Etikett: sanning

Varför är sanningsfrågan så fantastisk? En vanlig inställning är att frågan kan få oss att försäkra oss om att våra åsikter verkligen är korrekta innan vi uttalar dem. Genom att hålla oss så välinformerade som möjligt, genom att granska våra åsikter så att de bildar ett så stort och sammanhängande system som möjligt av väl övervägda åsikter, kan vi med gott samvete göra vad vi alla har en tendens att göra: ge luft åt våra åsikter.

Att låta sanningsfrågan skärpa kraven på hur vi bildar våra åsikter är naturligtvis viktigt. Men de skärpta kraven riskerar samtidigt att förstärka våra attityder till de åsikter som vi anser uppfyller kraven. Vi har inte längre bara rätt, så att säga, utan rätt på rätt sätt, enligt konstens strängaste regler. Om någon ger luft åt slarvigt bildade åsikter, så känner vi omedelbart att vi måste bemöta villfarelserna genom att uttala våra mer rigorösa uppfattningar om saken.

Att bemöta villfarelser är naturligtvis viktigt. En risk är dock att de som ofta förklaras otillräckligt rigorösa snart lär sig hur man uppvisar en rigorös fasad. Eller rentav struntar i de strängare kraven eftersom man ju hursomhelst har rätt, och därmed även har rätten att köra över dem som hursomhelst har fel!

Vår ädla inställning till sanningsfrågan slutar kanske inte alltid så fantastiskt, utan kan leda till ett hårdare åsiktsklimat. Så hur kan sanningsfrågan vara fantastisk?

De flesta av oss har en tendens att tänka att våra åsikter om världen motiveras av allt störande som händer i den. Vi kan rentav tänka att det är vår godhet som får oss att ha åsikterna, att det är vår känsla för rättvisa som får oss att uttala dem. Dessa tendenser förstärker våra åsikter, spänner dem som fjädrarna i en mekanism. Liksom vi har en knäreflex som får benet att sparka, tycks vi ha en kunskapsreflex som får munnen att gå, om jag får uttrycka mig drastiskt. Så snart en åsikt tagit form, tror vi att vi vet att det är så. Vi lever i våra huvuden och världen tycks översvämmas av allt vi tänker om den.

”Är detta verkligen sant?” Anta att vi ställde den frågan lite oftare, just när vi upplever att vi måste få ge luft åt vår åsikt om världsläget. Vad skulle hända? Antagligen stannar vi upp för ett ögonblick … och kan oväntat ana att det enda som får oss att känna att vi måste uttala åsikten, är åsikten själv. Om någon ifrågasätter åsikten, känner vi genast tvånget att ge luft åt fler åsikter, som enligt vår åsikt bevisar den första åsikten.

”Är detta verkligen sant?” För ett kort ögonblick kan sanningsfrågan ta andan ur oss. Tvånget att ge luft åt våra åsikter om världsläget kommer av sig och vi kan rikta frågan till oss själva: Varför känner jag ständigt böjelsen att uttala mina åsikter? Åsikterna är ärliga, jag tänker verkligen så här, jag hittar inte på vilka åsikter som helst. Men tänkandet av åsikterna har en bedräglig form, för när jag tänker mina åsikter så tänker jag givetvis att det är så. Åsikterna formerar sig som den verklighet som jag reagerar på. – Eller som en stoisk tänkare sa:

”Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta.” (Epiktetos)

”Är detta verkligen sant?” Att förstummas av den frågan kan få ett helt moln av åsikter att kondensera till en droppe klarhet. För när vi tystnar kan vi plötsligt se hur kunskapsreflexen sätter inte bara munnen i rörelse, utan hela världen. Så vem tar sanningen på allvar? Kanske den som inte tar sina åsikter på allvar.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet