En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: neurovetenskap (Sida 2 av 2)

Indikatorer på medvetande

Frågan om vi kan veta om någon faktiskt är medveten eller inte, är inte rent filosofisk. Patienter med svåra hjärnskador kan ibland antas bibehålla ett visst medvetande, även om de inte kan visa detta genom beteende. Hur kan vi då veta om en sängbunden patient, som kanske inte ens kan blinka, har någon nivå av medvetande?

I ett blogginlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco provisoriskt sex indikatorer på medvetande. Tanken är att indikatorerna kan fastställas inte bara genom att iaktta patienters beteende, utan även genom andra kliniska undersökningar och genom tekniska gränssnitt som möjliggör samspel mellan människa och maskin.

Vill du veta mer, läs inlägget: Are you conscious? Looking for reliable indicators.

Forskningen som Michele Farisco skriver om är ett samarbete mellan filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Etiskt ansvarsfull robotutveckling

Utveckling av nya tekniker hämtar ibland inspiration från naturen. Hur löser växterna och djuren problemet? Ett exempel är dagens robotik, där man vill utveckla bättre robotar på basis av vad neurovetenskapen vet om hjärnan. Hur löser hjärnan problemet?

Neurovetenskapen ser i sin tur nya möjligheter att testa sina hypoteser om hjärnan genom att simulera dem i robotar. Kanske kan man simulera hur områden i hjärnan samverkar vid Parkinsons sjukdom, för att bättre förstå hur patienters rörelseproblem orsakas.

Neurovetenskapligt inspirerad robotik benämns neurorobotik. Den befinner sig ännu i ett tidigt stadium, vilket gör neurorobotik till ett utmärkt område att vara etiskt och socialt mer förutseende än vi varit vid tidigare teknikutvecklingar. Det vill säga, vi kan redan nu börja identifiera möjliga etiska och sociala problem kring teknikutvecklingen och motverka dem innan de uppkommer. Vi kan exempelvis inte blunda för genus- och jämställdhetsfrågor, utan måste kontinuerligt reflektera över hur våra egna sociala och kulturella mönster återspeglas i tekniken vi utvecklar. Vi behöver öppna våra ögon för våra egna blinda fläckar!

Om detta etiska skifte i teknikutvecklingen kan du läsa mer om i en artikel i Science and Engineering Ethics (med Manuel Guerrero från CRB som en av författarna). Skiftet kallas ansvarsfull forskning och innovation och exemplifieras i artikeln med det Europeiska forskningsprojektet Human Brain Project.

Inom detta projekt samarbetar inte bara neurovetare och teknikexperter för att utveckla neurorobotiken. Även humanister och samhällsvetare ingår i samarbetet. Artikeln är själv ett exempel på detta breda samarbete. Emellertid är även implementeringen av ansvarsfull forskning och utveckling i ett tidigt stadium. Man behöver finna konkreta arbetsformer som gör det möjligt att inte bara förutse etiska och sociala problem och reflektera över dem, utan även agera och ingripa för att i praktiken påverka utvecklingen.

Från att ha varit ett ramverk kring forskning och utveckling, tycks etiken nu integreras alltmer i forskningen och utvecklingen. Läs artikeln om du vill fundera om denna övergång till en mer reflekterande och ansvarsfull teknikutveckling.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Aicardi, C., Akintoye, S., Fothergill, B.T. et al. Ethical and Social Aspects of Neurorobotics. Sci Eng Ethics 26, 2533–2546 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00248-8

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Vi formar samhällena som formar oss: vårt ansvar för den mänskliga naturen

Visionära akademiska texter är ovanliga – texter som belyser hur forskning kan bidra till de riktigt stora mänskliga frågorna. I en artikel i filosofitidskriften Theoria öppnar Kathinka Evers upp ett djupt visionärt perspektiv på neurovetenskapen och den mänskliga naturen. Vågar ni följa med?

I årtusenden har känsliga tänkare bekymrats över människan själv. Visst skapar vi välstånd och säkerhet åt oss. Men som inga andra djur har vi även en olycklig benägenhet att skapa elände åt oss själva (och andra livsformer). 1900-talet var extremt i bägge riktningarna. Vad är mekanismen bakom det mänskliga självskadebeteendet? Kan den belysas och förändras?

