Visionära akademiska texter är ovanliga – texter som belyser hur forskning kan bidra till de riktigt stora mänskliga frågorna. I en artikel i filosofitidskriften Theoria öppnar Kathinka Evers upp ett djupt visionärt perspektiv på neurovetenskapen och den mänskliga naturen. Vågar ni följa med?
I årtusenden har känsliga tänkare bekymrats över människan själv. Visst skapar vi välstånd och säkerhet åt oss. Men som inga andra djur har vi även en olycklig benägenhet att skapa elände åt oss själva (och andra livsformer). 1900-talet var extremt i bägge riktningarna. Vad är mekanismen bakom det mänskliga självskadebeteendet? Kan den belysas och förändras?
Som jag läser henne, ställer Kathinka Evers väsentligen denna stora mänskliga fråga. Hon gör det utifrån dagens neurovetenskapliga syn på hjärnan, som hon menar motiverar ett nytt sätt att förstå och påverka mekanismen bakom det storskaliga mänskliga självskadebeteendet. Väsentligt i den neurovetenskapliga synen, är att människohjärnan är byggd för att aldrig bli helt färdigbyggd. Liksom vi har ett unikt självskadebeteende, föds vi med unikt ofärdiga hjärnor. Dessa hjärnor är formbara under decennier och skulle behöva lika lång omsorg. De formas inte passivt, utan genom att aktivt finna nya, mer eller mindre lyckliga sätt att fungera i samhällena som vi utsätter oss för.
Eftersom våra hjärnor påverkar våra samhällen, kan man säga att vi bygger samhällena som bygger oss själva, i ett ständigt kretslopp. Mitt i detta känsliga utbyte mellan människa och samhälle står alltså hjärnan. Med sin kreativa formbarhet gör den många deterministiska anspråk på genetiken och människans ”medfödda” natur problematiska. Varför är vi som vi är? Delvis för att vi skapar samhällena som skapar oss så som vi är. I årtusenden har vi genererat oss själva via samhällena som vi byggt, okunniga om det hyperinteraktiva organet mitt i processen. Det är alltid bakom våra ögon.
Kathinka Evers poäng är att vi idag har vi så stor kunskap om hjärnans inneboende aktivitet, dynamik och variabilitet, att vi får ett nytt ansvar för vår egen natur. Hon uttrycker tekniskt läget så här: Dagens neurovetenskapliga kunskap om hjärnan ger oss ett naturalistiskt ansvar att vara epigenetiskt proaktiva. Om vi vet att vår aktiva och variabla hjärna stödjer en kulturell evolution bortom vårt genetiska arv, så får vi ett ansvar att påverka evolutionen genom att anpassa samhället till vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter.
Tanken på ett neurovetenskapligt ansvar att utforma samhällen som formar den mänskliga naturen i önskvärd riktning, kan låta som en uppmaning till en ny social ingenjörskonst. Artikeln utvecklar emellertid tanken om detta ansvar inom ramen för en samvetsgrann genomgång av liknande tendenser i vår historia, tendenser som ofta kretsat kring genetiken. Det handlar inte om att stödja ideologier som redan bestämt sig för hur människan bör vara. Det handlar snarare om att låta kunskap om hjärnan inspirera till sociala förändringar, där vi annars okunnigt skulle riskera att återskapa mänskligt elände. Sådan kunskap förutsätter givetvis samarbete mellan natur-, samhälls- och humanvetenskaperna, tillsammans med fri filosofisk reflektion.
I artikeln nämns exemplet ungdomsvåld. I vissa länder finns en politisk vilja att döma ungdomsbrottslingar som om de vore vuxna och även placera dem i vuxenfängelser. Idag vet vi att hjärnan under puberteten är i en utvecklingskris, där viktiga neurala kretsar förändras dramatiskt. Krisande ungdomshjärnor behöver särskild hänsyn. Men här riskerar de att placeras i precis sådana miljöer som vi kan räkna med genererar mer mänskligt elände.
Kunskap om hjärnan kan alltså motivera sociala förändringar som minskar det mänskliga självskadebeteende som bekymrat tänkare i årtusenden. Neurovetenskaplig självkännedom ger oss en nyckel till mekanismen bakom beteendet och ett ansvar att använda den.
Kathinka Evers. 2020. The Culture‐Bound Brain: Epigenetic Proaction Revisited. Theoria. doi:10.1111/theo.12264
Detta inlägg på engelska
I dialog med filosofer
Senaste kommentarer