Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: publiceringsetik (Sida 3 av 3)

Den skenbara akademin

29 november, 2016 / / 2 kommentarer

Pär SegerdahlVad kan man tro på? Frågan får ny aktualitet när IT-revolutionen gör det allt enklare att sprida information via kanaler som lyder andra lagar än de som hittills gällt inom journalistik och akademisk publiceringsverksamhet.

Det fria informationsflödet på nätet kräver ett kritiskt förhållningssätt. Den kritiska hållningen fordrar ändå en viss arbetsfördelning. Den fordrar tillgång till tillförlitliga kanaler: kunskapsinstitutioner som akademin och granskande institutioner som journalistiken.

Men vad händer med trovärdigheten hos dessa institutioner om de drunknar i havet av vederhäftigt designade sajter? Vad händer om IT-företagare startar vad som förefaller vara akademiska tidskrifter, men publicerar manuskript utan seriös kvalitetsgranskning, så länge forskarna betalar för servicen?

Denna skenbara akademi är redan här. Faktum är att just som jag skriver detta, får jag via email ett erbjudande från en av dessa nya aktörer. Mejlet börjar ”Hello Professor” och utlovar sedan osannolikt snabb granskning av manuskript och ett mycket vänligt bemötande.

Vad kan vi göra? Något slags motåtgärder behövs om det vi kallar kritik och kunskap ska behålla sin mening snarare än fungera som täckmantlar för något helt annat.

En åtgärd gjordes på den engelska versionen av denna blogg. Stefan Eriksson och Gert Helgesson publicerade ett inlägg på The Ethics Blog där de försöker göra forskare medvetna om den falska akademin. Förutom att diskutera dessa tendenser, listar de bedrägliga akademiska tidskrifter där intet ont anande bioetiker kan frestas publicera sig (lurade av skenet). De listar även tidskrifter som tar vetenskaplig publicering på allvar. Listorna ska uppdateras årligen.

I en artikel i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy (publicerad av Springer), fördjupar Eriksson och Helgesson granskningen av den falska akademin. Flera engagerade forskare har studerat företeelsen och artikeln presenterar och diskuterar vad vi känner till om dessa vetenskapligt ohederliga verksamheter. Dessutom föreslås en lista med kännetecken på problematiska tidskrifter, såsom ospecificerad redaktionskommitté, massutskick av erbjudanden att publicera manuskript (som mejlet jag fick) och icke-akademisk reklam på hemsidan.

En annan oroande trend, som diskuteras i artikeln, är att även vissa traditionella förlag anammat några av skenakademins praktiker (för det går ju att tjäna pengar på dem). Som att publicera dyra antologier i små upplagor (som biblioteken måste köpa in), eller att ge ut tidskrifter som ser ut att vara akademiskt granskade medicintidskrifter, men som i hemlighet sponsras av läkemedelsföretag.

Artikeln avslutas med tentativa förslag på motåtgärder: allt från bildande av kommittéer som håller uppsikt på dessa aktörer till skärpt lagstiftning och utveckling av programvara som snabbt identifierar tveksamma publikationer i forskares publikationslistor.

Internet är inte bara en snabb informationskanal, utan även en plats där digitalt sken får följare och blir samhällelig verklighet.

Pär Segerdahl

Eriksson, S. & Helgesson, G. 2016. ”The false academy: predatory publishing in science and bioethics.” Medicine, Health Care and Philosophy, DOI 10.1007/s11019-016-9740-3

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att publicera bioetik – var och var inte?

19 april, 2016 / / Inga kommentarer

Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitetDet lär finnas mer än 8 000 tveksamma open-accesstidskrifter – så kallade ”predatory journals” – som lockar forskare att publicera sig i dem mot betalning. Dessa tidskrifter sätter sina egna ekonomiska intressen främst och ger forskarna som publicerar sig i dem ett tveksamt meriteringsvärde.