Som jag läser henne, ställer Kathinka Evers väsentligen denna stora mänskliga fråga. Hon gör det utifrån dagens neurovetenskapliga syn på hjärnan, som hon menar motiverar ett nytt sätt att förstå och påverka mekanismen bakom det storskaliga mänskliga självskadebeteendet. Väsentligt i den neurovetenskapliga synen, är att människohjärnan är byggd för att aldrig bli helt färdigbyggd. Liksom vi har ett unikt självskadebeteende, föds vi med unikt ofärdiga hjärnor. Dessa hjärnor är formbara under decennier och skulle behöva lika lång omsorg. De formas inte passivt, utan genom att aktivt finna nya, mer eller mindre lyckliga sätt att fungera i samhällena som vi utsätter oss för.

Eftersom våra hjärnor påverkar våra samhällen, kan man säga att vi bygger samhällena som bygger oss själva, i ett ständigt kretslopp. Mitt i detta känsliga utbyte mellan människa och samhälle står alltså hjärnan. Med sin kreativa formbarhet gör den många deterministiska anspråk på genetiken och människans ”medfödda” natur problematiska. Varför är vi som vi är? Delvis för att vi skapar samhällena som skapar oss så som vi är. I årtusenden har vi genererat oss själva via samhällena som vi byggt, okunniga om det hyperinteraktiva organet mitt i processen. Det är alltid bakom våra ögon.

Kathinka Evers poäng är att vi idag har vi så stor kunskap om hjärnans inneboende aktivitet, dynamik och variabilitet, att vi får ett nytt ansvar för vår egen natur. Hon uttrycker tekniskt läget så här: Dagens neurovetenskapliga kunskap om hjärnan ger oss ett naturalistiskt ansvar att vara epigenetiskt proaktiva. Om vi vet att vår aktiva och variabla hjärna stödjer en kulturell evolution bortom vårt genetiska arv, så får vi ett ansvar att påverka evolutionen genom att anpassa samhället till vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter.

Tanken på ett neurovetenskapligt ansvar att utforma samhällen som formar den mänskliga naturen i önskvärd riktning, kan låta som en uppmaning till en ny social ingenjörskonst. Artikeln utvecklar emellertid tanken om detta ansvar inom ramen för en samvetsgrann genomgång av liknande tendenser i vår historia, tendenser som ofta kretsat kring genetiken. Det handlar inte om att stödja ideologier som redan bestämt sig för hur människan bör vara. Det handlar snarare om att låta kunskap om hjärnan inspirera till sociala förändringar, där vi annars okunnigt skulle riskera att återskapa mänskligt elände. Sådan kunskap förutsätter givetvis samarbete mellan natur-, samhälls- och humanvetenskaperna, tillsammans med fri filosofisk reflektion.

I artikeln nämns exemplet ungdomsvåld. I vissa länder finns en politisk vilja att döma ungdomsbrottslingar som om de vore vuxna och även placera dem i vuxenfängelser. Idag vet vi att hjärnan under puberteten är i en utvecklingskris, där viktiga neurala kretsar förändras dramatiskt. Krisande ungdomshjärnor behöver särskild hänsyn. Men här riskerar de att placeras i precis sådana miljöer som vi kan räkna med genererar mer mänskligt elände.

Kunskap om hjärnan kan alltså motivera sociala förändringar som minskar det mänskliga självskadebeteende som bekymrat tänkare i årtusenden. Neurovetenskaplig självkännedom ger oss en nyckel till mekanismen bakom beteendet och ett ansvar att använda den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kathinka Evers. 2020. The Culture‐Bound Brain: Epigenetic Proaction Revisited. Theoria. doi:10.1111/theo.12264

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Etiska ramverk kring forskning

Ordet etiskt ramverk väcker tanken på något fast och avskiljande, som staketet runt trädgården. Forskningen som växer fram inom ramarna är dynamisk och ständigt ny. Men för säkerhets skull inramas den i ett etiskt ramverk, som sätter tydliga gränser för vad forskarna får göra i sitt arbete.

Att detta är en överförenklad bild, står klart efter läsning av en uppslagsrik diskussion av etiska ramverk i neurovetenskapliga forskningsprojekt, som Human Brain Project. Artikeln är skriven Arleen Salles och Michele Farisco vid CRB och är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln ifrågasätter inte bara bilden av etiska ramverk som statiska gränser för dynamisk forskning. Inspirerad av tankar inom så kallad ansvarsfull forskning och innovation (RRI), ifrågasätts även bilden att forskning kan avskiljas från omgivande etik och samhälle.

