Patienter som vårdas på sjukhus för självskadebeteende kan ibland väcka starka känslor hos personalen. Samtidigt kan patienterna vara missnöjda med sin vård, som ibland innebär restriktioner och säkerhetsåtgärder för att förhindra självskadebeteendet. Utöver sådana spänningar mellan patienter och personal, är vårdpersonalen uppdelad i olika professioner med egna roller och ansvarsområden. Dessa yrkesgrupper kan ha olika perspektiv och därmed motstridiga åsikter om vilken vård enskilda patienter bör få. För att patienterna ska få god och sammanhängande vård fordras därför bra tvärprofessionellt samarbete mellan till exempel sjuksköterskor och psykiatriker.
En svensk intervjustudie undersökte hur sjuksköterskor och psykiatriker tänker kring sitt ansvar och sin autonomi i förhållande till varandra i olika situationer på vårdavdelningen. Generellt betraktade de sig som autonoma, de kunde ta sitt professionella ansvar utan att styras av de andra kollegorna. Båda grupperna var överens om att psykiatriker hade det yttersta ansvaret för patienternas vård, och det framkom att sköterskorna betraktade sig som patienternas talespersoner eller advokater. Om beslut av psykiatrikern gick emot patientens önskningar såg de det som sin uppgift att förklara patientens synpunkter, även om de inte höll med om dem.
Ibland kunde dock handlingsutrymmet påverkas av beslut tagna av kollegor. Man kunde till exempel uppleva att utrymmet att ta ansvar för en patient minskade om kollegerna redan isolerat patienten. I andra fall kunde man uppleva att kollegors beslut ökade ens ansvar, till exempel om beslut som bygger på okunnighet om patienten riskerar att leda till nytt självskadebeteende som sköterskorna måste hantera.
Ett viktigt tema i intervjuerna var hur man ibland avsade sig något av sin professionella autonomi för att uppnå samarbete. De intervjuade var eniga om att man till sist måste stå eniga bakom beslut och åsidosätta sina egna agendor och uppfattningar. Samförstånd ansågs väsentligt och man strävade efter att uppnå det även om det innebar att man åsidosatte sin egen självständighet och befogenhet. Samförstånd uppnåddes genom diskussioner i teamet där man ödmjukt respekterade varandras professionella roller, kunskaper och erfarenheter.
I sin slutsats framhåller författarna att studien visar hur sjuksköterskor och psykiatriker är beredda att åsidosätta hierarkier och egen autonomi för att uppnå samarbete och delat ansvar i vården av patienter med självskadebeteende. Eftersom detta inte varit synligt i tidigare studier, förslår de att attityder och förmågor till tvärprofessionellt samarbete kan ha förbättrats. Då detta är väsentligt för en bra sammanhängande vård av patienterna är det viktigt att även fortsättningsvis stödja sådana attityder och förmågor.
Vill du se samtliga resultat från intervjustudien samt läsa författarnas diskussion om ansvar och autonomi i tvärprofessionellt samarbete, så hittar du artikeln här: Navigating consensus, interprofessional collaboration between nurses and psychiatrists in hospital care for patients with deliberate self-harm.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Löfström, E. et al. (2025) ‘Navigating consensus, interprofessional collaboration between nurses and psychiatrists in hospital care for patients with deliberate self-harm’, Journal of Interprofessional Care, 39(3), pp. 479–486. doi: 10.1080/13561820.2025.2482691
Kommer med lästips