Vi menar att forskare har ett professionellt intresse och ansvar att hålla sig informerade om dessa tidskrifter. Yngre och oerfarna forskare behöver även varnas för tidskrifter där ett författar- eller redaktörskap kan vara menligt för karriären.

Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska InstitutetDe listor över tveksamma tidskrifter som hittills sammanställts har två nackdelar: De listar tidskrifter inom samtliga akademiska fält och de listar inte de goda tidskrifterna. De senare får man söka efter på annat håll.

Vi har ställt samman några listor (inklusive en egen) över erkända tidskrifter på bioetikens område. För första gången har vi också skapat en lista över diskutabla tidskrifter inom vårt ämne: sådana som vi bedömer har så låg kvalitet att det inte är meriterande för bioetiker att publicera sig där.

Tanken är inte att listorna ska användas som checklistor, utan som utgångspunkt när man överväger en lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Listorna för 2016 finns nu publicerade i ett inlägg på The Ethics Blog. Där finner du även flera matnyttiga länkar och förslag på hur tveksamma tidskrifter kan identifieras. Vi välkomnar läsarnas kommentarer och avser att uppdatera listorna varje år.

Läs blogginlägget: Where to publish and not to publish in bioethics

Stefan Eriksson och Gert Helgesson

Läs mer om Stefan Erikssons arbete på CRB här

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Nätkurs i forskningsetik våren 2016

27 januari, 2016 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlAlla som på något sätt hanterar forskning behöver också kunna reflektera kring forskning. Inte bara forskarna själva, utan även finansiärer, tidskriftsredaktörer, ledamöter i forskningsetiska nämnder, administratörer, journalister, myndigheter, organisationer, politiker med flera.

Vad gör du när du misstänker forskningsfusk? Vad är oredlighet? Vilka etiska och juridiska regelverk styr datahantering eller forskning på människor och djur?

Vill du lära dig att resonera om dessa frågor, eller kanske om publicering och författarskap, intressekonflikter, handledar-doktorandansvar, biosäkerhet med mera – då kan vi hjälpa dig. Vi ger nämligen en nätkurs i forskningsetik för medicin och livsvetenskaper.

Kursen löper över tio veckor, 4 april – 10 juni, varje vecka med eget tema (sista veckan ägnas åt att dela med sig av vad man lärt sig till heminstitutionen). Kursen innehåller videoföreläsningar och texter att läsa, men även interaktiva övningar och regelbundna e-möten med andra studenter och med läraren.

Kursen ges på engelska och är öppen för studenter från hela världen. Vill du veta vad några av studenterna som tagit kursen har att säga om den, kan du läsa mer här. Vem kursen riktar sig till kan du läsa om här.

Forskningsetiskt ansvar är viktigt och det är angeläget att ämnet når ut. Kursavgiften är på 9 000 kronor (exklusive moms) och för att studenter som inte kan få ekonomiskt stöd från heminstitutionen ska kunna ta kursen erbjuder vi ett begränsat antal stipendier som söks senast den 15 februari.

Behöver du inget stipendium kan du söka kursen fram till kurstart.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi bryr oss om undervisning

Forskare formar mediabilden av syntetisk biologi

27 oktober, 2015 / / Inga kommentarer

mirko-ancillotti-sv2De flesta av oss hör om vetenskapliga framsteg genom media. Journalister och redaktörer väljer inte bara vilka nyheter vi ska få höra utan också hur de presenteras. Frågan är hur vi kan vara säkra på att det som rapporteras har kollats innan det går ut.

Nu publiceras nya studier om hur media presenterar syntetisk biologi i olika länder. Det visar sig att mediabilden är både obalanserad och okritisk. De flesta framställningarna använder samma terminologi, liknelser och fält där tekniken skulle kunna komma att appliceras. Det beror på att materialet kommer från samma källor: pressmeddelanden, presskonferenser och intervjuer med ett litet antal välkända och produktiva amerikanska forskare där Craig Venter är en av huvudpersonerna. Mediabilden av syntetisk biologi är optimistisk och framtidsorienterad. Tillämpningarna är lovande och kopplade till hälsa, miljö och andra saker som vi människor tycker är värt att prioritera. Men att forskarnas bild dominerar betyder också att potentiella risker utesluts ur berättelsen, eller presenteras med några väl valda ord i slutet av artiklarna.

josepine-fernow2-svForskare och vetenskapssamhället spelar en viktig roll och har ett ansvar att dela med sig av sina resultat. Och att kommunicera dem på ett ansvarsfullt sätt. Det här ansvaret förstärks när forskare interagerar med media. Därför finns det flera nationella och internationella regler och riktlinjer som pekar på hur rollen och ansvaret ser ut, vilken typ av relation och kommunikation forskare ska ha med media och vilka fallgropar de bör undvika. Men är det ett problem att media kopierar forskarnas inramning och presenterar fältet med deras ord? Om forskare kan nå allmänheten på det här sättet, betyder det att vi behöver ställa högre krav på deras kommunikation? Kanske inte. Kanske ska vi istället applådera den forskare som lyckas popularisera och presentera sin forskning på ett sätt som drar till sig medias uppmärksamhet? Och vara glada för att människor som annars inte är så engagerade eller uppmärksama på den här typen av forskning får höra talas om syntetisk biologi och dess fördelar?

Journalister har ett etiskt ansvar och en stark professionell etik. Det syns i det ganska anmärkningsvärda antalet nationella och internationella regler och riktlinjer som riktar sig till dem. Men gör journalisterna ett bra jobb när de behåller och sprider budskapet och visionen som forskarna förser dem med? Borde vi kanske kräva att journalister är mer kritiska och filtrerar forskarnas röster?

Nja, självklart skulle vi föredra att få balanserad information som granskats av kunniga vetenskapsjournalister. Men det är inte alltid de som hanterar vetenskapsnyheterna. Kanske är det verkliga bekymret en logik som finns i dagens medialandskap: Det är kort om tid och man hinner inte alltid kritiskt granska pressmedelanden. Och om inte redaktionen släpper igenom så hinner andra media före. I extrema fall leder den här logiken till att pressmeddelandebluffar blir nyheter (som den som fick Emulex-aktien att rasa år 2000). Om vi vill att journalister ska kunna göra ett bra jobb så behöver de få tid på sig att göra det. För tanken på att media i princip bara ”retweetar” det som en liten grupp forskare och entreprenörer serverar dem är såklart oroande.

Vill du veta mer kan du läsa Mirko Ancillotti’s artiklar i ämnet: Uncritical and unbalanced coverage of synthetic biology in the Nordic press som precis publicerades i Public Understanding of Science, eller Synthetic Biology in the Press: Media Portrayal in Sweden and Italy.

Mirko Ancillotti & Josepine Fernow

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Artiklar kan återkallas om etiken försummats

30 september, 2015 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlNär en vetenskaplig artikel återkallas, innebär det att artikeln aldrig borde ha publicerats och att data och slutsatser från studien inte bör underbygga framtida forskning.

Artiklar återkallas när det uppdagas att författarna agerat oredligt. De kan ha slarvat eller fuskat, eller ha plagierat någon annans (eller sitt eget!) tidigare arbete. Återkallade artiklar kan fortfarande finnas tillgängliga för läsning, men med en notis om att de är återkallade och med förklaringar av skälen bakom beslutet.

Ett ovanligare och mindre känt skäl till att vetenskapliga artiklar återkallas är att studien som rapporteras inte tillfredsställer etiska krav på skyddet av forskningsdeltagare.

Mänskligt forskningsdeltagande ska vara frivilligt och forskning på människor ska först granskas och godkännas av en etikprövningsnämnd. Redaktörer av medicinska tidskrifter är bundna av samma krav. De kräver allt oftare att artikelförfattare anger att forskningen de vill publicera har ett etikgodkännande.

Hur vanligt är det att publicerade artiklar återkallas för att etiska krav försummats? Hur motiveras beslutet av redaktörer? Och vad händer efteråt – fortsätter artiklarna att citeras och användas trots återkallandet?

Företeelsen är outforskad, men i en artikel i tidskriften Accountability in Research presenterar Yusuke Inoue (tidigare gästforskare vid CRB) och Kaori Muto en studie de gjort av artiklar som återkallats av just etiska skäl:

En svårighet som nämns är att oetisk forskning fortfarande kan producera vetenskapligt giltiga data, resultat och slutsatser – även om bristande etik är en stark varningssignal om att även andra krav kan ha försummats. Redaktörer måste alltså göra en avvägning av om kravet att i efterhand skydda forskningsdeltagare väger tyngre än det vetenskapliga värdet av artikeln och dess resultat. Och väljer man av etiska skäl att återkalla artikeln, kan redan gjord forskning behöva upprepas med nya deltagare, vilket också är etiskt problematiskt.

Yusuke Inoue och Kaori Muto studerade återkallade medicinska artiklar på engelska under perioden 1981-2011. De fann att de första etiska återkallandena gjordes först år 2000 (2 artiklar). Antalet var sedan relativt konstant (14 artiklar 2001-2010), men ökade dramatiskt under 2011 (83 artiklar) – de flesta relaterade till en forskningsskandal kring narkosforskaren Joachim Boldt.

Flertalet återkallningsnotiser angav som skäl, helt enkelt ”avsaknad av etisk granskning”. Däremot förklarade man inte beslutet närmare, till exempel om man bedömt att hela studien misskötts, eller bedömt att studien var välgjord men saknade etisk granskning. Det blir då oklart hur man ska förhålla sig till innehållet i den återkallade artikeln.

De fann även att flertalet artiklar som återkallats av etiska skäl fortsatte att citeras. I några fall kunde man fastställa att det skett medvetet vilseledande (som när författare citerar egna återkallade artiklar utan att nämna att de återkallats). I andra fall däremot citeras återkallade artiklar helt legitimt, för att ange att data från dem uteslutits.

Inoues och Mutos slutsats är att redaktörer har en skyldighet att tydligare förklara sina etiska återkallanden, så att framtida forskare bättre kan bedöma innehållet i artiklarna. Det behövs även diskussion om hur data från artiklar som återkallats av etiska skäl får användas.

När vi diskuterar vetenskaplig oredlighet, passar jag på att länka till en amerikansk avhandling som visar att ofta när oredlighet konstateras av ansvarig myndighet, leder det inte till återkallade artiklar:

Antalet återkallade artiklar ger alltså ett dåligt mått på omfattningen av vetenskaplig oredlighet. Det finns många ”oredliga artiklar” i omlopp!

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Betala – så publicerar vi!

14 april, 2015 / / 3 kommentarer

Stefan ErikssonHäromdagen fick jag en inbjudan att skriva i en tidskrift. Det får jag ofta.

De är vanligen av typen ”betala så publicerar vi” eller vill att jag skall vara gästredaktör för ett nummer om exempelvis epidemiologisk metod. Det är svårt att använda sig av en sådan ”excellent expertis” som inbjudningarna berömmer mig för att ha, när den – om den nu alls skulle råka finnas – i själva verket snarare rör forskningsetik och bioetik!

Denna gång var tidskriften dock en bioetisk sådan: Journal of Clinical Research & Bioethics. Jag har haft den listad bland tidskrifter inom ämnesområdet på den webbplats jag administrerar: CODEX.

Inbjudan föreföll något märklig, då den gick ut på att jag inbjöds skriva en kommentar eller kort kommunikation rörande en text jag redan publicerat för flera år sedan. Jag blev därför lite misstänksam och beslöt mig för att kolla upp denna tidskrift närmare.

Det första man bör göra är att se efter vem som publicerar tidskriften. Det visade sig vara något som kallas OMICS International vilka ger ut över 500 tidskrifter med Open Access och dessutom anordnar över 300 konferenser årligen. Big bussiness med andra ord.

Jeffrey Beall heter en bibliotekarie i USA som förklarat krig mot ohederlig publicering mest inriktad på att tjäna pengar och som driver en lista över potentiellt oseriösa förlag; OMICS fanns med på hans lista.

Ett annat sätt att utvärdera tidskrifter är genom att se om de finns indexerade och har en impact (ett värde för hur ofta dess artiklar refereras till). På bioetikens område är det svårt att komma särskilt långt över 1 i impact och erkända tidskrifter som Cambridge Quarterly of Healtcare Ethics och Hastings Center Report har länge kämpat med att nå dit; det var därför förvånande att se att denna tidskrift, som jag aldrig läst en enda artikel ur, menade sig ha en impact på 2.33! Den visade sig vara framräknad av dem själva med hjälp av Google Scholar.

De anger också ett annat värde: 4.15. Det visar sig vara framräknat av något som kallar sig Index Copernicus, en rankingsajt som drivs av ett polskt företag och som specialiserat sig på att lyfta upp en viss sorts förläggare med hemsnickrade beräkningsmetoder.

Jeffrey Beall har skrivit kritiskt även om denna verksamhet. Med deras beräkningsmetod kan tydligen för de flesta okända Acta Myologica rankas före Science och Nature, en smått sensationell möjlighet!

Det finns en lång utläggning om impact på OMICS hemsida och där sägs att impact ”beräknas utifrån referenser inte bara i forskningsartiklar, utan också i översiktsartiklar (som tenderar att få fler referenser), ledare, brev, konferensabstrakt, korta meddelanden och fallrapporter. Att inkludera dessa publikationer ger otaliga möjligheter för redaktörer och förläggare att manipulera uträknandet av impact och snabbt höja sina siffror” (2015-04-08, min översättning).

Kommentarer överflödiga.

När jag nu skrivit detta ser jag att kollegan Christian Munthe också skrivit om denna tidskrift tidigare. Den har uppenbarligen en lång historia av etiska övertramp och dubiös hantering av manuskript och den kollegiala granskningen.

Vad ska man då dra för slutsatser av allt detta? Kanske att det är lite synd om dem som lockas att delta i denna ”högt rankade” tidskrift, som redaktörer eller skribenter. Att doktorander knappast kan använda artiklar ur denna tidskrift i allvarligt menade avhandlingar. Att för egen del blir det nog ingen kommentar inskickad, då jag själv snarare ser det som demeriterande att alls delta i den.

Tror förresten jag ska stryka tidskriften ur CODEX också.

Stefan Eriksson

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Vad är plagiat och vad gör det fel att plagiera?

1 september, 2014 / / Inga kommentarer

Forskning är en kollektiv verksamhet. Även den mest nydanande forskare bygger oundvikligen på resultat från andra forskares arbete. Dessa förtjänar erkännande och öppenhet om vad ens forskning bygger på gör det möjligt att kritiskt granska det ursprungliga arbetet.

Konsten att ge vederbörligt erkännande till andra forskare är därför en del av vetenskapligt arbete. Den är viktig både ut meriteringssynpunkt och för att möjliggöra granskning av vetenskapliga anspråk.

Det är välkänt att denna konst inte alltid utövas oklanderligt. Plagiat är ett växande problem inom forskarsamhället, inte minst för redaktörer för vetenskapliga tidskrifter. Orsakerna till plagiering kan variera: okunnighet om citeringsteknik och dess betydelse, tillfällig glömska, eller en avsikt att fuska och stjäla andras arbete.