Forskare tenderar att betrakta forskning som deras egen angelägenhet. Det finns dock tendenser mot alltmer samarbete inte bara över disciplingränser, utan även med intressenter såsom patienter, industri och olika former av utomvetenskaplig expertis. Dessa tendenser gör forskning till en alltmer utspridd, gemensam angelägenhet. Inte bara i efterhand i form av tillämpningar, vilket förutsätter att själva forskningsinsatsen kan avskiljas. Utan redan när forskning initieras, planeras och genomförs.

Detta kunde låta hotfullt, som om främmande makter påverkade det fria sanningssökandet. Men det kan även ligga något hoppfullt i utvecklingen. Men för att se det hoppfulla, behöver vi befria oss från bilden av etiska ramverk som statiska gränser, separata från den dynamiska forskningsutvecklingen.

Med exempel från Human Brain Project försöker Arleen Salles och Michele Farisco visa hur etiska utmaningar i neurovetenskapliga projekt inte alltid kan kontrolleras i förväg, genom deklarerade principer, värden och riktlinjer. Även det etiska arbetet är dynamiskt och kräver levande intelligent uppmärksamhet. De försöker även visa hur denna etiska uppmärksamhet når rakt in i de neurovetenskapliga frågorna, begreppen och arbetssätten.

När forskning om mänskans hjärna inte är medveten om sina egna kulturella och samhälleliga villkor, utan tar dem för givna, kan det innebära att relevanta frågor inte ställs samt att forskningsresultat inte alltid får den giltighet som man antar.

Vi har alltså goda skäl att se etiska och samhälleliga reflektioner som levande delar av neurovetenskapen, snarare än som stela ramar omkring den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles & Michele Farisco (2020) Of Ethical Frameworks and Neuroethics in Big Neuroscience Projects: A View from the HBP, AJOB Neuroscience, 11:3, 167-175, DOI: 10.1080/21507740.2020.1778116

Detta inlägg på engelska

I dialog med forskare

Varför behöver forskningen mångfald?

Vilka vetenskapliga upptäckter som görs beror på de frågor som ställs. Och den som vill upptäcka något nytt behöver antagligen formulera en ny fråga. Eftersom alla människor har olika förförståelse och uppfattningar kommer de också formulera sina frågor på olika sätt. Den här veckan skriver Karin Grasenick och Julia Trattnig från Human Brain Project om fördelarna med mångfald inom en forskargrupp och tar upp exempel på när det spelar roll för att komma med nya rön inom neurovetenskaplig forskning. Till exempel drabbas (biologiska) män och kvinnor olika av både Parkinsons sjukdom och Covid-19, men andra faktorer som ålder, urprung och socioekonomiska faktorer spelar också roll. Och om forskare och ingenjörer tränar AI att diagnosticera hudtumörer med bilder på ljushylta patienter finns en risk att människor med mörk hud drabbas av försenad diagnos och faktiskt mister livet.

Karin Grasenick är samordnare för genus och mångfaldsfrågor inom Human Brain Project, ett stort europeiskt flaggskeppsprojekt och arbetar tillsammans med forskaren Julia Trattnig.

Vill du veta mer? Läs deras text Diversity in research: why do we need it? på the Ethics Blog!

Skrivet av…

Josepine Fernow är ansvarig för kommunikation kring frågor som rör forskningens relation till samhälllet Human Brain Project och leder kommunikationsarbetet hos Centrum för forsknings- & bioetik och i flera andra europeiska forskningsprojekt.

Kommer med lästips

Ett utsträckt begrepp om medvetandet och en etik för hela hjärnan

Pär SegerdahlNär vi besöker en nyopererad patient, så undrar vi antagligen: Har hon återfått medvetandet? Frågan är viktig för oss. Är svaret jakande så finns hon mittibland oss, vi kan umgås. Är svaret nekande så är hon frånvarande, det går inte att umgås. Vi kan bara vänta och hoppas att hon återvänder till oss.

Michele Farisco vid CRB föreslår i en ny avhandling ett mer utsträckt begrepp om medvetandet. Enligt detta begrepp är vi medvetna i princip utan avbrott, så länge hjärnan lever. Det låter kontroversiellt. Inte minst låter det okänsligt för den enorma betydelse som det har för oss i vardagen huruvida någon är medveten eller inte.

Kanske ska jag genast förklara att det inte handlar om att förändra våra vanliga sätt att tala om medvetandet. Michele Farisco föreslår snarare ett nytt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. Vetenskapen behöver ibland använda bekanta ord på obekanta sätt. Biologin kan till exempel inte tala om människor och djur som ett motsatspar, så som vi vanligen gör det. För biologin är människan ett av djuren. Liksom biologin sträcker ut begreppet djur till människan, sträcker Michele Farisco ut begreppet medvetande till hela den levande hjärnan.

Varför kan ett utsträckt begrepp om medvetandet vara rimligt i neurovetenskapen? Ett enkelt svar är att hjärnan fortsätter att vara aktiv, även när vi i vanlig mening förlorar medvetandet och förmågan att umgås. Hjärnan fortsätter att umgås med signalerna från kroppen och från omgivningen. Neurala processer som håller oss levande fortsätter, om än i modifierade former. Den till synes livlösa kroppen i sjukhussängen ger alltså en dålig bild av den omedvetna hjärnan. Den kan vara mycket aktiv. Faktum är att vissa typer av hjärnprocesser är extra aktiva just under vila när hjärnan inte reagerar på yttre stimuli.

Ytterligare faktorer talar för ett utsträckt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. En är att även när vi är medvetna, i vanlig mening, så sker mängder av hjärnprocesser omedvetet. Dessa processer gör ofta samma arbete som medvetna processer gör, eller stödjer medvetna processer, eller har formats av medvetna processer. När vi tittar neurovetenskapligt på hjärnan, blir vår svartvita motsättning mellan medveten och omedveten svår att urskilja. Då kan det vara rimligare att tala om kontinuiteter, om nivåer av samma medvetande, alltid inneboende i den levande hjärnan.

Neurovetenskapen kan alltså vinna på att inte överta vårt vanliga medvetandebegrepp. Skillnaden som är så absolut när vi besöker en nyopererad patient – är hon medveten eller inte? – är inte lika svartvit för den som studerar hjärnan.

Menar Michele Farisco att neurovetenskapen inte bör göra någon som helst skillnad mellan vad vi vanligen kallar medveten och omedveten, mellan att vara närvarande och frånvarande? Nej, den skillnaden måste neurovetenskapen naturligtvis fortsätta att utforska. Men skillnaden kan ses som en modifikation av i grunden samma slags medvetande, av i grunden samma slags hjärnaktivitet. Neurovetenskapen behöver kunna studera skillnader utan att bli offer för en svartvit motsättning. Ungefär som biologin behöver göra skillnader mellan människan och andra djur, även när begreppet djur utsträcks till människan.

Poängen är således att neurovetenskapen behöver vara öppen för såväl skillnad som kontinuitet. Med användning av engelskans rika ordförråd föreslår Michele Farisco en distinktion som är svår att översätta. Han föreslår en neurovetenskaplig distinktion mellan ”aware and unaware consciousness”. Den fångar bägge aspekterna, skillnaden och kontinuiteten.

Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp har även etiska konsekvenser. Det kan motivera en etik för hela hjärnan, inte bara för den i vanlig mening medvetna hjärnan. Frågan är inte längre bara huruvida patienten är medveten eller inte. Frågan är på vilken nivå patienten är medveten. Vi kan behöva ta hänsyn till även i vanlig mening omedvetna hjärnprocesser. Exempelvis genom att tala lugnt och vänligt kring patienten, trots att hon inte tycks höra, eller genom att spela musik som patienten brukar uppskatta.

Vi ska kanske inte nöja oss med att vänta och hoppas att patienten återvänder till oss. Hjärnan är redan här. På flera nivåer kan denna hjärna fortsätta att umgås, trots att patienten inte tycks reagera.

Vill du veta mer om Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp och etik för hela hjärnan, läs avhandlingen som han försvarade nyligen. Då kan du även läsa om nya tekniska möjligheter att kommunicera med patienter som lider av svåra medvetandestörningar, samt om nya möjligheter att diagnostisera sådana störningar.

Du kan även läsa pressmeddelandet från Uppsala universitet.

