En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 17 av 20)

Unikt farligt!

Jag skrev för ett tag sedan om vår rädsla för genetiskt modifierade organismer, GMO. Jag funderade då över varför vi särställer GMO. Hur kommer det sig att vi är beredda att hantera riskerna med traditionell förädling av växter och djur, medan motsvarande risker i samband med GMO får oss att vilja utrota varenda genmodifierad organism?

Vi har en liknande tendens att särställa genetisk information. Varför tänker vi som om genetisk information är känslig på ett alldeles unikt personligt sätt, så att den måste omgärdas av lika höga skyddsmurar som GMO? Är det mer känsligt att jag har genetiska anlag för blå ögon, än att jag faktiskt har blå ögon?

I det här inlägget vill jag inte spekulera över varför vi lätt ser just genetik som exceptionellt känsligt och farligt. Det är mycket som vi identifierar som extraordinärt farligt. Det sker på ett nästan obevekligt sätt, som när en oljetanker sätts i rörelse. Ibland blir det otäckt, när Faran förknippas med folkgrupper, eller med sätt att leva.

Jag vill vända uppmärksamheten mot oss själva. I stället för att fråga ”Vari består det unikt farliga?”, vill jag fråga ”Vari består vår oförsonlighet?”

Somliga tycks vilja säga att det är genom oförsonlighet som mänskligt liv formas. Det är genom våldsamma normaliseringsprocesser som samhället skapar kategorierna man och kvinna, civiliserad och ociviliserad, frisk och sjuk, god och ond, äkta och falsk.

Jag har svårt att acceptera denna misantropiska analys av människoblivande (har bloggat om det: ”ordning ur kaos”). Den liknar samma oförsonlighet som den vill analysera. Den misstror människan, som med våld skulle disciplinera en grundläggande frihet.

Människan tänks som sin egen kolonisatör, på en ursprungligen fredligt öppen kontinent.

Jag betvivlar tanken att våra liv i grunden formas genom samma oförsonlighet som vi lätt riktar mot vissa enskilda företeelser. Tvärtom framstår denna tanke själv som oförsonlig. Det är bara det att det unikt farliga utpekas som… människan själv.

Vår oförsonlighet arbetar bara punktvis, vill jag säga. För det mesta är den avslagen. Men plötsligt triggar något igång den. Vi känner övergången inom oss: hur vår oförsonlighet väller fram mot en annan människa, mot en grupp, mot en teknik.

Den andres leende, som vi gladdes med igår, förvandlas till ett avslöjande tecken på den andres outrotliga falskhet.

Är GMO och genetisk information unikt farliga? Eller väcker de snarare vår oförsonlighet?

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Vad är filosofi?

Jag fick nyss frågan vad filosofi är. Jag svarade genom att försöka ange det ord som oftast förekommer när man filosoferar.

Vad säger en filosof oftast? Jag tror att han eller hon oftast säger ”men…”:

  • ”Men är det verkligen så?”
  • ”Men borde inte då…?”
  • ”Men kan man inte tänka sig att…?”
  • ”Men hur kan man veta något sådant?”
  • Osv.

Ständigt någon hake! Alltid någon oklarhet! Just som man trodde att man resonerat riktigt klyftigt, sätter ordet ”men…?” krokben och man får börja om från början.

En filosof har huvudet fullt av ”men…?” inför hur vi spontant resonerar. Undrande invändningar som leder in på vägar vi normalt inte vandrar. Kartor måste ritas som vi inte trodde behövdes. Det envisa upprepandet av ordet ”men…?” ger oss utmaningar som vi saknar beredskap för.

Men just när kartan tycks återge allt väsentligt, störs lugnet av ännu ett oroande ”men…?”. Något viktigt stämmer trots allt inte!

Men målet är inte att invända eller rita kartor som vi normalt inte ser behovet av. Det har inget egenvärde att invända och undra.

Tvärtom är invändningarna förutsättningen för att man ska kunna ha ett mål med filosoferandet: att få SLUT på invändningarna, som irriterar och oroar.

Filosofi är en kamp med egna invändningar; målet är att få tyst på dem.

Men vad leder då filosofi till? En verksamhet som först gör irriterande invändningar, och sedan försöker få tyst på dem, vad kan den ha för vits?

Försök resonera om vad ”samtycke till framtida forskning” innebär. Då märker du nog snart att du själv upprepar ordet ”men…?”, inför dina egna trevande försök att resonera sanningsenligt. Dina invändningar kommer att irritera dig och sporra dig att tänka klarare. Du kommer att rita kartor som du inte trodde behövdes.