När man definierar plagiat är det frestande att fokusera på de avsiktliga fallen, som innebär oärlighet. Men med tanke på den betydelse som vederbörligt erkännande har i det kollektiva forskningsarbetet är det viktigt att stå emot denna frestelse.

En artikel i Medicine, Health Care and Philosophy definierar plagiat utan att fokusera på avsikt plagierande. Gert Helgesson och Stefan Eriksson definierar plagiat som (i min översättning):

  • ”Att någon använder någon annans intellektuella produkt (t.ex. texter, idéer eller resultat), därigenom antydande att den är deras egen.”

Forskare använder ofta helt legitimt andras intellektuella produkter. Det är den senare delen av definitionen som anger vad som gör användningen till ett plagiat: att använda någon annans intellektuella produkt på ett sådant sätt att det antyder att den är ens egen.

Detta innebär att även välmenande försök att vara ärlig kan vara fall av plagiering. Anta att en kollega ger dig tillåtelse att fritt använda en text som han eller hon har skapat. Om du använder den på ett sätt som antyder att du skapat den, plagierar du den.

Värdet av denna definition av plagiat, som jag ser det, är att den är så genomtänkt anpassad till den betydelse som vederbörligt erkännande har i forskning som kollektiv verksamhet. Avsikten att lura gör visserligen plagieringen mer klandervärd, men är inte i första hand vad som gör plagiat till ett bekymmer i forskningen.

Författarna betonar således att vad som gör plagiat fel i forskningssammanhang framför allt är att det förhindrar vederbörligt vetenskapligt erkännande. De diskuterar även en stor mängd svåra gränsdragningsproblem om plagiat.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Äntligen en bok om publiceringsetik

13 februari, 2013 / / Inga kommentarer

På sistone har forskningsetiska problem uppmärksammats medialt. På UNT:s debattsida skrev Tobias Otterbring (universitetslärarförbundets doktorandförening) om hur doktorander ofta informeras bristfälligt om publiceringsetiska frågor, och hur de utnyttjas för att ge andra äran av doktorandens forskningsarbete.

Artikeln kommenterades sedan på ett insatt sätt på SLU:s blogg Etik, av Per Sandin.

I samma veva sände SVT ett avsnitt av Vetenskapens värld om forskningsfusk i Sverige och internationellt. Programmet illustrerade de svårigheter doktorander kan hamna i när de försöker uppmärksamma misstänkt fusk på den egna institutionen.

Doktorander befinner sig i en utsatt position eftersom de är så beroende av relationen till handledaren och den egna institutionen. Utsattheten förstärks av att det handlar om problem som det av naturliga skäl talas tyst om. Få vet säkert hur reglerna för medförfattarskap ser ut, eller vilka vägar man kan gå om man misstänker fusk. Man känner sig ensam och kan tvivla på sitt eget omdöme.

En ny publikation kan förhoppningsvis innebära en förändring. Mitt under ovanstående mediefokus på olika slag av forskningsfusk publicerade Studentlitteratur boken Publiceringsetik, skriven av Stefan Eriksson här på CRB och Gert Helgesson på Karolinska Institutet.

Detta är den första svenska boken om publiceringsetik. Här är några kapitelrubriker som ger en antydan om bokens matnyttighet:

  • Fusk och tveksam forskningspraxis
  • Hur upptäckt fusk hanteras
  • Tillbakahållande av resultat och överflödig publicering
  • Elektronisk publicering och open access
  • Medförfattarskap
  • Författarordning och värdering av medförfattarskap
  • Peer review och redaktionella bedömningar

Boken diskuterar verkliga exempel, innehåller ett appendix med etiska regler och koder, och ett stort antal informativa faktarutor. Inte minst utvecklar författarna ett genomtänkt sätt att resonera om publiceringsetiska problemställningar.

Jag hoppas och tror att boken ska göra det lättare för doktorander och forskare i allmänhet att tala mer öppet om problem som man hittills talat tyst om.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Nyare inlägg »