Intern hantering av oredlighet misslyckas ofta

30 maj, 2017

Pär SegerdahlVad utmärker en forskningsskandal? I en kort artikel i Hastings Center Report använder Carl Elliott som exempel skandalen kring Paolo Macchiarini vid Karolinska Institutet.

Macchiarinis dödliga experiment med stamcellsbadade konstgjorda strupar, inopererade i patienter som inte var livshotande sjuka, har visserligen unika drag kopplade till forskarens personlighet och karisma. Men på en punkt liknar skandalen andra skandaler, menar Elliott. Visselblåsare som använder interna vägar vid hemuniversitetet för att utreda oegentligheter i forskning misslyckas ofta. Rättvisa skipas inte förrän media avslöjar oegentligheterna. I detta fall avslöjades de i Bosse Lindquists dokumentärfilm Experimenten.

Om Elliott har rätt, drar jag personligen två slutsatser. Den första är att granskande journalistik är viktig. Den avslöjar oegentligheter som annars inte skulle uppdagas. Min andra slutsats är att vi inte kan vara nöjda med detta.

Arga kunder som vill tvinga expediten att åtgärda något som de anser blev fel, kan hota: ”Om ni inte ordnar upp det här så skriver jag en insändare i tidningen.” En ansvarsfull person som misstänker forskningsfusk ska normalt inte behöva agera på ett sätt som kan tolkas som partisk maktutövning. Det förgiftar situationen och ökar risken för visselblåsaren.

Om misstänkt forskningsfusk inte kan hanteras internt, som Elliott menar, så krävs en ordning för extern hantering. Därför är det bra att en svensk utredning nyligen föreslog att en självständig myndighet ska utreda misstänkt oredlighet i forskning.

Att kontakta media ska inte behöva vara vägen vid misstankar om forskningsfusk, bara utvägen. Om utvägen ofta måste användas, är det något fel med vägen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Vem tar ansvar för den förarlösa bilen?

23 maj, 2017

Pär SegerdahlTeknikutvecklingen går allt snabbare. Tempot i samhället blir allt högre. Faktum är att teknikutvecklingen kan påminna om en av dess senaste produkter: den förarlösa bilen.

Vem tar ansvar när tekniken fattar besluten? Vem tar ansvar för teknikutvecklingen? Frågorna ställs av Jessica Nihlén Fahlquist i en debattartikel i NyTeknik.

Hon påpekar att teknikutvecklingen trots allt inte är förarlös, utan styrs av människor. Eftersom tekniken har både positiva och negativa konsekvenser, bör vi ta oss tid att reflektera över etik och ansvar kring ny teknik – i stället för att använda människor och miljö som labbråttor i olika samhällsexperiment, skriver hon.

Nihlén Fahlquist poängterar inte bara företagens ansvar, utan även de enskilda ingenjörernas. De bör få adekvat etikundervisning och hjälp att reflektera över sin egen roll i samhället. Genom att integrera etik och teknik från början, kan etiken förbättra tekniken i stället för att kritisera den i efterhand, påpekar hon.

Men har vi tid att tänka efter, när allt går så snabbt? Etisk eftertanke kommer måhända att innebära att teknikutvecklingen går något långsammare. Men kanske är det ett pris vi måste betala om vi vill ta ansvar för vad som annars kan likna en förarlös bil.

Läs artikeln och tänk efter!

Pär Segerdahl

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Forskning är inte en magisk praktik

16 maj, 2017

Pär SegerdahlHur kommer det sig att forskning ibland skrämmer på ett hissnande sätt. Jag menar känslan att forskare ibland gräver för djupt, att de genomskådar vad som inte borde genomskådas, att de manipulerar livets fundamentala villkor.

Det behöver inte handla om genetiskt modifierade organismer (GMO) eller om embryonal stamcellsforskning. Jag arbetade under en period med språkforskning om samtal. När jag berättade att jag skrev om samtalsanalys, kunde jag få reaktionen: ”Åh nej, nu vågar jag inte prata med dig, för du ser säkert igenom allt jag säger och bedömer hur bra jag egentligen talar.”

Varför kan vi reagera så? Som om forskare såg igenom livets alldagliga yta, som igenom en tunn slöja, och fick makt över livet genom att kontrollera dess dolda mekanismer.

Mitt intryck är att vi i dessa reaktioner tolkar forskning som en form av magi. Magi är just en gränsöverskridande verksamhet. Magikern står i kontakt med ”andra sidan”: med krafterna som styr livet. Genom att kommunicera med dessa dolda krafter får magikern makt över livet. Det är åtminstone ofta attityden i en magisk praktik.

Är det inte så vi tolkar forskning när den skrämmer på ett hissnande sätt? Vi tänker i termer av en gräns mellan livets yta och dolda krafter; en gräns som forskare överskrider för att uppnå makt över livet. Forskningen ter sig då gränsöverskridande på ett svindlande sätt. Vi tolkar den som en magisk praktik, som ett otillåtet grävande i livets grundvalar.

Lantbrukaren som vill kontrollera vattennivån på åkern genom att gräva diken är däremot ingen magiker som kommunicerar med dolda krafter. Att gräva diken ger vanlig makt i livet: kontroll av vattennivån i marken. Jag vill påstå att forskning mer liknar att gräva diken för att kontrollera vattennivån än att ägna sig åt magi för att kontrollera livet självt. Visst ger forskning makt och kontroll – men i livet, inte över ”livet självt”.

Därmed inte sagt att forskningsgrävande inte behöver regleras. Det behöver antagligen även dikning.

Ibland förförs vi av den magiska auran kring karismatiska forskare. Vi tror att de är nära ”gåtans lösning” och ger dem fria tyglar… Vi får akta oss från att ge forskningsarbete en magisk tolkning.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Att publicera bioetik 2017 – var och var inte?

9 maj, 2017

Det finns ett stort antal tveksamma tidskrifter – så kallade ”predatory journals” – som lockar forskare att publicera sig i dem. Dessa tidskrifter sätter egna ekonomiska intressen främst; att publicera sin forskning där ger ett tveksamt meriteringsvärde.

För att hjälpa forskare i bioetik (inte minst yngre och oerfarna) att hålla sig informerade om dessa tidskrifter, tillhandahåller Stefan Eriksson och Gert Helgesson en årligen uppdaterad lista över tveksamma tidskrifter. Listan för 2017 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog:

Tanken är inte att listan ska användas som checklista, utan som utgångspunkt när man överväger en lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Rädsla för det okända väcker spöken

26 april, 2017

Pär SegerdahlNågot som verkligen kan starta febril tankeaktivitet är att stå inför ett otydligt hot. Vi ser inte riktigt vad det är, så vi försöker själva fylla i konturerna.

På seminariet i måndags diskuterade vi vad jag tror var ett sådant fall. En kvinna bestämde sig för att testa om hon möjligen hade kalciumbrist. Till sin förvåning fick hon beskedet att hon led av en sjukdom, osteoporos eller benskörhet.

Trots att hon egentligen redan var bekant med problemet – hon kunde skada revbenen av att få en kram och hade brutit axeln när hon försökte knuffa igång bilen – så var det först när doktorn berättade att hon led av en sjukdom som innebar förhöjd risk för benbrott som hon blev rädd.

Nu menar jag inte att hon inte hade skäl att bli bekymrad. Men oron tycks ha blivit mardrömslik.

Rimligen förstod hon redan att hon behövde vara försiktig ibland. Men nu upplevde hon riskfaktorn hon informerats om som ett osynligt hot. Som ett spöke, säger hon själv. Hon började jämföra sin kropp med ett hus vars grund börjat upplösas och när som helst rasar ihop. Hon började uppleva stor fara i varje aktivitet.

Många som diagnostiseras med benskörhet får inga frakturer. Får man frakturer behöver de inte vara allvarliga. Men risken för frakturer är större i denna grupp och får man en höftfraktur så är det ett stort problem. Men kvinnan i exemplet hade börjat föreställa sig sin ”riskfaktor” som ett spöke som ständigt förföljde henne.

Jag undrar nu: Handlar etiska debatter ibland om liknande spökbilder? De flesta av oss vet inte riktigt vad embryoforskning är, det låter vagt kusligt. Så när vi hör talas om sådan forskning fyller vi själva i konturerna: embryot är väl en liten människa? Genast framstår forskningen som mardrömslik och absoluta gränser måste dras. Annars hamnar vi på ett sluttande plan där mänskligt liv förfaller, som kvinnan föreställde sig kroppen rasa ihop.

Jag undrar vidare: Om debatter ibland handlar om spökbilder, hur ska vi hantera spökena? Med information? Men det var ju information som väckte spökena. Med ihärdiga logiska motargument? Men spökena finns ju i det frenetiska resonerandet. Ska vi fortsätta att fylla i konturer, som om vi korrigerade dåliga skisser? Är det inte att ta spökbilder på för stort allvar? Är det inte som att försöka väcka sig själv i en dröm? Det vaknar man inte av.

Allt började med att vi upplevde ett otydligt hot. Resten var drömlika följdverkningar. Vi behöver antagligen besinna oss på situationen där vi upplevde det första vaga hotet. Hur tänkte vi där? Vi behöver bearbeta problemet i den gestalt det hade innan det antog sina mardrömslika dimensioner.

Därmed inte sagt att vi skulle sakna skäl att bekymra oss.

Pär Segerdahl

Reventlow, S., Hvas, A. C., Tulinius, C. 2001. “In really great danger.” The concept if risk in general practice. Scandinavian Journal of Primary Health Care 19: 71-75

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Att lita på sig själv

19 april, 2017

Pär SegerdahlAtt lita på sig själv, vad innebär det? Det kan naturligtvis innebära att anse sig veta bäst, att tro att man har styrkan att vinna över vem eller vad som helst.

Det finns en annan form av tillit till sig själv, där man litar på sin osäkerhet snarare än på sin säkerhet. Man reagerar på sin osäkerhet inte genom att anklaga sig själv, utan genom att ta ett djupt andetag och säga: detta är svårt. Jag skulle inte vara så osäker om det inte vore för att jag stött på något som sannerligen kräver försiktighet, eftertanke och långsiktigt undersökande.

Det låter ödmjukt när Sokrates säger att det enda han vet är att han ingenting vet. Eller när det sägs att vishet består i insikten att man inte är vis. I en mening är det ödmjukt. Men det är en ödmjukhet som samtidigt uppvisar självtillit. Det är inte jag som är ovanligt dum, det är saken som är ovanligt svår. Ibland överträffar livet intellektet.

Den som litar på sin osäkerhet uttrycker den som uppriktiga frågor, i stället för att dölja den under kvicka argument och teser. När osäkerheten uttrycks som frågor kan arbetet börja. Osäkerheten är då det enda säkra att hålla sig till. Det är den som visar att det finns något att undersöka. Det är den som visar vägen, genom uppriktiga frågor och genom tillbakavisande av förhastade lösningsförslag.

Ibland är svaghet en styrka. Sokrates förlitade sig på den. En forskande person gör det.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Att glida utmed ett sluttande plan

11 april, 2017

Pär SegerdahlI debatter om dödshjälp, abort eller embryonal stamcellsforskning förekommer ofta resonemang i termer av det sluttande planet. Här är ett exempel på ett sådant resonemang:

Om vi tillåter läkarassisterat självmord i livets slutskede, så förskjuts moralen i sjukvården i farlig riktning. Snart kan läkarassisterat självmord komma att praktiseras även på människor som inte är i livets slutskede och som inte begär det. Även om det inte går så långt, så kommer allmänhetens förtroende för sjukvården att urholkas. Därför måste läkarassisterat självmord i livets slutskede förbjudas.

Att resonera om framtiden är viktigt. Vi behöver bedöma konsekvenser av att tillåta nya praktiker. Men hur bedömer vi framtiden på ett trovärdigt sätt?

I en artikel i Medicine, Health Care, and Philosophy menar Gert Helgesson, Niels Lynøe och Niklas Juth att många resonemang i termer av det sluttande planet inte är empiriskt underbyggda, utan bygger på värdemässiga faktaantaganden. Den som anser att alla former av dödshjälp är absolut fel, anser att läkarassisterat självmord i livets slutskede är ett fatalt steg i farlig riktning. Därför antar man att steget kan följas av fler steg i samma farliga riktning. Slår man in på fel väg, hamnar man ju allt längre fel. Det tycks ofrånkomligt att första steget följs av andra steget…

Problemet är bara att detta siande av framtiden bygger på den ursprungliga moraliska tolkningen. Den som inte är övertygad om fataliteten i det ”första” steget, har inte samma böjelse att se det just som ett ”första steg” med en inneboende tendens att leda till ”nästa steg” och slutligen till katastrofen.

Att resonera i termer av sluttande plan kan ibland upplevas som om man själv befann sig på ett sluttande plan. Ens tankar glider skräckfyllda iväg mot stupet. Kanske innehåller artikeln av Helgesson, Lynøe och Juth en analys av detta fenomen. Det sluttande planet har blivit ett cirkelresonemang, där siandet av katastrofala följdverkningar styrs av den moraliska tolkning som man försvarar med hänvisning till det sluttande planet.

Att resonera i termer av sluttande plan är inte fel i sig. Ibland befinner sig utvecklingen på ett sluttande plan. Men det är en resonemangsform som fordrar försiktighet, för ibland är det de egna tankarna som glider iväg utmed ett sluttande plan.

Och det kan få konsekvenser.

Pär Segerdahl

Helgesson, G., Lynøe, N., Juth, N. 2017. Value-impregnated factual claims and slippery-slope arguments. Medicine, Health Care, and Philosophy 20: 147-150.

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen


%d bloggare gillar detta: