Rädsla kan lätt spela oss tänkande varelser ett spratt. När vi är rädda för något tänker vi ofta att vi bör oroa oss för det – för att inte tappa kontrollen över det. Så för att vara på den säkra sidan ligger vi vakna halva natten och tänker. Vi vågar inte släppa taget om våra tankar, för de tycks vaka över oss som våra personliga skyddsänglar: som vår privata säkerhetstjänst.
En annat spratt som rädda tankar spelar oss är att de identifierar orsaken till rädslan med yttre faktorer som tycks göra det förnuftigt att vara rädd. Det är svårt att vara rädd för en enkel spishäll om vi inte ständigt tänker på alla brännskador vi skulle få om vi lade handen på en glödhet spishäll. Genom tankarna skapar rädslan sina egna anspråk på kunskap och sin egen världsbild. Tankarna får rädslan att framstå som realistisk. Människor som inte delar vår rädsla upplevs som lurade och måste betraktas som farliga, eftersom de riskerar att lämna spishällar påslagna. Därmed motiverar de rädda tankarna också realistiska säkerhetsåtgärder: vi besöker inte främmande kök utan asbesthandskar. Vilken tur att rädslan vakar över oss.
Ytterligare ett spratt som rädda tankar spelar oss är att de får oss att tro att vi är tryggare om så många som möjligt delar vår rädsla. Därför försöker vi på alla tänkbara sätt påverka varandra genom de kanaler som är tillgängliga för oss. Vid behov organiserar vi våra egna nyhetskanaler, kanske rentav egna säkerhetstjänster för att skydda oss mot allt ont som våra betrodda kanaler varnar oss för.
Daglig kontakt med rädda tankar gör det lätt att identifiera sig med dramatiska sagor om en storartad kamp mellan skyddsänglar och faror: mellan ljusets och mörkrets krafter. I sagornas värld identifierar vi oss med skyddsänglarna, eller med de värnlösa stackare som måste försvaras av starka skyddsänglar. Eftersom rädslan skapar sina egna anspråk på kunskap och sin egen världsbild, kan identifikationen med sagornas värld även uppmuntra till mycket dramatiska säkerhetsåtgärder mot vad vi uppfattar som reella hot. Så underbart att kunna iscensätta kampen vi läst om i sagorna, där den godhjärtade rädslan segrar över allt ont den skräms av!
Men vet rädslan verkligen vad vi borde vara rädda för? Lever vi i den skrämmande värld som våra skyddsänglar informerar oss om? Blir vi tryggare genom att dela vår rädsla med så många som möjligt? Eller skulle världen vara säkrare om vi inte utsatte den för vår rädslas spratt?
Här kan vi bli lite oroliga, för visst borde vi väl vara rädda för något? Det måste väl vara förnuftigt att vara rädd för det som verkligen är farligt? Hur kan vi realistiskt sett göra världen säkrare om vi inte får fler människor att dela vår välgrundade rädsla? Är det inte naivt att tro att de lurade frivilligt kommer att uppge sin förvrängda världsbild? Därför måste välgrundad information spridas via betrodda kanaler så att fler människor engagerar sig i kampen mot det som verkligen är farligt!
Hur kan befogad rädsla låta så snarlik obefogad rädsla? Kanske för att rädslan i båda fallen är inramad av tankar som berättar för oss hur befogad den är. Att känna rädsla är naturligt och att korrigera falska påståenden är viktigt, men de spratt som rädslan spelar oss tänkande varelser är konstfulla och svåra att genomskåda. För hur kan vi granska vår egen säkerhetsapparat utan att återigen engagera den och låta den uttala sig om huruvida den utgör ett allvarligt hot mot vår säkerhet?
För övrigt finns det andra sätt att läsa sagor, stillsammare läsupplevelser som gör oss bekanta med hur rädsla tar form hos oss själva.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi tänker om tänkande
