En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: framtidsfrågor (Sida 1 av 12)

Hur skapar vi hållbar forskning och utveckling av nya antibiotika?

Antibiotikaresistens är en växande global utmaning, särskilt för modern sjukvård, som är beroende av antibiotika för att förebygga och behandla infektionssjukdomar. Multiresistenta bakterier finns redan nu över hela världen och utan effektiva antibiotika kommer enkla medicinska ingrepp att bli riskfyllda i framtiden. Varje år är flera miljoner dödsfall globalt förknippade med antibiotikaresistens. Med alltfler läkemedelsresistenta mikroorganismer kunde man förvänta sig ökade satsningar på forskning och utveckling av nya antibiotika eller vacciner. Men parallellt med det växande globala hotet från antimikrobiell resistens, eller AMR som det ofta kallas, minskar tvärtom utvecklingstakten av nya antibiotika. Därmed minskar även antalet experter på området, vilket påverkar vårt samhälles förmåga att utveckla nya antibiotika.

Varför är det så? En anledning är att avkastningen på investeringarna är så låg att många stora läkemedelsföretag har minskat eller övergett sina utvecklingsprogram, vilket har resulterat i förlust av kompetens. För att bromsa utvecklingen av antibiotikaresistens måste de effektivaste läkemedlen sparas för de svåraste fallen, och detta bidrar till att hämma investeringsviljan, eftersom företagen inte kan räkna med några storsäljande läkemedel.

Problemet med tillgång till effektiv behandling är globalt och den 26 september i år arrangerar FN:s generalförsamling ett högnivåmöte om AMR. Den politiska deklaration som publicerats inför mötet lyfter bland annat behovet av mekanismer för finansiering av forskning och utveckling, behovet av fungerande samarbeten mellan privata och offentliga aktörer, samt behovet av åtgärder för att komma tillrätta med den växande bristen på kompetens inom området. 

Bilden är dock inte entydigt mörk. Under det senaste decenniet har flera satsningar gjorts på samarbeten för att möta utmaningarna för forskning och utveckling inom området. En sådan investering är det europeiska programmet AMR Accelerator, som sedan 2019 finansieras av Innovative Medicines Initiative (IMI). Programmet består av nio projekt som sammanför många olika aktörer för att bidra till utveckling av nya läkemedel, till exempel mot multiresistent tuberkulos.

I en kort artikel som nyligen publicerats i Nature Reviews Drug Discovery diskuterar företrädare för programmet några av de viktiga värden och utmaningar som är förknippade med samarbeten mellan akademi och industri. Att utveckla antibiotika är kostsamt och många läkemedelskandidater läggs ner redan i de tidiga utvecklingsstadierna. Genom att dela risker och kostnader mellan flera organisationer har AMR Acceleratorn hittills kunnat bidra till utvecklingen av en stor portfölj av olika antibiotika. Vidare har de nio projekten utvecklat forskningsinfrastrukturer för bland annat modellering, datahantering och kliniska studier som kan gagna hela AMR-forskarsamhället. Den kritiska massa som genereras när 98 organisationer samarbetar kan dessutom generera nya idéer och synergier i arbetet mot AMR.

Det finns också utmaningar. Till utmaningarna hör att balansera olika aktörers perspektiv och behov i programmet, inte minst i samarbetena mellan akademi och industri, där samarbetsavtal och regelbundna möten har behövts för att hantera skillnader i kultur och arbetssätt. AMR Accelerator-programmet har också fungerat som neutral mark för konkurrerande företag, som kunnat samarbeta inom ramen för projekten.

Enligt författarna återstår den största utmaningen: vad händer när projekten tar slut? Innovative Medicines Initiative har investerat 479 miljoner euro i programmet. Frågan är nu hur de nio projekten och samarbetspartnerna ska hitta långsiktig hållbarhet för de tillgångar och infrastrukturer de etablerat. Det behövs någon form av fortsatt finansiering för att de resurser som skapats inom AMR Acceleratorn ska kunna användas i nästa fas av arbetet, där slutmålet är att ge tillgång till läkemedel som kan behandla antibiotikaresistenta infektioner.

Artikeln avslutas med en uppmaning till regeringar, forskningsfinansiärer, läkemedelsföretag och andra aktörer att investera i forskning och utveckling av nya läkemedel och forskning för att stödja kampen mot antibiotikaresistens. För att säkerställa att vi på lång sikt kan dra nytta av investeringar som AMR Acceleratorn behövs regelbundna utlysningar av medel för att upprätthålla expertis, infrastrukturer, data och nätverk.

Läs den högaktuella artikeln här: The AMR Accelerator: from individual organizations to efficient antibiotic partnerships.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow J, Olliver M, Couet W, Lagrange S, Lamers MH, Olesen OF, Orrling K, Pieren M, Sloan DJ, Vaquero JJ, Miles TJ & Karlén A, The AMR Accelerator: from individual organizations to efficient antibiotic development partnerships, Nature Reviews Drug Discovery, first online 23 September, DOI: https://doi.org/10.1038/d41573-024-00138-9

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

För en mer balanserad diskussion om medveten artificiell intelligens

Idag vill jag rekommendera ett blogginlägg på den engelska versionen av denna etikblogg. Michele Farisco diskuterar där utvecklingen av så kallad medveten AI, något som givetvis väcker funderingar.

Etikdiskussionen är livlig. Vissa kräver ett internationellt moratorium för alla försök att skapa konstgjort medvetande: riskerar vi att skapa konstgjort lidande? Andra menar att redan ”vanlig” AI är tillräckligt riskfylld: riskerar vi att skapa ännu mer svårhanterliga former av AI?

Dessa och andra etiska farhågor är svåra att bedöma. Inte bara för att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen är snabb och avancerad, utan även för att vi allvarligt talat inte riktigt vet vad vi pratar om! Vad är medvetande? Vet vi ens vad det innebär att människor och andra djur är medvetna?

Michele Farisco har länge undersökt frågan om mänskligt medvetande. Han har bland annat bidragit till att utveckla indikatorer för olika dimensioner av mänskligt medvetande som kan användas för vid bedömningar medvetandegraden hos patienter. Hans förslag är att indikatorerna kan vara relevanta även för att identifiera medvetenhet i artificiella system, samt att detta kan göra den etiska diskussionen mer balanserad och realistisk.

Läs blogginlägget här: A strategy for a balanced discussion of conscious AI.

Utgångspunkten för blogginlägget är ett bokkapitel som Michele Farisco nyligen skrivit. Du hittar referens och länk till kapitlet nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Michele Farisco. The ethical implications of indicators of consciousness in artificial systems. Developments in Neuroethics and Bioethics. Available online 1 March 2024. https://doi.org/10.1016/bs.dnb.2024.02.009

Vi söker klarhet

Kan positiv särbehandling förbättra en meritokrati?

Trots politiska ansträngningar att förändra situationen är obalans mellan könen fortfarande påtaglig vid europeiska universitet och forskningsinstitutioner. Ett kraftfullt verktyg för förändring är positiv särbehandling. Verktyget kan tyckas stå i motsättning till de meritokratiska värden som utmärker akademin. Motstånd mot sådana åtgärder kan förefalla särskilt välmotiverat i vetenskapen, som ska vara värdeneutral och enbart låta akademiska meriter vara den avgörande faktorn bakom forskares framgång i konkurrensen om anställningar och forskningsmedel.

Meriter kan dock bedömas och räknas på olika sätt och meriteringssystem kan av historiska skäl premiera män framför kvinnor. Det finns ännu samhälleliga förväntningar på att kvinnan ska ta huvudansvaret för barn och åldrande föräldrar, liksom för hemmets övriga göromål. Detta mönster avspeglas i arbetslivet där kvinnliga forskare kan förväntas sköta även det akademiska hushållsarbetet. Dubbelt hushållsarbete ger rimligen kvinnor sämre förutsättningar i en konkurrensutsatt arbetsmiljö som premierar produktivitet och kvantitet. Kan meriteringssystemet då sägas vara värdeneutralt? Eller bidrar det till att förhindra viktiga förändringar inte bara av könsfördelningen, utan även av systemet självt, som möjligen överbetonar kvantitet framför kvalitet, en viss typ av forskningsfrågor framför andra, eller självupptagen konkurrens framför gott samarbete?

Meritokratier är liksom allt annat här i världen föränderliga. De kan förändras utan att upphöra att vara meritokratier. Positiv särbehandling skulle kunna ge det akademiska meriteringssystemet en knuff i en möjligen bättre riktning, med bättre sätt att bedöma vetenskapliga meriter som snart bidrar till att göra verktyget överflödigt. Vi behöver därför närma oss frågan om positiv särbehandling med öppna ögon för såväl möjligheter som risker.

Det europeiska projektet MINDtheGEPs (gender equality in research) publicerade nyligen ett policy-dokument, avsett att stödja genomtänkt implementering av positiv särbehandling i europeisk forskning. Verktyget kan användas på tre viktiga områden: vid tilldelning av forskningsmedel, vid professorstillsättningar, samt i sammansättningen av vetenskapliga kommittéer som bedömer ansökningar. Dokumentet ger en överblick över vanliga argument för och emot i debatten om positiv särbehandling i europeiska forskningsorganisationer, uppdelade på dessa tre viktiga områden. Det är lärorikt att se argumenten sida vid sida, liksom motargumenten mot motargumenten. För är det verkligen självklart att positiv särbehandling måste undergräva en meritokrati?

Läs MINDtheGEPs policy-dokument här: Gender quotas & positive action: An attack on meritocracy? Där hittar du även fallstudier av positiv särbehandling vid två italienska universitet.

MINDtheGEPs-projektet ordnar en serie så kallade ”Open Forums” (öppna forum på svenska). Där diskuteras jämställdet i forsknings- och innovationssektorn av forskare, praktiker och professionella. Den 20 mars 2024 ordnar projektet ett forum om kvotering och positiv diskriminering som utgår från innehållet i projektets policy-dokument om ämnet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Solera C, Cipriani N, Holm Bodin A. (2023) Gender quotas & positive action: An attack on meritocracy? Zenodo. DOI: 10.5281/zenodo.1002437

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Samverkan främjar utveckling av nya antibiotika

Enligt världshälsoorganisationen WHO är antibiotikaresistens ett av de största globala hoten mot vår hälsa, livsmedelssäkerhet och utveckling. Det handlar inte om lokala utbrott av specifika infektioner. Vem som helst kan drabbas, var som helst i världen. Bakterier är inte statiska och antibiotikaresistens är en naturlig process som uppstår genom mutationer. Vi kan sakta ner processen genom att vara ansvarsfulla när vi använder antibiotika. Men för att kunna rädda liv som hotas av bakterier som redan är resistenta är behovet av nya antibiotika akut.  

Men det finns ett dilemma här: som affärsverksamhet har antibiotikautveckling höga insatser och väldigt låg avkastning, även för nya och effektiva läkemedel. För att minska risken för resistensutveckling måste vi spara nya läkemedel för de svåraste fallen. Och eftersom lönsamheten är dålig slutar många av de stora läkemedelsföretagen utveckla antibiotika. Det finns flera initiativ som försöker fylla luckan. Ett exempel är AMR Accelerator-programmet som består av 9 projekt som utvecklar både forskningsinfrastrukturer och nya antibiotika, med finansiering från Innovative Medicines Initiative.

Antimikrobiell resistens mot antibiotika och andra läkemedel för infektioner, eller ”AMR” som det brukar kallas, är ett samhällsproblem. Lösningen finns inte hos enskilda forskargrupper eller företag. Istället behöver många aktörer gå samman för att utveckla både läkemedel och forskningsinfrastrukturer. Till exempel behöver både företag, projekt och forskargrupper standardiserade infektionsmodeller för att testa om nya antibiotika är effektiva. I höst har AMR-Accelerator-programmet annonserat ett sådant samarbete kring en lunginflammationsmodell som utvecklats av COMBINE-projektet, där några av nyckelspelarna inom fältet är med och validerar modellen: CARB-X & CAIRD, iiCON och Pharmacology Discovery Services. Den här sortens samarbete gör det möjligt för olika aktörer att dela både expertis och data för att utveckla verktyg som kan lösa en global hälsokris. Hur det samarbetet ser ut har jag beskrivit lite mer i detalj i en engelskspråkig version av den här bloggposten, men det finns också beskrivet på EurekAlert! som är AAAS vetenskapsnyhetstjänst (American Association for the Advancement of Science).

Antibiotikaresistens är som sagt ett globalt hot mot folkhälsan och vi är i akut behov av nya läkemedel. Samtidigt pågår arbetet med att sakta ner resistensutvecklingen. Uppsala universitet koordinerar COMBINE-projektet, men vi har också ett centrum med syfte att främja mångvetenskaplig forskning, utbildning och innovation samt öka medvetenheten och förståelsen för mekanismerna bakom antibiotikaresistens. Uppsala universitet koordinerar också ENABLE-2, en plattform för antibiotikautveckling som finansieras av Vetenskapsrådet. Och just nu har ENABLE-2 en utlysning för stöd till svenska och europeiska forskargrupper som utvecklar nya antibiotika.

Hos oss på Centrum för forsknings- & bioetik (CRB) pågår också forskning, med fokus på hur vi som individer kan hjälpa till att sakta ner resistensutvecklingen. Vi bidrar även till utvecklingen av kunskap om hur patienter påverkas av inramningen av frågor om antibiotikabehandling

Josepine Fernow

Skrivet av…

Josepine Fernow, koordinator och forskningskommunikatör hos Centrum för forsknings- och bioetik, som utvecklar kommunikationsstrategier för europeiska forskningsprojekt

Vill du veta mer?

Lyssna gärna på podden The AMR Studio som drivs av Uppsala Antibiotic Center.

Vill du veta mer om COMBINE? Akronymen står för ”Collaboration for prevention and treatment of MDR bacterial infections” och projektet finansieras av Innovative Medicines Initiative 2JU (GA No 853967) som stöds av EU:s Horizon 2020 program och EFPIA. Mer information: https://amr-accelerator.eu/project/combine/.

EurekAlert! News release: Collaboration to improve the quality of in vivo antibiotics testing, 14 November 2023 https://www.eurekalert.org/news-releases/1007971

Ancillotti M, Nihlén Fahlquist J, Eriksson S, Individual moral responsibility for antibiotic resistance, Bioethics, 2022;36(1):3-9  https://doi.org/10.1111/bioe.12958

Smith IP, Ancillotti M, de Bekker-Grob EW, Veldwijk J. Does It Matter How You Ask? Assessing the Impact of Failure or Effectiveness Framing on Preferences for Antibiotic Treatments in a Discrete Choice Experiment. Patient Prefer Adherence. 2022;16:2921-2936 https://doi.org/10.2147/PPA.S365624

Längre version av detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Forskningsdeltagande med dynamiskt samtycke

Det en utmaning att hitta lämpliga former för det informerade samtycket när deltagare rekryteras till biobanksforskning. Deltagarnas biologiska prover och hälsodata sparas under lång tid och det är därför svårt att ge dem information om specifika syften i framtida studier.

Roberta Biasiotto skriver idag på den engelska versionen av denna blogg om flera års erfarenheter av att använda dynamiskt samtycke i en longitudinell studie i Sydtyrolen i Italien, där deltagarna följs upp och studeras under en stor del av sina liv. Dynamiskt samtycke använder vanligen en digital plattform där deltagare fortlöpande informeras om studien, gör sina val kring deltagandet, samt kontinuerligt kan ändra dem. Dynamiskt samtycke är alltså känsligt för att deltagarnas värderingar och livsförhållanden kan förändras under livet, skriver Roberta Biasiotto, och att deras val om forskningsdeltagande kan förändras beroende på detta, eller av skäl som har att göra med forskningsutvecklingen.

Roberta Biasiotto har tidigare forskat i Sverige. Idag arbetar hon i Italien, bland annat med Deborah Mascalzoni som är knuten till CRB. Läs blogginlägget om användningen av dynamiskt samtycke i den italienska studien: Participation in biomedical research with dynamic consent.

I inlägget hittar du även en länk till en artikel som beskriver erfarenheterna av att arbeta med dynamiskt samtycke.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tar upp aktuella frågor

Uppmuntra barn att ta ansvar för andra?

Det händer att akademiker skriver visionära texter som belyser stora mänskliga utmaningar. En sådan filosofiskt visionär artikel bloggade jag om för några år sedan; en artikel där Kathinka Evers diskuterade samspelet mellan samhället och hjärnan. I artikeln utvecklade hon tanken att vi har ett ”proaktivt” ansvar att anpassa våra samhällen efter vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter. Framförallt betonade hon att dagens kunskap om hjärnans föränderlighet ger oss ett proaktivt ansvar för vår egen mänskliga natur, eftersom denna natur formas och omformas i samspel med samhällena vi bygger.

Idag vill jag rekommendera en visionär filosofisk artikel av Jessica Nihlén Fahlquist, en artikel som jag tror har beröringspunkter med Kathinka Evers text. Även här handlar det om vårt ansvar för stora mänskliga utmaningar, såsom klimat och framförallt folkhälsa. Även här handlar det om människans föränderlighet, inte minst under barndomen. Även här handlar det om att vara proaktiv (även om termen inte används). Men där Kathinka Evers utgår från neurovetenskapen, utgår Jessica Nihlén Fahlquist från dygdetiken och från samhällsvetenskaper som ser barn som sociala aktörer.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller att vi lever i komplexare samhällen och står inför större globala utmaningar än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Men även människan är komplex och kan under gynnsamma omständigheter utveckla stora förmågor till ansvarstagande. Dygdetiken har detta fokus på människan själv och på hennes karaktärsdrag, som kan odlas och utvecklas i olika hög grad. Dygdetiken kritiseras ibland för att inte vara tydligt handlingsvägledande. Men det är svårt att föreställa sig att vi kan hantera stora mänskliga utmaningar enbart genom vägledande regler och föreskrifter. Regler är aldrig lika komplexa som människan själv. Handlingsvägledande regler förutsätter att utmaningarna redan är under någon sorts kontroll och således inte är så osäkra längre. Inför komplexa utmaningar med stora osäkerheter kan vi behöva lära oss att lita på människan själv. Vågar vi lita på oss själva när vi ofta själva skapat problemen?

Här resonerar Jessica Nihlén Fahlquist på ett sätt som för tankarna till Kathinka Evers idé om ett proaktivt ansvar för våra samhällen och vår mänskliga natur. Nihlén Fahlquist förslår, om jag förstår henne rätt, att vi redan nu har ansvar att skapa miljöer som stödjer utvecklingen av mänskliga karaktärsegenskaper som i framtiden kan hjälpa oss att bemöta utmaningarna. Vi har redan nu ett ansvar att stödja utvecklingen av framtida ansvarstagande, kunde man säga.

Nihlén Fahlquist fokuserar på folkhälsoutmaningar och hennes resonemang utgår från pandemin och frågan om vaccination av barn. Föräldrar har rätten och plikten att skydda sina barn mot risker. Men rimligen kan föräldrar även anses vara förpliktade att inte vara överbeskyddande utan även beakta barnets utveckling av aktörskap och värderingar. Viruset som spreds under pandemin gav inga svåra symtom hos barn. Vaccination skyddar därför inte nämnvärt barnets egen hälsa, utan skulle göras med tanke på andra. Studier visar att barn kan vara kapabla att resonera i termer av ett sådant ansvar för andra. Barn som deltar i medicinsk forskning kan till exempel svara att de deltar bland annat för att hjälpa andra. Vågar vi uppmuntra kapabla barn att ta ansvar för folkhälsan genom att låta dem resonera om sin egen vaccination? Är det rentav så att vi bör stödja barn att odla ett sådant ansvar som en dygd?

Nihlén Fahlquist menar inte att barn själva har detta ansvar att låta vaccinera sig av solidaritet med andra. Men om vissa barn visar sig kunna resonera så pass moraliskt komplext om sin egen vaccination, kunde man säga att barnens ansvarstagande är någonting oväntat och beundransvärt, något som man inte kan begära av ett barn. Genom att uppmuntra och stödja det oväntade och beundransvärda hos barn, kan det med tiden bli ett förväntat ansvarstagande hos vuxna, föreslår Jessica Nihlén Fahlquist. Dygdetiken gör det meningsfullt att tänka i termer av sådana möjligheter, där människor kan förändras och växa med uppgiften. Vågar vi tro på sådana möjligheter hos oss själva? Om du inte väntar dig det oväntade kommer du inte att finna det, sa en visionär grekisk filosof vid namn Herakleitos.

Jessica Nihlén Fahlquists artikel är mångfasetterad och uppslagsrik. I detta inlägg har jag bara betonat en av hennes tankegångar, som jag hoppas gjort dig nyfiken på en angelägen akademisk text: Taking risks to protect others – pediatric vaccination and moral responsibility.

Sammanfattningsvis menar Jessica Nihlén Fahlquist att vaccination bör betraktas som en möjlighet för barn att utveckla sin ansvarskänsla och att föräldrar, skolor, vårdpersonal och folkhälsomyndigheter bör inkludera barn i debatter om etiska folkhälsofrågor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Taking Risks to Protect Others – Pediatric Vaccination and Moral Responsibility, Public Health Ethics, 2023;, phad005, https://doi.org/10.1093/phe/phad005

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden

Att upplösa konflikterna där de uppkommer

Jag tror att många av oss upplever att det mänskliga samtalsklimatet blivit kyligare, att vi fått svårare att prata med varandra och komma överens. Det känns kallare än på länge bland människorna. Samtidigt eskalerar de globala utmaningarna. Vädertecknen talar för en varmare planet, samtidigt som människorna talar ett kallare språk. Det borde vara tvärtom. För att kyla ner planeten borde mänskligheten först bli varmare.

Hur kan bli mänskligheten varmare? Hur kan vi hantera motsättningarna som får vårt mänskliga klimat att likna ett kallt krig på flera fronter: mellan länder, mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män, och så vidare?

Observera vad som sker inom oss själva när frågan ställs och kräver sitt svar. Vi vänder omedelbart vår uppmärksamhet mot världen och mot de åtgärder som vi tänker skulle kunna lösa problemet där. En världsregering? Globalt bindande lagstiftning? Ett gemensamt mänskligt språk i ett globalt klasslöst samhälle som inte skiljer mellan kvinna och man, mellan hudfärger, mellan vän och främling?

Observera återigen vad som sker inom oss själva när vi analyserar frågan, antingen på detta universalistiska sätt eller på något annat sätt. Vi skapar nya motsättningar mellan oss själva som analytiker och världen där problemen antas uppstå. Själva frågan är en konflikt. Den skuldbelägger en värld som nödvändigtvis måste förändras. Därigenom uppstår nya konfliktytor mellan människor som argumenterar för motstridiga analyser och åtgärder. Fredsrörelse kommer att bekämpa fredsrörelse, och de som inte tar nödvändig ställning i dessa enorma ödesfrågor… ja, vad gör vi med dem?

Observera för tredje gången vad som sker inom oss själva när vi nu två gånger i rad riktat uppmärksamheten mot oss själva. Först noterade vi vår inre tendens att reagera utåtriktat. Sedan noterade vi hur denna utåtriktade tendens skapade nya motsättningar inte bara mellan oss själva och en skuldbelagd omvärld som måste förändras, utan också mellan oss själva och andra människor med andra analyser av en skuldbelagd värld som måste förändras. Vad ser vi alltså, när vi nu för tredje gången observerar oss själva?

Vi ser hur vi söker konflikternas uppkomst överallt utom hos oss själva. Även när vi skuldbelägger oss själva så talar vi som om vi vore någon annan än den som analyserar problemet och kräver åtgärder (”jag borde lära mig att hålla käften”). Ser du det utåtriktade mönstret inom dig? Det är som en mental armbåge som stöter bort en problematisk värld. Ser du hur konflikterna uppkommer inom oss själva, genom denna konstant utåtriktade reaktivitet? Vi tror att vi tar ansvar för världen omkring oss, men vi projicerar bara våra mentala reflexer.

Det fanns en gång en filosof som hette Sokrates. Han liknades vid en darrocka då han med sina oväntade frågor tycktes bedöva dem han samtalade med, så att de inte längre kunde reagera med världsvana analyser och skarpa argument. Han var noga med att påpeka att han själv var lika bedövad. Han såg nämligen den utåtriktade tendensen inom sig själv. Varje gång han fick syn på den blev han stum och stillastående. Ibland kunde han bli stående i timtal i något gathörn. Han såg konflikternas födelse i det mänskliga sinne som alltid tror sig veta, som alltid tror sig ha analysen och argumenten. Denna inre förlamning kallade han sin visdom och han beskrev den så här: ”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet”.

En så vist bedövad filosof kunde naturligtvis inte själv hysa någon konfliktfylldhet, eftersom han i samma ögonblick som den började ta form, skulle notera tendensen inom sig själv och bedövas. Han kunde konsten att upplösa konflikter där de uppkommer: inom oss själva. Fri från viljan att förändra en skuldbelagd värld, skulle han just därigenom ha revolutionerat allting.

Sokrates visdom kan tyckas alltför enkel för vår tids komplexa problem. Men med tanke på våra tre observationer av hur konflikterna uppkommer i det mänskliga sinnet, så ser du hur vi själva är upphovet till all komplexitet. Den enkla visdomen kan värma en mänsklighet som glömt bort att granska sig själv.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Projekt om möjligheten av artificiell medvetenhet

Vore det i princip möjligt att bygga en robot som inte bara uppför sig intelligent utan dessutom har medvetande? Denna hisnande fråga ska undersökas i ett 4-årigt europeiskt projekt om artificiell medvetenhet, koordinerat från Radboud University i Nederländerna.

I projektet samarbetar ingenjörer och datavetare med filosofer från CRB som arbetar inom området neuroetik. En av dessa filosofer är Michele Farisco, som du kanske redan läst om på Etikbloggen. Idag beskriver han projektet på den engelska versionen av denna blogg: A new project will explore the prospect of artificial awareness.

Filosoferna i projektet, däribland Kathinka Evers, kommer att skärskåda och analysera begreppet medvetande, samt identifiera indikatorer på medvetenhet som skulle kunna användas för att bedöma medvetenhet hos artificiella system. De kommer även att bidra till etisk analys av möjliga framtida scenarier.

Naturligtvis kommer Etikbloggen att följa arbetet i projektet!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Patientsynpunkter på behandling av Parkinsons sjukdom med embryonala stamceller

Stamceller som mycket tidigt efter befruktning tas från mänskliga embryon kan odlas som embryonala stamcellslinjer. Dessa embryonala stamceller kallas pluripotenta, då de kan differentieras till i stort sett alla kroppens celltyper (utan att kunna utvecklas till en individ). Det medicinska intresset för embryonala stamceller sammanhänger med möjligheten att använda dem för att återskapa skadad vävnad. En sjukdom man hoppas kunna utveckla stamcellsbehandling av är Parkinsons sjukdom.

I Sverige är det tillåtet att använda överblivna donerade embryon från IVF-behandling för forskningssyften. Däremot inte för att framställa medicinska produkter. Vägen mot eventuella framtida behandlingar kantas av juridiska och etiska oklarheter. Dessutom har embryots moraliska status debatterats mycket länge, utan att någon enighet i frågan uppnåtts.

I detta läge blir studier av människors uppfattningar kring användning av mänskliga embryonala stamceller för utveckling av medicinska behandlingar angelägna. Nyligen publicerades den första studien av patienters uppfattningar, den grupp som kan fungera som mottagare. Det handlar om en intervjustudie med sjutton Parkinsonpatienter i Sverige. Författare är Jennifer Drevin tillsammans med sex medförfattare.

Intervjudeltagarna var överlag positiva till att använda mänskliga embryonala stamceller för att behandla Parkinsons sjukdom. Man betraktade inte embryot som ett liv med mänskliga rättigheter, men såg samtidigt embryot som någonting speciellt. Man ansåg att embryot har stort värde för paret som vill bli föräldrar och betonade vikten av kvinnans eller parets fria och informerade samtycke till donation. Som patienter uttryckte man intresse av en behandling som inte begränsar vardagslivet genom exempelvis komplicerad daglig medicinering. Man var intresserad av bättre kognitiva och kommunikativa förmågor och ville bli mer oberoende: inte behöva be familjemedlemmar om stöd i vardagliga göromål. Behandlingens effektivitet ansågs viktig och man oroade sig för att stamcellsbehandling kanske inte skulle vara tillräckligt effektiv, eller ha biverkningar. 

Vidare uttrycktes oro över att donatorer kunde exploateras, exempelvis fattiga och utsatta grupper, och att ekonomisk kompensation kunde ha negativa effekter. Att tillåta donation enbart av överblivna embryon från IVF-behandling ansågs betryggande, då huvudsyftet inte skulle vara att tjäna pengar. Slutligen oroade man sig för att läkemedelsindustrin inte alltid skulle prioritera patienten framför vinsten och att dyra stamcellsbehandlingar kunde leda till samhälleliga och globala orättvisor. Misstankar om att företag inte kommer att använda embryon på ett etiskt sätt uttrycktes, och somliga ansåg att det var mer problematiskt att göra vinst på produkter från embryon än på andra medicinska produkter. Transparens kring processen att utveckla och använda medicinska stamcellsprodukter ansågs viktig.

Vill du ta del av fler resultat, läs studien här: Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study.

Det kan vara svårt att dra generella slutsatser från studien och sammanfattningen ovan återger några av uttalandena i intervjuerna. Vi bör bland annat hålla i minnet att intervjuerna gjordes med ett mindre antal patienter som själva har sjukdomen samt att studien gjordes i Sverige. Författarna framhåller att studien kan hjälpa kliniker och forskare att utveckla behandlingar på sätt som tar hänsyn till patienters behov och oro. En bättre förståelse för människors attityder kan även bidra till samhällsdebatten och stödja utveckling av policy och lagstiftning.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Drevin, J., Nyholm, D., Widner, H. et al. Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study. BMC Med Ethics 23, 102 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00840-6

Detta inlägg på engelska

I dialog med patienter

Attityder, normer och värderingar som kan påverka antibiotikaresistens

Mänsklig användning av antibiotika skapar ett evolutionstryck som driver på utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier. Om antibiotika förlorar sin effektivitet så kan enkla infektioner bli livshotande och det blir svårare att behandla infektioner på sjukhus i samband med kirurgiska ingrepp eller andra behandlingar. Vi bör därför minska användningen av antibiotika och använda dem klokare.

Grekland ligger i toppen bland Europas länder när det handlar om användning av antibiotika. Detta trots att undersökningar visat att greker är medvetna om sambandet mellan överanvändning av antibiotika och antibiotikaresistens. Det är inte så överraskande som det kan låta. Andra undersökningar visar att enbart information inte räcker för att förändra människors beteende.

Eftersom omedvetenhet om problemet inte kan förklara överanvändningen av antibiotika i Grekland bör andra faktorer undersökas. I en artikel i BMC Public Health redovisar Dimitrios Papadimou, Erik Malmqvist och Mirko Ancillotti en intervjustudie (fokusgrupper) där man inventerade andra möjliga förklaringar, såsom attityder, normer och värderingar bland greker.

De grekiska deltagarna såg överkonsumtion av antibiotika som en befäst vana i Grekland. Det är lätt att få tillgång till antibiotika, man använder dem ofta utan läkarordination, ibland till och med som försiktighetsåtgärd. Dessutom föreskriver läkare flitigt antibiotika som pålitligt botemedel, menade deltagare. Även om man var kritisk mot detta mönster i Grekland kring antibiotikakonsumtion, så ansåg deltagare att det är moraliskt tveksamt att begränsa individens tillgång till potentiellt fördelaktiga antibiotikabehandlingar i namn av det allmänna bästa. Inte heller ville man förlägga ansvaret för hanteringen av antibiotikaresistens på individen. Hela samhället måste ta ansvar, menade deltagare, kanske framförallt statliga aktörer, vårdpersonal och livsmedelsproducenter. Slutligen uttryckte deltagare tvivel på möjligheten att effektivt hantera antibiotikaresistens i Grekland.

Ja, nog tycks det finnas flera faktorer än bara begränsad medvetenhet om problemet bakom konsumtionen av antibiotika i Grekland (och i andra länder). Om du önskar mer detaljer och diskussion, läs studien här: Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values

Förhoppningsvis motiverar studien framtida kvantitativa undersökningar av attityder, normer och värderingar, med fler deltagare. Att ändra användningen av antibiotika är förmodligen som att ändra kursen på ett enormt fartyg. Att enbart vara medveten om den nödvändiga ändringen är inte tillräckligt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Papadimou, D., Malmqvist, E. & Ancillotti, M. Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values. BMC Public Health 22, 1439 (2022). https://doi.org/10.1186/s12889-022-13855-w

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

« Äldre inlägg