Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 6 av 46)

Bedrägliga konferenser

Tomma stolsrader i konferensrum
13 december, 2022 / / 1 kommentar

Om du är akademiker har du säkert noterat att du får alltfler oväntade inbjudningar via eposten att delta som talare i vad som framställs som vetenskapliga konferenser. Inbjudningarna kan vara förbryllande, eftersom de ofta inte ens är inom ditt ämnesområde. Men ibland hittar de rätt och nämner kanske även din senaste publikation, som lovordas i allmänna ordalag. Vad är det som händer?

Publikationsetik är ett av många forskningsområden vid CRB. Vi har de senaste åren forskat (och bloggat) om så kallade bedrägliga tidskrifter, på engelska ”predatory journals”, som lockar forskare att publicera sina studier där, mot en ansenlig avgift som ska göra artikeln öppet tillgänglig för läsare. Öppen tillgång är en viktig trend inom vetenskapen, men här utnyttjas den i vinstintresse, utan hänsyn till akademiska värden. Bedrägliga tidskrifter är ofta generöst mångvetenskapliga och den ”effektiva” fackgranskning som utlovas är lika generös, allt för att kunna fånga in så många betalande författare som möjligt.

Den strida strömmen av konferensinbjudningarna till akademiker speglar samma tveksamma typ av verksamhet, men här lever man på konferensavgifter och ibland även på att förmedla hotellrum. Inom publikationsetiken talar man därför numera även om bedrägliga konferenser, på engelska ”predatory conferences”. Vad vet vi om dessa konferenser? Finns det någon forskning om företeelsen?

Den första systematiska översikten av akademiskt kvalitetsgranskad litteratur om bedrägliga konferenser publicerades nyligen i BMJ Open. Översikten gjordes av fyra forskare, Tove Godskesen och Stefan Eriksson vid CRB, tillsammans med Marilyn H Oermann och Sebastian Gabrielsson.

Översikten visade att litteraturen om bedrägliga konferenser är liten men växande, 20 publikationer kunde inkluderas. Nästan all litteratur i översikten beskrev drag som kan definiera bedrägliga konferenser. Det mest angivna draget var massutskicken via epost av inbjudningar. Dessa inbjudningar använde ett smickrande språk som även kunde vara ovetenskapligt och innehålla grammatiska fel. Ett annat utmärkande drag som beskrevs var att organisationen som anordnade konferensen var okänd och använde kopierade bilder utan tillstånd. Slutligen nämndes även höga avgifter, avsaknad av akademisk granskning, samt mångvetenskaplighet.

Varför deltar forskare ibland i bedrägliga konferenser? Möjliga anledningar som angavs i litteraturen var det akademiska karriärsystemets fokus på kvantitet, att man faller offer för vilseledande information, eller lockas till de exotiska platser som dessa konferenser ibland anordnas på. Även enkel antagningsprocess samt möjlighet att delta som ordförande eller inbjuden talare nämndes som lockelser. Personliga drag som oerfarenhet, naivitet, okunnighet, fåfänga och likgiltighet påtalades också.

Konsekvenser av att delta i bedrägliga konferenser beskrevs endast i en av publikationerna, en intervjustudie med konferensdeltagare. Deras berättelser präglades av besvikelser av olika slag. Små överfulla konferensrum, illa organiserade konferensanläggningar, avvikelser från konferensprogrammet som kunde förkortas med en hel dag, välrenommerade huvudtalare i programmet var frånvarande, och organisatörerna var svåråtkomliga som om hela arrangemanget var fjärrstyrt. Deltagare tvingades ibland boka sitt boende via organisatörerna till dubbel kostnad, och man kunde även uppleva att organisatörerna stal deltagarnas identitet genom att använda deras bilder och personlig information som om de ingick i konferensteamet. Många deltagare var så besvikna att de lämnade konferenserna i förtid, i en känsla av att aldrig mer vilja delta i några konferenser överhuvudtaget.

Litteraturen föreslog även olika motåtgärder. Bland annat utbildning för forskare och mentorskap för yngre akademiker, publicerade listor över bedrägliga konferenser och organisatörer av sådana, ackrediteringssystem för konferenser, samt checklistor för att identifiera tveksamma konferenser. Man påtalade även att universitet och forskningsfinansiärer bör se över sina sätt att bedöma kvalifikationer hos forskare som söker anställning, befordran eller forskningsmedel. Deltagande i bedrägliga konferenser bör inte vara meriterande.

För fler detaljer och mer diskussion, läs den systematiska översikten här: Predatory conferences: a systematic scoping review.

Ännu en motåtgärd som nämndes i litteraturen var mer forskning om bedrägliga konferenser. Det är även en slutsats i översikten: såväl empirisk som analyserande forskning bör uppmuntras av finansiärer, tidskrifter och forskningsinstitutioner.

Förhoppningsvis står dessa iscensatta konferensrum snart tomma.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Godskesen T, Eriksson S, Oermann MH, et al. Predatory conferences: a systematic scoping review. BMJ Open 2022;12:e062425. doi: 10.1136/bmjopen-2022-062425

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Behöver folkhälsoarbete dygdetik?

Injektion
6 december, 2022 / / 1 kommentar

Så kallad dygdetik kan förefalla alldeles för inåtriktad för att vara till någon praktisk nytta i en komplex omvärld. Den fokuserar nämligen på goda karaktärsegenskaper hos en moraliskt högtstående person, såsom mod, uppriktighet, medkänsla, ödmjukhet och ansvarsfullhet. Den betonar hur vi bör vara, snarare än hur vi bör handla. Hur kan vi finna tydlig vägledning i en så ”hjältemodig” etik, när vi söker det moraliskt korrekta handlandet i etiskt svåra situationer, eller den korrekta regleringen av olika delar av den offentliga sektorn? Hur kan en så antik etik ge bindande skäl för det moraliskt rätta? Att ödmjukt hänvisa till sina överlägsna karaktärsegenskaper är väl knappast formen för ett bindande argument?

Det är frestande att driva med den till synes oanvändbara dygdetiken. Men den har, enligt min mening, två egenskaper av största betydelse. Den första är att den litar på människan, på att vi i situationens allvar kan se vad som måste göras, och vad som måste beaktas. Den andra är att dygdetiken därmed också stödjer vår frihet. En person med moraliska karaktärsdrag behöver inte bindas vid normer för gott beteende för att undvika dåligt beteende, utan kommer spontant att bete sig bra: ansvarsfullt, ödmjukt, medkännande etc. Så en motfråga kunde vara: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världens moraliska korrekthet, men förlorar sig själv och sin egen frihet? – Detta var en personlig inledning till dagens blogginlägg.

I en artikel i Public Health Ethics diskuterar Jessica Nihlén Fahlquist folkhälsa som ett arbetsområde där moraliska karaktärsegenskaper kan behöva utvecklas och stödjas hos personalen. Till skillnad från sjukvården fokuserar folkhälsoarbete på god och jämlik hälsa hos hela riskgrupper och befolkningar. På grund av detta mer universella perspektiv på kollektiv hälsa, kan det finnas en risk att man ibland förbiser individers intressen, rättigheter och värderingar. Arbetet behöver därför balansera de allmänna folkhälsomålen mot individers värden. Detta kan kräva en väl utvecklad känslighet, vilket kan förstås dygdetiskt.

Vidare utmärks folkhälsoarbete ofta av ett större avstånd mellan personal och allmänhet än inom sjukvården, där det enskilda mötet med patienten stödjer en omtänksam attityd hos läkaren eller sköterskan till individen. Fantasi och inlevelse kan därför behövas i folkhälsoarbete för att bedöma individers behov och effekter av arbetet på individer. Slutligen finns en maktobalans mellan folkhälsopersonalen och människorna som berörs av folkhälsoarbetet. Detta kräver ansvarsfullhet hos yrkesutövare som använder de resurser och kunskaper som en folkhälsomyndighet har, vilket även det kan förstås dygdetiskt.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller tre karaktärsegenskaper som hon menar fordras i folkhälsoarbete: ansvarsfullhet, medkänsla och ödmjukhet. Hon konkretiserar egenskaperna genom tre ideal att personligt sträva efter i folkhälsoarbete. Idealen beskrivs i korta kursiverade stycken, som ger begripliga profilbilder av hur en ansvarsfull, medkännande och ödmjuk person bör vara i sitt arbete med folkhälsa – tre tydliga förebilder.

De etiska problemen konkretiseras genom två exempel, amning och vaccination, som illustrerar utmaningar och möjligheter för dygdetik i folkhälsoarbete. Läs artikeln här:  Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility.

Jessica Nihlén Fahlquist utesluter inte betydelsen av andra moralfilosofiska perspektiv inom folkhälsa. Men de tre dygdetiska idealen (och säkert även andra likande ideal) bör komplettera de rådande perspektiven, menar hon. Allt har sin plats, men att finna den rätta platsen kan kräva goda karaktärsegenskaper!

Om du även vill läsa en senare och kortare diskussion av Jessica Nihlén Fahlquist om dessa angelägna frågor, hittar du en referens nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility, Public Health Ethics, Volume 12, Issue 3, November 2019, Pages 213–224, https://doi.org/10.1093/phe/phz007

Jessica Nihlén Fahlquist, Individual Virtues and Structures of Virtue in Public Health, Public Health Ethics, Volume 15, Issue 1, April 2022, Pages 11–15, https://doi.org/10.1093/phe/phac004

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Datadelning inom genomstudier: förslag till internationell uppförandekod

22 november, 2022 / / 1 kommentar

Inom genomiken studeras inte bara enskilda gener, utan hela arvsmassan eller genomet. Sådana studier hanterar och analyserar stora datamängder och blir allt vanligare internationellt. En av utmaningarna är att hantera delning av data mellan länder runtom i världen. Förutom att dataskyddslagstiftningen varierar internationellt, finns farhågor om att forskare och forskningsdeltagare från låg- och medelinkomstländer kan utnyttjas eller missgynnas i dessa utbyten.

Jurister och bioetiker har därför efterlyst en internationell uppförandekod för datadelning inom genomstudier. Ett förslag på en sådan kod publicerades nyligen i en artikel i Developing World Bioethics. Artikeln, som är skriven av Amal Matar och nio medförfattare, redogör för processen att utveckla uppförandekoden och avslutas med ett nära 4-sidigt förslag.

Uppförandekoden är tänkt för forskare och andra aktörer med ansvar för datahantering inom internationell genomikforskning. Koden listar tio etiska principer av direkt relevans för datadelning. Därefter beskrivs god praxis i 23 Artiklar som täcker sju områden: Datastyrning (som på engelska brukar kallas ”data governance”); Datainsamling; Datalagring; Datadelning, överföring och åtkomst; Framtvingat utlämnande av information; Hantering av data från låg- och medelinkomstländer; Involvering av olika intressenter.

