Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 18 av 20)

Varifrån kommer våra etiska övertygelser?

18 april, 2012 / / Inga kommentarer

Den som följt Etikbloggen har nog märkt en underström av undringar om vad etik är. Ibland vänder strömmen upp mot ytan. Idag gör den det igen.

Jag fascineras av moraliska övertygelser. Att kloka människor kan ha motsatta övertygelser, och argumentera lika vältaligt för sina saker. Tänk bara på oenigheten om sådant som tagits upp här på bloggen: om GMO, om LifeGene, om stamceller, om abort, och om GMO igen.

– Hur kan människor uppfatta samma saker så olika?

Betraktar man etiken på avstånd, kan man alldeles tappa stinget. Varför ge sig in i en sport där var och en utropar sig själv till segrare?

Vi argumenterar som om vi försökte göra intryck på en klok domare. Men det finns ingen domare. Bara den andre, som är oenig med mig.

Inte nog med att olika personer är oeniga. Jag kan vakna kallsvettig och vara oenig med mig själv. Eller åtminstone misstänka att vad jag argumenterade för igår var alldeles uppåt väggarna.

Varför ge sig in i en sport där självutnämnda segrare nästa dag diskvalificerar sig själva?

Vad som fascinerar mig mest är den envist återkommande övertygelsen, ”Så här är det!” Tänk att den trotsar all etisk komik, repar mod, och gång på gång lyckas ta sig själv på blodigt allvar.

När vi talar varmt för våra övertygelser, framförs argumenten som logiska grundstenar, som övertygelsen vilar tryggt på. Men jag har en erfarenhet som jag tror att jag delar med många. Nämligen att argumenten flödar först när jag är övertygad.

Den där logiska grundvalen som argumenten utgjorde för min övertygelse, verkar ha sin grund i övertygelsen själv. Min vältalighet tycks vara ett cirkelresonemang. Min logik tycks inte värd mer än tungomålstalande. Jag sjunger min övertygelse, och sången heter ”Mina goda skäl”.

Är det vad etik är? Människor som sjunger sina egna varianter av ”Mina goda skäl” för varandra? Och som i finalen utropar sig själva till segrare, om de nu inte diskvalificerar sig?

Etik framstår som en absurd aktivitet som vi borde göra oss av med, som man lämnar en illusion. – Hur är etik möjligt?

Jag misstänker att dessa undringar om etik uttrycker ett grundligt missförstånd. Jag tror att vi går vilse, för att vi gång på gång försöker förstå etiken som något förnuftsmässigt och logiskt. Jag tror att vi går vilse, för att vi tror att våra etiska resonemang primärt riktar sig till andra människor som vi försöker övertyga.

Etik är inte minst vår egen kamp med livet.

När vi resonerar etiskt med varandra, kämpar vi med en tredje part: med livet av idag. Vi försöker leda livet rätt, när frågor om GMO, biobanker och stamceller får oss att tappa orienteringen.

Min etiska övertygelse kommer inte från argumenten. Inte heller från slutsatserna. Snarare bildar argument och slutsatser tillsammans en väv eller ett system. De bildar en sammanhängande karta som orienterar mig i vad jag kan identifiera som vår samtid.

Vår övertygelse kommer inte från kartan. Övertygelsen kommer inte från logiska relationer mellan argument och slutsatser.

Övertygelsen förutsätter den egna kampen med terrängen. När jag finner att jag efter en tids ovisshet kan börja orientera mig i terrängen, börjar jag sjunga både argument och slutsatser med övertygelse. Nästan som en hyllning till livet som nu blivit klarlagt.

Terrängen övertygar mig om kartan, när kartan orienterar mig i terrängen.

Etik, föreslår jag, är till stor del arbetet att orientera våra liv in i tiden.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Efter oljan: genetiskt raffinerade grödor?

3 april, 2012 / / Inga kommentarer

Vi står inte bara inför utmaningen att föda en växande befolkning. Vi står samtidigt inför utmaningen att bryta oljeberoendet, i god tid innan denna energi- och råvarukälla sinar.

De flesta är eniga om betydelsen av att utveckla en ny ekonomi som bygger på förnyelsebara, biologiska energi- och råvarukällor. Men hur förverkligas en sådan ”bioekonomi”? Ska vi helt enkelt så fler frön i marken och hoppas att gröna ängar ska driva ett nytt samhälle?

En debattartikel på SvD Brännpunkt tog nyligen upp denna viktiga fråga.

Utan tekniker för att raffinera olja, skulle inte ens all världens olja driva Sverige. Artikeln säger något liknande om de förnyelsebara energi- och råvarukällor, som de flesta anser behöver utvecklas. De kommer knappast att driva ens ett litet land, om vi inte tar fasta på de bästa teknikerna i vardande för att ”raffinera” våra grödor.

Till skillnad från oljan, som inte kan förfinas förrän den pressat sig upp ur jorden, kan grödor förfinas redan innan de skördas och används som energi- och råvarukälla. Det har människan gjort i årtusenden. Det kallas växtförädling.

Denna raffinering redan av fröna som sås, kan bli avgörande vid omställningen till en ny bioekonomi.

Varför använda energislukande industriella processer för att raffinera en substans från grödor som producerar lite av substansen, om vi kan ”raffinera” redan fröna som sås, så att det som växer på åkern producerar mer av substansen? Och dessutom i en form som är lättare att senare raffinera industriellt.

Här kan en biobaserad ekonomi sägas ha en fördel framför en oljebaserad. Raffineringen kan ju genomföras i minst två faser. Redan den ursprungliga råvaran, grödan, kan raffineras och anpassas till senare raffineringsprocesser (för framställning av olika produkter). Vi kan skapa en mångfald grönskande ”råoljor”. Den nya flexibiliteten är värd att notera.

De mest kraftfulla och precisa metoderna för att ”raffinera” grödor använder genteknik. Grödor som raffinerats med genteknik kallas GMO-grödor. Som de flesta vet, finns en utbredd skepsis mot GMO-grödor. Greenpeace driver kampanj mot GMO, och EU:s lagstiftning gör det svårt och dyrt att utveckla teknikerna i Europa.

Om växtförädling kan bli avgörande för att grödor ska kunna bidra till en ny bioekonomi, så har vi anledning att ställa frågan om inte den försiktighetsprincip som Greenpeace propagerar för i själva verket är en ansvarslöshetsprincip. Katastrofer och konflikter ligger på lur när oljan sinar. Hur ”försiktigt” kan vi närma oss framtiden, utan att försiktigheten övergår i oansvarighet?

SvD-artikeln tar upp farorna med GMO-skepsisen. Även jag har bloggat om rädslan för GMO här på Etikbloggen, och försökt förstå dess orsaker.

Utan att försöka förstå varken tekniken eller rädslan för den, illustrerar däremot EU-parlamentarikern Carl Schlyter i en replik GMO-rädslan i dess mest oraffinerade form:

  • ”EU behöver uthålligt jordbruk, inte blanda ishavstorskar med tomater eller bakterier med raps”.

Med tanke på situationens allvar, får man säga att Schlyter tar en stor risk när han inte försöker kommunicera bättre kring tekniker som det finns skäl att tro kan bli avgörande för att ta oss ur oljeberoendet.

Oljans raffinerade former kan inte ersättas av gröna ängar allena. Även tekniker för raffineringen av grödorna måste tas på allvar. Därmed även tekniker för förädlingen av själva ”rågrödorna”. Annars är risken stor att inte ens all världens grödor driver Sverige.

Per Sandin kommenterade på SLU-bloggen Etik ordvalet i debattväxlingen på SvD:

  • ”Medan forskarna talar om ’genmodifiering’, använder Schlyter det nedsättande ’genmanipulerade grödor’.”

Om genmanipulerade grödor en dag övertar oljans roll i en ny bioekonomi, kanske vi kommer att använda ett tredje uttryck: genraffinerade grödor.

Det skulle ha en poäng. Det skulle fästa uppmärksamheten på att samma tekniska arbete som människan idag måste utföra för att oljan ska driva våra samhällen, det måste hon utföra även i framtiden för att våra grödor ska driva en ny bioekonomi.

Så vackert de genraffinerade organismerna låter sig förkortas på svenska: GRO!

Pär Segerdahl

Bioetiken är ingen intresseorganisation

21 mars, 2012 / / Inga kommentarer

Bioetiken anses ibland legitimera mäktiga intressen. Liksom kyrkan förr välsignade armén och förklarade att Gud är på vår sida, används nu bioetiska välsignelseakter, menar man, för att stödja läkemedelsindustri och medicinforskning.

Exempel som kan bekräfta en sådan bild finns. I USA händer det att läkemedelsföretag anställer bioetiker. Glenn McGee, tidigare redaktör för American Journal of Bioethics, avgick efter kritik från en anställning vid ett Texasbaserat stamcellsföretag.

Det finns en verklig risk att hamna i legitimerande roller. Varje person som kallar sig bioetiker bör höra denna samvetsfråga inom sig: ”Har jag blivit ensidig och partisk?”

Samtidigt utmärker det bioetiken som akademisk verksamhet att du faktiskt kan (och bör) agera utifrån denna samvetsfråga. Du kan (och bör) väga motstridiga värden mot varandra. Du kan (och bör överväga att) ändra ståndpunkt.

Öppenheten förstärker dig som bioetiker.

Så fungerar det inte om du företräder en intresseorganisation eller myndighet. Där bör du inte tvivla. Där är det givet vilka uppfattningar, värden och föreskrifter du professionellt har att bevaka. Bevakar du inte de rätta intressena, bör du avgå. Du har blivit illojal mot din organisation och agerar oprofessionellt.

I bioetiken är det alltså tvärtom. Om du företräder ett intresse som om du tillhörde en organisation, om du resonerar ensidigt utan att rättvist balansera olika värden – det är då du bör överväga att sluta.

Om organisationsfunktionärens samvetsfråga är ”Har jag blivit illojal?”, så är etikerns samvetsfråga ”Har jag blivit lojal?”

Om bioetiken är extra känslig för anklagelser om partiskhet, så beror det antagligen på att etiskt tänkande förutsätter en radikal öppenhet som annars är ovanlig i ett organisations- och myndighetspräglat samhälle.

Paradoxalt nog kan det vara denna etiska öppenhet som i vissa fall ligger bakom anklagelsen att bioetiken legitimerar makten. För etisk öppenhet är knappast politiskt radikal eller rigid.

Där en politisk organisation ensidigt företräder vissa intressen och arbetar för vissa förändringar, har etiskt tänkande ett ansvar att påminna även om andra värden, som skulle undergrävas om en viss intresseorganisation fick all den makt den eftersträvar.

Här finns en oväntad spänning mellan etisk och politisk radikalitet. Etiken kan tyckas företräda status quo… från vissa politiska aktörers synvinklar. Etiken kan tyckas försvara makten… för organisationer som företräder lovvärda men ändå begränsade intressen.

Det finns fler intressen än ett. Det finns fler grupper som kan behöva företrädas än en. Och rimligen, tar jag mig friheten att påpeka här, har även industri och forskning värden som kan behöva beaktas.

Jag tror att den etiska öppenhet som bioetiken i bästa fall kan förknippas med, och därmed balanskonsten att göra rättvisa åt fler än ett perspektiv, kan ha en djupt demokratisk funktion.

Pär Segerdahl

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Moralisk språkförbistring och drömmen om en förenande logik

14 mars, 2012 / / Inga kommentarer

Språket hjälper oss inte alltid att förstå varandra. Tvärtom kan det uppvisa vårt främlingskap.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein är känd för bland annat detta uttalande:

  • – Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det.

Många antar att han talar om djur. Att han säger att djuren, till skillnad från människorna, aldrig kan utveckla äkta språk.

Men just innan han säger detta om lejon, säger han samma sak om människor. När vi kommer till ett främmande land förstår vi inte alltid människorna. Även om vi behärskar landets språk.

Han tänkte antagligen på engelsmännen. Han levde ju där större delen av sitt liv.

Wittgensteins lejon står alltså inte för ”djuret”. Lejonet står för ”den främmande livsformen”. Om lejon kunde tala, skulle deras språk utgå från så främmande levnadssätt, att deras uttalanden bara skulle göra det ännu tydligare att vi inte begriper oss på dem. (”De där heltokiga lejonen!”)

Jag har ett skäl att ta upp språkförbistring på Etikbloggen. Skälet är att främlingskapet som Wittgenstein talar om dyker upp särskilt ofta i etiken. När vi diskuterar etiska frågor, kan även vän och syster bli som talande lejon som vi inte begriper oss på.

Det är som om det, mitt i vår gemensamma kultur, fanns små främmande etikländer. Som om det fanns etiska sprickor i det övergripande levnadssättet. Sprickor som man inte ser på avstånd. I dessa etiska skrevor växer mångfaldiga språkformer fram, som uppvisar en moralisk splittring mitt ibland oss.

Låt mig ge ett exempel. En bonde kan ena veckan klappa kalvarna och tala om hur bra de små charmtrollen har det på gården. Veckan därpå skickar han dem till slakt och talar om kvaliteten på nötkött. Han lever i sin ”etiska klippskreva” och talar fullkomligt ärligt så.

En vegan som inte använt animaliska produkter på ett decennium reagerar på bondens språk som om han hörde en skriande inkonsekvens. Hur kan bonden först måna om djurens välfärd… och sedan skicka dem på slakt? ÄR kalvarna kännande varelser eller ÄR de köttråvara? Så upplever veganen, från sin skreva, bondens språk.

  • – När människor talar moral, förstår de sällan varandra.

Jag tror inte att bonden måste motsäga sig. Jag tror inte heller att han talar falskt omtänksamt om djur som han egentligen inte bryr sig om (även om det kan vara så). Men en bonde kan komma att uppleva det som motsägelsefullt att ena veckan måna djuren, och nästa vecka skicka dem på slakt. Börjar man plågas av sådana motsägelser, slutar man snart föda upp köttdjur.

Men att inte plågas är ingen brist på logik. Moraliska motsägelser är inga logiska motsägelser. De är motsägelser som man upplever och bekänner: ”Jag kände det som mer och mer motsägelsefullt att…”.

Om du inte upplever motsägelsen, finns den inte. Andra, som upplever motsägelsen, kan resonera med dig och försöka få dig att se den. Lyckas de, så erkänner även du motsägelsen… men som en omvändelse. Så egensinnig tycks moralens ”logik” vara.

Då frågar jag: Varför betonar vissa moralfilosofer LOGIKEN när de skriver om ETIKEN? Hur kommer det sig att utilitaristerna jag bloggat om, som skrev om abort av nyfödda, menade att det var en LOGISK MOTSÄGELSE att acceptera abort av foster, och samtidigt vara emot abort av nyfödda?

Bakgrunden, tror jag, är vår ofrånkomliga moraliska språkförbistring. Den logiska approachen till etiken tycks lova något så fantastiskt som att vi ska kunna rycka upp språkförbistringen med rötterna, från sina fästen i de små klippskrevorna.

En skinande ny enhetlig moral på en slipad botten av logisk betong ersätter den gamla traditionella splittringen. På rationell väg kan filosofer bevisa att accepterar vi abort, så bör vi även acceptera abort av nyfödda.

Denna logiska lösning på språkförbistringen har bara ett problem. Den orsakar språkförbistring mellan filosofin och samtiden. Människor slutar lyssna på filosofer som talar artificiellt enhetligt om livet. Särskilt när de ”bevisar” vad knappast någon är beredd att erkänna som en moralisk möjlighet.

Filosofiska funderingar kring etiska frågor, som här på Etikbloggen, och på The Ethics Blog, bör vattna och ge näring åt etikens rottrådar. Om plantor komposteras, är det för att deras rötter redan förtvinat i den samtida myllan.

Etiken förblir rotad i livet, inte i logiken.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Funderingar kring regeringens nya regler för LifeGene

7 mars, 2012 / / Inga kommentarer

Det är svårt även för jurister att med säkerhet uttala sig om läget för LifeGene. Jag är inte jurist, så mina tankar om saken får tas med en nypa salt.

Regeringen aviserade alltså förra månaden nya regler för forskningsregister. Reglerna ska göra det möjligt för LifeGene att fortsätta att samla in data från en halv miljon svenskar. Dessa data ska i framtiden användas i forskning om orsaker bakom våra vanligaste folksjukdomar.

Bakgrunden till regeringens nya regler är som bekant att datainspektionen (DI) förra året beslöt att LifeGene bryter mot personuppgiftslagen (PuL). All vidare insamling och behandling av data måste därför upphöra, beslöt DI.

DI motiverade sitt beslut med att ”framtida forskning” är alltför ospecifikt som syfte för datainsamlingen. Även informationen till deltagarna blev därmed ospecifik. Deltagarna kan inte sägas ha gett ett giltigt samtycke till att data om dem insamlas och behandlas. De visste inte vad de samtyckte till, när de samtyckte till ”framtida forskning”.

Jag undrar om DI:s tolkning av LifeGenes syfte kan spöka för LifeGene, trots de nya reglerna. Visserligen blir registreringen av data laglig. Men vad händer när data ska behandlas i forskning? Då blir PuL återigen relevant, antar jag, och därmed, gissar jag, DI:s tolkning av LifeGenes syfte.

Etikgranskningsnämnder kommer att bedöma nya ansökningar från forskare som vill använda data från LifeGene. Dessa nämnder kommer att fråga sig om deltagarna gett sitt informerade samtycke till att deras data används.

Om DI:s jurister beslutat att ”framtida forskning” är alltför vagt för ett informerat samtycke, kan dessa nämnder komma att begära att man kontaktar alla deltagare för ett mer välinformerat samtycke.

Att kontakta hundratusentals svenskar, kanske årtionden efter att de lämnat sina prover, gång på gång för varje nytt forskningsprojekt, kommer att kosta så mycket tid och pengar, och leda till ett sådant bortfall av data, att många forskningsprojekt aldrig kommer till stånd. Kvaliteten på forskningen kommer dessutom att sjunka, på grund av sämre data.

Poängen med LifeGene som bibliotek med högkvalitativa data som under årtionden ska kunna användas av forskare för att söka orsaker till folksjukdomar – urholkas.

Karolinska Institutet har överklagat DI:s beslut till förvaltningsrätten. Den fattar sitt beslut om några månader. Om jag har rätt kan detta beslut fortfarande spela stor roll för LifeGene, trots regeringens nya regler. (Dessutom lär reglerna vara framåtsyftande. Läget för redan insamlade data är i så fall osäkert.)

Jag vill därför precisera min tidigare tveksamhet kring DI:s tolkning av LifeGenes syfte.

Min tveksamhet kommer sig av att LifeGene inte lakoniskt anger ”framtida forskning” som syfte. Man specificerar den framtida forskning det handlar om:

LifeGene talar om vilka slags sjukdomar man ska forska om: allergier, depression, infektioner, hjärt- och kärlsjukdom, cancer. Man talar om att målet är att skapa verktyg för att förebygga, diagnostisera och behandla dessa sjukdomar. Man ger exempel på frågor som kan besvaras genom att man samlar in data som i LifeGene.

Jag har tidigare bloggat om att även forskningsinfrastruktur har specifika syften. ”Framtida forskning” signalerar att LifeGene är infrastruktur som ska stödja forskning under lång tid framöver. Men infrastruktursignalen är inte hela specificeringen av syftet.

Jag är som sagt inte jurist. Men i mina ögon har DI överbetonat infrastruktursignalen, som om signalen vore hela specificeringen av syftet. Kommer förvaltningsrätten att tolka LifeGenes syfte annorlunda?

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Etiktugg i vetenskapens förortsområden

8 februari, 2012 / / Inga kommentarer

Går etiken och språket numera skilda vägar?

Idag finns knappt något hörn av världen utan etablerat skriftspråk. Vet man inte rätta ordformen eller stavningen, kan man (nästan) alltid fråga någon lokal språkvårdare.

Moralen har aldrig varit helt formaliserad, som ett skriftspråk. Men nog liknade moralen förr ett etablerat skriftspråk. Man kunde ju gå till prästen för moralisk vägledning, och samtidigt be om hjälp med skrivelser till myndigheterna.

Idag ser det annorlunda ut. Åtminstone bioetiken drivs av nya etiska problem. Av oväntade ”etiska nybildningar”. Även om etiska stavningsreformer genomförs, nya moralkoder skrivs, så behöver de omstöpas, om och om igen, för nästan varje ny bioetikfråga.

Hur stavar man embryonal stamcellsforskning? Hur stavar man biobanksforskning? Jag menar, den etiskt korrekta stavningen?

Många önskar nog att lärda etiker kunde ge expertsvar i kniviga moralfrågor. Ungefär som språkvetaren ger den rätta stavningen. Tänk om det fanns en moralisk grammatikbok. Så härligt att kunna luta sig mot en sådan auktoritet, i så svåra frågor.

Vad är en etiker, i ett läge utan givna rättesnören?

Jag tror att vårt nya läge (utan statskyrka, så att säga) kan föda en typ av etiker, med en ny roll. I stället för att främst förvalta en moralkod, frågar denna etiker om vi slentrianmässigt talar om nya företeelser på gamla sätt. Om vi missförstår det nya utifrån gamla vanor.

Man kunde ärevördigt kalla denna person en modern etiker.

Vårt moraliska öra avlyssnar ofta rutinmässigt världen. När vi hör om nya företeelser, uppfattar vi dem gärna som problematiska varianter av gamla kända företeelser. Som hotande urartningar.

Alla som följt Etikbloggen vet att jag ser debatten om populationsbaserade biobanker ur denna synvinkel – som i inlägget Biobanker och järnvägar för framtida bruk. Det kanske kan låta som om jag viftade bort etiska invändningar mot biobanken LifeGene och drömde om en ny skön värld där forskningen utrotat alla sjukdomar.

Men vad jag försöker säga är att vissa invändningar mot LifeGene liknar den skriftlärdes upprördhet inför förortssvenskan. Man tror att LifeGenes företrädare talar slappt och ofullständigt som kidsen, när de anger ”framtida forskning” som LifeGenes syfte.

Som en skollärare läxar Åke Thörn upp LifeGene, som om det handlade om lata och uppstudsiga elever som ville slippa göra läxan.

Men känner man till denna vetenskapens nybyggda förort, så börjar man förstå att vad som låter vagt i öronen hos äldre generationer (som är vana att etikgranska specifika forskningsprojekt), klingar betydligt klarare i öronen hos de yngre (som väger in nyttan med långsiktiga forskningssatsningar; med specifik infrastruktur).

Jag är inte helt hundra på min sak. Men jag ser det som mitt ”moderna” etikansvar att undersöka denna misstanke.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Lästips med anledning av debatten kring LifeGene

31 januari, 2012 / / 3 kommentarer

För att illustrera hur motstridigt verkligheten kan uppfattas, vill jag idag ge två litteraturtips.

Första tipset är en internationell bästsäljare som nyligen kom i svensk översättning: Den odödliga Henrietta Lacks, skriven av Rebecca Skloot.

Boken handlar om en fattig svart kvinna som dog i cancer 1951. Utan hennes medgivande tog en läkare ett cellprov från hennes tumör. Cellerna visade sig ovanligt livskraftiga och odlas fortfarande i ett stort antal laboratorier över hela världen.

Cellerna kallas HeLa-celler och har bidragit till flera viktiga medicinska genombrott, som poliovaccinet, kemoterapi, kloning och provrörsbefruktning. Samtidigt som HeLa-cellerna bidragit till viktiga medicinska framsteg aktualiserar historien om Henrietta Lacks allvarliga forskningsetiska frågor om försökspersoners integritet.

Den svenska utgåvan recenserades i DN av Karin Johannisson. Där hänvisar hon även till en kommentar här på Etikbloggen. Under inlägget ”Datainspektionen stoppar LifeGene” dyker nämligen signaturen ”Henrietta Lacks” upp i kommentarfältet…

Andra tipset är en ny Australiensisk studie publicerad i European Journal of Public Health.

Biobanksforskning av den typ som förbereddes i LifeGene förutsätter att allmänheten vill delta genom att donera prover och tillåta forskarna att koppla proverna till hälsodata. Den färska studien rapporterar bland annat att allmänheten i Australien har stor tillit till universitetsbiobanker och en stark vilja att bidra till biobanksforskning.

Men allt är inte motstridigt. Såväl bästsäljaren som artikeln belyser vikten av allmänhetens förtroende för forskningen… och därmed ansvaret att leva upp till detta förtroende.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Etik vid universitetet – vad är det?

26 januari, 2012 / / Inga kommentarer

Etikforskning kan vitalisera växelspelet mellan fakta och värderingar.

Hur kan man forska om etik? Finns det vetenskapliga svar på moraliska frågor? Hur ska samhället och människorna förhålla sig till etikforskning? Ska de böja sig som inför nya forskningsrön:

  • ”Intressant, nu har etikforskarna bevisat att det är rätt att odla stamceller från mänskliga embryon”?

Nej, det vore komiskt att ge etikforskningen den auktoriteten. Men något slags auktoritet måste den väl ha, om den ska höra hemma vid universitetet. – Vilken?

Någon skulle kanske säga att etik handlar om våra värderingar. Därför kan vetenskaplig etikforskning enbart kartlägga människors värderingar. Men den kan inte ge oss skäl att ändra våra värderingar.

Jag är inte säker på det. Jag tror att etikforskning kan ge oss skäl att ändra vår etik. Men då menar jag inte på det där komiska sättet, att etikforskare ”bevisar” vad som är rätt och fel.

Varför tror jag att etikforskning kan ge oss skäl att ändra våra etiska uppfattningar? Därför att etik inte handlar om ”rena” värderingar. Etiska övertygelser är inte frikopplade från fakta. Vår etik är inte frikopplad från vår värld.

Anta till exempel att jag ansåg att dödshjälp är en viktig rättighet. Människor ska slippa lida sin sista tid. Jag ser för min inre syn hur miljoner döende lider i onödan.

Sedan visar en forskningsstudie (tänker vi oss) att vården i livets slutskede är så bra, med så effektiv smärtlindring, att inte ens människor som är döende i cancer, eller muskelsjukdomen ALS, brukar uttrycka önskemål om dödshjälp. Studien visar att friska är mer positiva till dödshjälp än de som faktiskt är döende i svåra sjukdomar.

– Det hade jag inte väntat mig!

Jag kunde givetvis behålla min övertygelse, även om jag tog del av sådana rön. Men det är svårt att påstå att sådana forskningsreslutat vore etiskt irrelevanta. Jag kunde mycket väl ändra min etiska övertygelse, om jag läste en sådan studie.

Fakta och etik går hand i hand. Ingen av dem har järnhand. Båda är känsliga för varandra. Det betyder också att de förändras tillsammans.

Detta att fakta och värde går hand i hand öppnar enligt min mening upp för etikforskning som kan påverka vår etik. Det öppnar upp för en akademisk genomlysning av viktiga etiska frågor. En genomlysning med viss auktoritet, även om den inte är av den där komiskt bevisande arten.

Bioetiker kan ägna sig åt empirisk etik. Via intervjuer och enkäter undersöks hur patienter eller vårdpersonal uppfattar exempelvis vård i livets slutskede. Här vid CRB har inte minst Anna Höglund ägnat sig åt empirisk etik. En avhandling om medicinstudenters och döende cancersjuka patienters inställning till dödshjälp lades fram förra året vid Karolinska Institutet.

Syftet med empirisk etik är att söka upp etiskt relevanta fakta. Fakta som kan ge oss skäl att ändra våra etiska uppfattningar. Fakta som vi kanske inte hade förväntat oss. Och sedan resonera om vad dessa normalt ouppmärksammade fakta kan betyda för våra etiska frågor.

Etikforskning handlar lika ofta om att ifrågasätta ”fakta” som om att ifrågasätta ”värderingar”. Kanske att svårt sjuka som inte uttrycker önskemål om dödshjälp i själva verket ger uttryck för att det är förbjudet? Hur tillförlitliga är studier som tycks visa människor är mer positiva till dödshjälp när de är friska än när de faktiskt är svårt sjuka? Kan resultaten tolkas annorlunda?

Etikforskning publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Där utsätts den för kritisk granskning. Är fakta riktiga? Har något relevant förbisetts? Är tolkningar rimliga? Är resonemangen klara och genomtänkta.

Etikforskning är något annat än att driva sina egna personliga uppfattningar. Men också något annat än att bevisa absoluta sanningar. Den har sin egen etiska röst att lyssna till och samtala med, i en föränderlig och svåröverblickbar värld.

Pär Segerdahl

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg Nyare inlägg »