Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: cancer

Allmänhetens syn på riskinformation om kolorektalcancer

toalettsits
24 mars, 2026 / / 1 kommentar

Den fjärde vanligaste cancerformen i Sverige är tjock- och ändtarmscancer, eller kolorektalcancer. Sjukdomen kan kopplas till både ärftlighet och miljöfaktorer, och till individuella livsstilsfaktorer som tobaksrökning, övervikt, alkoholkonsumtion, fysisk inaktivitet och matvanor (högt intag av rött och processat kött; lågt intag av frukt, grönsaker, fibrer och kalcium). Kopplingen till livsstil gör att individen själv kan minska risken för kolorektalcancer genom att ändra sina vanor.

Denna möjlighet att påverka sin egen risk kräver naturligtvis att man är medveten om sjukdomen och informerad om de livsstilsrelaterade faktorerna. Men vad vet allmänheten om kolorektalcancer? Hur föredrar de att riskinformation om livsstilsrelaterade faktorer kommuniceras? Och vad kan motivera dem att ändra sina vanor? Väl utformad riskkommunikation förutsätter kunskap om dessa frågor.

En intervjustudie undersökte allmänhetens kunskap om kolorektalcancer och syn på riskkommunikation kring sjukdomen. Man undersökte även vad deltagarna ansåg kunde motivera dem att ändra sin livsstil. Huvudförfattare är Erica Sundell, som tillsammans med fyra medförfattare beskriver studiens upplägg och resultat i en artikel i tidskriften BMC Public Health. De fann att deltagarna överlag visste mycket lite om kolorektalcancer och att de flesta aldrig stött på information om specifika riskfaktorer. Kunskapsluckan fylldes i stället av stereotyper om vilka som riskerar att utveckla kolorektalcancer, och av gissningar om hur hälsosamma vanor kan uppväga mindre hälsosamma. Sådana intuitioner kan leda till felaktiga bedömningar av den egna risken och hur den bäst hanteras. Kolorektalcancer behöver därför synliggöras mer, men hur?

Något som visade sig i intervjuerna var att specifika riskfaktorer för kolorektalcancer inte självklart motiverade deltagarna att ändra sina vanor. Risk för kolorektalcancer var bara en av flera faktorer som de balanserade, och vissa risker var man beredd att ta för att leva ett bra liv här och nu. Det visade sig också att även om några ansåg att minskad risk för kolorektalcancer kunde motivera dem att ändra sina vanor, så ansåg andra att vad som snarare motiverade dem att leva hälsosammare var minskad risk för hjärt-kärlsjukdom, bättre hälsa i allmänhet, och större välbefinnande.

Ett annat intervjuresultat var att deltagarna ville ha information som förklarar hur de livsstilsrelaterade faktorerna kan öka risken för kolorektalcancer. Flera uppfattade det som märkvärdigt att rökning kan påverka risken för cancer i tjock- och ändtarmen och inte bara i lungorna. Även andra riskfaktorer föreföll intuitivt osannolika. De intervjuade ville därför ha information som inte bara räknar upp riskfaktorer utan också ger en djupare förståelse för mekanismerna, åtminstone när riskfaktorerna spontant uppfattades som osannolika. Samtidigt behöver budskapen vara enkla och inte överlastade med information. Vidare ansåg deltagarna att positiv information som betonar vad man vinner på att ändra sina vanor är mer effektiv än negativ information som sprider rädsla och skuldkänslor genom att främst fokusera på risker med ens levnadsvanor. 

Studien gav många intressanta resultat, till exempel om var och när människor kan tänkas vara mest mottagliga för riskinformation, samt om hur ansvaret mellan individ och samhälle kan delas. Du hittar artikeln här: Colorectal cancer risk: stereotypical assumptions and competing values – a qualitative study with the general public.

I sin slutsats betonar författarna att kolorektalcancer behöver synliggöras för att motverka förutfattade meningar om sjukdomen. Det finns ett tydligt behov att göra det begripligt hur vissa livsstilsvanor kan påverka risken för kolorektalcancer, eftersom sambanden ibland kan förefalla osannolika. Man bör vidare ha i åtanke att människor kan ha olika motiv för att leva hälsosammare, och att de kan göra olika avvägningar mellan livskvalitet och minskad risk. Slutligen betonar författarna att riskkommunikation om kolorektalcancer bör vara nyanserad och inte dömande, särskilt med tanke på att rekommendationerna inte garanterar skydd mot cancer.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sundell, E., Hedström, M., Fahlquist, J.N. et al. Colorectal cancer risk: stereotypical assumptions and competing values – a qualitative study with the general public. BMC Public Health 26, 706 (2026). https://doi.org/10.1186/s12889-026-26737-2

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Övervikt ökar risken för cancer – men vilken nytta gör informationen?

Våg och måttband. Bild från Pixabay https://www.pexels.com/photo/blue-tape-measuring-on-clear-glass-square-weighing-scale-53404/
27 maj, 2025 / / 1 kommentar

Myndigheter och forskare har en skyldighet gentemot befolkningen att sprida information om de risker som de får kännedom om genom forskning. Informationsspridning och upplysning är även en viktig del av folkhälsoarbetet att påverka normer kring levnadsvanor och stödja individer att fatta informerade val om sin hälsa.

Forskning har funnit samband mellan övervikt och minst 13 olika cancersjukdomar, däribland tjock- och ändtarmscancer och bröstcancer (efter klimakteriet). Att förebygga och behandla obesitas kan därför leda till färre cancerfall i framtiden. Den europeiska kodexen mot cancer presenterar 12 åtgärder som människor själva kan vidta för att minska sin risk att drabbas av cancer. Åtgärderna omfattar bland annat ändrade levnadsvanor, skydd från kontakt med vissa kemikalier, deltagande i vaccinering och screeningprogram, och att bibehålla en hälsosam vikt.

Den här typen av information antyder att de förebyggande åtgärderna kan kontrolleras och påverkas av individen själv. Det är individen som förväntas agera. Uppfattningar om att individen har kontroll över orsakerna till cancer kan dock leda till stigmatisering och skuldbeläggande av cancerpatienter samt till föreställningar om att sjukdomen är självförvållad. Sådana skadliga effekter av hälsoinformation har observerats i samband med tidigare kampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om sambandet mellan rökning och lungcancer. Övervikt och obesitas är redan stigmatiserade tillstånd. Personer med övervikt och obesitas utsätts för diskriminering inom alla samhällssektorer, även inom hälso- och sjukvården, vilket kan ha negativa fysiska och psykiska konsekvenser för den drabbade. När man informerar om övervikt som en riskfaktor för cancer är det därför viktigt att beakta risken att man därigenom förstärker den utbredda stigmatiseringen av personer med övervikt.

I en ny intervjustudie undersöker jag och tre andra forskare hur personer med övervikt påverkas av hälsoinformation om sambandet mellan övervikt och cancer. Deltagarna lyfte fram flera etiskt viktiga faktorer att ta hänsyn till vid kommunikation av denna hälsorisk, till exempel risken för stigmatisering, ansvarsfördelning för behandling och förebyggande insatser, samt behovet av empati. Deltagarna upplevde riskinformation om samband mellan övervikt och cancer som viktig för dem personligen. Den handlar om deras kroppar och hälsa. Informationen var dock betungande att bära. Det kändes tufft att bli utpekad som högriskperson för cancer. Detta bland annat för att de upplevde det svårt att agera på informationen, då de vet hur svårt det är att gå ner i vikt: ”Ingen är frivilligt överviktig.” Informationen kunde därför få kontraproduktiva konsekvenser i form av oro och överätande. Den kunde även förstärka känslan av misslyckande och ge ökat självhat. Många deltagare rapporterade negativa erfarenheter från vårdmöten där de känt sig dömda och missförstådda. Dessutom saknas ofta tillräckligt bra stöd för viktnedgång. Informationen blir därför meningslös, menade de, och uppfattades som stötande och dumförklarande.

Studiedeltagarna bidrog med flera förbättringsförslag. De efterfrågade information som inkluderar de komplexa orsakerna till övervikt samt tydlig vägledning om hur man på olika sätt kan minska risken: inte bara viktnedgång, utan även alternativa sätt att minska sin cancerrisk. Dessutom lyfte de fram betydelsen av att vårdpersonal visar empati och erbjuder personcentrerad vård som tar hänsyn till individens unika situation och behov. Detta inkluderar konkreta och genomförbara råd, samt stöd för patienterna i deras ansträngningar att förbättra sin hälsa.

I vår artikel framhåller vi att hälsokommunikation ofta saknar såväl etiska överväganden som tydliga målsättningar (utöver skyldigheten att vara transparent). Folkhälsointerventioner bör dock, i likhet med kliniska interventioner, bygga på etiska överväganden och principer där interventionens positiva effekter ställs emot eventuella negativa effekter (eller ”biverkningar”). Ibland kan viss skada vara acceptabel om nyttan är tillräckligt stor. Men för närvarande verkar nyttan av information om sambandet mellan övervikt och cancer vara minimal eller obefintligt, vilket gör negativa konsekvenser oacceptabla. Vår slutsats är att sådan riskinformation till personer med övervikt och obesitas, om den ska främja hälsan och undvika att orsaka skada, bör vara empatisk, stödjande och baserad på förståelse för de komplexa orsakerna till övervikt. Genom att agera ansvarsfullt och medkännande kan vårdpersonal och forskare bidra till att förbättra hälsoutfallen för denna målgrupp.

Om du vill läsa vår intervjustudie hittar du den här: Perceptions of cancer risk communication in individuals with overweight or obesity – a qualitative interview study.

Vill du veta mer?

Patientorganisationen Riksförbundet Obesitas Sverige, för dig som lever med övervikt eller obesitas, är vårdnadshavare eller anhörig, eller möter personer med övervikt i ditt yrke eller på din fritid.

Om övervikt, obesitas och cancer | Cancerfonden

Olika samband mellan övervikt och cancerrisk – Uppsala universitet

Kraftig övervikt kopplas till ökad risk för 31 cancerformer | Medicinska fakulteten

Skrivet av…

Åsa Grauman, forskare vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Grauman, Å., Sundell, E., Nihlén Fahlquist, J., Hedström, M. Perceptions of cancer risk communication in individuals with overweight or obesity – a qualitative interview study. BMC Public Health 25, 1900 (2025). https://doi.org/10.1186/s12889-025-23056-w

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Våga prata om döden med svårt sjuka barn!

21 april, 2015 / / Inga kommentarer

Li Jalmsell är läkare och skriver en avhandling om vård av barn i livets slutVi tycker det är svårt att prata om döden med svårt sjuka barn. Kanske för att det inte är meningen att barn ska dö före sina föräldrar, kanske för att det är jobbigt att prata om döden bara därför att det är döden. Men vi behöver inte vara rädda. Barnen vill!

Men hur pratar man om något som är så svårt? Vår forskning visar att barn med cancer, barn som kommer att dö av sin sjukdom, ofta själva tar initiativet att prata om döden med sina föräldrar. De är medvetna om sin egen dödlighet och verkar inte vara rädda för den på samma sätt som många vuxna idag tycks vara. Barnen är istället rädda för att bli bortglömda eller ersatta av ett nytt barn. Att våga prata med barnen, att försäkra dem om att de är unika och aldrig kan bli ersätta och att vi kommer minnas dem även efter deras död kan ge tröst.

Många barn planerar för sin egen begravning och grav. De bestämmer sånger som ska sjungas, plats för graven och dekorationer i form av blommor. De försäkrar sig om att de lämnar ett fysiskt spår efter sig. Tanken på att det finns en plats där föräldrar, syskon, släkt och vänner kan fortsätta besöka dem kan ge barnet tröst och stöd.

Det finns också många barn som funderar över vad som händer med deras leksaker. De gör upp planer för sina dockor och gosedjur. Kanske pappa kan ta hand om favoritnallen? Så kan både nalle och pappa få tröst hos varandra efter barnets död.

Känns det fortfarande svårt? Vad gör man om barnet inte själv tar upp döden men det känns som att han eller hon ändå vill prata om den? Vi såg att många använde sig av sagor och berättelser. På detta sätt kan man prata om döden utan att prata om barnets egen död, om det känns för tungt. Läs tillsammans och var uppmärksam på barnets signaler. Vill han eller hon prata om döden så lyssna och svara. Det kan bli ett viktigt och spännande samtal som skänker både dig och barnet tröst. Du kommer inte att ångra dig!

Det finns bra böcker för alla åldrar. Jag vill tipsa om ”Adjö, Herr Muffin” av Ulf Nilsson, ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren, och ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green.

Man behöver inte pressa barnen att läsa eller prata, men vi kan underlätta för de barn som vill. Genom att se till att det finns böcker eller filmer som handlar om döden hemma, eller på sjukhuset kan de barn som vill ta initiativ till samtal enkelt ta fram boken eller be att få se filmen. Dessa böcker och filmer kan stå i bokhyllan tillsammans med andra barnböcker och på så sätt finnas tillgängliga för de barn som vill utan att orsaka oro eller ångest för andra.

Läs studien: On the child’s own initiative: Parents communicate with their dying child about death.

Li Jalmsell

Pratar om svåra saker - Etikbloggen