Läs artikeln med förslaget till uppförandekod här: A proposal for an international Code of Conduct for data sharing in genomics.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Hansson, M., Slokenberga, S., Panagiotopoulos, A., Chassang, G., Tzortzatou, O., Pormeister, K., Uhlin, E., Cardone, A., & Beauvais, M. (2022). A proposal for an international Code of Conduct for data sharing in genomics. Developing World Bioethics, 1– 14. https://doi.org/10.1111/dewb.12381

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Patientsynpunkter på behandling av Parkinsons sjukdom med embryonala stamceller

15 november, 2022 / / 1 kommentar

Stamceller som mycket tidigt efter befruktning tas från mänskliga embryon kan odlas som embryonala stamcellslinjer. Dessa embryonala stamceller kallas pluripotenta, då de kan differentieras till i stort sett alla kroppens celltyper (utan att kunna utvecklas till en individ). Det medicinska intresset för embryonala stamceller sammanhänger med möjligheten att använda dem för att återskapa skadad vävnad. En sjukdom man hoppas kunna utveckla stamcellsbehandling av är Parkinsons sjukdom.

I Sverige är det tillåtet att använda överblivna donerade embryon från IVF-behandling för forskningssyften. Däremot inte för att framställa medicinska produkter. Vägen mot eventuella framtida behandlingar kantas av juridiska och etiska oklarheter. Dessutom har embryots moraliska status debatterats mycket länge, utan att någon enighet i frågan uppnåtts.

I detta läge blir studier av människors uppfattningar kring användning av mänskliga embryonala stamceller för utveckling av medicinska behandlingar angelägna. Nyligen publicerades den första studien av patienters uppfattningar, den grupp som kan fungera som mottagare. Det handlar om en intervjustudie med sjutton Parkinsonpatienter i Sverige. Författare är Jennifer Drevin tillsammans med sex medförfattare.

Intervjudeltagarna var överlag positiva till att använda mänskliga embryonala stamceller för att behandla Parkinsons sjukdom. Man betraktade inte embryot som ett liv med mänskliga rättigheter, men såg samtidigt embryot som någonting speciellt. Man ansåg att embryot har stort värde för paret som vill bli föräldrar och betonade vikten av kvinnans eller parets fria och informerade samtycke till donation. Som patienter uttryckte man intresse av en behandling som inte begränsar vardagslivet genom exempelvis komplicerad daglig medicinering. Man var intresserad av bättre kognitiva och kommunikativa förmågor och ville bli mer oberoende: inte behöva be familjemedlemmar om stöd i vardagliga göromål. Behandlingens effektivitet ansågs viktig och man oroade sig för att stamcellsbehandling kanske inte skulle vara tillräckligt effektiv, eller ha biverkningar. 

Vidare uttrycktes oro över att donatorer kunde exploateras, exempelvis fattiga och utsatta grupper, och att ekonomisk kompensation kunde ha negativa effekter. Att tillåta donation enbart av överblivna embryon från IVF-behandling ansågs betryggande, då huvudsyftet inte skulle vara att tjäna pengar. Slutligen oroade man sig för att läkemedelsindustrin inte alltid skulle prioritera patienten framför vinsten och att dyra stamcellsbehandlingar kunde leda till samhälleliga och globala orättvisor. Misstankar om att företag inte kommer att använda embryon på ett etiskt sätt uttrycktes, och somliga ansåg att det var mer problematiskt att göra vinst på produkter från embryon än på andra medicinska produkter. Transparens kring processen att utveckla och använda medicinska stamcellsprodukter ansågs viktig.

Vill du ta del av fler resultat, läs studien här: Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study.

Det kan vara svårt att dra generella slutsatser från studien och sammanfattningen ovan återger några av uttalandena i intervjuerna. Vi bör bland annat hålla i minnet att intervjuerna gjordes med ett mindre antal patienter som själva har sjukdomen samt att studien gjordes i Sverige. Författarna framhåller att studien kan hjälpa kliniker och forskare att utveckla behandlingar på sätt som tar hänsyn till patienters behov och oro. En bättre förståelse för människors attityder kan även bidra till samhällsdebatten och stödja utveckling av policy och lagstiftning.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Drevin, J., Nyholm, D., Widner, H. et al. Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study. BMC Med Ethics 23, 102 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00840-6

Detta inlägg på engelska

I dialog med patienter

En charmerande idé om medvetandet

Närbild av ett öga som blickar ut över ett landskap
8 november, 2022 / / 1 kommentar

Vissa idéer kan ha en sådan charm, att man bara behöver höra dem en gång för att genast känna att de nog säkert är sanna: ”något korn av sanning måste det ligga i det”. Konspirationsteorier och vandringssägner sprids antagligen delvis av hur tonsäkert de lyckas charma mottagliga mänskliga sinnen, genom att låta sanna. Ja, det sägs att även vissa sjukdomstillstånd kan spridas för att idén om sjukdomen har en så stark inverkan på många av oss. I vissa fall behöver vi bara höra talas om diagnosen så börjar vi uppvisa symtomen och får kanske behandlingen. Men även idén om sådana idéburna sjukdomar har sin charm, så vi bör vara på vår vakt.

Frestelsen att falla för idéernas charm finns naturligtvis även inom akademin. Samtidigt utmärks filosofi och vetenskap just av självkritisk granskning av idéer som kan låta så lockande, att vi inte noterar bristen på granskning. Så länge det handlar om avgränsade hypoteser som i princip kan kontrolleras genom studier, så är det relativt lätt att korrigera sin övertro på dem. Men ibland utgörs dessa charmerande idéer av storartade hypoteser om svårgripbara fenomen som ingen vet hur vi kan testa. Människor kan bli så övertygade av sådana idéer, att de förutsäger att framtida vetenskap bara behöver fylla i detaljerna. En farlig retorik att fastna i, som även den har sin charm.

Jag skrev förra året ett blogginlägg om en teori i gränstrakterna mellan vetenskap och filosofi som jag vill karaktärisera som både storartad och charmerande. Därmed inte sagt att teorin måste vara felaktig, bara att den i vår tid kan låta omedelbart övertygande. Teorin är ett försök att förklara ett svårgripbart ”fenomen” som förbryllar vetenskapen, nämligen medvetandets natur. Många känner att om vi kunde förklara medvetandet på rent vetenskapliga grunder så vore det en enormt betydelsefull prestation.

Teorin påstår att medvetandet är en matematiskt definierad form av informationsberarbetning. Att förknippa medvetande med information ligger rätt i tiden, vi är omedelbart benägna att lyssna. Vilket slags informationsbearbetning skulle medvetandet vara? Teorin säger att medvetande är integrerad information. Integrering syftar här inte bara på att information lagras som i en dator, utan på att all denna diversifierade information sammankopplas och bildar en organiserad helhet, där delarna är effektivt tillgängliga globalt. Om jag förstår saken rätt, kan man säga att den integrerade informationen i ett system är den mängd genererad information som överträffar informationen genererad av delarna. Ju mer information ett system lyckas integrera, desto mer medvetande har systemet.

Vad är det då som är så charmerande med idén att medvetande är integrerad information? Ja, idén kan tyckas stämma med hur vi upplever våra medvetna liv. I detta ögonblick upplever du mängder av olika sinnesintryck, fyllda med detaljer av skilda slag. Olika synintryck blandas med intryck från de övriga sinnena. Men samtidigt är dessa sinnesintryck integrerade i en enhetlig upplevelse från en enda synvinkel, din egen. Den matematiska teorin om informationsbearbetning, där diversifiering kombineras med integrering av information, kan därför låta som en lockande teori om medvetandet. Vi kan vara benägna att tänka: Kanske är det för att hjärnan bearbetar information på detta integrerande sätt som våra medvetna liv karaktäriseras av en personlig synvinkel där alla intryck organiseras i form av en jag-centrerad subjektiv helhet. Medvetande är integrerad information!

Ännu mer lockande blir det när det visar sig att teorin, som på engelska kallas Integrated Information Theory (IIT), innehåller ett beräkningsbart mått (Phi) på mängden integrerad information. Om teorin är riktig så skulle man alltså kunna kvantifiera medvetandet och ge olika system olika Phi för mängden medvetande. Här blir idén charmerande på ännu ett sätt. För om du vill förklara medvetandet vetenskapligt, så låter det som en fördel om teorin möjliggör kvantifiering av hur mycket medvetande ett system genererar. Viljan att förklara medvetandet vetenskapligt kan alltså göra oss extra mottagliga för idén, vilket är en smula bedrägligt.

I en artikel i Behavioral and Brain Sciences skärskådar Björn Merker, Kenneth Williford och David Rudrauf teorin om medvetande som integrerad information. Granskningen är detaljrik och omfattande. Den följs upp av kommentarer från andra forskare, samt avslutas med författarnas respons. Vad de tre författarna försöker visa i artikeln är att även om hjärnan skulle integrera information i teorins mening, så är identifieringen av medvetande med integrerad information felaktig. Vad teorin beskriver är effektiv nätverksorganisation snarare än medvetande. Phi är ett mått på nätverkseffektivitet, inte på medvetandegrad. Vad författarna särskilt granskar är det där charmerande draget som jag nyss nämnde, att teorin kan tyckas ”stämma” med hur vi upplever våra medvetna liv från en enda övergripande jag-synvinkel. Det stämmer att integrerad information utgör en ”enhet” i meningen att ett flertal ting sammanfogas i en funktionellt organiserad ordning. Men den ”enheten” är knappast samma slags ”enhet” som utmärker ditt medvetande, där enheten består i din egen synvinkel på dina upplevelser. Effektiva nätverk kan knappast sägas ha en ”synvinkel” från ett subjektivt ”jag-centrum”, bara för att de integrerar information. Att identifiera drag i våra medvetna liv med teorins grundbegrepp är alltså förhastat, även om det kan vara frestande.

Författarna förnekar som sagt inte att hjärnan integrerar information i enlighet med teorin. Teorin beskriver matematiskt ett effektivt sätt att bearbeta information i nätverk med begränsade energiresurser, något som utmärker hjärnan, påpekar författarna. Men om medvetande identifieras med integrerad information, så skulle även många andra system som bearbetar information på samma effektiva sätt vara medvetna. Inte bara andra biologiska system vid sidan av hjärnan, utan även artefakter såsom vissa stora elnät och sociala nätverk. Företrädare för teorin tycks bejaka detta, men vi har inga oberoende skäl att anta att även andra system än hjärnan skulle ha medvetande. Varför då insistera på att även andra system är medvetna? Tja, kanske för att man redan attraherats av associationen mellan teorins grundbegrepp och organiseringen av våra medvetna upplevelser, liksom av möjligheten att kvantifiera medvetande i olika system. Det senare kan låta som en vetenskaplig fördel. Men om identifieringen från början är förhastad, så framstår fördelen snarare som ett avsteg från vetenskapen. Teorin hotar att översvämma universum med medvetande. Så förstår i alla fall jag grundtanken i artikeln.

Alla som känner tjusningen i teorin att medvetande är integrerad information bör läsa den noggranna granskningen av idén: The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity.

Sista ordet är säkert inte sagt och även charmerande idéer kan visa sig riktiga. Problemet är att charmen lätt blir evidensen när vi står under idéns inflytande. Därför anser jag att den noggranna diskussionen av teorin om medvetande som integrerad information är angelägen. Artikeln är ett utmärkt exempel på betydelsen av självkritisk granskning i filosofi och vetenskap.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Merker, B., Williford, K., & Rudrauf, D. (2022). The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity. Behavioral and Brain Sciences, 45, E41. doi:10.1017/S0140525X21000881

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska

Reaktioner från italienska invånare på folkhälsoåtgärderna under pandemivåren 2020

Engelsk och italiensk skylt på strand som uppmanar till att undvika att bilda grupper
1 november, 2022 / / 1 kommentar

Italien var det första landet i Europa att drabbas hårt av Covid-19-pandemin. Det började främst i de norra delarna, men snart infördes samma folkhälsoåtgärder i hela landet. Kommersiella och sociala aktiviteter stängdes ned, liksom skolor och universitet. Bara försäljningsställen som bedömdes nödvändiga tilläts hålla öppet, såsom apotek, matvaruaffärer och tidningskiosker. Det blev förbjudet att röra sig utomhus annat än för vissa syften.

Hur reagerade människor på åtgärderna? Under senvåren och försommaren 2020 gjordes en djupintervjustudie med ett antal italienska invånare av olika kön, ålder, utbildning och hemregion. Studien publicerades nyligen som en artikel av Virginia Romano, Mirko Ancillotti, Deborah Mascalzoni och Roberta Biasiotto. Intervjuerna rörde såväl vardagslivet under nedstängningen som uppfattningar om folkhälsoåtgärderna, men även möjliga prioriteringskriterier i intensivvården togs upp, liksom synpunkter på hur media och information fungerade.

Flera deltagare beskrev hur man efter en första svårighet att förstå och acceptera förändringarna snart anpassade sig. Rädslan minskade och rutiner för att arbeta hemifrån etablerades. Man började uppskatta den ökade tiden med familjen samt en lugnare livsstil med mindre resor och stress. Däremot uppfattade man att folkhälsoåtgärderna, med sina många regler att följa, skapade en åtskillnad mellan ”oss” och ”dem”. Intervjudeltagare uttryckte att de ibland observerade och beskyllde andra för att inte följa reglerna, samtidigt som de upplevde sig själva övervakade och anklagade. Denna splittring möttes med besvikelse, eftersom de intervjuade hade hoppats att pandemin tvärtom skulle ena samhället och öka solidariteten och toleransen. Några upplevde dock precis sådana positiva effekter, exempelvis upplevdes användningen av ansiktsmask som ett respektfullt beteende gentemot andra.

Generellt var deltagarna positiva till folkhälsoåtgärderna, som man ansåg var nödvändiga för att kontrollera pandemin. Däremot riktades misstankar mot ekonomiska intressen att upprätthålla produktiviteten. Man menade att lobbyister tryckte på för att försena nedstängningen och för att påskynda lättade restriktioner. Vidare menade man att pandemin avslöjade ett behov att organisera sjukvården i Italien bättre. Restriktionerna ökade även de intervjuades medvetenhet om ojämlikheter i samhället, exempelvis beträffande boendeyta, tillgång till trädgård och närhet till natur, samt möjlighet att distansarbeta med stabil inkomst.

Deltagarna fick även diskutera hypotetiska prioriteringskriterier i intensivvården, samt beskriva sina intryck av hur information och media fungerade under pandemivåren. Den första frågan fann man givetvis svår att ta ställning till. Lättare var det att erkänna man upplevde ett minskat förtroende för information och media. Några deltagare rapporterade att de utvecklat mer källkritiska attityder till information i media.

Vill du ta del av fler resultat samt författarnas egen diskussion, läs artikeln här: Italians locked down: people’s responses to early COVID-19 pandemic public health measures

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Romano, V., Ancillotti, M., Mascalzoni, D. et al. Italians locked down: people’s responses to early COVID-19 pandemic public health measures. Humanit Soc Sci Commun 9, 342 (2022). https://doi.org/10.1057/s41599-022-01358-3

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Attityder, normer och värderingar som kan påverka antibiotikaresistens

piller
11 oktober, 2022 / / 1 kommentar

Mänsklig användning av antibiotika skapar ett evolutionstryck som driver på utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier. Om antibiotika förlorar sin effektivitet så kan enkla infektioner bli livshotande och det blir svårare att behandla infektioner på sjukhus i samband med kirurgiska ingrepp eller andra behandlingar. Vi bör därför minska användningen av antibiotika och använda dem klokare.

Grekland ligger i toppen bland Europas länder när det handlar om användning av antibiotika. Detta trots att undersökningar visat att greker är medvetna om sambandet mellan överanvändning av antibiotika och antibiotikaresistens. Det är inte så överraskande som det kan låta. Andra undersökningar visar att enbart information inte räcker för att förändra människors beteende.

Eftersom omedvetenhet om problemet inte kan förklara överanvändningen av antibiotika i Grekland bör andra faktorer undersökas. I en artikel i BMC Public Health redovisar Dimitrios Papadimou, Erik Malmqvist och Mirko Ancillotti en intervjustudie (fokusgrupper) där man inventerade andra möjliga förklaringar, såsom attityder, normer och värderingar bland greker.

De grekiska deltagarna såg överkonsumtion av antibiotika som en befäst vana i Grekland. Det är lätt att få tillgång till antibiotika, man använder dem ofta utan läkarordination, ibland till och med som försiktighetsåtgärd. Dessutom föreskriver läkare flitigt antibiotika som pålitligt botemedel, menade deltagare. Även om man var kritisk mot detta mönster i Grekland kring antibiotikakonsumtion, så ansåg deltagare att det är moraliskt tveksamt att begränsa individens tillgång till potentiellt fördelaktiga antibiotikabehandlingar i namn av det allmänna bästa. Inte heller ville man förlägga ansvaret för hanteringen av antibiotikaresistens på individen. Hela samhället måste ta ansvar, menade deltagare, kanske framförallt statliga aktörer, vårdpersonal och livsmedelsproducenter. Slutligen uttryckte deltagare tvivel på möjligheten att effektivt hantera antibiotikaresistens i Grekland.

Ja, nog tycks det finnas flera faktorer än bara begränsad medvetenhet om problemet bakom konsumtionen av antibiotika i Grekland (och i andra länder). Om du önskar mer detaljer och diskussion, läs studien här: Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values

Förhoppningsvis motiverar studien framtida kvantitativa undersökningar av attityder, normer och värderingar, med fler deltagare. Att ändra användningen av antibiotika är förmodligen som att ändra kursen på ett enormt fartyg. Att enbart vara medveten om den nödvändiga ändringen är inte tillräckligt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Papadimou, D., Malmqvist, E. & Ancillotti, M. Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values. BMC Public Health 22, 1439 (2022). https://doi.org/10.1186/s12889-022-13855-w

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Ger hjärnan utrymme för fri vilja?

Illustration av neuron
4 oktober, 2022 / / 1 kommentar

Frågan om vi har en fri vilja har diskuterats i alla tider och överallt i världen. Kan vi påverka vår framtid eller är den förutbestämd? Om allt är förutbestämt och vi saknar fri vilja, varför skulle vi agera ansvarigt och med vilken rätt håller vi varandra ansvariga?

Det har funnits olika föreställningar om vad som förutbestämmer framtiden och utesluter fri vilja. Man har talat om ödet och om gudarna. Idag föreställer vi oss snarare att det handlar om nödvändiga orsakssamband i universum. Det tycks som om den materiella världens obönhörliga determinism måste utesluta den fria vilja som vi människor upplever oss ha. Om vi verkligen hade fri vilja, tänker vi, så skulle naturen behöva ge oss ett eget utrymme att bestämma i. Ett orsaksglapp där naturen inte bestämmer allt enligt sina lagar, utan låter oss agera enligt vår vilja. Men detta tycks motsäga vår vetenskapliga världsbild.

I en artikel i tidskriften Intellectica granskar Kathinka Evers vid CRB rimligheten av detta val mellan två extrema positioner: antingen strikt determinism som utesluter fri vilja, eller fri vilja som utesluter determinism.

Kathinka Evers närmar sig problemet ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Just detta perspektiv har historiskt tenderat att stödja en av positionerna: strikt determinism som utesluter fri vilja. För hur kan hjärnan ge utrymme för fri vilja, om våra beslut är resultatet av elektrokemiska processer och av evolutionärt utvecklade program? Är det inte precis där, i hjärnan, som vår fria vilja omintetgörs av materiella processer som inte ger oss något utrymme?

Vissa författare som skrivit om den fria viljan ur neurovetenskapliga perspektiv har ibland förklarat bort friheten som ett slags hjärnans användarillusion: som en nödvändig illusion, som en fiktiv konstruktion. Somliga har menat att eftersom sociala grupper fungerar bäst när vi som individer antar oss vara ansvariga aktörer, så får vi finna oss i att trots allt behålla den här gamla illusionen vid liv. Den fria viljan är en fiktion som fungerar och behövs i samhället!

Denna inställning är osund, menar Kathinka Evers. Vi kan inte bygga våra samhällen på antaganden som motsäger vår bästa kunskap. Det vore absurt att hålla människor ansvariga för handlingar som de i själva verket inte har någon förmåga att påverka. Samtidigt håller hon med om att föreställningen om fri vilja är socialt viktig. Men om vi ska behålla föreställningen, så måste den vara förenlig med vår kunskap om hjärnan.

En av artikelns huvudpunkter är att dagens kunskap om hjärnan faktiskt skulle kunna ge ett visst utrymme för fri vilja. Hjärnan skulle kunna fungera bortom motsättningen mellan indeterminism och strikt determinism, föreslår åtminstone vissa neurovetenskapliga teorier. Det betyder inte att det skulle finnas icke-orsakade neurala händelser. Snarare föreslås en determinism där relationen mellan orsak och verkan är variabel, inte nödvändig och entydig, som vi vanligen föreställer oss. Såvitt jag förstår handlar det om att hjärnan har visat sig fungera mycket mer självständigt, aktivt och flexibelt än i bilden av den som ett slags programmerad maskin. Olika ingående nervsignaler kan stabilisera olika neurala kopplingsmönster i hjärnan, som stödjer samma beteendeförmåga. Och samma ingående nervsignal kan stabilisera olika kopplingsmönster i hjärnan som resulterar i samma beteendeförmåga. Trots stor variation i hur individers neurala kopplingsmönster stabiliseras, så stöds samma gemensamma förmågor. Denna modell av hjärnan är alltså deterministisk, samtidigt som den karaktäriseras av variabilitet. Den beskriver ett slags kalejdoskopiskt variabla orsakssammanhang i hjärnan mellan ingående signaler och resulterande beteenden och förmågor.

Kathinka Evers föreslår alltså hypotetiskt att denna variabilitet i hjärnan, om den är riktig, skulle kunna ge empiriskt belägg för att fri vilja är förenlig med determinism.

Läs den filosofiskt uppslagsrika artikeln här: Variable determinism in social applications: translating science to society.

Även om Kathinka Evers öppnar upp för att ett visst mått av fri vilja är förenlig med vad vi vet om hjärnan, så framhåller hon att neurovetenskapen ger oss alltmer ingående kunskap om hur vi betingas av nedärvda program exempelvis under puberteten, liksom av våra livsvillkor och erfarenheter under uppväxten. Vi bör alltså trots allt vara försiktiga med att berömma eller hålla varandra ansvariga, avslutar hon artikeln. Här hänvisar hon till stoikern Epiktetos, en av de tänkare som funderat över den fria viljan och som snarast betonade friheten från föreställningen om en fri vilja.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Evers Kathinka (2021/2). Variable Determinism in Social Applications: Translating Science to Society. In Monier Cyril & Khamassi Mehdi (Eds), Liberty and cognition, Intellectica, 75, pp.73-89.

Detta inlägg på engelska

Svåra frågor

Artificiell intelligens: stärka intelligens i människor eller skapa mänsklig intelligens i maskiner?

Foto av Tara Winstead
20 september, 2022 / / 1 kommentar

Ibland läser man artiklar i gränstrakten mellan filosofi och vetenskap som innehåller riktigt spännande visionära tankar, som det samtidigt är svårt att förstå och bedöma. Den tekniska utarbetningen av tankarna växer alltmedan man läser, och till slut vet man inte om man är kapabel att tänka självständigt omkring idéerna eller om det handlar om nya vetenskapliga rön och trender som man saknar expertis att bedöma.

Idag dristar jag mig till att rekommendera läsning av en sådan artikel. Inlägget måste av naturliga skäl bli kort. Men grundidéerna i artikeln är så pass intressanta att jag hoppas att några läsare av inlägget även blir läsare av artikeln och försöker förstå den.

Vad handlar artikeln om? Den handlar om ett alternativt sätt att närma sig de högsta anspråken inom artificiell intelligens. I stället för att försöka skapa maskiner som kan göra vad människor kan göra, maskiner med personligt medvetande och moral, fokuserar artikeln på möjligheten att skapa maskiner som stärker intelligensen hos redan medvetna, moraliskt tänkande människor. Denna idé är dock inte helt ny. Den har i funnits i över ett halvsekel inom exempelvis cybernetiken. Så vad är nytt i artikeln?

Något som jag själv slogs av var den medkännande rösten i artikeln, som annars inte är framträdande i AI-litteraturen. Artikeln fokuserar inte på att skapa supersmarta problemlösare, utan på att stärka våra band med varandra och med världen vi lever i. Exemplen som ges i artikeln handlar om bättre moraliska hänsynstaganden till människor långt borta, om bättre förutsägelser av naturkatastrofer i ett komplext klimat, samt om att återställa sociala kontakter hos människor som lider av depression eller schizofreni.

Men det originellaste i artikeln är kanske ändå förslaget att utvecklingen av dessa jag-stärkande maskiner skulle hämta inspiration från hur hjärnan redan upprätthåller kontakten med sin omgivning. Här bör man hålla i minnet att det handlar om matematiska modeller av hjärnan och om nyskapande sätt att tänka om hur hjärnan samspelar med omgivningen.

Det är frestande att se hjärnan som ett isolerat organ. Men hjärnan är via sinnen och nervbanor i ständigt dynamiskt utbyte med kroppen och världen. Du skulle inte uppleva världen om den inte gjorde ständigt nya avtryck i din hjärna och du ständigt agerade på de avtrycken. Denna intensiva interaktivitet på mängder av nivåer och tidsskalor syftar till att upprätthålla en stabil och begriplig kontakt med en omgivande värld. Tänkesättet i artikeln påminner mig om begreppet ”digital tvilling”, som jag tidigare bloggat om. Men här är det hjärnan som framstår som en neural tvilling med världen. Hjärnan liknar en kontinuerligt uppdaterad neural spegelbild av världen, som hjärnan samtidigt kontinuerligt förändrar.

Här börjar jag dock få svårt att riktigt begripa och bedöma tankarna i artikeln, särskilt beträffande den matematiska modell som antas beskriva hjärnans ”adaptiva dynamik”. Men som jag förstår saken, föreslår man möjligheten av att återskapa en liknande dynamik i intelligenta maskiner, som kan stärka vår förmåga att se komplexa mönster i vår miljö och vara i kontakt med varandra. En smula poetiskt kunde man kanske säga att det handlar om att stärka vårt neurala tvillingskap med världen. Ett slags neuralt-digitalt tvillingskap med omgivningen? Ett digitalt förstärkt neuralt tvillingskap med världen?

Mer vågar jag inte säga om den visionära artikeln. Kanske har jag redan tagit mig för stora poetiska friheter? Jag hoppas ändå att jag lyckats göra dig intresserad att läsa artikeln och bedöma den själv: Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain.

Jo, en sak vill jag avslutningsvis påpeka. Jag nämnde svårigheten att ibland förstå och bedöma spännande tankar som formuleras i gränstrakterna mellan filosofi och vetenskap. Är inte den svårigheten själv ett exempel på hur kontakten med omgivningen ibland försvagas? Här vet jag emellertid inte om jag skulle ha haft hjälp av digital intelligensförstärkning som raskt tog mig igenom de filosofiska svårigheter som man kan uppleva under läsning. Somliga frågor tycks väsentligen fordra tid, att man stannar upp och tänker efter!

Att ge sig själv tid att tänka är ett naturligt sätt att fördjupa kontakten med verkligheten, känt av filosofer i årtusenden.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Northoff G, Fraser M, Griffiths J, Pinotsis DA, Panangaden P, Moran R and Friston K (2022) Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain. Front. Comput. Neurosci. 16:892354. doi: 10.3389/fncom.2022.892354

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Värdighet på ett vårdhem när kroppen sviker

Äldre person med guldring på ett finger.
6 september, 2022 / / 1 kommentar

Andelen äldre i befolkningen ökar och tendensen är att så länge som möjligt ge äldrevård i hemmet. Vårdhemmen bebos därför i regel av de allra svagaste, med flera samtidiga sjukdomstillstånd och ofta med behov av palliativ vård.

Att leva ett värdigt liv som gammal försvåras naturligtvis när kroppen och psyket sviker och man blir alltmer beroende av andra. Som vårdhemsboende kan det ligga nära till hands att känna sig ovärdig och till besvär. Och som personal kan det i stressade situationer hända att man ibland tanklöst behandlar de äldre på ett ovärdigt sätt.

Att bevara de äldres värdighet är ett viktigt ansvar vid vårdhemmen. Men hur ser verkligheten ut för de boende? Hur tar vårdgivaren sitt ansvar för värdig vård? Och är det rimligt att betrakta de boende som passiva mottagare av värdig vård? Är inte ett sådant betraktelsesätt i sig självt ovärdigt?

Frågorna antyder att vi behöver titta närmare på verkligheten för de äldre vid ett vårdhem. Bodil Holmberg har gjort detta tillsammans med Tove Godskesen, i en studie publicerad i tidskriften BMC Geriatics. Deltagande observationer och intervjuer med boende och personal på ett vårdhem i Sverige gav ett rikt material att analysera och reflektera kring.

Som väntat fann man att det stora hotet mot de boendes värdighet var just hur kroppen sviker i snabbare takt. Detta skapade rädsla för att bli alltmer beroende liksom känslor av vånda, ensamhet och meningslöshet. Men man fann även att de äldre själva hade en repertoar av sätt att hantera sin situation. Deras självkännedom gjorde det möjligt för dem att skilja mellan vad de fortfarande kunde göra och vad de måste acceptera. Dessutom gav själva åldrandet upphov till nya utmaningar att engageras av. En av de boende berättade med stolthet hur denne utvecklat ett sätt plocka upp griptången när den tappats, genom att glida djupare ner i rullstolen för att på så vis nå golvet. Att lära ny personal hur invecklade medicinska procedurer ska genomföras gav även det upphov till stolthet.

I takt med att åldrandet utmanar ett värdigt liv, utvecklar således äldre personer sin självkännedom och en hel repertoar av sätt att bibehålla ett värdigt liv. Detta är en väsentlig observation som författarna gör. Den visar på vikten av att inte betrakta vårdhemsboende som passiva mottagare av värdig vård. Om jag förstår författarna rätt, föreslår de att vi i stället kan tänka i termer av att assistera äldre personer när kroppen sviker: assistera dem i deras egna försök att själva leva värdiga liv.

Deltagande observationer och intervjuer kan hjälpa oss att se verkligheten klarare. Metoden kan tydliggöra både det väntade och det oväntade. Läs den angelägna artikeln här: Dignity in bodily care at the end of life in a nursing home: an ethnographic study

Författarna fann även exempel på ovärdig behandling av de boende. I en annan artikel, även den från i år, studerar de vad som försvårar respektive underlättar etiskt goda möten vid livets slut på ett vårdboende. Referens till den senare artikeln hittar du nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Holmberg, B., Godskesen, T. Dignity in bodily care at the end of life in a nursing home: an ethnographic study. BMC Geriatr 22, 593 (2022). https://doi.org/10.1186/s12877-022-03244-8

Holmberg, B., Godskesen, T. Barriers to and facilitators of ethical encounters at the end of life in a nursing home: an ethnographic study. BMC Palliat Care 21, 134 (2022). https://doi.org/10.1186/s12904-022-01024-0

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

« Äldre inlägg Nyare inlägg »