Även om vi föredrar att inte gå vilse, så går vi ändå vilse. Det tillhör att vara människa. DÅ förstår vi vitsen med att envist upprepa ”men…?”. DÅ förstår vi vitsen med att genomkorsa förbryllande sidor av livet tills vi överblickar dem, jagad av invändningar från en envis uppriktighet.

Men när vi slutligen fått tyst på invändningarna, då har filosofin gjort sig själv lika överflödig som en karta för att korsa din egen gata.

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att arbeta med sitt betraktelsesätt

De senaste två blogginläggen, om moralisk övertygelse och om moralens grund, slutade i ett fyrverkeri av frågor. Nu är det dags att besinna sig!

Här är vad vi kom fram till:

  1. Övertygelse och skäl är på samma nivå.
  2. Övertygelse och skäl tillhör samma betraktelsesätt.

Detta förbryllar, för vi tycks innestängda i våra perspektiv. Hur kan vi ens tro oss ha rätt syn på saken, om vårt betraktelsesätt inte grundas i något verkligt? Varifrån kommer övertygelsen, om argumenten bara uttrycker perspektivet vi redan är i?

Jag vill göra två kommentarer, som jag hoppas gör allt klarare (inte minst för mig själv):

  • (A)  Ett perspektiv är inte som en dröm. Ett perspektiv är ett betraktelsesätt på företeelser vi ser, hör och tar på. Perspektivet är genomskinligt för verklighet; inte en andra rangens drömverklighet.
  • (B)   Att argumentera är inte att passivt uttrycka sitt synsätt (inte som att tala i sömnen). Det är att arbeta med sitt betraktelsesätt på något verkligt; att ordna, väga och värdera den erfarenhet vi ser genom perspektivet. Detta arbete får motstånd från den verklighet som perspektivet släpper igenom.

Moraliska perspektiv är inte som mänskliga drömvärldar. De tillhör vår vakenhet, vårt arbete med att ordna erfarenheten och ge den form.

Protagoras är ökänd i filosofin för sin lära att ”människan är alla tings mått”. Denna lära har förbryllat, ungefär som punkterna (1) och (2) förbryllar oss.

Jag tror att Protagoras hade en poäng. För att poängen inte ska förbrylla, måste vi hålla i minnet att den människa som är alla tings mått varken går eller pratar i sömnen, utan vaket arbetar med sitt sätt att se på saker och ting.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

Mer om moralens grund

Etikbloggen förra veckan startade jag ett fyrverkeri av frågor om våra moraliska övertygelsers grund.

Allt började med jag sa att argumenten för våra övertygelser är på samma nivå som övertygelsen. Övertygelse och skäl tillhör samma moral. Grunden måste, om den finns, vara hela betraktelsesättets grund; både övertygelsens och skälens grund.

Grunden framstår då som dunkel. Den måste vara både för-mänsklig och för-språklig, för den sammanfaller inte med skälen vi mänskligt kan uttala. Den föregår skälen, som moralens egentliga urgrund!

En och annan djuping i filosofihistorien har försökt rita fantombilder av denna avgrundslika grund, med idéer om ”Andens utveckling”, ”den blinda viljan”, ”varats historiska skick” etc. etc.

För mig är det filosofiska mystifikationer som inte löser problematiken. Jag vill hantera fyrverkeriet på ett annat sätt.

Jag håller fast vid att övertygelse och skäl är på samma nivå. Men jag tror vi går vilse när vi börjar svamla efter en mer ursprunglig grund bortom allt mänskligt.

Ett exempel:

I kommentarfältet undrar du över min övertygelse att Datainspektionen inte borde ha stoppat LifeGene. Jag svarar genom att ”ange skäl”. Frågan är: Hur fungerar mina skäl, om de är på samma nivå som övertygelsen?

Svaret jag vill pröva idag, är att skälen KLARGÖR mitt betraktelsesätt. Genom att visa upp det tydligare och mer i sin helhet. Skälen är pedagogiska snarare än grundvalsmässiga.

Mina argument är som en studieresa i mitt betraktelsesätt. De ger en mer fullständig bild av hur jag ser på biobanker.

Inom betraktelsesättet är det uppenbart, närmast en truism, att LifeGene inte borde ha stoppats. – Men vi lever ju inte i mitt betraktelsesätt. Vi lever i verkligheten.

Mina skäl vill inte bara förklara mitt perspektiv. De vill även övertyga om hur det är. Och du låter dig inte övertygas; du ser annorlunda på saken. Måste det inte finnas en grund – en verklighet – som vi kämpar om genom att argumentera och ge skäl?

Men om skälen tillhör betraktelsesättet, och är på samma nivå som övertygelsen – hur kan våra diskussioner någonsin göra anspråk på att sträcka sig till hur det verkligen är?

Fyrverkeriet av frågor är igång igen!

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen

Kan moralisk övertygelse hitta hem till sin grund?

Jag blir inte kvitt frågan om den moraliska övertygelsens grund. Vi är helt säkra på vår sak: man får inte forska på mänskliga embryon… eller så får man göra det.

Varifrån kommer säkerheten i övertygelsen? Har den någon grund? Finns grunden inom oss? Finns den utanför oss?

Skälen vi anger brukar komma tillsammans med övertygelsen. Varje övertygelse har sin egen skara av skäl, så att säga. Nästan som om skälen vore vältaliga beundrare av övertygelsen.

Är det i själva verket övertygelsen som är grunden för skälen?

Eller är övertygelsen, tillsammans med skälen, en enhet? Så att vi borde fråga efter grunden för såväl övertygelsen som skälen för den?

Det måste i så fall vara en egendomlig grund, eftersom den inte sammanfaller med något av skälen vi kan ange för övertygelsen.

En tyst grund? En avgrund?

Hur kan en avgrund övertyga och stödja skäl?

Min fråga är visst ett helt fyrverkeri av frågor. – Hur hanterar man ett filosofiskt fyrverkeri?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskningen rusar ifrån livsåskådningarna

Dagens vetenskap har befriats från kravet att allt vetande måste kunna sammanfattas i ett övergripande tankesystem. Forskning och livsåskådning går sedan något århundrade skilda vägar. Man brukar kalla det för vetenskapernas specialisering.

Specialiseringen har gett forskningen en enorm drivskjuts. Molekylärbiologin, för att bara ta ett exempel, ger oss idag kunskaper om livets processer som vore otänkbara om forskningen ännu drevs av ambitionen att all kunskap ska sammansvetsas i ett systematiskt tänkande om tillvaron.

Så genom att ge upp de stora tankeambitionerna, har vetenskapen nått resultat som är mer tänkvärda än någonsin. – Vilken oväntad utveckling.

Samtidigt innebär specialiseringen att det blivit svårt, nästan omöjligt, att förstå vari det tänkvärda egentligen består.

Vad ska vi dra för slutsatser från specialisternas rön om hjärnan; om stamceller; om genetik? Hur ska vi, efter så många år av teknisk specialisering, återkoppla forskningen till våra mer allmänmänskliga resonemang om livet?

Forskningen har blivit en del av våra moderna livsvillkor. Den besvarar knappast våra frågor. Den ger oss snarare nya: utan forskning skulle ingen undra över embryots status.

Det storstilat systematiska tänkandet har skjutits i sank av specialiseringen. Lyckligtvis kan vi tänka även utan ambitionen att bygga en systematisk livsåskådning.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Jag vill bidra till forskning, inte prenumerera på genetisk information

Människor som stödjer biobanksforskning genom att ge blodprov, svara på frågor, och genomgå hälsoundersökning – vad förtjänar de i utbyte?

En vanlig tanke är att dessa hjälpsamma personer i utbyte bör kunna få ta del av de oväntade upptäckter som forskarna gör om dem. Kanske upptäcker forskarna i en deltagares DNA en genetisk variant som är förknippad med ökad risk för sjukdom. Då plockar man fram kodnycklarna, identifierar deltagaren, och informerar denne.

På så vis kan provgivarna även känna större delaktighet i forskningen. De känner sig sedda och deras bidrag till forskningen erkänns.

Fullt så enkelt är det nog inte.

Det är en sak om forskarna råkar upptäcka en tumör, och deltagarens liv kan räddas om man snabbt identifierar och kontaktar denne. Men i biobanksforskning handlar det snarare om mer svårtolkade genetiska riskfaktorer. – Ska man informera om dessa procentsatser?

Dessutom används proverna år efter år i olika forskningsprojekt. En oväntad upptäckt om mig görs kanske tio år efter att jag gav provet. Då har jag glömt att jag gav det.

Vill jag känna mig ”delaktig och sedd” så långt efteråt, i form av procentsatser på förhöjda risker? Var det inte tillräckligt med den uppmärksamhet och hälsoinformation som jag fick när jag gav provet? – Var det inte DÅ som jag gjorde min insats?

Personligen kan jag tänka mig att bidra till framtida forskning genom att ge blodprov, svara på frågor, och hälsoundersökas. Men om det innebär en livslång prenumeration på genetisk information om mig, så är jag tveksam. Det vore något annat än jag från början önskade.

Jag vill bidra till forskning, helt enkelt. Vill jag ha genetisk information om mig, så beställer jag ett genetiskt test.

Men andra provgivare vill kanske ha informationen. Bör forskningen då tillhandahålla prenumerationsservice?

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Samförståndsartiklar: intellektuell kortslutning?

Nyligen publicerades en artikel om en etiskt mycket svår fråga. Artikeln skrevs under av 26 författare, som diskuterat frågan för att nå samstämmighet. – Men hur klokt är det att skriva samförståndsartiklar om tankemässigt svåra frågor?

Artikeln är publicerad i Genetics in Medicine och handlar om något som jag bloggat om tidigare: hur ska oväntade fynd om deltagare i biobanksforskning hanteras? Ska en deltagare kontaktas om forskarna råkar hitta ett genetiskt anlag som kan vara relevant för personens framtida hälsa?

Tack vare samförståndsprocessen kunde de 26 författarna gemensamt leverera 10 praktiska rekommendationer.

Det var första gången jag läste en samförståndsartikel. Det var ingen upplyftande erfarenhet. Åtminstone inte för en filosof som vill tänka. Svåra frågor kräver stora tankeinsatser. Man måste skärpa argumenten och resonera ännu klarare: principiellt tydligare.

Här har man i stället valt att prata ihop sig utifrån existerande argument och leverera slutsatserna med expressbud. Artikeln har karaktären, ”Projektdeltagarna  diskuterade frågan och kom fram till att…”; ”Vi analyserade de etiska argumenten och drog slutsatsen att…”.

Därefter ges detaljerade rekommendationer kring hur oväntade fynd bör hanteras.

Vilken legitimitet har en sådan samförståndsprocess? Är det meningen att vi ska acceptera rekommendationerna eftersom de uppnåtts genom en samförståndsprocess?

Problemet, menar jag, är att samstämmigheten uppnås i ett för tidigt skede, och i en alltför begränsad krets. Argumenten skärps och publiceras inte, eftersom författarna i stället väljer att prata ihop sig och gå rakt på slutsatserna.

Detta liknar i mina ögon att kortsluta tänkandet – som kräver tid – för att snabbt leverera praktiska råd.

På CRB vill vi publicera våra argument och utsätta dem för andras kritik. Innan argumenten publiceras gör vi en rejäl tankeinsats, för att så gott vi kan reda ut svårigheterna. Sedan får andra ta del av våra argument och bemöta dem.

Ett exempel är en artikel i European Journal of Human Genetics, skriven av Joanna Forsberg, Mats G. Hansson och Stefan Eriksson. De ifrågasätter det individcentrerade perspektiv som brukar stödja åsikten att oväntade fynd bör rapporteras till deltagarna. Ifrågasättandet sker genom att utveckla ett mer principiellt tänkande kring vad medicinsk forskning är och hur den förhåller sig till vården.

Genom att alltmer genomtänkta argument publiceras får eventuell samstämmighet tid att utvecklas i ett större intellektuellt sammanhang, och inte bara bland dem som valt att skriva under samförståndsartikeln. Processen blir intellektuell genomskinlig, genom att tänkande människor preciserar sina resonemang och gör dem tillgängliga.

Vi är knappast mogna att redan nu anta rekommendationer kring hur oväntade fynd bör hanteras i biobanksforskning. Vi bör inte jämka samman vad som kanske bara är ogenomtänkta argument, för att kvickt nå en slutsats. Etiken behöver mer tid än så.

Det är möjligt att jag som filosof, som vill tänka själv, har svårt att förstår värdet av samförståndsartiklar. Hjälp mottas i så fall gärna i kommentarfältet.

Pär Segerdahl

Vi tål kritik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Man kan tänka tvärtom också

Ena stunden tänker jag att det är fånigt att vaccinera sig. Blir man sjuk får man väl ta det. Man kan inte skydda sig mot allt. – Nästa stund tänker jag att det inte bara handlar om mig. Smittas jag, så smittar jag andra. Att vaccinera sig är en solidaritetshandling.

Ena stunden tänker jag att det är otäckt när forskare samlar in DNA och känsliga persondata. Vad är det för fönstertittare? – Nästa stund tänker jag att de inte tittar på mig. De tittar på mönster i stora datasamlingar. Ingenstans är mina persondata så frikopplade från min person som i forskningen.

Att man så ofta tänker tvärtom är lite störande, särskilt när det handlar om viktiga frågor.

Samtidigt är det är det en glädje (för att återigen tänka tvärtom). När jag hör någon resonera riktigt förnuftigt, har jag ofta lust att säga: ”Vad du säger låter klokt och riktigt. Men man skulle antagligen kunna tänka precis tvärtom också”.

För den som gillar att tänka, så är tvärtomtanken den mest lovande (och levande) tanken. Flertalet filosofer har i själva verket tänkt emot sina egna tidigare tankar, och mot samtidens. De har slagits av sina egna tvärtomtankar, framtidens tankar.

Bara tvärtomtanken är värd att tänka. Den ursprungliga tanken saknar dynamik. Den är bara en urväxt vana, tänkandets slagg.

Det handlar inte om motsägelselusta. Utan om viljan att tänka bättre tankar än igår. Tvärtomtanken har så att säga större hållbarhet. Den är en bättre utgångspunkt för nya tvärtomtankar. Tvärtomtanken är framtiden.

Tänker du tvärtom? Välkommen att gå på tvären i kommentarfältet.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Forskning med mina data, men inte om mig

Det är märkligt hur internetföretagens hemsidor ständigt anpassas till lilla mig. Besöker jag Amazon, verkar det som om hela affärsverksamheten kretsade kring just de musiker jag nyligen råkat lyssna på.

Företagen samlar data om vad jag brukar surfa upp på deras sidor och anpassar sig automatiskt till min dator, så att produktpresentationen får maximal attraktionskraft på mig.

Det är ganska irriterande att få sin egen internethistoria i ansiktet på det där viset.

Exemplet illustrerar något allmänt. Nämligen att oftast när data samlas in om oss, så handlar även syftet om oss. Skatteverket samlar in data om mina inkomster, för att sedan kunna återkomma till mig med krav på kvarskatteinbetalning, särskilt anpassat till mig.

Mig, mig, mig: mina data handlar om mig. Förr eller senare får jag dem i ansiktet, i form av läckra erbjudanden, kvarskattekrav, eller ändrade försäkringspremier.

Det finns ett lysande undantag från mina datas tendens att återkomma till mig: forskning. När forskare vill spara mitt blodprov eller ställa känsliga frågor om mina levnadsvanor, så är de paradoxalt nog inte ett skvatt intresserade av mig.

Forskarna är intresserade av allmänna mönster som de kan urskilja i data från tusentals personer. Skulle forskarna i framtiden återkomma till deltagarna, är det möjligen för att ställa uppföljande frågor, som kanske låter åldrandets mönster att framträda.

Mönster, mönster, mönster: forskningsregister handlar om mönster. Inte om någon av oss som gav uppgifterna.

Forskningsregister är därför kategoriskt annorlunda skatteverkets register eller internetföretagets data om mina surfvanor. Man kunde säga att forskarna skickar ut mina data i en avpersonifierad rymd. Där svävar mina data utan att min person kan attrahera dem tillbaka till mig. De forskar med mina data. Men det handlar inte om mig.

Jag syftar nu inte primärt på att forskarna kodar data så att det inte framgår att de är mina. Jag syftar på det elementära faktum att man samlar mina data utan avsikt att återkomma till mig, som annars är det typiska när data om mig insamlas.

Det är viktigt att hålla denna kategoriskillnad i minnet när man debatterar integritetsskydd. Skatteverket skulle inte öda tid på mina inkomster, om de inte fick återkomma och kasta data i ansiktet på mig varje vår. Men syftet ”vetenskaplig forskning” innehåller inget mål om att återkomma till mig med utgångspunkt i mina data.

Frågan hur datainsamlaren preciserar sitt syfte borde rimligen ha principiellt olika betydelse, beroende på om det handlar om att återkomma till mig (i detta syfte), eller om det handlar om forskning där jag för all framtid frikopplats från uppgifterna som jag lämnat. Det vill säga, där syftet inte handlar om mig.

Biobanksforskningen möter här ett dilemma.

Anta att forskarna i mitt blodprov hittar anlag för en sjukdom som kan förhindras om åtgärder sätts in i tid. Bör de då plocka ned mina data från det personviktlösa kretsloppet i vetenskapen, och informera mig om anlaget?

Det kan låta självklart att man bör informera. Men samtidigt vore det ett avsteg från hur vetenskapen hanterar persondata utan mål om återkoppling till personerna bakom data.

Hur bör biobanksforskningen hantera upptäckter om enskilda provgivare, som kanske kan rädda deras framtida hälsa? Denna principiellt viktiga (och svåra) fråga är avhandlingsämne för vår senaste doktorand här på CRB, Jennifer Viberg.

Jennifer hälsas varmt välkommen hit. Jag vågar lova att Etikbloggen kommer att få anledning att ofta återvända till frågan om återkoppling till deltagare i biobanksforskning.

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg Nyare inlägg »