Etikett: bioetik (Sida 6 av 10)

För omkring trettiofem år sedan skrev Stephen Toulmin en artikel på temat: Hur medicinen räddade livet på etiken. Jag finner den fortfarande läsvärd.

Toulmin resonerade ungefär så här:

Under 1900-talets sex första decennier mådde etiken inte alls bra. Man kan säga att den led av moralisk afasi: den kunde inte tala vettigt om verkliga etiska problem.

Medan moralfilosofer var upptagna av att formellt ange vad som utmärker moraliska frågor och omdömen i största allmänhet, utan att ta ställning i konkreta etiska frågor, satt etikdebattörer utanför akademins filosofikretsar fast i motsättningen mellan dogmatism och relativism.

Dogmatiker hänvisade vördnadsfullt till universella regler och auktoritativa religiösa system, medan relativister och subjektivister avfärdade de absoluta anspråken med hänvisning till antropologiska och psykologiska rön om skillnader i människors attityder.

Kort sagt: medan filosofer analyserade moralens särart i allmänhet och lämnade levande etiska frågor åt sitt öde, kämpade dogmatiker och relativister fruktlöst om huruvida dessa frågor har absoluta svar, grundade på universella principer, eller om svaren är relativa till kulturella och individuella faktorer.

I detta nära-döden-tillstånd kom medicinen till undsättning. Medicinska praktiker väckte mycket bestämda etiska frågor som pockade på svar och vägledning. När filosofer på 1960-talet började uppmärksamma dessa frågor, räddades etiken ur dödläget den hamnat i.

Toulmin menar att medicinsk etik räddade livet på etiken genom fyra vitaliserande insatser:

Genom att fokusera på situationer, behov och intressen, som är mer objektivt givna än de attityder, känslor och önskningar som antropologi och psykologi intresserade sig för. Huruvida en persons handlingar hotar en annans hälsa kan diskuteras i objektiva termer, till skillnad från frågor om vanor och smak.

(Här kommer jag att tänka på utvecklingen av empirisk etik, där mer objektiva sidor av problemen utforskas i olika typer av studier.)

Genom att analysera konkreta fall, snarare än sträva mot de allmänna principer som dogmatiker hänvisade till. Toulmin jämför medicinsk etik med läkarkonsten. Sjukdomar beskrivna enbart i allmänna termer blir abstrakta; de får relevans först för vårdpersonal som lärt sig att i praktiken identifiera verkliga fall av sjukdomarna. Detsamma gäller etiken. Även där fordras en konst att identifiera verkliga fall av exempelvis ”hänsynslöshet”; annars blir de etiska begreppen abstrakta och utan praktisk betydelse.

(Här tänker jag bland annat på de etikronder som numera görs i etikutbildningen av vårdpersonal.)

Genom att inrikta sig på professionella verksamheter, som ger upphov till bestämda ansvarsuppgifter och förpliktelser. För att förstå våra förpliktelser gentemot varandra, kan vi inte utgå från en abstrakt bild av människan som ”ren individ”. Vi lever och agerar i livssammanhang som formar våra förpliktelser. Medicinsk-etiska problem handlar ofta om förpliktelser formade av olika professionella roller och sammanhang.

(Här tänker jag på förra blogginlägget, om professionsgränser mellan folkhälsa och vård, som ibland kan överskridas. Verksamheter som forskning, vård och industri formar olika typer av förpliktelse och ansvar, som det inte alltid är lätt att hålla isär.)

Genom att återinföra bedömningar av ”rimlighet” och ”personliga relationer” i etiken, bedömningar av hur omständigheterna påverkar fallet som diskuteras. Vad som i en läkar-patientrelation är en rutinundersökning, kan utanför detta sammanhang ge oss skäl att snarare tala om ett övergrepp. Omständigheterna ändrar fallen, och Toulmin jämför medicinsk etik med hur domstolar gör bedömningar av vad som kan uppfattas som rätt och rimligt mellan människor, givet vad vi vet om dem.

(Jag kommer att tänka på hur medicinsk etik alltmer utövas i dialog med patienter, vårdpersonal och forskare, för att närmare förstå omständigheterna.)

– Varför finner jag Toulmins artikel värd att läsa idag?

Bland annat för att den ger en så bred och realistisk beskrivning av etiken som praktik och konst, utövad i tid och rum, delvis jämförbar med läkarens eller juristens praktik och konst. Artikeln gör också utvecklingen av bioetiken begriplig; såsom framväxten av empirisk etik, av etikronder, av strävan att arbeta i nära dialog med berörda parter och med verksamheterna.

Toulmins artikel nyanserar dessutom en förenklad självförståelse av hur etiska frågor får sina svar. Vi tror gärna att empiriska studier ger oss fakta i målet. Sedan kopplar vi på allmänna moraliska principer och härleder de etiska slutsatserna för fallet. Detta kan likna ett återfall i dogmatism, där religiösa principer ersatts av sekulära filosofiska principer.

Slutligen vill jag nämna att artikeln belyser ett problem som vi stött på i några empiriska studier på sistone. Kolleger har gjort etiska utbildningsinterventioner i olika vårdprofessioner. Deltagarna har uppskattat de praktiska övningarna och funnit dem lärorika. Men ingen tydlig effekt av övningarna har kunnat mätas genom att jämföra kunskapstest före och efter interventionen.

Toulmins beskrivning av hur medicinen räddade livet på etiken kan antyda en förklaring. Övningarna var praktiska och rörde konkreta fall som deltagarna var förtrogna med. Men kunskapstesten var formulerade i de allmänna termer som utgjorde en så stor del av etikens sjukdomsbild. Interventionerna var vitaliserande, men inte kunskapstesten.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska