i rollen som expert: Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Falkenström, E. and Selberg, R. (2025), Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19. Politics & Policy, 53: e12646. https://doi.org/10.1111/polp.1264
Kommer med lästips
Senaste kommentarer