Pär Segerdahl

Farisco, Michele. 2019. Brain, consciousness and disorders of consciousness at the intersection of neuroscience and philosophy. (Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 1597.) Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

Internationell hjärnforskning behöver kulturell medvetenhet

Pär SegerdahlIdag satsas miljardbelopp på att bygga upp enorma forskningssamarbeten om den mänskliga hjärnan. Australien, Kanada, Japan, Korea och USA har egna hjärnprojekt. Här i Europa har vi Human Brain Project, med en total budget på omkring en miljard euro under en tioårsperiod, 2013-2023.

Vetenskaplig forskning ses ofta som en verksamhet som står över kulturella skillnader. Men forskning om hjärnan berör så grundläggande sidor av den mänskliga existensen, att den inte kan bortse från skillnaderna. Exempelvis är föreställningen att hjärnan, som separat organ, skulle vara sätet för mänsklig identitet, för själslivet eller jaget, inte allmänt omfattad. Hjärnforskning berör djupt liggande kulturella idéer om mänskligt liv, vilket kräver ödmjuk filosofisk och etisk uppmärksamhet.

De internationella hjärninitiativen berör även andra kulturellt känsliga frågor, jämte frågor om mänsklig identitet. Uppfattningar om död och hjärndöd, om användning av apor i forskning, om personlig integritet och autonomi, om psykisk sjukdom, skiljer sig mellan kulturer. Exempelvis kan en sjukdomsdiagnos som i en kultur ses som väg till individuell behandling, i en annan kultur ses som risk att hela familjen döms till utanförskap.

Neuroetiker från länder som nu storsatsar på hjärnforskning möttes i Korea för att enas om etiska frågor som de internationella hjärnforskningsinitiativen bör beakta. Detta för att forskningen ska bedrivas ansvarsfullt, med medvetenhet om relevanta kulturella skillnader. Frågorna som neuroetikerna (däribland Arleen Salles) menar att hjärnforskningsprojekten bör beakta, sammanställs i en artikel i tidskriften Neuron.

Författarna nämner frågor om hur hjärnforskning kan orsaka stigma hos individer eller grupper, liksom frågor om hur kulturella föreställningar kan styra forskning och tolkning av resultat. De undrar hur hjärnvävnad får samlas in och sparas, samt hur vi etiskt bör betrakta robotar och datorsimulerade hjärnor. De nämner frågor om hur nya sätt att påverka hjärnan (elektriskt eller med substanser) kan påverka synen på ansvar och autonomi, samt frågor om hur vi bör dra gränsen mellan legitim och illegitim användning av tekniker från hjärnforskningen. Slutligen uppmärksammas frågor om rättvis tillgång till resultaten av forskningen.

Hur kan frågorna i praktiken diskuteras i de internationella hjärnforskningsinitiativen? Författarna förslår mer undervisning i neuroetik, dialog med forskare i humaniora och samhällsvetenskap, samt bättre forskningskommunikation och interaktion med allmänheten.

Inom det europeiska Human Brain Project går fyra procent av budgeten till etik och samhälle. Liknande satsningar på etisk reflektion vore önskvärda även i övriga hjärnforskningsinitiativ.

Pär Segerdahl

Global Neuroethics Summit Delegates. 2018. Neuroethics questions to guide ethical research in the international brain initiatives. Neuron 100, October 10, 2018.  https://doi.org/10.1016/j.neuron.2018.09.021

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se

Våra publikationer om neuroetik och hjärnans filosofi

Pär SegerdahlVid CRB arbetar en internationell, tvärvetenskaplig forskargrupp med etiska och filosofiska frågor kring det neurovetenskapliga studiet av människans medvetande och hjärna.

Som del av det europeiska Human Brain Project närmar de sig inte bara etiska frågor som uppkommer, eller som kan uppkomma, med utvecklingen och tillämpningen av neurovetenskapen. Inte minst utforskar de filosofiska frågor om exempelvis begreppen medvetande, mänsklig identitet och jaget.

För att ge en överblick över detta omfattande arbete gjorde vi nyligen en sammanställning av gruppens artiklar, böcker och bokkapitel. Den är tillgänglig online:

Rapporten innehåller även korta sammanfattningar av alla publikationer. – Ta en titt: Jag är säker på att du hittar mycket som fascinerar dig!

Jag kan tillägga att vi nyligen uppdaterade motsvarande rapporter om vårt arbete i biobanksetik och i vårdetik:

Även här hittar du sammanfattningar av våra intressanta publikationer inom dessa områden.

Pär Segerdahl

I dialog med naturvetare : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Nyare inlägg »