En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 17 av 20)

Att filosofera utan första principer

Eftersom jag filosoferar när jag bloggar, kan jag inte låta bli att blogga om vad det är att filosofera.

Jag tror att man i filosofin drivs av en vilja till ordning och reda i sina egna resonemang. Åtminstone börjar jag filosofera när jag märker att jag saknar ordning på loftet, kanske beträffande innebörden av breda samtycken.

Syftet när jag filosoferar är att uppnå en ordning i tänkandet som jag märker att jag saknar. Jag filosoferar med andan i halsen.

Under historien har denna vilja till ordning i tankarna ofta sublimerats till en fåfäng dröm: Drömmen om att slutgiltigt finna Förnuftsordningen och spegla den i Principer, Lagar, eller Scheman, så att hela mänskligheten äntligen får kartan över de rätta tankevägarna.

Jag tror att vi fortfarande har svårt att bli kvitt den drömbilden: Bilden att filosofin eftersträvar en Första Kunskap om hur man tänker och söker kunskap om världen: de första principerna för riktigt resonerande och genuin kunskap.

Men det är inte i den andan vi verkligen tänker, utan på randen av olika missförstånd. Jag filosoferar när jag inte behärskar mina egna resonemang, kanske om oväntade fynd i biobanksforskning.

När jag filosoferar erkänner jag min förvirring och börjar där. Inte i ”första principer”.

Bilden att filosofin studerar Tänkandets Förutsättningar är frestande, för den ger filosofin en status som inte är av denna världen. Men om filosofi inte handlar om ett mer primärt vetande, som föregår vanligt mänskligt vetande och resonerande, så blir konsekvensen oväntad…

Filosofin själv blir i viss mening osynlig. Den blir självutplånande, utan egen auktoritet. Den fråntar därför ingen ansvaret att tänka själv.

Om filosofin inte uppdagar en Förnuftsordning som mänskligheten hittills famlat efter, så är allt som kan eftersträvas när vi filosoferar, att vanliga mänskliga företeelser framträder  en smula klarare.

Jag hoppas därför att filosofin inte ska stelna i dessa bloggar, utan att den förblir osynlig så att sakerna själva syns desto bättre: de mänskliga företeelser vi filosoferar om; biobanker, stamcellsforskning, genmodifierade organismer…

Men huruvida något verkligen blir klarare måste var och en bedöma för egen del.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Nobelpris i medicin med oväntad etisk sprängkraft

Medicinpriset 2012 går till Shinya Yamanaka och Gordon B. Gurdon, som kullkastat antaganden om hur stamceller specialiseras till kroppsceller: till hudceller, tarmceller, nervceller…

Länge antog man att en specialiserad cell bara kan bilda ännu fler celler av samma sort. Tarmceller bildar fler tarmceller, men har förlorat förmågan att bilda nervceller eller hudceller.

Den enda celltyp som kan bilda alla celltyper i kroppen antogs vara den omogna embryonala stamcellen. Den innehåller förutsättningarna för att utveckla en HEL människa (eller annan organism), medan tarmcellen bara innehåller förutsättningar för att utveckla tarmarna.

Embryonala stamceller var alltså helt unika i det synsätt som nobelpristagarna ifrågasatt. Embryonala ”ur-celler” kan bygga en fullständig människa, medan de specialiserade cellerna glömt helheten och bara kommer ihåg delarna.

Vad nobelpristagarna på olika sätt visat, är att mogna specialiserade celler inte glömt resten av kroppen. Gurdon bytte ut cellkärnan i en grodas äggcell mot cellkärnan från en mogen cell. Den cellkärnan borde ha glömt hur man bygger en hel groda. Men äggcellen utvecklades till ett grodyngel. Den mogna cellkärnan hade inte glömt.

Yamanaka föddes samma år som Gurdon utförde grodexperimentet, 1962. Han använde 44 år senare genteknik för att visa att kroppens specialiserade celler inte glömt helheten. Han tog gener som håller stamceller omogna, och överförde dem till mogna, specialiserade celler. Dessa mogna celler återgick då till ett omoget tillstånd, och kunde därefter utveckla flera olika celltyper. Återigen stod det klart att den specialiserade kroppscellen inte glömt resten av organismen.

Nu till de etiska konsekvenserna av årets nobelpris i medicin:

Eftersom embryot innehåller förutsättningarna för hela människan, har det ofta ansetts kontroversiellt att använda mänskliga embryonala stamceller i stamcellsforskning.

Nobelpristagarna visar att man förmodligen kan göra en hel del stamcellsforskning utan kontroversiell användning av embryonala stamceller. Man kan använda tarmceller, eller någon annan mogen celltyp, eftersom man genetiskt kan programmera om dem till stamceller.

Detta har hittills uppfattats som den stora etiska konsekvensen av upptäckterna: man kan undvika de etiskt kontroversiella embryonala stamcellerna.

Men har inte fynden ännu större etisk sprängkraft? Skakar de inte om den unika status som den embryonala stamcellen antogs ha? Den är inte ensam om att kunna utveckla de olika celltyperna i en komplex organism, som människan. Tarmcellen har inte glömt hudcellen eller nervcellen.

Så snarare än att bara befria stamcellsforskningen från det etiskt kontroversiella beroendet av mänskliga embryonala stamceller, har nobelpristagarna framförallt pekat på att dessa celler inte är fullt så unika… och således kanske inte så kontroversiella att använda?

Jag säger inte att man måste ändra sitt tänkesätt på just detta vis. Men det är väsentligt att vetenskapliga upptäckter kan påverka vårt etiska tänkesätt. Etiken är ingen statisk sfär av eviga normer, utan är sammanvävd med hur vi lever och vad vi känner till om livet.

Årets nobelpristagare i medicin avslöjar oväntade egenskaper inte bara hos våra celler, utan även hos vår etik.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Jakten på det uteslutna tredje

Ni vet hur svårt det kan vara att hitta saker hemma. Om vi letar där nyckeln verkligen ligger, så hittar vi den naturligtvis. Det är bara det att det finns vita fläckar på kartan: ställen vi inte kommer att tänka på som ”letbara”.

Så vi letar där vi brukar leta. Hittar vi inte nyckeln, går vi samma runda igen… och igen: ”för den måste ju ligga här någonstans”.

Så är det när vi filosoferar också. Tankarna går sina invanda banor. Samtidigt är det här som utmaningen ligger. För att finna lösningen måste du göra dig själv mer originell än du vanligtvis är.

Även om nyckeln verkligen ligger ”här någonstans”, så begränsas ditt ”här” i praktiken av dina sökvanor. Du måste hitta de ”o-letbara” platserna i ditt eget hem. På samma sätt måste du, för att reda ut filosofiska svårigheter, hitta de otänkbara tankarna i ditt eget huvud.

Du måste överträffa dig själv, vidga ditt vanliga jag.

Ett av de största hindren för fruktbart tankearbete är lagen om det uteslutna tredje. Precis som den som fruktlöst söker något hemma brukar upprepa ”den måste ligga här någonstans”, tenderar den som fruktlös söker lösningen på tankeproblem att upprepa ”det måste vara antingen så, eller inte så; det finns ingen tredje möjlighet”.

Det maniska upprepandet av dessa självklarheter är i praktiken en låsning. Tänk tvärtom! Tänk sedan bortom tvärtomtanken också. Snart kommer du att upptäcka hur inkrökt ditt ”här”, ditt ”så” och ditt ”inte så” var!

I ett blogginlägg kan man inte göra allt det bökande som en filosofisk undersökning i praktiken innebär. Jag vill bara nämna två besläktade tankeproblem, som jag tror utmanar oss till jakt på det uteslutna tredje:

  1. Hur utvecklas barnets språk?
  2. Hur utvecklas mänskligheten?

Jag skrev för länge sedan två streckare i Svenska Dagbladet (första och andra), om apors förmåga att spontant tillägna sig språk i en artöverskridande kultur. Jag antydde att experimenten med aporna pekade på att språk varken är medfött eller inlärt.

En biolog frågade förbryllat vad jag menade. Om språkbeteende varken är medfött eller inlärt – vad i herrans namn är det då!? Svaret krävde en jakt på det uteslutna tredje; en jakt som snart tog formen av en bok.

På liknande sätt har vi en tendens att tänka att mänskliga sätt att leva antingen baseras på naturgivna fakta, eller är kulturella konstruktioner baserade på normer som vi underordnar oss.

Tanken att våra liv antingen vilar på fakta eller styrs av normer är en låsning som många av oss hamnar i när vi tänker om politik, om etik, om identitet, om historia, om framtid – om de mänskligt mest angelägna frågorna.

Här krävs återigen en jakt på det uteslutna tredje. Nyckeln ligger där du omedvetet uteslöt att någon kunde leta.

Pär Segerdahl

Vi tänker det otänkbara

Forskning för patientens skull

Vi lämnar regelbundet personligt känsliga uppgifter till människor vi inte känner. Vi gör det varje gång vi går till läkaren. Vi gör det utan att tveka, trots att uppgifterna inte stannar kvar hos läkaren vi gav dem till.

Uppgifterna samlas i patientjournalen. Nästa gång vi besöker vården tar ny personal del av uppgifterna. Våra uppgifter cirkulerar, om man säger så, men ingen ropar ut dem på gatan utanför sjukhuset.

Vi får inga mardrömmar av att det finns en patientjournal där vad vi säger till doktorn registreras och förs vidare till annan sjukvårdspersonal. Vi drömmer inte om Stasiarkivet. Vi förstår att patientjournalen finns för vårt eget bästa. Vi förstår att prover som sparas, sparas för att vi ska få bra vård i framtiden.

Vi accepterar också att prover och uppgifter som lämnas i vården används i forskning och kvalitetssäkringsarbete. Vi upplever inte att den forskande läkaren i skymningen kan börja likna en Stasiagent som övervakar oss på uppdrag från Landstinget. Det är givet att allt görs i vårt eget bästa som patienter.

Däremot finns en tendens att se samma slags personuppgifter och prover, insamlade i samma slags syfte – framtida patientnytta – som betydligt farligare ute, när insamlingen inte sker i vården, utan vid uppbyggnad av en biobank eller ett forskningsregister.

Trots att forskarnas uppgifter om oss

  1. normalt är mindre omfattande än patientjournalen,
  2. är kodade så att kopplingen till oss är som i ett bankvalv,
  3. inte används för att forska om oss som individer, utan för att forska om mänskliga sjukdomsmönster,

så finns plötsligt en tendens att måla upp mer eller mindre mardrömslika övervakningsscenerier. Varför?

En orsak kan vara att vi tänker att forskarna mest vill ha svar på sina egna frågor. De forskar inte för vår skull. De är nyfikna och vill ha vår hjälp att förverkliga sina forskningssyften.

En annan orsak kan vara att vi tänker att om medicinsk forskning har ett gott syfte som har att göra med vård och hälsa, så är syftet allmänt och samhälleligt: Folkhälsan, Minskade Vårdkostnader, Läkemedelssektorn, eller något sådant.

Lilla jag då?

Hos doktorn är det uppenbart att syftet är min hälsa och vård som patient. När jag lämnar blodprov till biobanken, däremot, så är kopplingen mindre uppenbar. Ändå bygger den vård jag får idag på forskning som gjordes igår.

Den vård jag får bygger inte bara på uppgifterna som jag ger min doktor vid besök, och som förs in i min journal. Den vård jag får bygger minst lika mycket på uppgifter som miljoner människor gett till forskningen, och fortsätter att ge den.

Utan miljoner människors samlade uppgifter till forskningen, skulle mina egna uppgifter till doktorn inte hjälpa mig ett dugg som patient. Doktorn skulle inte kunna ställa diagnos, eller föreslå effektiv behandling.

Jag tror att vi  behöver avdramatisera bearbetning av personuppgifter i biobanker och forskningsregister, när vi tänker som om det skedde över våra huvuden och i helt andra slags syften än i vården. Även här insamlas våra uppgifter för vår skull: Så att vi den dag vi går till doktorn och berättar om känsligare saker än de som forskarna normalt tar del av, ska få så god vård som möjligt.

Vill du tänka mer om vårt intresse som möjliga patienter av att det pågår biobanks- och registerforskning, vill jag rekommendera en avhandling som snart försvaras:

  • Biobank Research – Individual Rights and Public Benefit

Avhandlingen är skriven av Joanna Stjernschantz Forsberg vid CRB, och läggs fram 6 oktober.

Dessutom vill jag påminna om den interaktiva konferensen HandsOn: Biobanks, som hålls i Uppsala 20-21 september, och som försöker belysa biobanksforskningens värden. Man kan anmäla sig på konferensen fram till den 11 september.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Unikt farligt!

Jag skrev för ett tag sedan om vår rädsla för genetiskt modifierade organismer, GMO. Jag funderade då över varför vi särställer GMO. Hur kommer det sig att vi är beredda att hantera riskerna med traditionell förädling av växter och djur, medan motsvarande risker i samband med GMO får oss att vilja utrota varenda genmodifierad organism?

Vi har en liknande tendens att särställa genetisk information. Varför tänker vi som om genetisk information är känslig på ett alldeles unikt personligt sätt, så att den måste omgärdas av lika höga skyddsmurar som GMO? Är det mer känsligt att jag har genetiska anlag för blå ögon, än att jag faktiskt har blå ögon?

I det här inlägget vill jag inte spekulera över varför vi lätt ser just genetik som exceptionellt känsligt och farligt. Det är mycket som vi identifierar som extraordinärt farligt. Det sker på ett nästan obevekligt sätt, som när en oljetanker sätts i rörelse. Ibland blir det otäckt, när Faran förknippas med folkgrupper, eller med sätt att leva.

Jag vill vända uppmärksamheten mot oss själva. I stället för att fråga ”Vari består det unikt farliga?”, vill jag fråga ”Vari består vår oförsonlighet?”

Somliga tycks vilja säga att det är genom oförsonlighet som mänskligt liv formas. Det är genom våldsamma normaliseringsprocesser som samhället skapar kategorierna man och kvinna, civiliserad och ociviliserad, frisk och sjuk, god och ond, äkta och falsk.

Jag har svårt att acceptera denna misantropiska analys av människoblivande (har bloggat om det: ”ordning ur kaos”). Den liknar samma oförsonlighet som den vill analysera. Den misstror människan, som med våld skulle disciplinera en grundläggande frihet.

Människan tänks som sin egen kolonisatör, på en ursprungligen fredligt öppen kontinent.

Jag betvivlar tanken att våra liv i grunden formas genom samma oförsonlighet som vi lätt riktar mot vissa enskilda företeelser. Tvärtom framstår denna tanke själv som oförsonlig. Det är bara det att det unikt farliga utpekas som… människan själv.

Vår oförsonlighet arbetar bara punktvis, vill jag säga. För det mesta är den avslagen. Men plötsligt triggar något igång den. Vi känner övergången inom oss: hur vår oförsonlighet väller fram mot en annan människa, mot en grupp, mot en teknik.

Den andres leende, som vi gladdes med igår, förvandlas till ett avslöjande tecken på den andres outrotliga falskhet.

Är GMO och genetisk information unikt farliga? Eller väcker de snarare vår oförsonlighet?

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Vad är filosofi?

Jag fick nyss frågan vad filosofi är. Jag svarade genom att försöka ange det ord som oftast förekommer när man filosoferar.

Vad säger en filosof oftast? Jag tror att han eller hon oftast säger ”men…”:

  • ”Men är det verkligen så?”
  • ”Men borde inte då…?”
  • ”Men kan man inte tänka sig att…?”
  • ”Men hur kan man veta något sådant?”
  • Osv.

Ständigt någon hake! Alltid någon oklarhet! Just som man trodde att man resonerat riktigt klyftigt, sätter ordet ”men…?” krokben och man får börja om från början.

En filosof har huvudet fullt av ”men…?” inför hur vi spontant resonerar. Undrande invändningar som leder in på vägar vi normalt inte vandrar. Kartor måste ritas som vi inte trodde behövdes. Det envisa upprepandet av ordet ”men…?” ger oss utmaningar som vi saknar beredskap för.

Men just när kartan tycks återge allt väsentligt, störs lugnet av ännu ett oroande ”men…?”. Något viktigt stämmer trots allt inte!

Men målet är inte att invända eller rita kartor som vi normalt inte ser behovet av. Det har inget egenvärde att invända och undra.

Tvärtom är invändningarna förutsättningen för att man ska kunna ha ett mål med filosoferandet: att få SLUT på invändningarna, som irriterar och oroar.

Filosofi är en kamp med egna invändningar; målet är att få tyst på dem.

Men vad leder då filosofi till? En verksamhet som först gör irriterande invändningar, och sedan försöker få tyst på dem, vad kan den ha för vits?

Försök resonera om vad ”samtycke till framtida forskning” innebär. Då märker du nog snart att du själv upprepar ordet ”men…?”, inför dina egna trevande försök att resonera sanningsenligt. Dina invändningar kommer att irritera dig och sporra dig att tänka klarare. Du kommer att rita kartor som du inte trodde behövdes.

Även om vi föredrar att inte gå vilse, så går vi ändå vilse. Det tillhör att vara människa. DÅ förstår vi vitsen med att envist upprepa ”men…?”. DÅ förstår vi vitsen med att genomkorsa förbryllande sidor av livet tills vi överblickar dem, jagad av invändningar från en envis uppriktighet.

Men när vi slutligen fått tyst på invändningarna, då har filosofin gjort sig själv lika överflödig som en karta för att korsa din egen gata.

Pär Segerdahl

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att arbeta med sitt betraktelsesätt

De senaste två blogginläggen, om moralisk övertygelse och om moralens grund, slutade i ett fyrverkeri av frågor. Nu är det dags att besinna sig!

Här är vad vi kom fram till:

  1. Övertygelse och skäl är på samma nivå.
  2. Övertygelse och skäl tillhör samma betraktelsesätt.

Detta förbryllar, för vi tycks innestängda i våra perspektiv. Hur kan vi ens tro oss ha rätt syn på saken, om vårt betraktelsesätt inte grundas i något verkligt? Varifrån kommer övertygelsen, om argumenten bara uttrycker perspektivet vi redan är i?

Jag vill göra två kommentarer, som jag hoppas gör allt klarare (inte minst för mig själv):

  • (A)  Ett perspektiv är inte som en dröm. Ett perspektiv är ett betraktelsesätt på företeelser vi ser, hör och tar på. Perspektivet är genomskinligt för verklighet; inte en andra rangens drömverklighet.
  • (B)   Att argumentera är inte att passivt uttrycka sitt synsätt (inte som att tala i sömnen). Det är att arbeta med sitt betraktelsesätt på något verkligt; att ordna, väga och värdera den erfarenhet vi ser genom perspektivet. Detta arbete får motstånd från den verklighet som perspektivet släpper igenom.

Moraliska perspektiv är inte som mänskliga drömvärldar. De tillhör vår vakenhet, vårt arbete med att ordna erfarenheten och ge den form.

Protagoras är ökänd i filosofin för sin lära att ”människan är alla tings mått”. Denna lära har förbryllat, ungefär som punkterna (1) och (2) förbryllar oss.

Jag tror att Protagoras hade en poäng. För att poängen inte ska förbrylla, måste vi hålla i minnet att den människa som är alla tings mått varken går eller pratar i sömnen, utan vaket arbetar med sitt sätt att se på saker och ting.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

Mer om moralens grund

Etikbloggen förra veckan startade jag ett fyrverkeri av frågor om våra moraliska övertygelsers grund.

Allt började med jag sa att argumenten för våra övertygelser är på samma nivå som övertygelsen. Övertygelse och skäl tillhör samma moral. Grunden måste, om den finns, vara hela betraktelsesättets grund; både övertygelsens och skälens grund.

Grunden framstår då som dunkel. Den måste vara både för-mänsklig och för-språklig, för den sammanfaller inte med skälen vi mänskligt kan uttala. Den föregår skälen, som moralens egentliga urgrund!

En och annan djuping i filosofihistorien har försökt rita fantombilder av denna avgrundslika grund, med idéer om ”Andens utveckling”, ”den blinda viljan”, ”varats historiska skick” etc. etc.

För mig är det filosofiska mystifikationer som inte löser problematiken. Jag vill hantera fyrverkeriet på ett annat sätt.

Jag håller fast vid att övertygelse och skäl är på samma nivå. Men jag tror vi går vilse när vi börjar svamla efter en mer ursprunglig grund bortom allt mänskligt.

Ett exempel:

I kommentarfältet undrar du över min övertygelse att Datainspektionen inte borde ha stoppat LifeGene. Jag svarar genom att ”ange skäl”. Frågan är: Hur fungerar mina skäl, om de är på samma nivå som övertygelsen?

Svaret jag vill pröva idag, är att skälen KLARGÖR mitt betraktelsesätt. Genom att visa upp det tydligare och mer i sin helhet. Skälen är pedagogiska snarare än grundvalsmässiga.

Mina argument är som en studieresa i mitt betraktelsesätt. De ger en mer fullständig bild av hur jag ser på biobanker.

Inom betraktelsesättet är det uppenbart, närmast en truism, att LifeGene inte borde ha stoppats. – Men vi lever ju inte i mitt betraktelsesätt. Vi lever i verkligheten.

Mina skäl vill inte bara förklara mitt perspektiv. De vill även övertyga om hur det är. Och du låter dig inte övertygas; du ser annorlunda på saken. Måste det inte finnas en grund – en verklighet – som vi kämpar om genom att argumentera och ge skäl?

Men om skälen tillhör betraktelsesättet, och är på samma nivå som övertygelsen – hur kan våra diskussioner någonsin göra anspråk på att sträcka sig till hur det verkligen är?

Fyrverkeriet av frågor är igång igen!

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen

Kan moralisk övertygelse hitta hem till sin grund?

Jag blir inte kvitt frågan om den moraliska övertygelsens grund. Vi är helt säkra på vår sak: man får inte forska på mänskliga embryon… eller så får man göra det.

Varifrån kommer säkerheten i övertygelsen? Har den någon grund? Finns grunden inom oss? Finns den utanför oss?

Skälen vi anger brukar komma tillsammans med övertygelsen. Varje övertygelse har sin egen skara av skäl, så att säga. Nästan som om skälen vore vältaliga beundrare av övertygelsen.

Är det i själva verket övertygelsen som är grunden för skälen?

Eller är övertygelsen, tillsammans med skälen, en enhet? Så att vi borde fråga efter grunden för såväl övertygelsen som skälen för den?

Det måste i så fall vara en egendomlig grund, eftersom den inte sammanfaller med något av skälen vi kan ange för övertygelsen.

En tyst grund? En avgrund?

Hur kan en avgrund övertyga och stödja skäl?

Min fråga är visst ett helt fyrverkeri av frågor. – Hur hanterar man ett filosofiskt fyrverkeri?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskningen rusar ifrån livsåskådningarna

Dagens vetenskap har befriats från kravet att allt vetande måste kunna sammanfattas i ett övergripande tankesystem. Forskning och livsåskådning går sedan något århundrade skilda vägar. Man brukar kalla det för vetenskapernas specialisering.

Specialiseringen har gett forskningen en enorm drivskjuts. Molekylärbiologin, för att bara ta ett exempel, ger oss idag kunskaper om livets processer som vore otänkbara om forskningen ännu drevs av ambitionen att all kunskap ska sammansvetsas i ett systematiskt tänkande om tillvaron.

Så genom att ge upp de stora tankeambitionerna, har vetenskapen nått resultat som är mer tänkvärda än någonsin. – Vilken oväntad utveckling.

Samtidigt innebär specialiseringen att det blivit svårt, nästan omöjligt, att förstå vari det tänkvärda egentligen består.

Vad ska vi dra för slutsatser från specialisternas rön om hjärnan; om stamceller; om genetik? Hur ska vi, efter så många år av teknisk specialisering, återkoppla forskningen till våra mer allmänmänskliga resonemang om livet?

Forskningen har blivit en del av våra moderna livsvillkor. Den besvarar knappast våra frågor. Den ger oss snarare nya: utan forskning skulle ingen undra över embryots status.

Det storstilat systematiska tänkandet har skjutits i sank av specialiseringen. Lyckligtvis kan vi tänka även utan ambitionen att bygga en systematisk livsåskådning.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »