Etikett: filosofi (Sida 1 av 20)

En av de mest tidlösa TV-deckarna är antagligen Columbo. Peter Falk spelar där en frågvis poliskommissarie som ibland tycks så långt bortom vanlig tideräkning, att han kan få Los Angeles att likna antikens Aten, där en lika frågvis filosof brydde sig lika lite om sitt yttre.

Jag hoppas att du sett Columbo någon gång. Jag tar mig också friheten att inleda inlägget med att avslöja varför jag vill skriva om honom. För att han inte bara avslöjar mördarna utan samtidigt befriar dem från att leva insnärjda i sina egna lysande planer. Du minns kanske det ovanliga upplägget i serien, att vi omedelbart får veta vem förövaren är. Mördarna i serien utmärks inte bara av sin höga sociala och ekonomiska status, utan även av sin höga intelligens (och sin övertro på den). Innan mordet sker får vi följa hur genialiskt mördaren planerar sitt dåd. Syftet är att ge sken av att ha vattentätt alibi, att undvika att lämna oavsiktliga spår på mordplatsen, samt att lämna spåren som tydligt utpekar någon annan. Allt är perfekt uttänkt: PANG! I nästa scen släntrar Columbo in på mordplatsen i sin slitna rock och med en cigarr som vanligen slocknat. I ett avsnitt anländer han med ett kokt ägg i fickan som han knäcker mot mordvapnet när han inte hunnit äta frukost.

Mordet var bara förspelet. Nu börjar episoden på allvar, samspelet mellan den tankspridde Columbo och den skärpta mördaren som planerat allt i detalj och nu känner sig oövervinnelig. Särskilt med tanke på att poliskommissarien som leder utredningen uppenbarligen bara är en förvirrad stackare som ständigt fumlar efter anteckningsblock och penna och ställer ovidkommande frågor. Det här klarar jag snart av, tänker mördaren.

Columbo vet ofta omedelbart vem mördaren är. Han kan avslöja detta i ett avslutande samtal med mördaren där båda oväntat kan finna varandra och tala öppenhjärtigt, nästan som gamla vänner. Snart börjar även mördaren förstå att Columbo vet, trots att kommissariens tankspridda uppsyn först gjorde detta osannolikt. Vanligen rubbas dock inte mördarens självförtroende av att veta att Columbo vet, för allt är ju perfekt uttänkt: Columbo ”vet” utan att kunna bevisa någonting! Columbo ligger ofta sömnlös och undrar över mördarens alibi och motiv, eller om till synes ovidkommande detaljer på mordplatsen: de ”lösa trådändar” som Columbo ofta talar om, utan att mördaren förstår varför. De verkar alltför triviala för att beröra den sinnrika planen! Mördaren tycks nästan njuta av att se Columbo rådbråka sin hjärna med ovidkommande detaljer som omöjligtvis kan bevisa vad båda redan ”vet”. Mördaren anar inte att Columbos ovisshet snart bär frukt.

Slutligen lyckas Columbo knyta ihop trådändarna som mördaren inte såg betydelsen av (de såg ju så torftiga ut i jämförelse med den eleganta planen). När Columbo avslöjar hur alibit bara var skenbart, hur de uppenbara spåren avsiktligt placerats på mordplatsen, samt mördarens billigt själviska motiv, så förväntar sig mördaren att bli anhållen av Columbo. ”Nej, det kommer andra och anhåller dig senare”, säger Columbo som plötsligt tycks ointresserad av alltsammans. Columbo verkar bara ha velat avslöja den illusoriska verklighet som mördaren skapade för att vilseleda alla. Mördaren är den som först går i fällan. För att få allt att se verkligt ut måste mördaren redan från första akten leva strängt enligt den lömska planen. Kanske är det därför som mördaren ofta tycks dra en lättnadens suck i slutakten. Columbo avslöjar inte bara brottslingen, utan befriar samtidigt det kriminella sinnet från att ständigt leva instängt i sina egna beräkningar.

I samtalet på slutet tycks den annars så aktiva mördaren bedövad av Columbo, lugn och utan vinnarleende. Även mördaren är för första gången lyckligt tankspridd.

Hur lyckas Columbo avslöja den dolska planen? Vi tänker gärna att Columbo lyckas avslöja mördaren för att Columbo är ännu listigare. Om Columbo bytte sida och planerade brott så kunde ingen avslöja honom! Han vore en superintelligens som kunde tillfredsställa varje önskan, som anden i lampan. Ibland tycks även mördaren tänka i sådana banor och erbjuder Columbo anställning och lysande karriär. Med Columbo som medhjälpare vore mördaren oslagbar. Men Columbo verkar inte bry sig mer om sin framtid än om sitt yttre: ”No, never, I couldn’t do that.” Han älskar sitt arbete, förklarar han, men ger knappast intryck av att vara en poliskommissarie, utan tas ibland för en uteliggare som vänligt ombes att avlägsna sig från mordplatsen. Nunnor kan erbjuda honom mat och kläder. Är det i själva verket Columbo som sprider det vilseledande skenet? Är det han som har den överlägset slugaste planen? Är hans tankspridda uppenbarelse bara en ironisk förställning för att lura mördaren i fällan?

Columbo har säkert nytta av sin avväpnande enkelhet och tankspridda uppsyn. Men även om vi ibland ser honom gillra fällor för mördaren, så ser vi honom aldrig förklä sig till en lösdrivare. När hans fru givit honom en finare rock tycks han uppriktigt besvärad av den, som om han vore utklädd. Är Columbos förvirring trots allt uppriktig? Är det förvirringen han älskar med sitt arbete? Är det rentav förvirringen som så småningom avslöjar mördarens vattentäta plan?

Columbos kollegor är inte förvirrade. De följer polisspelets regler och har snart exakt den övertygelse som mördaren planerat åt dem enligt handboken: mördaren saknar motiv, har vattentätt alibi och kan inte bindas vid mordplatsen. Teknisk bevisning pekar tvärtom tydligt i annan riktning. Om kollegorna ledde utredningen skulle mördaren redan ha strukits från listan över misstänkta. Så här kan en poliskollega klaga när han upplever att Columbo sinkar utredningen genom att inte följa den kriminella spelledarens plan:

Sergeant Hoffman: Now what do you think Lieutenant, do you really think that Deschler didn’t shoot Galesko in the leg?

Columbo: I’ll tell you something, Sergeant, I don’t know what to think.

Skadeskjutne Galesko är i själva verket mördaren. Han sköt sig själv i benet efter att ha dödat Deschler, för att få mordet att se ut som självförsvar mot ”hustruns kidnappare”. Hustrun har Galseko redan mördat, efter att ha iscensatt kidnappningen och placerat ut spåren som utpekar Deschler. Varför mördade Galesko hustrun? För han kände att hon förmörkade hans lysande framtid. Mördarna i TV-serien planerar inte bara sina dåd, utan även sina liv. Utan idéer om lysande framtidsutsikter skulle de sakna motiv att planera mord.

Varken mördaren eller kollegan tvivlar, utan sover gott. Endast Columbo är vaken: ”I don’t know what to think.” Därför försöker han knyta ihop lösa trådändar. I likhet med filosofen Sokrates i antikens Aten, vet Columbo att han inte vet. Därför plågar han mördaren (och kollegorna) med sina enerverande frågor som inte tillhör spelet utan snarare kretsar omkring det. Nu vill du nog rikta Columbos berömdaste replik mot mig: ”Oh, just one more thing!” För sa jag inte att Columbo omedelbart vet vem mördaren är? Jo, det sa jag. Columbo ”vet” redan vem mördaren är. Hur? Vet han det genom sin överlägsna intelligens som blixtsnabbt avslöjar alltsammans? Nej, utan för att mördaren inte reagerar som någon som inte vet. När mördaren informeras om mordet reagerar mördaren märkligt: som någon som redan vet. Bristen på förvirring är mördarens kännemärke.

När Columbo avslöjat härvan av tankar som redan i första akten snärjde mördaren, går förövaren i fängelse utan att klaga. Handbojor är överflödiga när de egentillverkade äntligen låsts upp. Columbo har lugnat det kriminella sinnet. Brottslingen är fri från mordplanen som skulle säkra framtidsplanen. Plötsligt är allting verkligt, bara verkligt.

Bara en sak till: Ha en riktigt god jul och planera inte för mycket!

Dialogen mellan Hoffman och Columbo är från episoden Negative Reaction (1974). Tillbakavisandet av karriärerbjudandet är från The Bye-Bye Sky-High I.Q. Murder Case (1977).

Bilden är AI-genererad i Microsoft Designer av Ashkan Atry.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Filosofi är en ovanlig verksamhet, bland annat för att den i så hög utsträckning kan bedrivas stillasittande. Filosofer behöver inga forskningsfartyg, laboratorier eller arkiv för att arbeta med sina frågor. Bara en stol att sitta på. Varför är det så?

Svaret är att filosofer granskar våra sätt att tänka, och vi är aldrig någon annanstans än där vi är. En stol tar oss precis så långt vi behöver: till oss själva. Filosoferandet på stolen kan naturligtvis se självupptaget ut. Hur kan vi lära oss någonting väsentligt av ”tänkare” som varken tycks förflytta sig eller se sig omkring i världen? Om vi råkar se dem där de sitter alldeles stilla på stolen och tänker, så kan de onekligen se ut att vara avskärmade från den komplexa värld som vi andra måste leva och orientera oss i. Genom sitt fokus på mänskligt tänkande kan filosofin tyckas bortse från vår mänskliga värld och inte vara till någon glädje för oss andra.

Vad vi förbiser med en sådan invändning mot filosofin, är att vår komplexa mänskliga värld i hög utsträckning redan reflekterar våra mänskliga sätt att tänka. I den utsträckning som dessa sätt att tänka är förvirrade, begränsade, ensidiga och orättvisa, kommer även vår värld att vara förvirrad, begränsad, ensidig och orättvis. När vi lever och rör oss i denna mänskliga värld, som reflekterar våra sätt att tänka, kan man då inte säga att vi lever en smula inåtvänt, utan att vi noterar det? Vi agerar i en värld som återspeglar oss själva, däribland bristerna i våra sätt att tänka.

I så fall är det kanske inte så introvert att sätta sig ner och granska dessa sätt att tänka? Tvärtom tycks detta kunna befria oss och världen från mänskliga tankemönster som ibland begränsar och förvränger våra perspektiv utan att vi inser det. Naturligtvis vidgar även forskningsfartyg, laboratorier och arkiv våra perspektiv på världen. Men det visste vi redan. Jag ville bara öppna ögonen för en mer oväntad möjlighet: att även en stol kan ta oss långt, om vi bedriver filosofi på den.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Filosofin börjar med tvivel, det har många filosofer framhållit. Men vad betyder det att tvivla? Att hysa misstankar? Att kritisera vedertagna trosföreställningar? I så fall bygger tvivel på att vi tror oss veta bättre. Vi anser att vi har goda skäl att tvivla.

Är det tvivel? Att tro sig veta? Det låter paradoxalt, men det är antagligen den vanligaste formen av tvivel. Vi tvivlar och tror att vi lätt kan förklara varför. Men det är knappast filosofins tvivel. För i så fall skulle filosofin inte börja med tvivel, utan med tro eller vetande. Om en filosof tvivlar, och lätt motiverar tvivlet, så kommer filosofen snart att betvivla sina egna motiv att tvivla. Att tvivla, så som filosofer tvivlar, är att betvivla sitt eget tänkande. Det är att erkänna: jag vet inte.

Kanske har jag redan alltför många gånger citerat Sokrates berömda självbeskrivning, men det finns en skatt begravd i dessa enkla ord:

”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet.”

Oraklet i Delfi hade ju sagt om Sokrates, att han var visast av alla. Eftersom Sokrates inte ansåg sig kunnigare än andra, fann han uttalandet gåtfullt. Vad kunde oraklet mena? Självbeskrivningen ovan var Sokrates lösning på gåtan. Om jag är visare än andra, tänkte han, så kan min visdom inte bestå i att jag vet mer än andra, för det gör jag inte. Men jag har ett egenartat drag, och det är att när jag inte vet, så tror jag heller inte att jag vet. Alla som jag ställer frågor till här i Aten, tycks däremot ha standardattityden att de vet, även när jag kan visa att de inte gör det. Vad jag än frågar dem, så anser de sig veta svaret! Sådan är inte jag. Om jag inte vet, så reagerar jag heller inte som om jag visste. Kanske är detta vad oraklet menade är min överlägsna visdom?

Så vari bestod Sokrates visdom? I att börja med tvivel. Men måste han inte ha haft skäl att tvivla? Något måste han väl ändå ha vetat, någon intuition åtminstone, som gav honom anledning att tvivla! Märkligt nog tycks Sokrates ha tvivlat utan goda skäl. Han sa att han hörde en inre röst, som manade honom att stanna och hålla tyst, just som han var på väg att tala mångordigt som om han visste något: Sokrates demon. Men hur kunde en ”inre röst” göra Sokrates vis? Är det inte snarare ett säkert tecken på galenskap?

Jag tror inte att vi ska göra alltför stort nummer av att Sokrates valde att beskriva situationen i termer av en inre röst. Det viktiga är att han inte reagerar, när han inte vet. Tänk dig en människa som blivit klart medveten om sin egen reflex att bli arg. I samma ögonblick som hon märker att hon är på väg att bli arg, blir hon i stället fullkomligt lugn. Dramat är över innan det börjat. På samma sätt blev Sokrates fullkomligt lugn i samma ögonblick som han noterade sin egen reflex att börja tala som om han visste något. Han var klart medveten om sin egen kunskapsreflex.

Vad är kunskapsreflexen? Vi har redan känt av den i inlägget. Den slog till när vi trodde oss veta att en vis människa inte kan tvivla utan skäl. Det gjorde oss nästan rasande! Om Sokrates tvivlade, så måste han ha haft goda skäl! Om en ”inre röst” inspirerade tvivlen, så vore det inte visdom utan ett säkert tecken på galenskap! Detta är kunskapsreflexen. Att plötsligt inte kunna låta bli att tala, som om vi hade synnerligen goda skäl att hävda oss. Så reagerade aldrig Sokrates. I de lägena noterade han kunskapsreflexen och blev med ens fullkomligt lugn.

Värdet av att bli alldeles lugn, just när kunskapsreflexen vill sätta oss i rörelse, är att det gör oss fria att undersöka oss själva. Om vi lät kunskapsreflexen driva våra tvivel – ”detta är högst tvivelaktigt, eftersom…” – så skulle vi inte ifrågasätta oss själva, utan hävda oss själva. Vi skulle tvivla så som vi människor i allmänhet tvivlar, för att vi anser oss ha skäl att tvivla. Naturligtvis tvivlar Sokrates inte godtyckligt, som en vansinnig, men källan till hans tvivel blir uppenbar först i efterhand. Filosofi är kärlek till den klarhet vi saknar när filosoferandet börjar. Utan denna kärleksfulla inställning till det vi inte vet riskerar vår samlade mänskliga kunskap att bli en koloss på lerfötter – vinglar den redan?

När kunskapsreflexen inte längre styr oss, utan är bedövad av filosofiskt självtvivel, är vi fria att tänka självständigt och klart. Därför börjar filosofin med tvivel och inte med tro eller vetande.

Platon. 2000. ”Sokrates försvarstal” i Platon, skrifter, bok 1, översättning av Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande